UNT.se

Gårdagens regn glimmar i körsbärsblommorna. Maj är en vidunderlig tid.

Ishockey i mitten av maj månad? När till och med isen i Bottenviken är "rutten" sedan länge? Idag hör jag för första gången Tornseglaren svirra förbi i vår trädgård. Jag vet att den varit här ett tag, men nu har även jag nåtts av denna sommarens speciella virtuos.

Och då skall man alltså åka omkring inomhus, på konstfrusen is!? Varför?

Årets VM-final lär därtill vara extra förvirrande för nordamerikaner. För Sverige och Schweiz, är inte det samma land? Det är där de gör god choklad och alla är blonda. För det är inte en myt, i USA har man väldigt svårt att skilja på dessa två små nationer.

Fast å andra sidan har jag svårt att placera alla amerikas stater på rätt plats. Ja, rent av att komma ihåg vad de heter. Kanadas olika delar skall vi inte ens prata om! Och då är det ju ändå där som världens bästa ishockey spelas ;-)

Uppsala Universitet har idag en helsidesannons i DN. Professor Maria Strömme ger ett ansikte åt Tenure Track på universitet. Detta är en karriärstege kopierad främst från amerikanska lärosäten. En rätt tuff urvalsprocess skall leda till framgång och viktiga upptäckter.

Annonsen finns även i en annan, mindre variant i Svenska Dagbladet.

Här skriver också fem forskare, varav två från Uppsala Universitet, om "Universiteten som försvann". Då handlar det om att digitaliseringen nu - äntligen - också påverkar utbildningen - på ett konstruktivt vis. Artikeln på Brännpunkt beskriver fenomenet "mooc", massive open online courses".  En undervisningsform som växer och som verkligen utmanar den gamla katederskolan.

Så, vardagen är som vanligt full av motsägelser.

 När hjärtat av verksamheten på universiteten håller på att ta sig ut på internet så annonserar samma lärosäten stort i de gamla papperstidningarna...

Visst är det konstigt att våra ungdomar bara drömmer om att bli stjärnor inom idrotten eller inom underhållningsbranschen?

Eller, allra helst förståss, programledare i dessa kändisfållor!

Vad kan det bero på? ;-)

Alla dessa surdegar. Det är de som utgör livets baksida.

Nu är det väl snart över för i år. Tävlingen i strass och sång. Ett relativt långt liv inom pressen har lärt mig att inte förakta något som många medmänniskor finner en sådan glädje i.

Men, behöver vi verkligen denna utdragna och noggranna bevakning av ett jippo? Och behöver denna bevakning verkligen skötas av public service?

Skulle inte dessa miljoner kunna användas till ännu bättre utlandsbevakning, till ännu flera dokumentärer och - till dagliga vetenskapsnyheter?

Jag är säker på att en rad kommersiella kanaler känner sig redo att ta över glitterpinnen från SVT, även om nu evenemanget från början startade som ett samarbete mella " de gamla bolagen".

Å andra sidan har den stora Stockholmstidningen slagit ett nytt rekord i schlagrfrossa denna gång. Deras djärvt nya användning av "grovarbetare" som en beteckning av de som syr stjärnornas kläder är svårslaget.

Herreminje! Jag är gammal nog att minnas de riktiga grovarbetarna i min fars byggbarack.

Vad som hänt i den svenska naturen våren 2013 har allt för mycket liknat vad som händer en ung man när han väl förenas med sina drömmars flicka, allt går alldeles för fort.

Det är alltid lite intressant att följa mediabevakningen - parallellt mellan USA och Sverige. Som nu i den enorma polisjakten i Bostonområdet.

I CNN får vi exempelvis veta att de två flyktingarna övermannan och dödad en väktare, efter sitt rån av en butik. Helt oprovocerat. Dessutom körde den ena brodern över den äldre med bilen när han flydde från platsen.

I Rapport får vi höra att " en av gärningsmännen dödads i en polisjakt". Vi får också se en läkare förklara att att terroristen var skjuten med många skott.

Samma historia fast i med lite olika vinkel, om man så säger.

Fast sedan går svenska media raskt över till de viktiga svenska frågorna, hur hantarar (s) sitt senaste misstag. Och i vilken ordning som journalisterna fått ut redovisning av kvitton från departementen...

Någonstans bakom mediadramat i Boston och kvittojournalistiken pågår verkligheten, i ständig mediaskugga.

Detta skulle kunna vara Uppsala. De dramatiska scener som nu utspelas i Boston, skulle lika gärna kunna vara här.

En arme av samhällets väktare omringar just nu ett, eller flera, bostadsområden runt storstaden Boston. Ett lika stort antal journalister och kommentatorer arbetar lika intensivt för att tolka vad de inte vet.

Några reflektioner saknar jag, möjligen. Detta kunde lika gärna vara Stockholm, Göteborg eller Uppsala. Bostonområdet har flera mycket viktiga universitet och forskningsinstitutioners, inte minst inom det medicinska området. Många svenska forskare har varit där, och är verksamma där. Samarbeten är många.

Den ordningsvakt som mördades i natt sköts på MIT, Michigan Institute of Technology, en riktig tungviktare inom teknologi och It världen, ett slags kombinerat KTH och Chalmers, i amerikansk skala.

Boston påminner dssutom betydligt mera om Europa än städer på västkusten, den irländska invandringen hit är berömd. Men framförallt har de områden som nu är aktuella - som alla studentstäder-  en internationell atmosfär.

Den andra jag inte kan undgå att notera är just den massiva, ja, gigantiska insatsen av ordningsmakter. Ett myller av blåljus och rödljus, uniformer av alla färger och former.

