UNT.se

På fredag är det Stora bokbytardagen på en massa platser i landet. I Uppsala kan man bland annat byta böcker på biblioteken på Ångströms och på Ekonomikum. I Stockholm är det aktiviteter vid Plattan och Kulturhuset, bland annat med författarmaraton. Fin idé tycker jag!

Det är lätt att bli besviken när man har enorma förväntningar på en uppföljare,  som jag haft i väntan på Eld. Tck och lov behövde jag inte oroa mig den här gången. Eld är skriven i samma anda som Cirkeln och det är ruskigt bra!

Sommarlovet har passerat och de utvalda ska börja sista året på gymnasiet. Under sommaren har de varit på spänn, beredda på att något ska hända. Men det är inte förrän skolan drar i gång som det återigen börjar märkas att något är fel i lilla Engelsfors.
Apokalypsen och demonerna är på väg. Samtidigt låter författarna en sekt ta plats i Engelsfors. Positiva Engelsfors har budskapet att allt går att förändra om man tänker ljusa tankar. Har sekten något samröre med demonerna, eller inte?

Precis som Cirkeln, sträckläste jag Eld. De övernaturliga inslagen håller spänningen uppe hela tiden, men framför allt är Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren helt fenomenala på karaktärsskildringarna för de fem utvalda, gymnasietjejerna Minoo, Vanessa, Linnea, Ida och Anna-Karin, alla med sina olika roller.  I Eld utvecklas karaktärerna på olika sätt och som läsare får man komma de utvalda ännu närmare.

Jag är totalt fast i kombinationen av magi, tragik, tonårsångest och vardagsrealism. Att dessutom få in ett inslag med en sekt på den lilla orten fungerar utmärkt. Obehaget finns där klart och tydligt oavsett om sekten har samröre med demonerna eller inte.
Dags att börja nedräkningen inför den tredje och avslutande delen….

Jag är otroligt förtjust i Bodil Malmsten och särskilt hennes loggböcker. Nu är jag mitt uppe i den senaste Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag och den är precis lika smart, underhållande och eftertänksam som de tidigare.
I Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, har Bodil Malmsten flyttat från huset i hennes älskade Finistère till en lägenhet i en annan fransk stad vid Atlantkusten, en stad som hon vantrivs i. Så småningom går flyttlasset till en andrahandslägenhet i Stockholm där hon spenderar dagarna med att skriba och titta ut över Mälaren.

Bodil Malmstens korta texter är ofta både poetiska och roliga men samtidigt smyger mörkare ämnen in. Som när hon beskriver ett minne av att tidigare i livet ha träffar på en psykiater som efter ett självmordsförsök tycker att hon ska in i sysselsättningsterapi och lägga pärlplattor.
Betraktelserna som handlar om allt från ett Frankrike i ekonomisk kris till historier om familjen tejp eller vardagsfrustration över Försäkringskassan eller posten, följs som vanligt av bilder på saker som utsikten från hennes lägenhet eller en trasig kaffebryggare.
Boken i sig är som ett lite konstverk precis som de tidigare loggböckerna, den här gången med ett lilaglänsande omslag. Fint!
Det är något visst med Bodil helt enkelt.

Foto: Lars Sundh/Modernista

Fick en riktig energikick i morse när jag hälsade på en av bokbussarna som åker runt i Uppland. De lågstadieelever jag träffade var så lässugna att de tokrusade fram till bussen för att hinna få de mest eftertraktade böckerna.

Jag kände igen mej själv som liten som alltid lånade gigantiska travar med böcker antingen på skolbiblioteket eller på det lilla bibliotek som en gång fanns i Svartbäcken vid Torbjörns torg. Det var ett perfekt ställe att hänga på efter skolan för en boknörd som mej.

Alltså det här med att Eld kommer ut på torsdag! Jag är otroligt peppad och har redan planerat att spendera kvällen i läsfåtöljen. 
Cirkeln, berättelsen om ett gäng tonårstjejerna i Engelsfors som visar sig vara jagad av en uråldrig ondska, har blivit otroligt hajpad och jag har till hundra procent stämt in i hyllningskören.
Nu kommer alltså uppföljaren och du som inte läst Cirkeln än kommer efter torsdag att kunna plöja två delar på rad. Hurra för det!

