UNT.se

Han står på Sanlitun lu nästan varje kväll jag går förbi. Ibland är det svårt att se honom eftersom det står så många människor runtom. Trots det, måttligt engagerad som den kinesiska publiken brukar vara får han oftast inte särskilt kraftiga applåder.

Den kinesiske Michael Jackson må vara en tam kopia av orginalet, faktiskt väldigt långt ifrån, men hans historia är tragisk. Det var Natalie som bestämde sig för att göra ett videoreportage om honom och få honom att berätta varför han kom till Peking. Han började med att imitera diverse djur-läten och slutade med att bryta ihop i gråtattacker flera gånger när han berättade om sin familj. Kinesiske Michael har inte haft ett lätt liv.

Se reportaget ovan eller här (var beredd på smörig kinesisk reklam).

Beijing är en stad in transit. Det är spännande, för nya människor kommer hela tiden, nya företag och projekt startas upp och nya möjligheter ges varje dag. Men lika snabbt kan företagen och projekten läggas ned och människorna försvinner. Peking är inte en stad dit folk kommer för att stanna. Standardcyklar verkar vara ett år, fyra år, sex år och tio år plus. Tio-år-plus-invånaren är i regel en europeisk/amerikansk man som gift sig och skaffat barn med kinesisk fru. Fyra-till-sex-års-invånare är de som kommer för att göra karriär och sedan återvända som hjältar till sina hemland.

Ett-års-invånaren kommer för att studera kinesiska. Och sedan påstår Andrew att alla  - ALLA - heta utländska tjejer stannar max tre månader i Kina. (Han berättade det för mig med största övertygelse när jag varit där i ett år.)

"Alla mina kompisar lämnar Peking, jag ser dem åka en efter en och jag är trött på det. Nu är det min tur", sa min kompis och före detta chef Kira.

Att Caoker, företaget vi jobbat för, aldrig kunde ge Kira ett giltigt arbetsvisum var droppen. "Vi är unga och är bra på det vi gör, det är inte direkt som om vi inte kan hitta andra jobb. Caoker har inte insett att folk som oss inte växer på träd."

Jag hyser inga tvivel om att Caoker fullkomligt kommer att falla samman utan henne. Och Francis, som gjort designen. Nat har redan lämnat Caoker och jag vägrar jobba för en slavdrivare, som den nya chefen är. Så nya projekt väntar.

För Kira och Francis är det Days of Gray, som man skulle kunna tro syftar på Pekings smoggtäcke, men de evakuerar till Island. Filmprojektet är en modern saga i en fantasivärld som utspelar sig på Island. Fokus är på musiken, gjord av bandet Hjaltalin, som är poppis i indie-musik-scenen i Sverige. Den som vill vara delaktig eller känner sig rik kan läsa mer här och här.

Pekingsmogg byts ut mot isländsk vulkanaska. Bra deal.

"När du kommer till Köpenhamn ska jag lära dig att cykla" sa min kompis efter att ha krängt sig fram med cykeln bakom mig mellan bilar, cykelflak och turistgrupper i Peking.

Jag trodde det var ett skämt. Om man kan cykla i Peking kan man ju cykla överallt. Det kan ju inte direkt vara svårare att cykla i ett civiliserat samhälle.

Men jag har motvilligt fått inse att det är jag som blivit Pekinganpassad. Cykelstaden Köpenhamn är helt livsfarlig. ALLA följer reglerna. Du kan inte ta ett steg ut i cykelgatan utan att bli påkörd. Att cykla mot rött (rödljusen måste utgöra minst 50 procent av de trafikljus jag cyklar över en vanlig dag i Peking) kan innebära att du blir handikappad för livet eftersom alla brassar på för allt de är värda. I Peking måste du vara beredd att stanna varje sekund eller vara bra på att styra mellan de fordon som du trodde skulle stanna vid rödljusen. I Köpenhamn kör alla i en hastighet som gör att det är omöjligt att stanna.

Och jag kommer på mig själv med att tycka att dessa - danskar - är helt störda. Vad är det för samhälle där alla följer reglerna så till punkt och pricka att minsta lilla felsteg (bokstavligt talat) leder till en katastrof där navet brister samman?

Jag suckar över och skriker åt alla idiotiska kineser på gatan som inte förstår hur man ska bete sig i trafiken - åt dem som cyklar mitt i vägen, i fel färdriktning, flertalet på bredden som tar upp hela vägbanan, åt dem som cyklar långsammare än jag går och åt dem som korsar en gata utan att se sig om en enda gång.

Men trots det. En av de bästa känslorna i Peking är när folkmassorna, som står och väntar vid gatan på att de arga taxibilarna tutar sig fram, kollektivt har fått nog, går rakt ut utan att bry sig om den fem-filiga bilvägen och de arga bilisterna. Bara genom mängden människor som i unison likgiltighet korsar gatan säger de "fuck you. Vi är fler". Tänk om de bara kunde sträcka sig lite längre än att revoltera mot rödljusen.

Det visade sig att jag lämnade Kina precis innan jag hade blivit utslängd. Igår annonserade den statliga kinesiska nyhetsbyrån Xinhua ut att från och med idag den 15:e maj påbörjas ett 100 dagars tillslag av utlänningar som är i landet och inte har ett giltigt visum, jobbar utan arbetstillstånd eller inte är registrerade (registreringen ska ske vid din lokala polisstation när du bosätter dig).

Tre av tre för mig alltså.

Poliserna ska befinna sig runt om i lägenhetskomplex för att stoppa och kontrollera utlänningarna och det varnas för direkta hembesök (jag minns det senaste vi fick då Simon var ursinnig på mig för att jag öppnade dörren när de kom, han ville inte ha sitt namn i några kinesiska register). De kan till och med stoppa dig direkt på gatan om du har otur. Det rekommenderas alltså att du alltid har med dig en fotokopia av passet och visumet. Och ditt registreringsbevis från polistationen.

Det räcker med en titt in i mitt rum i Peking för att se att den som bor där samlat på sig alldeles för många saker för att kunna vara den tre-månaders-turist som visumet påstår. Registrera mig på polisstationen har jag aldrig brytt mig om att göra. 100 dagar...15 juni, 15 juli, 15 augusti och så tio dagar till. Jag kommer att komma tillbaka  i mitten då de antagligen har tröttnat på att fin-skanna, intalar jag mig.

Eller hittat den här bloggen och satt mig överst på listan av dem som ska drivas ut, näst efter de droglangande guyaniterna.

"Du får ju så mycket besök Li. Och tänk att folk som besöker dig kommer från andra sidan världen!". Det var min kompis Crystal, som själv har ständiga besök hos sig, som påpekade detta. Hon är från Hongkong och var inte lika imponerad av sina vänner som bara flugit i tre timmar för att besöka henne. Det är ju en mycket större kraftansträngning att ta sig till Kina från Europa.

Det fick mig att omvärdera de besök jag fått tidigare och gav mig dåligt samvete för alla ställen jag inte tagit dem till för att jag varit upptagen med att föra ett rutinerat liv.

Men nu när jag kommit hem och bestämt mig för att vara i Sverige några veckor omfamnar inte mina vänner som varit ivriga på att besöka mig med öppna armar och tackar gudarna för att jag är på hemmaplan direkt. Det första jag får höra är "Va?! Är du HEMMA? Men jag hade ju tänkt komma och besöka dig. När åker du tillbaka då? Styr upp det här nu!" och sedan sms:en: "ja, jag vill ju jättegärna ses men det blev ju så mycket just nu".  

Det är hårt att behöva inse det, men det är inte den underbara fantastiska oersättliga personen Li som lockar sina vänner som saknar henne så mycket att de inte kan leva utan henne till andra sidan jorden. (De åren jag bodde i Tyskland var det ju faktiskt också bara en handfull som dök upp. För att räkna dem, 3.) Nej. Det är den exotiska fantastiska medie-hypade staden Peking som lockar - och lägligt nog råkar Li bo där = fixat husrum och guide!

Kära vänner, ni är alltid välkomna under mitt tak. Jag är gärna både husrum och guide. Men vafan. Kan ni lämna en lucka i schemat då när man själv tar sig halva världen runt för att träffa er på hemmaplan?

Det har varit en händelserik månad i de kinesiska medierna. Mina vänner (som misstänker hur dåligt jag hänger med härborta) har gett mig en brief:

Melissa Chan som rapporterar undercover för Al Jazeera English i Kina har blivit vägrad inträde i Kina igen och de är inte heller tillåtna att skicka en efterträdare. Droppen som fick bägaren att rinna över tycks ha varit hennes rapporterande om den blinde människorättsadvokaten Chen Guangchen som rymde från sitt hus i trots 100 vakter omkring honom och hann till den amerikanska ambassaden just i tid för att träffa Hillary Clinton som var på besök. De följde honom till ett sjukhus i Peking där han skulle bli behandlad för en benskada och enligt mina vänner kan han alltså inte lämna sjukhuset utan att bli tagen av den kinesiska polisen. Han väntar på asyl på sjukhuset. Och Al Jazeera English har alltså ingen på plats i Kina längre.

Caixin media har rapporterat att 75% av kranvattnet i Kina är så skadligt att det inte ens borde komma i kontakt med huden.

Det kommer fram löpande information om Bo Xilais skumma affärer, som fortfarande är under utredning.

Bönder sprayar sin kål med formaldehyd, ett mycket starkt bekämpningsmedel som är cancerframkallande.

Till mat-skandalerna hör också en ny form av "rännolja", oljor som återanvänds, som ska vara gjord av delar av avlivade djur.

Jag är så glad att jag är i Sverige just nu.

PANIC är ute ur lägenheten. En anledning att fira i flera veckor!

"Jag förstår inte varför du hatar honom så? Han är ju harmlös" sa Natalie när jag kokade av ilska sist vi pratade om honom och ville gå tillbaka till lägenheten och - i brist på verbal kommunikation - slå honom. Jag brukar inte vilja slå någon. Men jag ville döda honom med mina bara händer på fläcken just då.

