Den andre smakar på maten och intygar att ”ja, det var verkligen äckligt!”. De fortsätter sedan att kritisera din middag. Du ber gästerna att gå. ”Jaså, du vill inskränka vår yttrandefrihet?!”, klagar de.
Nog får man säga nästan vad man vill i Sverige. Bortsett från att förtala, förolämpa, hetsa mot folkgrupp, hota eller bryta sekretess. I praktiken ska dock rätt mycket till för att man ska bli fälld för yttrandefrihetsbrott. Var och en med normal uppfostran förstår också att sociala koder och moral påbjuder att man avstår från att säga vissa saker. Även om man kanske tänker dem.
Medier avstår ständigt från att publicera sådant som egentligen inte bryter mot lagen, men som skulle kunna peka ut och skada människor eller göra folk upprörda och ledsna. För publicistiska beslut finns vägledande etiska regler som branschen själv har skapat och bevakar.
Att kunna avstå från yttranden är en del av friheten. Om jag startar en tidning och avstår från att publicera vissa inskickade manus eller kommentarer utnyttjar jag en viktig aspekt av yttrandefriheten: andra kan inte tvinga fram en publicering via min kanal. Precis som jag inte, i yttrandefrihetens namn, kan kräva att ett förlag publicerar mitt manus.
Detta är faktiskt motsatsen till censur. Den som vill yttra sig kan använda andra plattformar. Så går det till i ett fritt land. Om jag vore tvingad att publicera vissa åsikter i min tidning, och samtidigt inte tilläts att publicera vissa andra, ja, då hade vi ju diktatur. Med censur.
Men varför är det då så viktigt med en stark yttrandefrihet, och att den regleras i grundlag? Jo, vår möjlighet att granska och kritisera makten ska inte påverkas av vilka partier som för tillfället regerar. Möjligheten att granska och protestera mot politiska beslut är grundläggande i en demokrati. Men det fattar väl våra demokratiska riksdagspartier?
Nja, det är lite oklart. Rätt ofta gör Sifo undersökningar på uppdrag av Tidningsutgivarna (TU) om politikernas syn på yttrande- och tryckfriheten i Sverige. Och varje gång resultaten kommer förskräcks man över att ledande politiker visar sig beredda att göra inskränkningar i grundlagen.
I fjol kom ett EU-förslag om att varje EU-land borde inrätta ett statligt medieråd som ska kunna bötfälla journalister. Rena katastrofen för pressfriheten – inte minst när rasistiska extrempartier närmar sig möjlig regeringsställning i flera EU-länder! Självklart måste pressetiken skötas av branschen, utan statlig inblandning – som i Sverige.
Dock är det är viktigt att medieföretagen håller i tyglarna. När det skett allvarliga övertramp har nämligen frågor väckts om inskränkningar i yttrandefriheten.
”Yttrandefriheten är en väg med mötande trafik”, skrev juridikprofessorn Mårten Schultz nyligen. Om grannarna tycker är det ett hot mot yttrandefriheten att du inte vill lyssna på deras gnäll, så är de knappast yttrandefrihetens försvarare.