När UNT följer med Bengt Trolle, besiktningsman och produktionsledare på parkenheten, Uppsala kommun, är det kav lugnt på samfälligheten Timjans lekplatser i Gränby. Inte ett barn syns till. Det är kanske tur, för Bengt Trolle har en hel del att anmärka på.
– Det är alldeles för lite grus under gungorna, det växer ju till och med gräs här. Uppsalas lerjord blir hård som cement så här behöver man ofta extra mycket sand eller grus. Dessutom börjar stolpen som gungorna hänger i att svikta och när kedjorna hänger så här kan man lätt fastna. De är felmonterade. Träet är murket och avståndet till staketet är för kort, säger Bengt Trolle.

Vi går vidare till linbanan, inte heller den får godkänt.
– Det finns inget stoppdäck och avståndet upp till kättingen som man glider på ska vara minst 2,10 meter. Här når man alldeles för lätt, säger Bengt Trolle.

För att kontrollera risken för att ett barn ska klättra ut genom en öppning och sedan fastna med huvudet använder han två röda plastklubbor. Den ena motsvarar storleken på en liten kropp, den andra ett stort huvud.
– Om den lilla klubban går igenom måste även den stora göra det. Nyligen hjälpte jag en flicka i en annan park som krupit ner genom ett hål och sedan fastnat med huvudet. Hon nådde precis ner med tåspetsarna men tog sig ingen vart. Hon kunde inte ens skrika, det är inte så lätt när man håller på att bli hängd. Men vi var flera som såg henne och det gick bra, säger Bengt Trolle.
Klätterställningen i den här parken får godkänt. Bengt Trolle berättar att det är väldigt sällan någon fastighetsägare åtalas för att inte ha skött en lekplats. De kan alltid hävda att de inte kände till felen.
– Men när de får ett besiktningsprotokoll så blir det svårt att hävda det. Den här samfälligheten är väl medveten om att det är dags att åtgärda lekplatserna, men vill ha råd kring hur och vad de ska göra. Jag skulle inte släppa ut mina barn på den här lekplatsen i det här skicket, säger Bengt Trolle.

Han har svårt att förstå att många investerar flera hundra tusen i en lekplats, och sen slarvar med underhållet. Då slits den snabbt. Vi går vidare till nästa park som är lika ödslig. Några ovanliga träbyggnationer står och flagar, de har sett sina bästa dagar.
– Här var det många konstiga grejer. Men det förstås, helst ska man bara slänga ut lite virke så är barnen som gladast. Här sticker det ut spikar. Och titta här, det känns som smör, säger Bengt Trolle och sticker sin fickkniv i det murkna träet längst upp på en gulmålad stolpe med inristat ansikte.
Rutschkanan, den har för skarpt avslut och det finns en glipa på kanten där man åker.

Vilket ansvar har en fastighetsägare?
– Enligt plan- och bygglagen ska fastighetsägaren sköta en lekplats så att risken för olyckor begränsas. Dessutom bör de utformas så att de är tillgängliga för både barn och föräldrar med nedsatt rörelseförmåga. Ett visst ansvar ligger även på tillverkaren av lekredskapen. De måste ge korrekta anvisningar om hur lekutrustningen ska monteras, säger Bengt Trolle.
Men i Sverige finns även en standard där det anges exakt hur lekplatser ska vara utformade. Det är den han utgår ifrån när han besiktigar, och den höjer ribban.
– Tyskarna var först, och vi plankade i princip deras standard 1987, säger Bengt Trolle.

Standarden är ingen lag, men en stark rekommendation. Det mesta finns reglerat i standarden. Allt från avståndet mellan olika lekredskap till hur djup sanden ska vara. Och varje park ska ha en underhållsplan. Det finns tre klasser av anmärkningar, de värsta ska åtgärdas direkt. Bengt Trolle besiktigar 200 lekplatser per år, på uppdrag av till exempel bostadsrättsföreningar. – Det är jag och en kollega som är certifierade besiktningsmän, vi lär upp andra som arbetar med rutinkontroller. Vid en sådan rutinkontroll ser man efter så att ingenting är uppenbart trasigt, men vid en besiktning gås varje redskap igenom i detalj och dokumenteras med ett protokoll och foton.

Vad är den vanligaste orsaken till olyckor?
– Det är dåligt fallunderlag och farliga öppningar där barnen fastnar, säger Bengt Trolle.

Vi befinner oss i Sverige, mellanmjölkens land. Här finns en standard för hur lekplatserna ska se ut, så att man inte ska skada sig. Men hur farliga är lekplatserna? Barnen själva och deras föräldrar måste vara de verkliga experterna.

 Det är en perfekt dag för att leka i parken. Utanför Årstaparkens förskola har Håkan och Ulrika Mattson precis hämtat sina döttrar Emmy och Agnes Mattsson. De upplever inte osäkra lekplatser som ett problem.

– Jag har inte slagit mig när jag har varit ute och lekt, säger Emmy Mattson.

– Man kan inte vara överbeskyddande, de flesta barn känner sina begränsningar. De lekparker som vi brukar vara i, mest Stadsparken och parkerna i Årsta, tycker vi håller bra kvalitet. Kommunen tar verkligen sitt ansvar, däremot har jag sett att det inträffat cykelolyckor på grund av att gruset fått ligga kvar på vägarna efter vintern, säger Håkan Mattsson.

I Gränbygårdarnas park sitter två mammor och håller ett vakande öga över sina söner som snabba som vesslor klättrat längst upp i klättertornet.

– De flesta olyckor som sker orsakar nog barnen själva när de klättrar runt, säger Ljilja Milicevic.

– Jag har sett hur de varit här och kontrollerat lekplatsen och efter det satte de upp tätare spjälor på klätterställningen, säger Annabell Svärd.

Vesslorna i klättertornet är sju år och heter Kristian Milicevic och Philip Karlsson Svärd. De brukar leka tagare när de är i parken, eller gunga. De berättar att den största gungan är bäst eftersom man kan snurra runt på den. Kristian Milicevic har råkat illa ut några gånger.

– Jag har fått ett rivmärke på ryggen när jag var i klätterställningen där borta, men det kom inte blod. Sedan böjdes handen så här (böjer in hela handen) när jag skulle springa upp för rutschkanan. Men jag kunde fortsätta leka båda gångerna.

Att undvika alla olyckor är omöjligt, men för den som är orolig kan det kännas bra att veta att kommunen har två personer som inte gör annat än att utföra rutinkontroller av lekparker året runt. Varje lekpark besöks en gång i veckan under sommarhalvåret och varannan vecka resten av året. Lekplatser ska naturligtvis vara säkra, men skrubbsår hör till barndomen.

Erika Hagegård

erika.hagegard@unt.se