Egentligen hade han inte gjort något särskilt. Han hade bara nämnt för Natalie "Li-Lian kommer att lämna Kina. Ja, anledningen är hennes kinesiska. Hon har ju aldrig fått upp den till en acceptabel nivå som du."

Vilket också var anledningen till att han vägrade prata kinesiska med mig och vi därför slutade prata helt. Utom när vi absolut var tvungna. Som när jag lämnade lägenheten innan jag åkte till Sverige i vetskapen om att jag i alla fall aldrig skulle behöva se honom igen. Det sista han sa var "Li-Lian! Ska du till flygplatsen? Vilken tid går flyget? Oj. Du borde verkligen skynda dig!". Ett effektivt sätt att sinka någon som stressat håller på att packa. Och sedan: "Vill du ha hjälp?" Kanske försökte han lappa ihop vår tjuriga relation det sista han gjorde.
"Hur skulle du kunna hjälpa mig" sa jag medan jag gick ut genom dörren. Han stod och stirrade på mig med en sorgsen blick.
"Jaha...have a nice trip then".
Han såg nästan lite hoppfull ut när jag log mot honom. Lite som om detta skulle bli vår slutgiltiga resolution. Men istället för att säga några sista ord om att vi inte skulle ses mer, tack för denna tid, synd att vi inte kommit överens bättre, ljög jag och sa "vi ses när jag kommer tillbaka" och han ljög och sa "YES!".

Tack och lov väntar nu istället vår nya inneboende SVEN från Stockholm i Panics inrökta rum. Stockholmskan framstår som den ljuvaste dialekten på jorden jämfört med Panics låtsas-brittiska accent som låter precis som vad den är, en kines som försöker låta som om han varit i England trots att han aldrig varit där. Jag ångrar att jag aldrig berättade det för honom. Det var en del av min verbala attack jag förberett men aldrig fick utlopp för eftersom han inte var hemma den dagen jag kom hem rasande. Han hade nog blivit mer krossad av det än ett slag i ansiktet.

Jag är tillbaka. Ja. Efter en vecka. Det sista jag sa till en av mina kompisar i Uppsala var "so long suckers!" innan jag glatt drog iväg till andra delar av Europa. Det slog tillbaka sju dagar senare. Allt gick fint tills det var dags för den stora take-offen till Peking. Visserligen är mitt visum giltigt tills juni. Och jag fick lämna landet två gånger, vilket jag räknat noga på att jag inte överstigit. Det jag inte checkat var att lämna landet två gånger innebär inte att du får komma in efter det. Alltså en tredje gång. Vissa världsvana bekanta där ute verkar tycka att detta är självklart.

Men räkna på det här! Jag har ett visum som är giltigt i 6 månader - men måste lämna landet var 60:e dag. Sedan har jag betalat extra för att få 2 entries. 2! Vilket jag antog skulle gälla efter att jag kommit in i landet första gången:

In - 60 dagar - ut/in - 60 dagar - ut/in - 60 dagar - ut = 6 månader.

Men jag har alltså betalat för:

[vela i två månader inför när jag vill åka in] - 60 dagar - ut/in - 60 dagar - ut = 4 månader i Kina, 2 månaders betänketid för när jag vill resa in i landet.

Vem behöver två månaders betänketid när man går igenom den långa och komplicerade ansökningsprocessen för att få ett visum till Kina?

För år 2012 gäller nya regler! För att få ett turistvisum behövs inte bara den långa blanketten, passfoto och personbevis (hallå? När blev ID-kort och pass ogiltig legitimation?) utan kopior av flygbiljetter tur och retur (ja, du måste köpa flygbiljett innan du vet om du får visum) och kopia av hotellbokning för HELA din vistelse (nej, det är inte meningen att du ska ha vänner du kan bo hos). Och det finns inget turistvisum som gäller i sex månader längre (tack för att ni gör det omöjligt för mig att bli vilseledd igen).

Reglerna har ändrats för Sverige och enligt mina efterforskningar bara Sverige. Sedan när blev svenskar ett så oönskat folk?

Jaha. Hej igen Uppsala!

...men att lämna Uppsala är inte så lätt. Sedan ett tag tillbaka tar alltså Uppsalabuss inte emot kontanter. Det enda sättet att gå på bussen är med ett lokalt busskort eller SMS-biljett. Vem kom på denna uteslutande idé? Så den som inte är lokal-bo eller har svenskt simkort (eller mobiltelefon) är inte välkommen att använda kollektivtrafiken? Det vill säga äldre besökare och samtliga turister som inte planerar att bosätta sig i Sverige eller Uppsala?

När blev det för krångligt att förvara några sedlar och mynt i bussarna? Tar det plötsligt för lång tid? Är de som blir busschaufförer idag okapabla att växla pengar till de få som skulle välja att köpa en bussbiljett? Har det kommit en bussåkarboom de senaste åren som gör att okontrollerade mängder orsakar köer?

Så Peking med sina 20 miljoner invånare kan få till detta men inte Uppsala?

"Tanken är att om du är turist så tar du ju taxi" förklarade min mamma.

Taxi, jag känner knappt någon som tar taxi i Sverige. Kanske är min umgängeskrets limiterad till det fattigaste packet, men vi student-turister/unga-som-jobbar-någonstans-där-man-inte-får-så-mycket-betalt-som-i-Sverige-men-ändå-vill-åka-hem-och-hälsa-på-ibland är alltså inte välkomna på Uppsalabuss.

Tack för tiden då Uppsalabuss. På dig har man spenderat många timmar av sin uppväxt. Jag trodde att det var jag som skulle kapa banden men du var snabbare.

"Är det fortfarande journalist du vill bli?"
"Men när hade du tänkt komma hem och påbörja en utbildning då?"
"Vad ska du bli när du blir stor då?"

Efter en timmes förklaring om vad jag gör i Peking fick jag frågan av mina bästa vänner sist jag var hemma. Och nu frågar mina bekanta samma sak. Ibland undrar jag vad folk tror att man gör utomlands. Är inte dagens unga mer internationella än så? Tror folk i min ålder att det bara är i Uppsala man kan få en gedigen utbildning? Jag har själv mina (bekräftade) fördomar om 3-månaders-backpackers i sydostasien. Men efter fyra år utomlands tror mina vänner alltså fortfarande att jag fördriver tiden med att promenera runt i Förbjudna staden, hänger på fik och filosoferar över vad jag ska bli i Framtiden.

Dags att lämna Sverige. Muren och Himmelska Fridens torg väntar!

Jag fick följande sms av Jia: "filma 800 högstadiekids som formerar sig som en drake kl 7 på morgonen i Haidian". Jag fattade ingenting men packade mina grejer och gav mig av i gryningen.
"Visste du inte att drakar är en symbol för vatten? De lever under vattenytan och reglerar världens vattenmängd."
Det var en av Thirsts medarbetare som berättade om drakar som om han vore biologilärare när jag kom dit.

Jag har sällan sett vuxna människor stressa ihjäl sig över att rita drakar på marken. Men projektet Vattendraken verkar faktiskt vara ett lyckat sätt att engagera high school-kids i världens vattenproblem.

Mitt uppdrag var att cirkulera runt och filma barnen medan den stackars andre fotografen fick placera sig i en ranglig lyftkransmaskin som sakta, gnisslande och ranglandes skulle hissa honom upp för ett fågelperspektiv. Ingen av de sju kineserna som skulle manövrera maskinen gav intrycket av att de var säkra på att den skulle hålla. Efter en meter sa maskinen stopp. Sean (fotografen) är alltifrån fet men maskinen vägrade att ta honom längre. "Den håller inte för någonting över 60 kilo" förklarade en av dem och det fanns ingen lösning till att Sean vägde ett par kilo mer.
Organisationens medarbetare vägrade acceptera detta.
"Li, du måste upp där."
Samtliga såg med spänning på om min vikt skulle visa sig vara mer eller mindre än de exakta 60 kilona.

Maskinen gick sakta och skakandes uppåt. Jag ville inte berätta för dessa människor jag aldrig träffat förut att jag är höjdrädd och knappt vågade ta fram kameran för att ta en bild.
"Högre! Högre!" skrek organisationens medarbetare ivrigt från marken medan de fikade och jag undrade om jag skulle sluta mina dagar i en rasande kinesisk lyftkran.

Så här i efterhand med livet i behåll var det värt det. Videon jag gjorde presenteras just nu för världens sponsorer på The Forum of Young Global Leaders i Mexico (där bland annat Mark Zuckerberg och Sergey Brin befinner sig). Om den är tillräckligt bra kanske de kan hyra en bättre lyftkran nästa gång.

Mackor! Ost! Yoghurt! Ekologiska grönsaker! Varmvatten! Toaletter som man kan spola ner toapappret i! Trevlig personal! Rökfria restauranger!

Ja, jag är hemma i Sverige. Hemma i landet där allting fungerar. När jag berättade om hur elen kommer och går för en bekant i Uppsala svarade han inte med en suck följt av "ja, Kina..." som alla vi som bor där gör i brist på annat sätt att uttrycka vårt samförstånd. Han stirrade på mig och jag hörde plötsligt hur jag lät som någon som flyttat till slummen.
"...det är ju ganska tunna väggar ja, jag hör ju till och med när grannen nyser så nu när de borrar har det blivit sprickor i taket. Kök har vi ja, nej ingen ugn eller mikro, gasspis fast vi har inte betalat räkningen på länge nu, lite svårt att använda köket i det hela, det går inte riktigt att komma fram till kylskåpet, tvättmaskinen står ivägen fast den ska ägaren ta tillbaka nu, jo men vi har ju el men när vi använder fast mycket på samma gång, du vet som varmvatten till duschen och koka vatten samtidigt, så kan det hända att den går, men har ju stearinljus redo utifall att."
"Så du bor i ghettot?"
"Den gamla delen av Peking, snarare. Just detta lägenhetskomplex är inte det rikaste precis. Våra grannar brukar rota i soporna så fort vi slänger något."
"Herregud. Jag tror inte jag skulle kunna sänka min levnadsstandard till en sådan nivå."