Hur skall man reagera på detta pådrag?  Är det skönt att se vad samhället kan mobilisera? Eller är det skrämmande? Och är det verkligen effektivt?

En sak är säker, om detta drama utspelats i Göteborg eller Lund tror jag inte vi skulle se denna armada av poliser. Sedan Ådalsskotten får militären inte sättas in i civila sammanhang, och förresten så skulle väl inte svenska armen mäkta med en sådan insats längre.

Skulle vår berömda insatsstyrka ens ha hunnit fram ännu?

Låt oss hoppas att vi aldrig behöver få svaret på den frågan!

Det är en smula kyligt i Paradiset. Nordliga vindar och temperaturer runt 18 grader Celsius. Eftersom alla kallpratar om vädret även här så klagas det i varje affär jag är inne i. Mina försäkringar om att det är värre där jag kommer mottages med stor skepsis.

-       Ni har ju i alla fall era fantastiska berg och chokladen, som biluthyraren tröstade mig.

När jag skall signera mitt kreditköp på en liten skärm och kommenterar min fumlighet med att " så här gör vi inte i Sverige" kontrar expiditen snabbt med att "ah, ni använder förstås bara kontanter där".

Omvärlden vet inte så mycket om vårt stolta fosterland, och vi vet ungefär lika lite om den.

Som alltid lär man sig mycket om situationen på en plats genom att gå in i en vanlig matvaruaffär. Utbudet här enormt, ja, fullkomligt obegripligt stort för en skandinav.

Hamnar på en av kedjans Whole Foods affärer och möter hyllmeter efter hyllmeter av ”organiskt, alternativt och naturligt”.  Avdelningen med olika fröer och nötter för konsumtion är imponerande. Liksom pillerburkar som alla är essentiella för Hälsan.

Här säljs inte vanligt cola, men väl en rad ekologiska  spritsorter.

Priserna är höga och kunderna betydligt smalare än annorstädes. För fetman breder ut sig allt mera och på planet över kände jag mig nästan magerlagd ibland hemvändande tungviktare.

Men överallt är det en sak som skiljer kassorna här ifrån svenska kassor, kassörskan hjälper till! Jag begriper inte vilken lag eller kulturell regel som förhindrar någon matkedja i vårt avlånga land att låta kassapersonalen hjälpa till att packa ned det man just köpt!?

Jodå, jag betalar gärna lite för den servicen!

Frukt och grönsaksdiskarna är inspirerande, utbudet lockande. Men det lurar en orm även i detta Eden, snart kan större del av de citrusodlingar som the Orange State är berömda för vara borta.

forts följer

Medverkade idag  i en debatt om Akademiska Sjukhuset som direktsändes i P4 Uppland.  Det blev som det brukar bli vid debatter, det mesta blev inte sagt. Den ständigt pågående ”krisen” inom den västerländska sjukvården låter sig inte sammanfattas mellan några låtar.

Och, det lär inte spela någon större roll vilken politisk majoritet som styr. S och Mp lär betona Personalen ( Facket)  och Alliansen lär betona den förkylda medelklassen. De riktigt sjuka är en väldigt liten röstpost.

Men omställningen är verklig och en av de allra viktigaste framtidsfrågorna.

Självklart kan sjukvården rationaliseras, men det bör göras underifrån, av de som vet hur vården fungerar.

Och, ta med patienterna i den processen. I mångt och mycket delar vi samma intressen som personalen, men inte i alla avseende. Vi har inte heller någon fackförening som ivrigt företräder våra intressen.

Vi patienter är trötta på att inte bli sedda som hela personer.

DET går att organisera sjukvården runt patienten. Inte utifrån de medicinska specialiteterna.

Det går att ta tilvara patienternas upplevelser och synpunkter på ett organiserat vis. Det går att lösa med en rad elektroniska metoder.

Eller så man kan göra som bilverkstäderna som ringer upp en efteråt och frågar om man är nöjd ;-)

Just nu vet man i det närmaste ingenting om hur patienterna upplever vården. Om man letar noga i Ingång 70, där debatten hölls, sitter där en liten förslagslåda. Men där finns inga lappar att skriva på, eller pennor att skriva med. Det är en rätt bra sammanfattning av hur lite det ligger i klyschan att " sätta patienten i centrum".

Slutligen, media koncentrerar sig alltid på det negativa. Det finns mycket bra med Uppsalas stora sjukhus. Självklart. Men " there is no bigger room then the room for improvment".

"Fråga Kultureliten" är ett rätt roligt TV-program, men ikväll gick man in i en gammal, rätt tråkig, fålla.

Man målar upp en djupt generaliserande nidbild av en motståndaren som man sedan - med lätthet - smular sönder.

Till sin hjälp hade man den här gången en brevskrivare som stött på en inskränkt person som studerade fysik. Upplagt för att " försvara humaniora".

Det handlar alltså om den konstlade motsättningen mellan olika vetenskapsgrenar. Om " de två kulturerna". Och vem "försvarar naturvetenskaperna"?

Här sitter fem lärda människor och talar om en grupp som inte är representerade och därför inte kan ge sin syn på saken. Vad är det nu man brukar kalla sådant? Partiskt? Ensidigt? osakligt?

I vart fall inga av de vackra ledorden i Public Services högtidstal.

Det är riktigt dåligt, men säger tyvärr mycket om hur kulturdebatten förs i Sverige idag, nämligen väldigt inkrökt och ensidigt.

Vetenskapen är en mycket viktig del av vår kultur och förtjänar därför en seriös och kunnig bevakning.

Men det finns hopp, för Susann Osten sa faktiskt något mycket intressant; ju mera vi lär oss ju mera kommer vi att inse att denna motsättning är konstlad.

