För bara 50 år sedan var det en auktoritär barnuppfostran som gällde. Ett kok stryk tog en trilskande unge ingen skada av i en fast och kärleksfull uppfostran.
På 1970-talet föddes motsatsen, den fria uppfostran där barnet bestämmer och föräldrarna anpassar sig.
Ingen metod var särskilt lyckad. De gav å ena sidan kuvade barn som emotionellt distanserade sig från sina föräldrar, å andra sidan frustrerade och vilsna egoister som ständigt måste stå i centrum.
- I dag är många föräldrar väldigt konflikträdda och vågar inte ta några strider med sina barn. De har förlorat tilltron till sin egen förmåga och frågar expertis så fort de blir osäkra, säger familjebehandlaren Eva Alm, Uppsala kommun.

Att alltid säga ja och aldrig nej har till och med fått ett namn. Curlingföräldrar, som krattar manegen för sina barn, är en av vår tids mest populära uppfostringsmetod, anammad av stressade föräldrar med dåligt samvete. Man vill sitt barn det bästa, medveten som man är om alla faror som lurar runt knuten. Om man då förskonar sina barn från allt ledsamt och tråkigt är man en bra förälder.
- Kraven har ökat på dagens föräldrar. De ska hinna med en karriär och samtidigt vara perfekta föräldrar. Många brottas med tidsbrist och en massa måsten. Man tänker att det inte är värt att bråka med sitt barn eller så orkar man inte. Den lilla tid man har tillsammans ska väl inte få förstöras av tjat och dålig stämning, säger Eva Alm.

När det kommer till konflikthantering mellan unga och föräldrar räcker oftast det sunda förnuftet långt, så länge man inte kränker eller sårar barnet. Alla råd som basuneras ut i teveprogram, på föräldarsajter och i böcker är visserligen positivt, eftersom det finns ett sug efter kunskap. Men de olika budskapen kan också vara förvirrande om föräldrarna låter olika metoder forma relationen till sitt barn, menar Markus Enger, också han familjebehandlare i Uppsala kommun.
Han poängterar att unga har samma demokratiska rättigheter som vuxna. De saknar dock föräldrarnas livserfarenhet och har därför inte samma möjligheter att fatta kloka beslut.
- Någon gång i livet, på dagis, i skolan, eller på arbetsplatsen, kommer vi alla i en sådan situation då vi inte får precis som vi vill. Man måste kompromissa eller till och med gå med på någon annans vilja. Därför är det bra om föräldrar i vardagen tränar sina barn inför de här situationerna, säger Markus Enger.
Han tycker att det är viktigt att föräldrar klarar av att sätta gränser och att de sätts med omtanke och respekt. Föräldrarnas sätt att lösa konflikter är något som barn tar efter, de blir modeller för barnens agerande.
- Det får inte gå så långt så att man bråkar om allt. Man kan till och med strunta i att ta vissa konflikter eller, om möjligt, hitta kompromisser, säger Markus Enger.

Speciellt i perioder med mycket bråk kan man fråga sig hur viktig frågan är, är det värt ett till bråk? Om barnet har städat sitt rum men låtit några leksaker ligga kvar på golvet kanske man kan låta den konflikten vara.
Men backa inte i frågor som du tycker är viktiga och som det inte går att kompromissa om, ofta frågor om barnets säkerhet. Att möta motstånd lär barnet att vänta, dela med sig, ta hänsyn och hantera sina känslor.
Gunnar Höistad, som jobbat som barnombudsman Uppsala och numera driver ett konsultföretag i konflikthantering och relationer, säger att det är de vuxnas plikt att sätta gränser och barnens uppgift att testa.
- Det ingår i barns utveckling att testa gränser. Om barnet inte har några gränser att studsa emot blir de förvirrade. Det handlar inte om hur svårt de har det i stunden, utan om hur tufft de annars får det i vuxenlivet.

Han tycker inte heller att föräldrar ska sätta upp regler för allt. Vissa ska vara förhandlingsbara. En alltför sträng uppfostran ger kuvade eller extremt revolterande barn
När ett barn blir arg ska man bekräfta ilskan " jag ser att du är jättearg men du får faktiskt inte göra så här". Man ska visa förståelse för känslorna och bekräfta att man förstår hur barnet känner. Gränsen går när barnen slåss. Det är aldrig ok.
Har man betett sig omoget och illa som förälder, ska man i efterhand be om ursäkt. "jag vet att jag var arg. Men jag älskar dig i alla fall." Föräldrar som inte visar känslor, varken lycka, ilska eller sorg gör att barn får svårt att sätta ord på sina egna känslor.

Gunnar Höistad menar att barn i längden bråkar mindre och blir mer trygga om de från föräldrarna lärt sig att det inte är farligt att bråka.
Om ett barn söker konflikter och testar sina föräldrar för minsta lilla bör föräldrarna fundera över om det handlar om något annat.
- Barnet kan vara mobbad i skolan och bära på en ilska som man tar ut hemma. Det är väldigt vanligt att mobbade barn tar ut sin frustration på föräldrar och syskon, säger Gunnar Höistad.
Det värsta en förälder kan göra är att gå in på personangrepp. Om man är arg ska man aldrig säga saker som "att du aldrig kan lära dig, du är hopplös". Det skapar bara skuld och skam. Lika illa är det med föräldrar som suckar och himlar med ögonen. Klaga i stället på beteendet. " Jag tycker inte om när du gör så här". Och glöm inte att säga "vad du än gör, kommer jag aldrig överge dig och sluta älska dig".
Eva Alm tycker att ordet gränssättning kan ge fel signaler. Att sätta gränser är inte bara att säga nej och stopp, som kanske många tror. Det handlar i stället omo att vägleda sitt barn genom livets snårskog.
- Till ett litet barn kan man inte säga "nej, hoppa inte i soffan". Barnet förstår inte varför, du måste ger alternativ. Säg hellre "sätt dig ner i stället". Undvik att säga nej om allt som barnet inte får göra. Nej och inte är konfliktskapande ord. Bekräfta barnet. Säg "jag förstår att du känner så här men vi gör så här i stället".
Barn som tidigt blir vägledda har lättare att lära sig vad som är rätt och fel. Ju yngre barnet är, desto svårare är det att begripa ett nej om man inte ger ett alternativ.

Barn som inte vågar bråka kan bli rädda för att bli övergivna. De tror att föräldrarna vänder ryggen till så fort de protesterar mot något. Det är livsfarligt, eftersom känslan av otrygghet följer med i vuxenlivet.
Eva Alm och Markus Enger menar att det är viktigt att tänka på att konflikter i sig inte är ett självändamål. Man kan egentligen inte säga att det finns konstruktiva konflikter, det är våra sätt att lösa en konflikt som kan vara konstruktiv.