Sedan gick han hem till sin troligtvis perfekta lägenhet med ekologiska grönsaker, fullkornsbröd och yoghurt och jag försökte föreställa mig hur mitt liv och min lägenhet skulle se ut om jag stannade här men det gick inte.

Jag fick ett email från Kira som översatt min blogg med google translate. I det mailet står det:

"Yesterday he joined up us at our new Sunday tradition, hot tub.
"Fredrik feels Li-Lian through her blog!" exclaimed Nat

no comment.

Jag är ganska dålig på att läsa. Jag är faktiskt riktigt dålig på att läsa. Inte som en dyslexiker, det är värre. Jag är så lat att jag inte orkar läsa. Jag kan inte komma ihåg när jag avslutade en bok sist eller när jag ens öppnade en bok med tanken att jag skulle kunna avsluta den. Kanske för två år sedan? Eller tre?

Så med mina sista Hongkong-dollar köpte jag en billigt tillverkad pocketbok till ett sådant överpris på flygplatsen att jag tänkte att nu när jag vet att jag spenderat så onödigt mycket pengar på något så måste jag läsa den. Och det har funkat hittills.

Det var i tunnelbanan jag märkte att folk stirrade på mig när jag satt med boken. Och det var då jag insåg att jag inte kan minnas att jag sett en enda kines läsa en enda bok på tunnelbanan under de snart två åren jag varit här. Inte en. Ett par har läst tidningen. Men resten - ja, nästan hundra procent - fördriver tiden med spel på mobilerna. Jag vet att detta är en global trend som jag inte heller har någonting emot - men i en stad med 20 miljoner invånare - inte en enda som läser en bok?

Jag skulle vilja säga att det är oroande, men kan knappast hävda att min under tre år enda lättlästa poplulär-litterära bok gör mig till någonting mer intellektuellt. Jag är inte ens en del av Generation Kindle, jag är en del av Generation Mobil-apps.

Jag har träffat en läsare! Fredrik har ett topphemligt jobb på topphemlig ort i Peking, bor på ett mystiskt ställe i södra delen av staden och hamnar direkt i kategorin "utlänning som hamnade i Peking och fick ett stört liv".

Igår joinade han oss vid vår nya söndagstradition, hot pot.
"Fredrik känner Li-Lian genom hennes blogg!" utbrast Nat (en timme innan hon fasansfullt drog mig åt sidan och frågade om detta innebar att han redan visste allt om henne).
"Har du en blogg?"
"Ja - den är på svenska." Jag brukar skynda mig att lägga till detta för alla som frågar och de dummaste svarar alltid "åh, vad synd".
Min kompis Kira sa inte "ån vad synd".
"Det är ju bara att google translata den. Så du skriver om...oss? Kodar du våra namn eller skriver du ut de riktiga?"

Jag kodar alltså bara om jag anser det vara lämpligt. (Kanske Fredriks namn borde varit kodat, super-agent-style.) Fredrik fick för övrigt sitt super-jobb för att han kan tala inte mindre än nio (!!!) språk. Enligt honom mest för att det inte fanns något annat att göra än att plugga i Sollefteå som han kommer ifrån (många ledtrådar här).

Tänk om man hade gjort det istället för att ägna sin energi åt att komma in på Uppsalas studentnationer...då hade man varit hemlig agent nu.

Det var på Yashow marknad jag blev konfronterad med mitt civilstånd.
Försäljare: Hur gammal är du?
Jag: 24.
Försäljare: Är du gift än?
Jag: Va?
Försäljare: Sa du inte att du var 24?
Jag: Borde jag vara gift?
Försäljare: De flesta kineser är gifta vid 24 års ålder. Det är faktiskt en ganska sen ålder att gifta sig vid.
Jag: Hur gammal är du?
Försäljare: 22.
Jag: Börjar det inte bli dags då?
Försäljare: Nej, jag...jag gillar min frihet. Förstår du? Jag gillar att gå ut och ha kul med kompisar och så. Inte ha någon man vid sidan som säger åt mig vad jag ska göra.

Hon förklarade det för mig som om det vore ett helt nytt begrepp jag inte skulle förstå, att man kan välja att inte vara gift. Jag misstänker att hon hållit det försvarstalet förr.

Jag har en annan kompis som hade ett jobb där hon inte kunde säga att hon var 22, utan måste säga att hon var 28 för att kunderna skulle tycka hon var mer trovärdig. Hon fick ständigt frågan om hon var gift än, och sedan medlidande blickar när hon sa att hon inte var det.

Kinas ungdomar kan verka moderna, men gamla traditioner sitter kvar. Modern karriärskvinna och allt sånt, men mest lyckad är du om du har en ring på fingret.

"Vad ska du göra i Europa? Förruttna? Det är NU du vill vara i Kina! Det är NU Kina är spännande. Om du kommit för 20 år sedan hade det inte varit intressant."
Princeton-professorn i ekonomi övertygade sig själv medan han pratade.
"Jag är inte säker på det. Kanske var det ändå mer intressant för 20 år sedan-"
"Nej. Vad fanns för 20 år sedan? Fattigdom. Fattigdom är inte intressant. Inte någonstans."

Klart att Princetonprofessor har rätt i att de flesta inte vill flytta till ett land präglat av fattigdom. Men att definiera "intressant" som lika med "cashflöde" är ett annat sätt att se världen.
"Tror du inte att Kinas ekonomboom och plötsliga välfärd är byggd på de fattigastes arbete? De vi inte ser ute på landsbygden, i utkanten av städerna."
"Li! Hör på dig - en liten kommunist! Nej. ALLA har det bättre. Även de fattigaste har det bättre. De har det inte så mycket bättre som den övre medelklassen har fått det, men alla har det bättre. De har det så bra att arbete i Kina inte kommer att vara billigt särskilt längre. Det är därför de har så mycket problem med illegal invandring från Vietnam och andra länder i sydostasien. Kinas befolkning minskar för snabbt!"

En ekonoms sätt att se på saken är uppbarligen inte samma som världsförbättrarnas som ständigt påpekar hur överbefolkad vår planet redan är.

Vi tuggade tyst klart vår mat medan jag funderade på om jag måste lita på hans ord om detta för att han är en så pass välkänd professor i ämnet att han ständigt blir ombedd att föreläsa på seminarier jorden runt. Just denna dag hade han blivit betald för att medverka endast med sin närvaro på ett seminar så att man skulle läsa hans namn i broschyren.

"Hur går det med kinesiskan? Li - mitt tips till dig är - LÄR dig kinesiska. Och först av allt - hur orden uttalas. Jag vet, det är en jobbig process men annars kommer de ALDRIG att förstå dig."
"Okej."
"Ta ett ord som 'chi' - det betyder 'att äta'-"
Här stoppade hans kinesiske vän honom.
"Du säger det fel."
Varpå en lång artikulationslektion började. Efter tio minuter av Princentonsprofessorns munformeringar med ljudkombinationer tittade han på mig.
"Försök du."
"Chi."

Krossad av att hans vän sa att jag sa det helt rätt fortsatte han mumla "chi" hela vägen tillbaka till sitt lyxhotell. Efter att han äntligen slutade insåg vi att vi inte hade någonting mer att säga till varandra när vi stod vid jättefontänen och väntade på taxin. Jag kunde inte tänka mig någonting tråkigare än de 20 minuterna vi tillbringade, konversationslösa och stirrandes på överklassturisterna runt om oss. Kanske var det jag som befann mig i fel sällskap men 'intressant' och 'spännande' hade inte kunnat vara mer avlägsna adjektiv.

Det var när Lydia målade en jordgubbe på väggen i parkeringshuset som de bakom säkerhetskamerorna uppmärksammade oss. Vi hade filmat en springande jordgubbe (bilden) hela dagen och de sista scenerna var i ett parkeringshus. Ett parkeringshus där vi inte hade något tillstånd att filma, än mindre klottra på. När vakten kom springandes provade vi allt. Först blev alla kineser runt om mig plötsligt stumma och i tyst samförstånd provade jag utlännings-kortet ("can.you.speak.english? we-students? this-university?"). Tyvärr var säkerhetsvakten var smart nog att klura ut att resterande kineser kunde prata kinesiska.
Vakt: Det är ni som klottrat på väggen!
Vi: Det är inte vi!
Vakt: Vem är det då?
Vi: Den var här när vi kom!
Vakt: Vad gör ni här?
Vi: Det är ett student-filmprojekt! (I själva verket skivbolaget Modern Skys reklamvideo för deras festival.)
Vakt: Gå härifrån!
Vi: Kan vi bara filma klart?
Fem minuters argumenterande tills Lydia insåg att vakten kommunicerade med någon som kollar igenom vad säkerhetskameran filmat.
Lydia: Okej, let's go.
Medan vi snabbt packar våra saker och går får vakten ett samtal på walkie talkien.
Vakt: Vänta! Vänta!
Börjar springa efter.
Lydia: SPRING!
Varpå alla rusar ut från parkeringshuset.

Utom killen med jordgubben på huvudet. Kanske var det för att han inte såg så bra, eller för att han trodde att vakten bara ville småprata, men han blev vaktfångst. När vi insåg detta bestämde vi att det var bäst att jag gick efter honom, utlänning (och därmed besvärlig) som jag är. När jag kom tillbaka till parkeringshuset hade han redan förts bort. Hans mobil var avstängd och Lydia var orolig att han blev slagen av vakterna.