God vetenskap är god vetenskap - oavsett på vilken institution den bedrivs.

Så varför inte ge "Fråga Lund" en ny vår, den här gången kanske med namnet "fråga Uppsala"?

Där fick även naturvetarna vara del av "eliten.

Pågår evolutionen fortfarande? Ja, självklart, men hur utvecklas vi då människor, inom vår skyddade civilisation? En fråga jag tycker är oerhört intressant.

Och nyligen visade SVT en mycket bra film kring detta. Den ligger fortfarande på SVT Play, missa den inte. Jag har sagt det förr, tablåtiden efter Aktuellt är oerhört intressant. Bara man undviker Go´Kväll ;-)

Men snälla sluta! Så det finns hästkött, eller spår av hästkött i det och det. Stor sak. Ingen - utom hästarna - har kommit till skada!

I mina mörka stunder tror jag att det är precis den här typen av reaktioner som kommer leda till Katastrofen. När vi, och vår kära press, silar hästkött och sväljer multiresistenta bakterier.

För vår förmåga att engagera oss är en begränsad resurs och om den slösas på skrika om ofarliga vargar så blir vi lätt lite hesa när den verkliga faran attackerar.

Och vad jag hör "ute ibland folk" så är upprördheten större i Storstadens presskvarter än ute vid frysdiskarna.

Så ,låt nu kusen vila i frid!

Är du Patient på Akademiska Sjukhuset i Uppsala? I så fall får du gärna höra av dig till mig inför en debatt om sjukhuset som jag skall delta i.

Vad skall jag framföra från oss patienter?

Om du inte vill svara på kommentatorsfältet här så använd min e-post johansson.janolov@gmail.com.

Vad vill vi som är "vårdtagare" säga till politiker och personal om Ackis framtid?

Nu skall flera poliser tvingas ut på vägarna för att mäta hastigheten mera exakt. Är det verkligen en bra idé?

Svensk polis klarar av att lösa allt färre brott. När samhället behöver utöva sitt våldsmonopol finns ingen hjälp att få. Medborgarna känner sig, med all rätt, maktlösa. Nu kommer ett förslag som kommer att göra det hela värre. Någon har kommit på den korkade iden att skärpa övervakningen av hastigheten för bilar.

Om detta berättas i kvällens största nyhetsprogram, Rapport.

Mera resurser kommer att satsas på en åtgärd som ger en högst begränsad effekt på trafiksäkerheten. Antalet dödsoffer i svensk trafik har sjunkit dramatisk på några decennier, trots tätare trafik. De flesta dödsolyckor är singelolyckor på mindre vägar. Där finns aldrig några poliser.

Och orsaken till att dödsolyckorna gått ned är säkrare bilar, användning av säkerhetsbälten och säkrare vägar, inte fartkontroller!

Om man verkligen vill minska olyckor ytterligare, och det bör man sträva efter, så borde man satsa på att övervaka de som bryter en rad andra trafikregler än just hastigheten.

Det går, tro mig, jag minns hur trafikpolisen i Kalifornien var "överallt" och såg det mesta. Och trafiksituationen i denna delstat var låt oss säga, intensiv.

Men - hastigheten är lätt att mäta. Ser bra ut  i den interna  statistiken.

Så ursäkta om jag drar en gammal historia som en parallell, men, det blir som mannen som ligger på knä under en gatlykta och letar efter sina nycklar. En förbipasseranden person frågar honom om han är säker på att han verkligen tappade sina nycklar just där? Nej, svarar mannen, jag tappade dem därborta men det är mycket lättare att leta här...

Det våras för Vården? Debatten om den svenska sjukvården bara växer. UNT har ofta rapporter om krisen på Akademiska Sjukhuset på sin förstasida. Ena dagen handlar det om att Uppsala inte får den miljard landstinget kunde fått - om man lyckats med att kapa köerna. Andra dagen berättas om hur patienter får sova i duschrum.

SVT gör reklam för sitt nya program "Arga doktorn".

Men - krisen för Sjukvården ser i princip likadan ut över hela västvärlden. Nya möjligheter att hjälpa sjuka människor, dyra mediciner och en åldrande befolkning leder till att "något" måste göras åt hela strukturen för hur vi tar hand om de som drabbas av sjukdom.

Idag trappas debatten upp ytterlgiare ett snäpp när DN släpp Maciej Zaremba fri på ämnet med frågan " Vad var det som dödade Herr B?"

Det är glädjande att Zaremba nu tar tag i vården för när jag föreslog ämnet för honom för några år sedan tyckte han att " det var alldeles för stort".

Och, det är ett stort och komplicerat samhällsproblem, men samtidgt ett av de mest angelägna. 

Så låt oss hoppas att alla larmrapporter och kriser så småningom leder fram till konkreta förbättringar. För ett samhälle som inte förmår att ta hand om sina sjuka medborgare är inte samhälle värt namnet.

Lär känna HTVCO10P, jordens vanligaste organism! Med allt bättre möjligheter att analysera DNA hittar forskarna allt flera märkliga ting, inte minst i de oceaner som täcker större delen av vår blå planet. Länge trodde man att den vanligaste organismen i världshaven var en bakterie med det passande namnet Pelagibacter ubique. Men vanligen brukar alla organismer också ha sina parasiter. Omkring en tredjedel av alla organismer är faktiskt parasiter. Om det nu finns en parasit på P. ubique så borde det vara ett virus, en så kallad bakteriofag. Och se, nu har en tålmodig forskare hittat denna parasit, opoetiskt döpt till just HTVCO10P. Så här har vi förmodligen den vanligaste livsformen på jorden. Ett virus i världshaven.

