Publicerad: 2010-09-23 10:00
Den slutsatsen kan man dra efter ett besök på spädbarnslabbet, psykologiska institutionen, Uppsala universitet.
Här pågår forskning kring hur hjärnan utvecklas, vilka områden i hjärnan som aktiveras och hur det hänger ihop med små barns beteendeutveckling och inlärningskapacitet. 17 forskare och doktorander gör experiment med små bebisar, runt 1 000 besök om året görs av föräldrar och deras barn.
– Det som är positivt för föräldrarna är att de får veta en massa om sitt barn. Reaktionerna är ofta ”oj, jag hade ingen aning om att mitt barn kan det här”. Många blir stärkta i sin föräldraroll. De får veta vad deras barn kan och hur de uppfattar sin omgivning, säger Gustaf Gredebäck, föreståndare för spädbarnslabbet.
I de olika rummen på labbet testas spädbarns utveckling, närmare bestämt barns rörelseförmåga i kombination med minne, sinnesintryck, uppmärksamhet, problemlösning, beslutsfattande och känslor.
I ett rum kan forskarna mäta barnets hjärnaktivitet. Barnet får en liten mössa på huvudet, fullt av sensorer kopplade till datorn. På så sätt går det att mäta vad som händer i hjärnan och förstå hur små barn tänker när de till exempel griper efter en plastleksak eller studerar bilder och rörelser på skärmen.
– Till och med en nyfödd kan föra ut handen i sitt synfält och följa rörelsen med ögonen. Blicken hoppar visserligen i början men barnet kan kontrollera handens rörelse, säger Claes von Hofsten, grundare av spädbarnslabbet.
Nyfödda är också duktiga på att se ansikten och reagerar om någon tittar på dem. De är känsliga för ansiktsuttryck och kan läsa av känslor i ett ansikte. Om en person sitter bredvid ett spädbarn, vill spädbarnet rikta sin uppmärksamhet mot den personen, särskilt om personen tittar mot barnet.
– De föredrar att titta på glada ansikten. Om man visar dem ett glatt ansikte och ett ansikte som uttrycker rädsla föredrar de det glada ansiktet. De är extremt socialt intresserade, säger Claes von Hofsten.
Vid två månaders ålder kan bebisen följa en boll med blicken. Barnet har kontroll över blickens rörelser, det kan styra sin blick och till och med styra armens och handens rörelser mot olika föremål.
Många gånger är skillnaden mellan vad vuxna och spädbarn tittar på förvånansvärt liten. I ett test där bilden visar hur en boll flyttas från en plats till en annan, kan både vuxna och en tvåmånaders bebis räkna ut vart bollen ska dyka upp härnäst. Förmågan är viktig. Att kunna förutsäga vart ett föremål ska dyka upp är en förutsättning för att kunna koordinera sina handlingar med händelser i omvärlden.
Studier som gjorts visar att vid fyra månaders ålder reagerar barnet på irrationella handlingar.
– Vi gjorde ett test med en vuxen som förde en sked mosad banan mot munnen. När personen sedan lade skeden på handen, i stället för att föra den mot munnen, reagerade barnet på det ovanliga i denna handling. Det visar inte bara att det är en ovanlig sak att göra, utan också att den är irrationell i det ögonblicket, säger Gustaf Gredebäck.
Små barn kan alltså upptäcka om handlingar är rationella eller inte, oavsett om barnet har erfarenhet av en viss situation. När barnet väl har skaffat sig erfarenhet, kan de också förutsäga målet med en handling.
Detta kallas spegelneuronsystemet, förmågan att förutsäga andras handlingar i samband med att de själva lär sig utföra samma handlingar
– Barn kan utgå från att andra är som de själva, vilket i sin tur gör att de kan förstå andras handlingar och leva sig in i dem, säger Claes von Hofsten.
Ett annat exempel på spegelneuronsystemet är när sex månaders gamla barn, som utvecklingsmässigt börjat utforska sin omvärld genom att stoppa saker i munnen, får se en film där leksaker stoppas i en persons mun. Tester visar att barn kan räkna ut att personen på filmen ska stoppa leksaker i munnen.
Vid sex månaders ålder kan barn förutsäga var ett föremål, som försvinner bakom ett hinder, ska dyka upp igen. Och vid ett års ålder kan barn stoppa in saker i hål och visar intresse för hur olika föremål förhåller sig till varandra.
Tidigare trodde man att spädbarn uppfattar sin omvärld som ett kaos. Att forskarna nu vet mer om hur den mänskliga hjärnan utvecklas, är kunskap som även kommer till nytta i forskningen kring autism. De upptäckter som görs på spädbarnslabbet bidrar till att barn med autism i viss mån kan lära sig det sociala samspelet genom träning och kan på sikt leda till att träningsprogram utvecklas för dessa barn.