Efter en halvtimme, när jag var på väg ner för att offra mig själv som utlänning en andra gång, hittade vi honom springandes utanför.
Jordgubbshuvud: GÅ INTE NER!
Tydligen cirkulerade vakterna därnere runt och väntade på just detta. Själv blev han förd till deras kontor där de länge försökte få honom att "erkänna" att han målat jordgubben på väggen (kändes ju logiskt att det var jordgubbsligisten som varit i farten). Han förnekade, blev tagen till våningsplanet B2 till ett annat kontor, sedan B3 och C. Vid C sa de att de skulle hämta polisen. Han blev instruerad att gå in i hissen och trycka på 1 där vakter skulle hämta honom vid utgången. Men ingen följde med honom in i hissen (jag har alltid haft intrycket att kinesiska säkerhetsvakter inte blir anställda på grund av sin intelligens), varpå Jordgubbshuvud tryckte på B2 och sprang ut ifrån en annan utgång.

Bli jagad av kinesiska säkerhetsvakter - check. Då är det bara sommarskolestipendium som står kvar på listan av Saker Man Bör Uppleva i Kina enligt Natalie.

Bo Xilai-debatten har eskalerat. På kinesiska twitter (Weibo) har kommentar-funktionen tagits bort för att hindra folk från att debattera ämnet. Simons teatergrupp har fått nya instruktioner och regler att hålla sig till. De får numera inte uppträda utan att lämna in ett skript på förhand som måste godkännas av myndigheterna (det faktum att det är impro-teater är ingenting regeringen tänkt över).

"Din kompis blir definitivt förföljd", spekulerade Simon och tyckte också att han eller hon borde lämna landet. (Wang Lijun som jag tidigare nämnde har helt "försvunnit".)

Det debatteras också om den nya internetlagen som kommer att träda in under året. Istället för att använda vilket användarnamn som helst måste du registrera dig med ditt kinesiska ID-nummer för att få ha ett konto på Weibo. Detta har redan införts på andra kinesiska mikrobloggar och nu är det alltså Sina Weibos tur, den allra största som de allra flesta kineser använder. Regeringen kan på så sätt enkelt bötfälla, fängsla eller på annat sätt straffa den som skriver något kritiskt eller läcker information. I bästa fall censurerar de bara dina kommentarer och håller dig under uppsikt.

De som numera är registrerade och verifierade får ett "V" bredvid sitt namn. Hittills är det bara företag, kändisar eller på annat sätt inflytelserika personer som får detta - ett "V" betyder status. Andrew har precis fått ett "V" bredvid sitt namn.
"Om man får välja mellan att vara känd och kontrollerad eller vara helt okänd och okontrollerad så väljer man ju att vara känd och kontrollerad!"

Hoppas han inte talar för en hel generation.

Min skräddare har kommit tillbaka. För nästan två månader sedan lämnade jag in tre par byxor som behövde lagas vilket lämnade mig med ett par byxor att använda under tiden. Han sa inget om att han skulle försvinna. Nästan varje dag har jag gått förbi butiken för att se om de öppnat. Där satt bara en lapp. "Snart tillbaka".

Jag frågade grannar vart de tagit vägen men ingen visste. Jag började frukta att de stulit mina favoritbyxor och dragit därifrån. ("Ja, dina trasiga byxor var säkert det som fick dem att fatta det beslutet att det var värt att lämna hela affären och fly söderut" fnös Natalie.)

Så plötsligt en dag är de tillbaka. "Var ni varit!" grälade jag. "Ni kan ju inte bara ta folks kläder och försvinna i evigheter! Jag har kommit hit varje dag för att hämta mina kläder och ingen har kunnat berätta vart ni tagit vägen!". Jag lät som min mormor.

"Vi har varit hemma i söder-"
"I TVÅ månader!"
"Vi var tvungna att lämna vårt barn där."

Jag mindes plötsligt att de hade en nyfödd baby där senast jag var där. Paret som har den lilla skräddarbutiken har så mycket att göra (sy) att de inte kan ta hand om barnet, och var tvungna att lämna det åt sina föräldrar långt nere i sydkina.
"Vi kommer inte att träffa det förrän om ett år igen."

Jag visste inte vad jag skulle säga och frågade om priset för byxorna.
"150."
"150!!"
Jag skämdes så fort jag kom på mig själv med att börja pruta. 50 spänn för mig är en och en halv chokladkaka mindre (choklad är minst lika dyrt här som i Sverige) men troligtvis flera dagars mat för dem. Eller en dag extra hemma med barnet om ett år.
"Okej, 150. För att ert barn är i Sydkina."

 "Har du läst nyheterna på sistone? Då kanske du vet att det pågår en debatt om Neil Heywood."

För den som inte följt det: Neil Heywood, engelsk entrepeneur, 41 år gammal, dog en plötslig död i Chongqing under en affärsresa in november. Man sade att han dog av alkoholförgiftning, en något otrolig förklaring då Heywood var nykterist. Debatten har uppstått nu eftersom de kinesiska myndigheterna har mörkat hans saknad tills den brittiska ambassaden fick reda på det och började undersöka fallet. 

Heywood jobbade med Bo Xilai, nyligen avskedad från positionen som parti-sekreterare för delstaten Chongqing. De sades vara nära vänner men spekulationerna är nu att Bo sett till att förgifta Heywood. Skandalen är en het debatt på Kinas mikrobloggar då fler ledtrådar till deras relation dykt upp - polischefen Wang Lijun, som agerat som Bos högra hand, blev plötsligt avskedad och flydde till amerikanska konsulatet i Chengdu, innan han blev tagen av den kinesiska polisen och förd till Peking. Varför blev han avskedad och flydde till amerikanska konsulatet? Ryktet säger att han anade att Heywood blivit förgiftad. 

Min kompis får gå under unisexnamnet Kim då Kim är oroad över att bli funnen. Heywood var Kims nära vän här i Peking och hade sagt till Kim innan han åkte till Chongqing att han kände sig mer och mer osäker i Kina, han var rädd att bli misstagen för att vara spion och att han nog borde lämna landet inom två månader. 

Kim skrev ett kort email hem: "om något händer mig - jag har information om Neil". Kim har sett till att byta ut porslinet på restauranger för att Kim också är oroad över att bli förgiftad och ser sig ständigt över axeln. Man kan tycka att det är överdrivet, men faktum är att det inte är helt otroligt att Kim nu, under denna utredning blir förföljd. 

"Som tur är har jag berättat detta för så många andra utlänningar redan. De skulle dödat mig medan de kunde - nu måste de ju inte bara döda dig också utan minst nio till."

Skönt att veta. 

Det var på flygplatsen i Hongkong han först började prata med mig. "Din kinesiska är verkligen inte speciellt bra" sa kinesen som jag hjälpt hitta rätt varpå vi hade ett medelmåttigt kallpratsamtal som slutade med att han ärligt sa att han hatade sitt jobb i Delhi men inte såg någon annan lösning i livet än att fortsätta med det.

Jag konstaterade lättat att vi inte skulle sitta bredvid varandra under de tre timmarna till Peking men han hittade mig igen så fort vi landade. Vi kallpratade vidare och han sa att måste skynda sig till bagaget, eftersom vårt flyg var mer än en timme försenat riskerade han att missa sin sista buss hem.
- Vad gör du om du missar den?
- Sist fick jag ta taxin. Det kostade mig mer än 1000 yuan.
Det är mycket pengar för de flesta kineser, och han gav inte intrycket av att vara särskilt rik.

'Hans problem' tänkte jag och kom i samma ögonblick på mig själv. Vad är jag för människa som inte kan erbjuda mitt vardagsrum över natten till en trevlig kines i nöd när vi har en extra madrass och det inte ens innebär något extra besvär för mig? Men konversationen "du kan slagga på min soffa", "ok, schysst" som jag föreställt mig i mitt huvud blev ett tre timmar långt missförstånd:
- Du kan sova över hos oss om du vill.
Han bara stirrade på mig.
- Du kan sova på vår soffa i vardagsrummet.
- Herregud, nej. Du ska se mitt bagage. Det är för mycket bekymmer för er.
- Det är snarare om du kan tänka dig att sova på en madrass som inte är jättebekväm. Vi tar taxin tillsammans om du har mycket bagage. Annars tar jag tåget själv.

Det var där jag skulle gått. Han vände och vred på sig och visste inte vad han skulle ta sig till. Jag tog det som att han egentligen ville acceptera erbjudandet men inte vågade, icke-förlora-ansiktet-kines-style.
- Så här är det - jag vill gärna spendera mer tid med dig. Se lite av Peking. Men det är nog bäst att jag sover på hotell. Jag går dit bort och frågar dem var närmaste hotell är.
-  Okej, jag åker hem. Hej då.
- Nej nej - jag följer dig hem. Kan du bara vänta på mig?
- Du behöver inte följa mig hem. [här menas inte fysiskt hem till dörren, utan mer en taxiresa som han betalar för]
- Jag insisterar!

Detta innebar att jag först var tvungen att följa honom till hans hotell som skulle ligga "precis runt hörnet" men låg femton minuter bort med shuttle i mitten av ingenstans, dit inga taxibilar kunde åka. Huset var bara halvfärdigt byggt.
- Inga problem! sa flygpersonalen som hjälpt oss dit.
Jag frågade hur jag skulle åka tillbaka därifrån och mitt sällskap blev jättenervös för att han orsakat mig så mycket besvär. Han blåste röken från sin cigg in och ut nästan som en form av hyperventilation.
- Jag följer dig.
- Det finns ingen chans att du kan komma tillbaka hit i så fall, jag åker själv.
- Nej! Jag - jag vill inte heller sova här, det här stället är ju jättekonstigt. Jag följer med dig!
Här skulle jag också vägrat och gått.
- Fine.