Sedan är det en helt annan fråga om man anser att virus är "levande" eller ej. De behöver onekligen andra livsformer för att föröka sig. Något många av oss som är förkylda just nu bittert får erfara...

Källor: Nature. Artikeln är skriven av Stephen Giovanni på Oregon State Univeristy.

En populär presentation med litterära referenser till Jonathan Swift finns i senaste numret av The Economist.

1000 skadade av meteorsvärm,( TV4 news)  se där en rubrik man inte trodde skulle dyka upp inom den närmaste framtiden. (UNT talade för en stund sedan om "100 tals skadade".) 

 Men siffrorna verkar stiga när det gäller de rymdstenar som brakat ned över Ryssland. En högst osannolik händelse, men även sådana inträffar - faktsikt.

Vad vi vet är att en ungefär 50 meter stor stenbumling passerar Jorden ikväll. Riktigt nära med rymdmått, till och med. Tyvärr talar både rådande väderlek och annat emot att vi kan få se den, men NASA planerar att visa passagen i direktsändning. Så, spela in "På Spåret" och följ den osannolika verkligheten!

"Himlen faller ned över oss". Idag kommer en stenbumling, 50-metersasteroiden 2012 DA_{14, att} svischa förbi jorden, på alldeles för nära håll. Samtidigt kommer sällsamma nyheter från Ryssland. Många människor har skadats av ett meteoritregn!

Uppgifterna är högst preliminära så vi får se vad som stiger fram ur ryktena men händelsen är högst ovanlig. I själva verket är det som nu hänt ett utmärkt exempel på en risk som är mycket osannolik, men - om den skulle inträffa kan den få enorma konsekvenser.

Det säger sig självt att det är hart när omöjligt att få planetens splittrade stater att ena sig mot en sådan sällsynt risk. Och ändå är det dessa stenar från rymden som utrotat dinosaurierna och haft ödesdiger effekt på allt liv här på detta lilla blå klot.

För dem som vill läsa en intressant skildring av vad som skulle kunna hända inför ett yttre hot från rymden finns exempelvis berättelsen ”Det svarta molnet” av Fred Hoyle.

Och för dem som vill se rymdstenen susa förbi oss ikväll finns det tips här. Men det lär bli svårt att hinna se den, lika svårt som det blir att mobilisera ett försvar mot att ”himlen faller ned över våra huvuden”.

Snöfallet puttrar på

I bakgrunden sjunger en fågel

Förbannade februari!

Journalister älskar att debattera media. Det är väl som när skomakare pratar läst och läkare diskuterar landstinget antar jag.

Intresset för frågan tenderar dock att avta när man lämnar skråets stamlokus.

Ena dagen befarar Mats Svegfors på DN debatt att ”kvalitetsjournalistiken är på reträtt”, nästa dag får han mothugg på ledarsidan med argumentet att ”det är inte storleken som räknas”. En pikant debatt på många vis, inte minst eftersom den försiggår i DN, den stora draken och Svegfors varit chef för den mindre av Stockholmstidningarna.

På Publicistklubben pratar man ikväll om - näthatet.

Och i Sveriges fjärde kommun ordnade UNT idag en konferens på temat.

För några dagar sedan redogjorde Åsa Beckman för en annan erfarenhet som de som inte befinner sig inom media skråets väggar mera känner igen, detta att bli intervjuad av en reporter och sedan inte känna igen vad man sagt när det publiceras. Alla journalister borde då och då utsättas för denna prövning och efter några decennier i forskarvärlden är detta en berättelse jag hört alldeles för många gånger. En sak är att reportrarna kan för lite om sitt ämne, en annan är om de inte vill förstå. Vi dras alla med selektiv perception och den vanligaste orsaken till att forskare och andra ”intervjuoffer” är enligt mitt förmenade att reporter bara hör det hon/han vill höra.

Och här kommer också problemet med denna ocean av information som DN:s ledarskribent hänvisar till. Ett överflöd som för övrigt Mats Svegfors också refererade till i en debatt jag ledde i Göteborg för några år sedan.

Vår fråga redan då var, twittrar journalistiken sönder? Särskilt bekymrade var vi över den just den seriösa rapporteringen kring vetenskap, teknik och medicin. För sedan länge gör vi åt mera energi att hålla undan information än åt att ta in den.

Vi orkar helt enkelt inte ”ta ställning” varje dag, så vi väljer det som stärker våra tidigare uppfattningar. På så vis kan den som anser att invandringen är roten till allt ont hitta massor av bevis för denna ståndpunkt på nätet, liksom den som anser att samma invandring är kemiskt fri från problem bli styrkt av samma källa.

I själva verket leder denna orkan av information till att vi tenderar att isolera oss allt mera i vår egen lilla åsiktsbubbla. Vi läsa bara de bloggar som håller med oss och lyssna bara till de röster som stärker vår verklighetsuppfattning.

Nätet blir snabbt kaotiskt och förvirrande. Här lever trollen sida vid sida med Ted föreläsningarna. Här frodas hatet och hämnden. Mångfalden blir till enfald.

Så paradoxalt nog leder snårskogen av nya kanaler till att de gamla träden i skogen bara står sig högre och kastar än mera skugga över omgivningen.  För vem kan man lita på i djungeln av åsikter?

Att ha som Åsa Beckman ha en spalt i DN eller som Mats Svegfors automatiskt tas in på DN debatt är att sitta där uppe i trädets krona och roat se ned på undervegetationen. Gammelmedia lever och om Lennart Hyland varit i livet hade han med förvåning kunnat se hur ”Mello-cirkusen” drar över land och budget. Röda fjädern bleknar blygt i jämförelse med alla glittrande galor. Och alltihop sker i public service, skådespel för licenspengarna.