Tillbaka på flygplatsen en timme senare letade vi efter taxi.
- Är det din pojkvän du skriver till hela tiden?
- Ja, svarade jag utan att blinka medan jag skrev till min bästa kompis Claire. Att svara nej är som att tacka ja till livslång stalking. Jag har gjort det misstaget förut.
- Vi leker en lek! sa han i taxin. Ge mig din hand.
"Leken" var tum-krig och han låtsades till och med förlora så att jag kunde vinna.
- Du suger ju på den här leken.
- Ge mig din hand igen, den är så kall, sa han och sträckte sig efter den.
Jag ryckte åt mig min hand.
- Du kan värma dina egna händer!
- Ser du mitt hjärta? Det dunkar.
- Här är ditt hotell. Hej då.
- Nej nej, jag följer dig hem!
- Du behöver inte följa mig hem.
- Hjälper du mig upp med väskan?
Jag hjälpte honom upp till hans rum med väskan.
- Stanna bara fem minuter.
- Hej då.
Det var då han försökte fysiskt omfamna mig. Jag stötte bort honom så att han nästan föll in i väggen. Han såg chockad ut.
- Men jag tycker ju så mycket om dig.
- Våra kulturer är väldigt olika. Du kan inte göra så här i väst.
- Inte?? Men utlänningar kramas ju hela tiden!
- Det är bara om man ömsesidigt tycker om varandra.

Jag lämnade honom och önskade att jag aldrig gett honom mitt visitkort med mitt telefonnummer på flygplatsen i Hongkong. Jag kommer aldrig att försöka hjälpa en kinesisk man i nöd igen.

Att åka till Hongkong är som att åka till ett rent, modernt och civiliserat Kina. Allt är bättre planerat. Istället för att vandra runt en underjordisk gång i femton minuter när du ska byta tunnelbanestation så finns den rätt mittemot. (Varför placerar man samma linje rätt mitt emot på plattformen i Peking? Tror man att passagerarna som stigit på åt fel håll är fler än de som ska byta linje?) Min kompis Crystal som jag hälsade på tror att det är för att folk är så många i Peking att de kommer att krossa ihjäl varandra om man låter dem vandra fritt över plattformen istället för att slussa runt dem i gångar.

Jag tror jag frågade Crystal cirka 20 gånger varför hon flyttade till Peking. Hon lämnade ett grönt paradis (utsikten från hennes vardagsrum ovan) i en superren och internationell metropol för att bo i en trång lägenhet mitt i Peking med en dusch utan varmvatten och spottande kineser utanför på gatan.
"Det finns inte tillräckligt med kultur här. Det går inte att jämföra med Peking."
Precis som Shanghai är Hongkong mer ett businesscentrum än kulturarvsstad. Antagligen för att det är för dyrt för många artister och konstnärer att bo där i förhållande till Peking. Vi pratade vidare om Hongkongs kulturbrister tills vi sprang på en turist från Singapore som var utled på sitt liv där.
"Så hur är Singapore?"
"Det är som en själlös stad. Jag älskar Hongkong. Det finns så mycket kultur här! Det går inte att jämföra med Singapore."

Peking däremot tyckte han vore att gå över gränsen. Ingen utställning, artist eller konstnär var värd att låta ens vardag präglas av spottande kineser.

Dags att åka tillbaka till smutsen, smoggen och kulturen.

Jag har hört så mycket om det att jag började tro det var en myt - stulna cyklar i Peking. För trots att detta förekommer i alla städer och man skulle kunna tro att det är värst i cykelstaden Peking, där inkomstnivåerna är några av de mest ojämna i världen, så var frekvensen cykelstölder större hemma hos oss i Årsta än den varit för mig hittills här. Natalie brukar glömma att låsa sin cykeln och den står kvar. Ibland om jag köper något lämnar jag cykeln olåst och det mest dramatiska som hänt är att någon utanför ropar att jag borde låsa min cykel. 

När min klasskamrat Simone lämnade Peking gav hon sin cykel till mig. Hon brukade alltid låsa den till en stolpe, trots att det inte var den dyraste eller attraktivaste cykeln som fanns. Men så kom hon från Sydafrika och var van vid att vara på sin vakt. Efter att hon gett nyckeln till mig lät jag cykeln stå utanför hennes hus, inte vid någon stolpe, i åtta månader innan jag kom mig för att hämta den. Kvar stod den. 

Jag cyklade hem den till Yongkang hutong. Vårt lägenhetsområde är nästan precis som Simones. Samma slags hus, lika billigt, lika tunna väggar, samma sorts människor. Trodde jag. Men trots att Natalie lämnat sin cykel olåst ibland och det aldrig hänt något hände det denna cykel - på kvällen var den bara borta. Efter en vecka. Igår gick jag ut för att se om någon bara flyttat på den och då såg jag låset, tydligt uppklippt, lämnat på Natalies cykel. 

Jag vill inte dra några dramatiska paralleller till Gudfaderns hästhuvud, men jag är ganska säker på att det är våra grannar som stulit den och sålt den vidare. De såg att vi hade besök och att vi använde flera cyklar, så de visste att det var vår. Cykeln hade ett robust kedjelås, mycket bättre än många andra cyklar som stod bredvid, som någon alltså klippt upp. Hade en random tjuv stulit just den cykeln hade den väl inte heller lämnat det uppklippta låset kvar där, ovanpå Nats cykel av alla cyklar. 

Imorse vaknade jag till ett sms av Natalie. "Någon har rivit sönder mina däck. Kan vara ett sammanträffande men ganska stort sådant eftersom jag precis köpt nya."

Undrar vad de tänker göra med min cykel. 

Jag blir bortskämd i Kina. I Sverige minns jag att jag grep efter varje möjlighet att få jobb, och folk betedde sig som att man fått vunnit på lotto för minsta lilla uppdrag. "Det kan leda till något stort!!". I Kina väntar dessa stordåd runt varje hörn. Vakanser för videografer, redigerare, projektledare och så vidare annonseras ständigt ut (tillsammans med en mängd andra jobb som otaliga engelsklärartjänster, modell/skådisjobb, marketing och så vidare). Mitt kontaktnät, som inte är särskilt stort eftersom jag hatar att nätverka för att försöka sälja in mig själv, har alltid någonting på gång där mina kunskaper tycks behövas.

Jag behöver inte ens leta jobb, de hittar mig. I helgen kom en far till en träningskamrat fram till mig. Han har redan gett mig sitt visitkort två gånger och en CD-skiva med det hans tv-bolag håller på med, kulturfilmer.

"När är det du tar examen?"
"Jag har tagit examen."
"Va?! När då?!"
"Förra året."
"Vad - vad gör du nu?"
"Jag jobbar."
"För vem då? Kan du visa vad gör? Skicka en länk! Här - ta mitt visitkort. Skicka länkar! Glöm inte bort det!"
"Visst."

Hade detta varit för ett år sedan hade jag kastat mig över denna "möjlighet" och skickat alla länkar jag hade, tillsammans med ett cv och ett email där jag poängterat att jag definitivt har tid att jobba med eventuella kommande uppdrag om hans tv-bolag så önskar.

Men efter ett år har jag insett att denna drömvärld inte har mycket som lockar längre. Varje nytt uppdrag har inneburit inkompetenta människor som inte har någon aning om vad de gör och lovar sina överordnade omöjliga saker inom omöjliga deadlines, som de väntar sig att jag ska leverera.

Mina kompisar som jobbar i branschen är med om samma sak. Claires drömjobb som producent för ett företag innebar bland annat att hon var tvungen att snabbt redigera en video på tre timmar för att hennes chefer lovat självaste Volkswagen att det inte skulle ta längre tid. För detta hade de av misstag anställt en kameraman som aldrig jobbat med redigering i hela sitt liv. Jag har inte träffat henne mer än två gånger sedan hon började det jobbet för ett halvår sedan och hon meddelade precis att hon sagt upp sig för att hon inte klarar av stressen längre.

Jia jobbade som producent för en amerikan som inte kunde ett ord kinesiska och ringde henne dygnet runt för att hon skulle hjälpa honom med allt i livet, förutom hennes arbetsuppgifter. Hon sa upp sig efter två månader.

Seth jobbade för en välkänd mediakoncern, också som producent, tills han insåg att ingen hade någon aning om någonting och inte ens märkte om han var på kontoret eller inte. Han sa upp sig efter en månad.

Natalie har precis börjat jobba för Chinese Radio Internationals videoavdelning, där de efter ett år fortfarande inte har fått kläm på hur flash fungerar och använder ett så föråldrat och komplicerat system att alla som jobbar där för länge sedan gett upp hoppet om att någonting någonsin ska förändras.

Det kan väl inte funka så här i resten av mediavärlden?

Kanske var det därför folk som fick jobb skrattade sig lyckliga därhemma. För att de visste att de inte behövde åka till Kina och jobba sig till döds för andra idioters misstag.

Det var inne på Seven-eleven jag lät mig luras av de här frestande bambuskotten. Mitt bland grönsakerna stod de. Det var först när jag tog min första tugga som jag insåg att något var fel när den förväntade krispiga bambukonstistensen visade sig vara mjuk och seg med en smak som påminner om djurfett. Efter en närmare titt på innehållsförteckningen insåg jag att jag köpt komuskler, inte bambuskott.

Vår strid med grannen har nytt nya höjder. När Natalie häromdagen gick ut på morgonen stod grannen och väntade på att hon skulle gå förbi. När hon passerade tog han tillfälle i akt att skälla ut henne för att hon varit så högljudd. "Det är du! Det är alltid från ditt rum det kommer!" (mina brädor har tydligen blivit förlåtna). Han förföljde henne ut på gården medan hon försökte springa iväg och skrek efter henne tills hon började gråta. Alla grannar på gården såg det.

Tidigare har jag trott att våra grannar är griniga och hatar alla. Nu har jag insett att våra grannar är griniga för att de hatar oss. Vi är de enda utlänningarna som bor i det här lägenhetskomplexet och trots att vi aldrig haft en fest hemma gillar de ingenting vi gör. Nu när grannen under oss börjat sprida ordet om hur svårt hans liv blivit sedan vi flyttade in har fler grannar tagit tillfälle i akt att klaga.

När Natalie kom hem igår blev hon verbalt attackerad av en gravid kvinna som bor två våningar över oss, bredvid några bandmedlemmar som brukar öva sin musik ibland så att det hörs ända ner till oss. Natalie brydde sig inte ens om att svara Gravid Tant när hon började klaga över att detta skulle vara vårt fel.

Istället gick Natalie för att knacka på hos grannen under för att säga att hon fått nog. Han sa förlåt och ursäktade sig för att han fått henne att börja gråta. "En liten flicka som du, jag har förstått att det inte kan vara du som är så högljudd. Däremot DIN POJKVÄN! Det är HAN som bangar och stökar runt." De kom överens om - snarare Natalie gick med på - att vi ska vara tysta från 10 på kvällen till 8 på morgonen så att han kan få sin sömn.

Han är trots allt cancersjuk. Det är svårt att argumentera när han drar fram det kortet. Men så gjorde han misstaget att försöka småprata när de diskuterat färdigt. "Så vad jobbar du med?" "Jag är journalist", svarade Nat och hans ansikte blev helt blekt. "Du - du - kommer inte att rapportera om detta väl?!"

Cancersjuk gammal polis vs utländsk journalist. När man inte kan bli vän med sina grannar verkar enda sättet att överleva vara att skrämma dem.

"Kom förberedd. Mike gillar inte folk som inte är förberedda."

Det var instruktionerna jag fick för intervjun jag skulle göra, en indikation om att det är dags att försöka tackla ännu en diva.

Min chef ringde mig. "Kanske du kan be hans manager att ställa frågorna? Han är nog bra insatt i det han gör. Men förbered dig ordentligt ändå."

Jag satt i en dag och googlade denna DJ, lyssnade på gamla intervjuer och radioprogram, lyssnade igenom inte bara hans egen musik utan spellistor han satt ihop av musik han tyckte var bra - läste igenom hans biografi och vad folk sagt och skrivit om honom på bloggar.

Hela hans liv har präglats av långa DJ-set och partyn. "Han måste ta droger hela tiden. Du kanske kan fråga honom om vilka?" föreslog Nat när jag inte kunde komma på fler frågor.

När jag tyckte jag var förberedd nog att klara av att ställa några frågor denne Mike inte skulle bli förolämpad över att höra ringde hans andra manager. "Mikes flyg blev försenat. Jag har träffat honom nu och vi är på väg till hotellet. Han måste få sova först."

"Hur är han..?"

"Grinig när han inte fått mat".

Jag väntade ytterligare två timmar på att Mike skulle få sin tupplur tills klockan var 12 på natten.

"Mike har vaknat", sa managern till mig vilket innebar full fart mot hotellet.

Mike ägnade mig en kort blick i hissen på väg mot gymmet, det enda stället i hotellet som skulle vara någorlunda ljudisolerat. "Jag har inte ätit på 17 timmar."

Medan jag riggade kamerorna sa jag inte ett ord till honom. Ska han vara tjurig och grinig är det inte mitt jobb att agera joker för att locka fram hans karisma för kameran.

"Detta är för den kinesiska publiken, så jag tänker ställa dig frågor relaterade till Kina", sa jag. Ta det, tänkte jag. Istället för alla insider frågor om New York-scenen som du väntar dig att få.

När jag började prata med honom under intervjun förvandlades han från grinigt monster till en trevlig amerikan. Efteråt pratade jag hela vägen med honom till klubben där han spelade. Och jag insåg att han inte alls varit ett diva-monster under hela tiden, utan bara en normal människa. Vem är inte grinig när man inte ätit under 17 timmar? Mike var trevligare än jag skulle varit i det tillståndet. Han tvingade mig att lägga ner kameran och äta med honom istället. Han bar min tripod åt mig så att folk trodde att han kamera-man istället för kvällens stjärna när vi kom in på klubben.

Strax innan han skulle gå upp gav han mig en free-drink-lapp samtidigt som någon tryckte en öl i hans hand. Jag skakade på huvudet. "Gillar du inte öl?"
"Jag hatar öl."
"Jag med! Jag tar de bara för att vara artig. Jag gillar inte vin heller. Eller drinkar."

Ett litet moment av samförstånd för mig och Mike. Denna hypade DJ som visade sig vara den mest lågprofilerade artist jag träffat.

Jag brukar förvarna mina besökare på att alla turistgrejer kommer de att få göra ensamma. Jag går inte till Himmelska fridens torg en gång till. Jag trängs inte med alla hundratals turister i en kö i underjorden för att komma in till Förbjudna staden. Jag åker inte till tjotahejti för att gå i lämmeltåg i iskall vind på muren. Ska ni betala dyra pengar för en bit anka med deg (den berömda Pekingankan!) kan ni göra det utan mig. Ska ni betala 1600 spänn för en teceremoni likaså (sorry Kacper). Och ska ni till helvetet (Sidenmarknaden) för att shoppa kläder så kan ni inte räkna med mig som er personliga assistent för att pruta ner varorna.

Och medan jag ändå är inne på det, om ni inte klarar av att hitta till rätt del av staden till min lägenhet när adressen står tydligt och klart på en lapp på kinesiska som lämnas till taxichauffören så får ni helt enkelt åka runt tills ni hittat rätt eller vänta tills jag kommer efter jobbet.

Jag har nog inte varit den bästa guiden för mina besökare här. Jag har påpekat för mina besök att om de kommer så får de gärna haka på allt jag gör, det är då de får se det "riktiga" Peking, fast mitt "riktiga" Peking består mest av långa sovmorgnar följda av intensiv redigering på olika fik, filmande av gigs och taekwondoträning. En livsstil som inte passar alla.

Men efter att båda Nat och jag kom tillbaka från vår semester i Europa och gått direkt in i vårt ekorrhjul insåg vi att något måste förändras. Det var då vi båda fick besök samtidigt av kompisar som stannade en vecka. Jag erbjöd mig att åka till flygplatsen till och med för att hämta Nats kompis som jag aldrig träffat förut. Och kunde knappt vänta tills jag fick en ursäkt att vandra runt i stan som en turist. Plötsligt var det jag som tvingade iväg våra besökare till Förbjudna staden och Lamatemplet utan att de själva sagt ett ord om att vilja se det. Jag drog med dem till shoppingcenter och försökte pracka på dem varor så jag hade något att pruta ner. Det sista jag gjorde när mitt beök var på flygplatsen för att ta planet hem var att hetsa på om Pekingankan.

Nats kompis Olli fattade inte varför jag var uttråkad av mitt vardagliga ekorrhjul i Peking. "Du filmar coola gig, har ett schysst jobb med världens grymmaste chef [vi misstänker att han blev smått förälskad i min chef], går på olika utställningar, bor i en helt galen stad och klagar över att du måste redigera? När du sitter i värmen inomhus med tillgång till allt du behöver? Jag kan tänka mig många värre saker."

Hur rätt Olli än må ha, Peking är nog häftigare ur en turists synvinkel. Allt som är irriterande i livet blir bara intressant då. Kan knappt vänta tills jag får låtsas vara turist igen.

Tydligen är de jättestora i Kina. Vem hade kunnat ana det? Jag trodde de hade dött ut. Det var väl tio år sedan man lyssnade på Soul meets Body? Tio år sedan tills i lördags.

Caoker bestämde att vi skulle filma det giget. Jag gillar inte att filma stora band (hur nu Deathcab hamnade i den kategorin) för de kommer alltid med hundra krav för vad vi får och inte får göra. Showen i Peking var inget undantag. Här förbjöds alla kameror och på något sätt var vi från Caoker det "officiella videoteamet" av showen efftersom ingen annan fick filma. Deathcab for Cutie goes Berghain, hade man kunnat tro.

Som "officiellt videoteam" fick vi filma de första 30 sekunderna av de två första låtarna - inget annat. Jag och Nat bara gapade när vi hörde det. "Hur tror de att vi ska kunna göra ett bra jobb med det?" "Work it", var allt chefen sa.

När jag stod nere vid scenen och filmade publiken (det enda vi fick filma efter de första 30 sekunderna) kom plötsligt en stor kinesisk säkerhetsvakt och sa åt mig att sluta. "Säger vem?" frågade jag och vakten pekade mot Deathcabs ursinnige skallige manager som stod i hörnet och försökte döda mig med blicken. När jag kom dit var allt han gjorde att skrika åt mig att jag har filmat klart och gjorde tecknet för när man skär av halsen på någon flera gånger.

Tacken för att man filmar en video för någon. Herregud, Deathcab for Cutie. Kanske har managern insett att det gäller att ta tillfället i akt att bete sig som ett svin i det enda land Deathcab inte blivit bortglömda ännu.

Det var på eftermiddagen klockan fem som han bara gick in rakt i vårt vardagsrum. "Ni är för högljudda!".

Vi var mitt inne i ett samtal när vi uppmärksammade att grannen under oss hade kommit på besök.
"Inte just nu, men på natten! Ni dunkar i golvet varje natt!"
"Dunkar vi i golvet på natten?"
Ingen av oss kände oss särskilt träffad av anklagelsen.
"Det måste vara dörrarna du hör."
"Nej, det är inte dörrarna. Jag hör dom också. Jag vet precis när ni går och lägger er och när ni stiger upp. Du" - han pekade på Natalie - "går och lägger dig runt ett och stiger upp klockan 10. Igår var det extra sent."
Nat nickade, något illa till mods.
"Och du drar en massa saker över golvet på eftermiddagen!" sa han och pekade på mig.
"Jag kan inte förbjuda er att öppna och stänga dörrar, men jag är sjuk! Jag kan inte sova när ni är så högljudda! Ni måste sluta dunka i golvet."
"Men det är ingen av oss som dunkar i golvet på natten."
Det var då han såg mina brädor.
"Det är du!!"
Jag försökte förklara att jag varken använder mina snowboards eller longboards inomhus.
"När flyttar du härifrån?"