Svaret vem som bestämmer över tablån i SR och SVT är som vanligt - de som sitter i mötesrummen på företagen, inte publiken.

Papperstidningarna må gå dåligt - men etablissemanget blomstrar som vanligt.

Det etablissemang som DN debatt prenumererar på.

Folket, eller Nisse i Hökarängen, ser storögt på när ingen bryr sig. De finns aldrig med på seminarierna. Numera kan hon/han i alla fall ta ut sin frustration över detta på en blogg - som ingen läser.

Att äta hästkött är Tabu. Även i det postmoderna och sekulariserade Sverige. Och när någon kallar det ”nötkött” och blandar det i maten - då går stora larmet, i halva Europa. Men om det är några risker med detta kött så beror det på mest på vår ovilja att ”äta häst”. Denna rädsla leder till att det smygs och smusslat med hästkött. Och det gör att hela hanteringen klarar sig nästan helt undan kontroll. Det ökar risken för att hästar som behandlats med olika läkemedel hamnar i Lasagnen.

Allt detta har nu fått mer än femton timmar av medial uppmärksamhet och upprörda ministrar. Men riskerna för den vanlige medborgaren med ”hästköttet i pizzan” är små.

Det finns andra betydligt mera påtagliga risker med brister i maten. En av dem tas upp i samma tidning som toppar sin förstasida med den fel märkta  maten. För i sin spalt tar Karin Bojs återigen upp den svenska oviljan att rekommendera folsyra till gravida kvinnor. En brist som kan leda etthundra skadade svenska barn varje år.

Sådana mindre dramatiska händelser når sällan förstasidorna men har ofta stor betydelse för många människors liv. Som den felaktiga rekommendationen att alla spädbarn skulle sova på mage. En medicinsk skandal som kostade många barn livet…

Kvalitetsjournalistiken är hotad skriver Mats Svegfors i dagens DN. Och som f.d. chefredaktör på SvD och f.d. VD på SR bör han väl veta vad han talar om.

Men så lät det inte när samme Svegfors besökte den konferens om vetenskapsjournalistik som några av oss ordnade i Göteborg för några år sedan. Orsaken till att vi arrangerade mötet var just att vi oroade oss mycket över hur bristfälligt vetenskap och teknik bevakas i svenska medier.

Nej, då var det mesta bra och vi oroade oss i onödan.

Fast det är klart, då handlade det bara om journalistik om den där udda företeelsen vetenskap – och så var det ju i Göteborg.

Och i public service TV har man bytt ut ”Fråga Lund” mot ”Fråga Kultureliten”, ett annat tecken i tiden…

#akutkollen, är det senaste verktyget för att komma till rätta med krisen i den svenska sjukvården. Det är kvällstidningen Expressen som uppmanar sina läsare att höra av sig till tidningen och berätta om sina erfarnehter av aktuvården.

Lösningen på problemen är inte lika enkel, men desto mera akut att komma på...

Ett centrum bara för de unga och friska? Kollegan Kersti Kollberg skriver återigen i UNT om hur Uppsala måste göras mera cykelvänligt. Visst, utmärkt.

Men glöm inte oss som inte kan cykla! Jo, visst kan jag cykla, det lärde jag mig som de flesta svenskar i unga år, men numera förhindrar min hälsa mig att bruka detta utmärkta kommunikationsmedel. jag är, i likhet med rätt många andra rörelsehindrad.

Och på samma sätt som stadens planerare verkar försumma cyklisterna så verkar de inte vilja ha oss i centrum. Få svenska städer har nämligen så få parkeringsplatser för rörelshindrade som Uppsala!

Nu har även den handfull platser som fanns "bakom Åhlenshuset" försvunnit, liksom fler andra.

Budskapet är tydligt; är du handikappad får du åka till Boländenra! Eller vänta på Färdtjänsten och få dem att trassla sig in i den allt mera avspärrade lilla stadskärna som denna vackra stad har.

Vä där tvingas man att manöverera sig runt alla felparkerade cyklar...

Som man ropar i skogen får man svar. I veckan har ett stort ämne varit ”näthatet”. Och visst, det är avskyvärt och hemskt. Men det är långt ifrån nytt eller så ensidigt som Uppdrag Granskning vill göra gällande. Tonen i kommentatorsfälten har för länge sedan passerat en acceptabel nivå i en levande demokrati. Alla vi som varit "offentliga" i olika sammanhang har drabbats av märkliga telefonsamtal eller konstiga brev. Personer som engagerar sig politiskt löper också risk att drabbas av rent fysiskt våld. Många väljer att hoppa av. Sverige har som bekant en mörk statistik när det gäller politiska mord. Senast blev för övrigt en Sverigedemokrat och hans flickvän attackerade av ”aktivister” i tunnelbanan. Nej, självklart sympatiserar jag inte med SD men just därför är det viktigt att reagera mot våld mot dem. För om den ena sidan kallar den andra ”mördare och våldtäktsmän” så svarar lätt den andra med samma smutsiga språk.  Våldet trappas upp.

Det är därför djupt beklagligt att fokus nu bara kom att riktas på några av de som utsatts för näthatet. Samt att man underlät att granska exakt vad dessa personer själva skrivit på sina bloggar. Istället lyfte man nu fram en vanlig medborgare, en ung kvinna som haft (berättigade) synpunkter på H&M:s t-shirts. Men hon är inte Åsa Lindeborg.

I en bisats nämndes att Jimmie Åkesson också mordhotats men jag tror att en rad andra manliga politiker skulle kunna berätta om en rad andra, tämligen uppskakande, angrepp. 