Denna frågade råkade komma just efter att jag övervägt en tid om jag kanske ska flytta tillbaka till Europa och jag smällde förnärmat dörren i ansiktet på honom. Jag hörde hur konversationen utanför fortsatte och grannen plötsligt var jättevänligt inställd mot Natalie och hennes pojkvän nu när Problemet blivit lokaliserat.

Han kom tillbaka två dagar senare. "Just precis nu! Det dunkades i golvet!" Det var jag som stampat foten lite lätt. Tydligen måste vi trippa omkring.

Igår öppnade han dörren när vi passerade på väg ut. "Ni har varit högljudda så länge redan och har fortfarande energi att gå ut!!"

Mina övriga grannar vägrar både att hälsa och öppna dörren när jag knackat på för att fråga om någonting. Nu förstår jag varför. Grannsämja verkar betyda bråk i Yongkang Hutong.

När jag var liten hade jag en lärare som hette Britta i skolan. Hon var den bästa läraren man kunde tänka sig. Hon brukade hoppa runt och sjunga så fort vi förlorade koncentrationen. En gång täckte hon sitt hår med tejp. Hon var helt enkelt inte som andra lärare. Men det bästa var: hon organiserade kakfester! En gång per termin beordrades alla barn (läs: föräldrar) att baka någon form av kaka och ta med sig. Det var alltid på torsdagar. Och så började frosseriet.

Jag har inte kak-frossat sedan dess. Snarare, jag äter ju kakor i princip varje dag. Men jag har inte kakfrossat på så många olika sorters kakor samtidigt sedan dess. Tills igår.

Det var Jia som ringde mig och sa att jag måste komma. Till delikatess-kak-testning! Hennes vän från Frankrike öppnar ett nytt bageri i stans finare del. Där värms inga sega fejkade croissanter upp i mikrovågsugn. Till skillnad från de kinesiska kedjorna som kopierar västerländskt fikabörds utseende med kinesiskt innehåll (grisfloss-croissant, någon?) importeras alla ingrendienser från utlandet, och är också rena från de kemikalier kineserna tycks stoppa i allt. Hon importerade till och med fair-trade-jordgubbar för att inte använda de kraftigt besprutade jordgubbarna här.

Hela tiden medan vi testade kikade kineser in från gatan för att se vad som pågick. På något sätt verkar all business relaterad till mat fungera i Kina utan att det blir för mycket. Bageriet kommer att bli en hit.

En kulinarisk kakupplevelse som slutade i illamående, precis som under de glada dagarna med Britta. Tur att en liten pralin kostar femton kronor under framtida besök.

"Jag har fått nog. Någonting måste förändras - jag tror det är dags för oss att flytta."

Vår lägenhet har ju sedan vi flyttat in brakat samman här och där, köket går inte att använda på grund av platsbrist (aka tvättmaskinen), elektriciteten är det ständiga problem med, det står random möbler på balkongen som vi inte vill ha men inte får slänga ut och generellt råder platsbrist överallt. Vi har diskuterat hur vi ska göra oss av med Panic men kanske är det oss själva vi ska göra oss av med?

Natalie stämde tider med diverse mäklare, kollade upp lägenheter på internet och jämförde priser och foton. Hon visade mig en bild på en söt liten gårds-hutong som bara såg ut att ha ett problem, ett enormt träd växte ut ur taket.
"Kan bli kallt", påpekade jag.
"Men kolla hur billigt det är! 8000 i hyra för 7 rum! Och vi får en gård på köpet!"

På vägen dit passerade vi sjukhuset på bilden (känns bra att veta att det bolmas på så pass på alla andra sjukhus att det enda rökfria måste poängtera detta i namnet). Lägenheten låg runt hörnet, men trädet hade huggits ner, och var också plötsligt precis utanför huset istället för inne i det. Vi konstaterade att det inte kunde vara samma ställe. Det fanns ingen värme eller elektrictet installerad, ingen isolering, inget hade målats, toaletten var ett hål i golvet och på detta var det inte ens sju rum, utan tre.
"Det passar inte riktigt oss" sa Natalie artigt.

Det var då vi insåg att vi varit med om husletar-mardrömmen när vi flyttade till lägenheten vi är i nu. Den var den enda vi kunde hitta som hade perfekt läge och låg hyra. Vi bestämde oss för att spendera de pengar vi skulle behövt spendera på att pimpa huset.

Det har slutat i att alla mina möbler täcker hela vardagsrummet och köket och nästan spärrar in Panic i hans rum, han trodde detta skulle pågå under några timmar men igår när mina grejer stått där i två dagar frågade han försiktigt hur mina framtida planer för detta såg ut. "På måndag", svarade jag. Inte visste jag att anledningen var att hans temporärt hemlösa kusin skulle bo hos oss. Jag undrar var hon sover. Den enda fria ytan är en liten springa mellan möblerna på balkongen.

Jag visste att det skulle bli sliskigt, men inte så sliskigt. Det var Viktoria som ringde mig och frågade om jag ville följa med som hennes "dejt" på ett kinesiskt bröllop. Hennes kompis skulle gifta sig med en väldigt rik kinesisk man. Hon är sångerska, men hennes blivande makes mamma ville inte att hon skulle fortsätta jobba efter att de gift sig. "Vi är ju så rika, du behöver inte jobba!". Den konflikten var det största problemet i deras förhållande. Inte kan det vara lätt att ha för mycket pengar. 

När vi kom in i lyxhotellets lobby möttes vi av enorma affischer med parets lyckliga ansikten i diverse matchande kostymer med bannern "Perfect wedding" och "Destinated in this life". Sedan när vi kom in i salen tillsammans med de andra 1000 gästerna fick vi leta efter vårt bord i tio minuter. Under tiden visades ett bildspel av paret på en enorm skärm och Westlife spelades på repeat, varvat med tre musikvideor de gjort av sig själva. En där hon sjunger, en där han sjunger opera (jag misstänker att han mimar) och en där de lyckligt springer omkring tillsammans och gör diverse paraktiviteter. 

"Å herregud" sa Viktoria. 

"Jag vet."

"Det är så fantastiskt! Efter att ha varit på kinesiska bröllop kan jag inte tänka mig att ha ett västerländskt - vad skulle kunna slå det här?!" utbrast Viktoria. 

Jag hummade till svar och hade inte hjärta att säga vad jag egentligen tyckte. 

Efter en timme av musikvideos och bildspel började äntligen ceremonin - de hade hyrt ett helt tv-team för att filma den ur alla vinklar. Efter att ha sett och hört alla släktingar och brudparet gråta över denna enorma lycka som ägde rum just denna dag serverades äntligen maten. 

Då kom också Viktorias vänner, två sliskiga medelålders kinesiska män som hade någon hög position på något tv-bolag. 

"Två vackra flickor! Jag sitter mellan er!"

"Ska han sitta DÄR?" frågade jag och Viktoria bara gav mig en ursäktande blick. Det blev en lång middag. 

Medan jag satt och försökte pusta bort tv-nissarnas cigarettrök i mitt ansikte fortsatte gourmeträtt efter gourmeträtt att serveras. Jag har aldrig ätit så mycket skaldjur i mitt liv. Under middagen lutade sig Viktoria över till mig och berättade att anledningen till att hans familj är så rika är för att de har stålgruvor i Afrika. Det var alltså någon afrikansk gruvarbetare som just betalat för min hummer. 

Vid efterrätten släpade Viktoria med mig till ett annat big-shot-bord. Jag hamnade brevid ännu en medelålders kines som började fråga ut mig om vad jag gjorde, var jag kom ifrån och vem jag var. "Vad jobbar du med då?" frågade jag. Han blev helt tyst. Sedan tittade han på Viktoria. Hon stirrade på mig. "Frågade du...frågade du precis vad han gjorde?". Tydligen hade mannen i fråga blivit presenterad inte mindre än fem gånger under ceremonin, de fem gånger han talat på scenen. Han var någon form av skådis. "Jag förstår ju inte vad de säger" förklarade jag för honom. Han verkade inte kunna bestämma sig för om han var förolämpad eller road av att någon inte visste vem han var. Strax efter påbörjade han en monolog om hur bra han lyckats i livet varpå jag tog hans tårtbit och reste på mig. "Dags för oss att gå nu."

Jag hoppas det var första och sista gången jag går till ett kinesiskt bröllop. 

Jag har träffat min vän och drama queen Tracy igen. Trots att jag gillar henne - hon är näst efter min tränare den coolaste kinesiska tjejen jag träffat - så är jag alltid lite rädd för att träffa henne. Varje gång har det hänt nytt något storartat i hennes liv som vi spenderar timmar med att analysera. Oftast handlar det om män. 

Tracy jobbar som agent för utländska artister så jag tror att hon är van vid att alla vet att så fort hon ringer innebär det action. Igår träffade jag henne med en annan kompis. Jag ringde min kompis först. "Vad händer i Tracys liv? Om det är drama kan vi kanske träffa henne tidigare eller senare? Jag vill verkligen till en salsakurs senare." "Inget drama - men hon har något stort att berätta!" sa min kompis. 

Det "stora" var inte att hon som 24-åring precis startat upp sin egen agentur och numera blivit känd i Peking för det hon gör, det handlade självklart om en man. Men lycklig kärlek denna gång - alltså inget drama. 

Hon passade också på att ge mig en kalender hon gjort av sina artister, där hon slängt in en bild av mig utan att jag hade en aning om det. Bilden är som kan ses ovan ett väldigt udda val.

På beskrivingen under mig står det "den mixade ("mixed blood") svenska vackra tjejen med vackra ben. Hon har ett sött yttre men ett pojkaktigt hjärta. Hon är ett profesionellt svartbälte i taekwondo (ett svartbälte jag inte tagit än), älskar skateboarding (jag kan överhuvudtaget inte åka skateboard bara för att jag har en longboard) och var en gång sångare i ett svenskt känt underground rockband (var jag?). Hon har en klar och vacker stämma (Tracy påpekade alltid att med datorer kan man göra vadsomhelst!) och hennes mix match punkstil är älskad av många unga tittare (vilken punkstil? Tracy säger alltid åt mig att se mer kvinnlig ut så fort hon drar med mig på middag hos någon big shot)."

"Jag älskar det. Det börjar som sanningen och slutar i en fullkomlig lögn!" sa Natalie när hon såg det. Sedan bestämde hon att det kommer förbli april månad för alltid i vår lägenhet. 

Sociala koder kommer alltid att förbli ett mysterium för mig här. För en vecka sedan gick jag och min kompis Crystal gick till en klubb som var nästan tom på människor. Den äldre mannen som stod i garderoben vägrade ta emot min longboard. Vissa kan tycka att det är en rimlig vägran, men garderoben var helt tom och det fanns definitivt plats för den. Jag propsade på att han skulle lägga in den. Han suckade och sa att han inte kan ta emot en sådan smutsig sak. Vårt argumentation blev alltmer högljudd tills jag stod och skrek och Crystal obekvämt vred på sig brevid oss. 

"Om du inte gör det lägger jag in den själv!" Så fort jag böjde mig ner för att gå in i båset blev garderobiären vansinnig. 

"HÄR GÅR INGA KUNDER IN! DU SÄTTER INTE IN DIN FOT HÄR! BORT MED DEN BRÄDAN! BORT MED DIG!"

"Om du inte gör det måste jag ju göra det själv!"

"DU SÄTTER INTE DIN FOT HÄR!"

"VAR ÄR DIN CHEF! JAG VILL PRATA MED EN ÖVERORDNAD!"

Efter ytterligare några minuter gav han sig och la in brädan. "Och så ger du den inte till nån annan!" var mina sista ord som om någon kines skulle vilja röra vid min bräda fylld av gatusmuts. 

När vi gick tillbaka för att ta våra saker log han med hela ansiktet. "Jag har din bräda!!!" Jag tackade och gick. Igår kväll gick jag dit igen med andra vänner. Samma garderobiär hälsade knappt på de andra gästerna men så fort han såg mig sprack hela ansiktet upp, han gav mig en high-five och betedde sig som om vi var gamla vänner som inte hade setts på länge. "Herregud, hur ofta går du hit?!" frågade mina kompisar. De trodde inte på min historia om att det var andra gången i mitt liv jag träffat den garderobiären och att första gången dessutom skulle ha inneburit ett högljutt bråk. 

Jag förstår ingenting. Men jag är glad så länge jag får lämna min longboard i garderoben.

(foto: Rebecka Karlsson)

Alla hjärtans dag är över men här tycks det aldrig ta slut. "Vad gjorde du på alla hjärtans dag?!" får jag fortfarande som fråga. Jag som trodde att man kanske hade missat den hypen här, men naturligtvis har Kina knappast förpassat chansen att tjäna pengar på kommersiell kärlek. Innan den stora dagen V frågade jag två av mina träningskompisar om vi kommer att ses på träningen på tisdagen. "Tisdag...ah, nej...vi är båda uppbokade" sa den ene och ingen av dem såg särskilt glad ut vid den tanken. Under träningen var det mycket riktigt nästan bara barn där, och mina tränare rusade båda hem direkt efter passet. Trafiken var minst dubbelt så kaotisk som vanligt och överallt på gatorna stressade kineser runt med enorma blombuketter. Jag misstänker att kinesiska tjejer inte är särskilt imponerade av en liten blomma och "det är tanken som räknas". 

Droppen var när jag kom hem klockan tio på kvällen och möttes av Panic i dörren. 

"VA?! Är du REDAN hemma?!"

"Vadårå?"

"Jag menar...det är ju ALLA HJÄRTANS DAG!" 

"Oavsett om man är med någon eller inte tycker jag inte att den här dagen är något man måste fira. Antingen är du ensam och blir påmind om det eller så är du ihop med någon och då måste man göra något bara för att det är Alla hjärtans dag."

"Mm...det du säger är sant."

Han tittade med största medlidande på mig, uppenbarligen inte övertygad. Istället för att påpeka att han också var hemma på ALLA HJÄRTANS DAG sa jag god natt och gick in på mitt rum. Nästa kärlekshögtid är väl åtminstone inte förrän i november, då Alla Singlars Dag äger rum här i Kina. 

Min kompis Sarah har börjat dejta en kinesisk kille. Han är jättetrevlig, jättehjälpsam, jätteartig, jättesnäll och...lite av en loser. Nu när de träffats ett par veckor har hon insett att det mer är som att ha en hund vid sin sida. Han å sin sida har redan börjat planera deras framtid. När han häromdagen nämnde att han vill ha barn i framtiden med henne svarade hon att i väst pratar man inte om sådana saker direkt i början. Sedan försökte hon förvarna honom om att det är bäst att leva i nuet, så länge det är bra är det bra men man kan inte tvinga fram någonting om det inte funkar. 

"Jag gör vad du än vill för att det ska funka. En relation består av uppoffringar. Jag ändrar mig på vilket sätt du än vill ha mig", svarade han. 

"Precis det du inte vill att han ska säga när problemet är att han inte är man nog", sa Sarah till mig. 

Mina kinesiska tjejkompisar säger alltid att en kinesisk man är det bästa. Han gör allt för dig, ställer alltid upp, det du vill ha kommer före allt annat. Inte som västerländska, egoistiska män. Sarahs ovan nämnda dejt (eller framtida make, beroende på perspektiv) säger att kinesiska tjejer är "farliga". Jag och Sarah såg för oss de pinnsmala, små kinesiska tjejerna som trippar omkring på gatan, har shopping och "vila" som enda hobby och alltid klamrar sig fast som fästingar vid armen på sina pojkvänner. Den stereotypiska kinesiska tjejen är nog en av de ofarligaste varelserna på den här planeten. Men inte för män. 

"Min kompis gav upp sitt jobb för att kunna vara tillsammans med sin tjej som bodde i en annan stad. Strax efter att han kommit dit gjorde hon slut med honom. Han hade ju inte pengar nog längre att köpa en bil."

Så funkar relationer i det här landet. Killen ger, tjejen tar. Låter bättre än det är.   

Igår såg jag fyra svenskar grabbar på gatan. De var definitivt svenskar. Svenska hipsters. Och defintivt inte tursiter. Lagom förvirrade och inte ett dugg roade såg deut. 

Några timmar senare fick jag reda på varför. Det svenska post-rock/indie-pop-bandet Immanu El är på turné i Kina, kör 14 spelningar i 14 städer under två veckor. I Peking hann de se muren och Förbjudna staden och uppleva hur det är när restauranger fortfarande är stängda efter det kinesiska nyåret, varpå de landade på hederliga donken. 

Mitt jobb var att filma och interjvua dem för Caoker. Fem grabbar från Jönköping och Göteborgstrakten som valt att turnera jorden runt istället för att bli civilingenjörer, typ. Jag har träffat en del divor i det här jobbet så det var skönt att chilla med Immanu El som betedde sig som vanliga människor. Förutom trummisen Jonatan, som började skutta runt och göra handvolter under soundchecken, drog ett skämt om att han bröt armen och sedan sprang ut i trappan och drog axeln ur led på riktigt. Lydia som var med och tog hand om bandet tog honom till sjukhus där de vred tillbaka axeln och sa att han måste vila armen i tre veckor. 

"Inte helt optimalt när vi har turné i två veckor" sa Jonatan, tog några smärtpiller, drog av lindan och körde vad som måste varit hans smärtsammaste konsert. 

Trots att jag misstänker att de flesta som kom inte kände till bandet innan var Mao Livehouse helt smockat. Jag som tidigare bara upplevt Mao Livehouse som halvfullt med en skara människor som knappast på grund av platsbrist trycker sig intill varandra framför scenen. Efter spelningen gick publiken i lämmeltåg till signeringsbordet, där alla kinesiska tjejer (och några få killar) stod i kö för att få ta en bild av sig själva med bandet. 

"Det känns...ovant. Man är inte van vid att alla i publiken är asiater". Det land som har flest Immanu El-fans är ändå, av någon anledning de själva inte är helt klara på, Indonesien. I Jakarta finns har de till och med sitt egna coverband(!). I Japan gjordes pappfigurer av dem till deras första skivsläpp. 

Men käre rumskamrat Panic är väldigt intresserad av denna musikgenre och i allmänhet inläst på musik. "Jag måste bara säga-" sa han och tittade storögt på mig "-att musik från Sverige. Är. HELT. Fantastisk!" 

Det finns i alla fall en kinesisk publik som väntar. 

Jag hade glömt att vissa sociala regler här är helt annorlunda. Igår träffade jag mina tränare (som också är mina bästa kinesiska vänner) för första gången på två månader, kramade den kvinnliga vilket kändes helt naturligt och sedan min manlige tränare varpå det blev väldigt tryckt stämning. Han frös till en stel pinne och rörde inte ett finger. Min lilla kram kändes som en våldtäkt. Runt om blev alla tysta och ingen visste vad de skulle säga. Kramen blev väldigt kort och sedan brast min manlige tränare ut: "jag har blivit fet!", varpå alla hade en kommentar, "ja titta, han har blivit fet!", "varför han han blivit fet?", "men Li-Lian har ju inte förändrats trots att hon varit i Europa!". 

Jag visste inte hur jag skulle svara på det, och kände inte för att kommentera min tränares kroppsbyggnad. Efter att ha varit hemma ett tag inser jag att jag nog aldrig kommer att kunna smälta in här. Det är kanske därför mina träningskompisar är mina bästa kinesiska vänner, när man tränar behöver man liksom inte prata. Eller kramas.