Nätet har givit de som skriker i trafiken en ny möjlighet att gömma sig bakom sina skal och ösa ur sig sin egen frustration på andra. Men det hatet är, tyvärr, lika vanligt på alla sidor av de politiska skrankorna. Däremot står vi män för merparten. Och det riktar sig mot kvinnor både till höger och vänster om oss. På detta måste vi få ett slut!

Vi måste värna ett samhälle grundat på ömsesidig respekt för allas rätt att uttrycka sin åsikt!

Paulina Neuding skriver också om detta i Svensk Dagbladet idag, under rubriken "Glöm inte det goda, fina hatet".

I Scientific American finns en annan, kanske mera vetenskaplig förklaring.

Akutkollen! Det har blivit inne att med hjälp av den tekniken hålla "koll" på olika företeelser i samhället. UNT har redan haft en del lyckade kampanjer grundande på den här idén. Nu lanserar kvällstidningen Expressen "akutkollen", det vill säga hur ser det ut på olika akutmottagningar runt om landet. Problemet med Akuten är inte enkelt, men samtidigt är situationen så hopplös på många håll att något måste göras. Nu. Så i väntan på att de akuta problemen skall lösa så tycker jag detta är en god början. Rappotera om hur det ser ut på den akut du befinner dig på till Expressen!

För övrigt håller jag med om att Staten bör ta över de stora sjukhusen med ett riksintresse!

Katten frikänd? Vetenskap står för ständig omprövning, det finns inga eviga sanningar, bara hyggligt provade teorier. Efter förra veckans braskande rubriker om "the killer cat" kommer nu motreaktionerna. Se här!

"Professor vet mera än underhållare. Skandal". Ungefär så skulle man kunna sammanfatta reaktionen på det senaste avsnittet av "På Spåret". Detta står visserligen i Aftonbladet, men kan ändå ha bäring på verkligheten. Folk har, enligt samma källa, reagerat på att en professor i historia, Dick Harrisson,  fick frågor på historia.

Personligen är jag mera förvånad över att samma person kan så mycket om all den populärkultur som merparten av frågorna handlar om. Frågor som dessutom har sin förankring i precis den värld som professorns motståndare och programledarna kommer ifrån.

Jag reagerade dessutom på att Kristian Luuk var så tydligt partisk å "Hagarnas" vägnar..

Och jag ärligt imponerad över hur kunniga alla de par som gått till seminfinal är. Höjdhopparen Stefan Holm är grymt allmänbildad, liksom flera andra av deltagarna, inte minst paret Haag.

Så reakationerna över att just historiefrågorna skulle vara malplacerade säger mera om hur många  numera ser på begreppet "kunskap" här i Sverige.

Historiker och arkeologer må klaga och gråta men här är den nu igen, vikingahjälmen med kohorn ;-) Den här gången pryder den omslaget på tidskriften The Economist och sammnhanget är smickrande. Tidningen ägnar nämligen 14 sidor åt att analysera varför andra länder borde studera och ta efter de skandinaviska länderna. "Den skandinaviska modellen" verkar alltså vara inne för ögonblicket. Med eller utan kohorn

Katten också! ja, du har säkert redan sett och hört en av dagens mera överraskande nyheter? Våra "tamkatter" är rena dödsmaskinerna för småviltet. Nå, så överraskande är kanske inte denna rapport för oss som studerat våra kära husdjur lite mera nogrannt. Katten, detta inte helt tämjda husdjur, är en mycket skicklig jägare. Det är också därför vi slöt den till våra hushåll. För att hålla undan de råttor och möss som kom när vi började bli bönder och lagra vår skörd. Det, samt att de är alldels förtjusande charmiga och egensinniga varelser.

På senare år har katten gjort en klassresa, det vill säga vi har börjat värdera den lite högre. Vi försäkrar den och kostar också på den veterinär vård i mycket högre utsträckning än tidigare. Låt oss nu bara hoppas att forskningsrapporten inte avbryter den resan...

Källa. Nature Communications

Är du verksam på SLU? Då bör du inte missa DN idag. Där granskas nämligen Erik Erlandssons favoritprojekt "Matland Sverige". Förutom alla sakliga invändningar man kan och bör ha mot detta slöseri med skattepangar så är jag tämligen säker på att det "besparingar" som SLU drabbades av för en tid sedan har sitt ursprung i just denna felsatsning.

För SLU ligger som bekant under Landsbygdsdepartementet och när budgeten skulle sys ihop, under herr Borgs stränga uppsyn, så var landsbygdsministern tvungen att finansiera sin käpphäst genom att ta ifrån en annan stor post i sin egen budget, SLU.

Så skar alltså centern ned på utbildning i den gröna sektorn för att spendera på, ja vadå?

Jag ringer ”mottagningen” på Akademiska Sjukhuset. Vilken av alla ”mina” mottagningar kan kvitta, jag vill inte hänga ut någon enskild.

Rösten som svarar tillhör en kvinna, en sköterska. Hon låter irriterad och känner inte igen mig. Anledningen till att jag ringer är att jag mår dåligt och via epost kommit överens med ”min” läkare att träffa honom på mottagningen. Detta är i sig mycket ovanligt. Alla bokning skall ske i laga tur och ordning, via just vissa sköterskor. Vilket är bara en av de många märkliga och åldriga rutiner som landstingets sjukvård vårdar och värnar.

I vilket fall, jag möts nu av stor skepsis och utsätts för ett slags ifrågasättande korsförhör. Alla frågor tas dessutom om ett par gånger. Det är möjligt att språksvårigheter spelar in, kanske är ledningen dålig men det räcker inte riktigt som ursäkt. Är jag verkligen säker på att jag skall komma?

När jag berättar vilken dag som läkaren föreslagit svarar sköterskan ” Det är en hemsk dag för oss! Men då får han väl stå sitt kast!”

I går demonstrerade personalen på Akademiska Sjukhuset mot besparingarna. Det är lätt att instämma med dem. Men samtidigt måste även vårdpersonalen vara öppen för modernisering och förbättringar

Bemötandet av patienter är bara en liten del av vården, men den är inte helt oväsentlig.

Och vi patienter kan inte alltid hoppa upp ur våra sängar och gå i demonstrationståg. Men vi kan till exempel blogga vilket tas upp ett intressant seminarium med namnet

"Bloggande patineter, twittrande läkare och vita dokusåpor". Där behandlar man alltså företeelsen med dokumentärer från sjukhusen, något Ackis var först ut med.

Men seminariet hålls i Lund...

Koltrasten har börjat sjunga. Jo, jag är rätt säker att jag hörde en prövande koltrastslinga i fredags här i södra Norby. Det är tidigt på året och det var kanske inte det mest minnesvärda för mig av just den dagen men ändå. Och nu i helgen är det dags att räkna fåglar vid ditt fågelbord, eller i en park. Det väsentliga är att du iakttar en plats under en timma och noterar maximalt antal fåglar av en art samtidigt. Dessa noteringar skickar du sedan in till SOF, Sveriges Ornitologiska Förening. På så sätt hjälper du till att inventera hur många vinterfåglar som finns över hela landet. Och fågelräkningen pågår på flera håll i Europa denna helg.

Här vid vårt fågelbord ökar antalet Koltrastar för varje år, tycker jag. Häromdagen såg jag ett dussin samtidigt. Däremot ser jag inte så många mesar i år. Är detta en trend eller bara en lokal variation? Det får jag veta när resultaten väl ställts samma senare i år.

Vargen som blev knähund. Det är en smula ironiskt att den nu så fruktade Vargen är nära släkt med vårt mest älskade husdjur, hunden. Och att de nära släktingarna ofta dödar varandra när de möts nu förtiden. Ja, det lär ha förekommit spontana Romeo och Julia möten också. Om inte annat finns det människor som idag medvetet korsar vargar och hundar, en hantering som det finns alla skäl att se upp med!

Hur det en gånt i tiden gick till när vargen och människan blev bästa vänner lär vi kanske aldrig få veta. Mitt grundtips är att några barn någonstans i Asien tjatade sig till att få ta hand om ”små söta valpar” från den varghona som deras pappa och hans kompisar just dödat. Bevis för denna, helt ovetenskapliga, tes får nutidens föräldrar snart sag varje dag…

Forskare från SciLifeLab i Uppsala och Broad Institute i Boston  håller sedan länge på att sekvensera gener hos båda olika hundraser och vargar från olika delar av världen.

En ledare för teamet ä professor Kerstin Lindblad-Toh som delar sin tid mellan Sverige och USA. Nu presenterar de nya, spännande, data om hur vargen blev tam.

För det första verkar det vilda djurets sinnelag ha ändrats rejält. Det ser man på alla de nya gener som tamhunden har och som på olika sätt styr hjärnans utveckling. Det skulle vara intressant att veta om forskarna här hittat samma ”tamgener” som ryska kollegor hittade när de tog fram snällare silverrävar och senare råttor? Och som Svante Päbo också intresserar sog för.

Den mest kittlande frågan är därefter, har vi människor också sådana ”domesticerade” gener, har vi så att säga tänjt oss själva till att bli lite mindre vilda?

Är vi alla resultat av ett fenomen som redan Konrad Lorenz kallade för ”neotoni”, det vill säga att vi avstannar i vår utveckling och blir som barn hela livet. ( Neotoni vill jag minnas myntades utifrån de arter av salamandrar som lever i grottor och blir könsmogna i vad som normalt skulle vara deras larvstadier.)

Men Scielife gänget har också hittat bevis för att våra hundar har förändrat sin förmåga att äta en mera varierad kost. Bakom dessa lätt revolutionerande fynd ligger Erik Axelsson, försteförfattare och forskare vid SciLifeLab Uppsala och på institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet.

Hundarna har alltså fått förmågan att tillgodogöra sig rester av vad vi människor äter. De kan, till skillnad från vargen, bryta ned stärkelsen i födan.  På så sätt kunde de överleva på våra matrester, det enda ”hundfoder” som länge fanns för dem. ( Detta var innan snabbköpen översvämmades av hyllmeter av hund och katt- ”mat”. )

En extra poäng med alla dessa nya rön, och fler sådana kommer säkert, är att de är ett resultat av ett samarbete mellan Uppsala forskare inom SciLife.

Ett samarbete som Uppsala mår bra av. Och som Uppsalaborna kunde läsa om i Åke Spross artikel i UNT, redan igår.

Idag skriver även Karin Bojs på DN om hundar och vargar.
Och Camilla Widebäck har träffat Erik Axelsson i dagens Vetandets Värld

Hur påverkas din hälsa av dina egna bakterier? Det är en het forskningsfråga just nu, en fråga som vi tog upp i Fakultet X förra året. Om du är intresserad av att veta mera kan jag varmt rekommendera den senaste upplagan av radioprogrammet "Kropp & Själ" som tar sig an ämnet.

Bland annat födjupar man sig i magsårsbakteriens eventuella nytta!

Tidningen New Scientist går ett steg vidare och ställer frågan om man inte skall se människan OCH alla hennes mikroorganismer som en enda organism? I så fall spelar kanske våra bakterier också en roll i evolutionen?

Mindre tid bakom datorn, mera tid hos patienten!

Ett samhälles kvalité mäts kanske genom att se efter hur man tar hand om sjuka och svaga. Om det nu går att mäta på traditionellt vis? Gunnar Rundgren skriver mycket bra om just den bristen i dagens vårdsystem på dagens Brännpunkt, i Svenska Dagbladet. Själv har precis samma erfarenheter från min fars sita dagar i livet. Och från min mors död.

Nej, det handlar inte bara om den sorg och förtvivlan vi alla brottas med när en vi står inför det oundvikliga slutet. Det handlar om verkliga brister i den nuvarande svenska vården. Det handlar, precis om Gunnar Sundberg, skriver om en kultur, eller, kanske snarare bristen på en god vårdkultur där patienten står i centrum.

Jag menar att detta är tämligen lätt att förstå eftersom de som har tid och möjlighet att engagera sig i Vårddebatten alla har egetintresse i saken, det är dera arbete. patienter kommer och dör. Men Systemet består.

Samtidigt tror jag att det vore synd om vi skapade en falsk motsättning mellan det som går att mäta och det som inte går att kvantifiera. Båda sätten behövs! Så är det exempelvis hög tid att vi inför ett system för att rapportera incidenter.

Men, och det tror jag redan är ett faktum, så ägnar inte minst sköterskor och läkare redan idag allt för mycket tid bakom datorer och allt lite för tid på sängkanten.

Lösningen?

 Återanställ adminstrativ personal och/eller ta mera hjälp av användarvänlig IT tekink!

När det gäller att utveckla bra teknik för Sjukvården kan dessutom Sverige ha en chans att öka sina exportframgångar ;-9

Vi bär alla en del av vår historia i våra celler. Genom att analysera vårt DNA kan vi få veta mera om vårt gemsamma ursprung och lite mera om vår egen bakgrund. Allt fler väljer nu att skicka in sitt DNA för att få veta lite mera om sig själva.

Men vad säger egentligen testsvaret som kommer efter några veckor?

Många har efterfrågat en bok som hjälper en att tolka testpappren och se, nu har den kommit.

”Genvägar . praktisk handledning till DNA-jämförelse i släktforskning” heter den och den är skriven av den professionelle släktforskaren Magnus Bäckmark.

Ja, bok och bok, det är snarare ett litet häfte men det ger ändå en kortfattat och pedagogisk förklaring till vad man får veta och hur man kan använda resultaten från olika test. Texten är lättläst och illustrationerna är rikliga. Steg för steg går Bäckmark igenom hur det går till att testa sig och hur man sedan går vidare.

Om du har gjort en sådan här analys, eller funderar på att göra den, så skaffa den här skriften!

Debatten kring forskningen kring vår arvsmassa är lika gammal som forskning själv.

Nyligen bidrog självaste Science till diskussionen om just släktforskningen med hjälp av DNA genom att publicera en artikel. Kontentan av artikeln var att det är alldeles för lätt att ta reda på vem som lämnat in ett DNA-prov. Karin Bojs på DN tar upp artikeln i sin söndagskrönika och funderar över de gentester hon själv gjorde inför boken "Vikten av gener".

Tidigare har journalisten Maja Hagerman varnat för att resultaten av DNA testerna skulle kunna tolkas fel på olika sätt. Exempelvis ”jag har kungligt blod i mig”.

På andra sidan i diskussionen står tillexempel den danska journalisten Lone Frank som i sin bok "Mina vackra gener" argumenterar för att vi alla skall vara helt öppna med  hela vår arvsmassa.

Det som används i släkttester är bara vissa, små bitar av genkartan.

När det gälle risker för att försäkringsbolag skulle använda dina gentester emot dig vill jag bara påpeka att det i så fall inte skulle förändra någonting jämfört med hur det är idag.

Om du exempelvis vill ta en livförsäkring måste du ge bolaget godkännande att låsa din sjukjournal. Integritetsskyddet är kort sagt inget obefintligt redan nu.

Mot detta kan man också ställa det faktum att om vi alla gör våra genkartor mera tillgängliga för forskningen så kommer vi allt mera att upptäcka hur nära släkt allt liv egentligen är.

Och på köpet får vi skriva om historien som när PNAS i veckan publicerade en rapport där det visade sig att en befolkningsgrupp i nuvarande Indien hade likheter med arborginerna i Australien. Varför, jo sannolikt utvandrade en grupp människor för flera tusen år sedan från Indien ända bort till Australien.

Om du vill bidra till det kan du, mot en viss betalning, skicka ditt DNA-prov till National Geographics forskningsprojekt.

Och alla kommer vi från Afrika.

Vad hände egentligen i Oslo den 22 juli 2011? Denna hemska, ödesdigra dag som terrorn drabbade vårt Broderland. I söndags kväll gjorde SVT:s Dokument Utifrån ett försök att återberätta det ofattbara, med hjälp av dem som överlevde det som hände. Det blev en mycket stark skildring.

Med i berättelsen var också de som skulle avvärja våldet och ta hand om kaoset. Kontrasten mellan de de nödställdas förtvivlade rop på hjälp och de mänskliga fel som hindrade ett snabbt slut på det besinningslösa dödandet gjorde ont att bevittna.

Kritiken mot inte minst polisens insatser har också varit hård efteråt.

Man kan bara hoppas att myndighetspersoner här i Sverige ser denna dokumentär och drar lärdomar. För det kunde lika väl ha hänt här.

Titeln på Dokumentären är "Dagen Norge aldrig glömmer". Inte heller vi bör glömma den 22 juli 2011...