Så här beskrivs boken inför släppet:
"De utvald ska börja andra året på gymnasiet. Hela sommarlovet har de hållit andan i väntan på demonernas nästa drag. Men hotet kommer från ett håll de aldrig kunnat förutse.

Det blir alltmer uppenbart att något är väldigt, väldigt fel i Engelsfors. Det förflutna vävs ihop med nuet. De levande möter de döda. De utvalda knyts allt tätare till varandra och påminns återigen om att magi inte kan lindra olycklig kärlek eller laga krossade hjärtan."

Recenserar Tillbaka till henne i dagens UNT!
Sara Lövestam är tillbaka, med sin tredje roman Tillbaka till henne. Med debuten Udda vann hon bok-SM 2009. Förra året tog hon upp barns utsatthet i romanen I havet finns många stora fiskar.

Med Tillbaka till henne tar Sara Lövestam en ny riktning med två parallella historier. Den ena om sockerberoende Hanna som jobbar på Arbetsförmedlingen i Sundbyberg och som varje dag måste kämpa för att få tillräckligt med luft för att orka fortsätta.

Av en slump kommer hon över ett par snörskor från början av 1900-talet. Även en gammal linjal, en brosch och ett par glasögon hamnar hos Hanna och väcker hennes intresse. Så småningom börjar hon nysta i tingens historia tillsammans med antikhandlaren Erik. Det tar henne bit för bit ut ur den gråa vardagen.

Sökandet leder också tillbaka till lärarinnan Signe som lever i Tierp i början av 1900-talet. Det orättvisa lönesystemet där manliga lärare har betydligt högre inkomster än de kvinnliga lärarinnorna, väcker Signes ilska och gör att hon får upp ögonen även för andra orättvisor i samhället. Samtidigt kommer rösträttskampen till Tierp och framför allt till Signe. Det blir också startskottet för en komplicerad kärlekshistoria mellan henne och rösträttskvinnan Anna från Stockholm.

Ju mer den nutida Hanna får reda på om Signe, desto mer kan hon identifiera sig med henne. Hanna får en känsla av att Signe pratar med henne när hon läser de passionerade brev Signe skrev till Anna.

Sara Lövestam använder skickligt ett äldre språk i berättelsen om Signe, och den brevväxling som uppstår mellan Signe och Anna gränsar ofta till poesi.

Tillbaka till henne är en roman full av kämpaglöd. Beskrivningen av Signes tillvaro med rösträttskampen och kärlekshistorien mellan de två kvinnorna är både engagerande och intressant. Särskilt att få ta del av historien om kampen för kvinnors rösträtt.

Livströtta Hannas historia berör däremot inte lika mycket. Hennes vardagstristess skildras så att det känns och beskrivningen av de gula gardinerna och plastpalmerna på kontoret framkallar rysningar. Själva berättelsen om föremålen Hanna kommer över, som så småningom leder henne till Signe, känns något krystad. Länken mellan de båda kvinnorna och deras historier skulle behöva vara tydligare. Det finns även flera figurer med i periferin i Hannas historia. Som antikhandlare Erik, pojkvännen Johan och vännen Agí. Mellan Agí och Hanna kan man ana ett komplicerat förflutet men som läsare får man aldrig riktigt veta vad som tidigare hänt i deras vänskapsrelation.

Tillbaka till henne är på sätt och vis en riktig feministbok. Romanens omslag med höströda löv för tankarna till passion och det är härligt att läsa om hur Signe som till en början står ensam i rösträttskampen i Tierp så småningom får med sig fler och fler, tills målet är nått.

Men de 600 sidorna kunde gärna ha fått vara något färre och om Sara Lövestam enbart hade fokuserat på Signes berättelse, hade det blivit ruskigt bra.

I I helgen fick jag äntligen se Hungerspelen på bio. Suzanne Collins dystopiska framtidsskildring utspelar sig i den brutala staten Panem, uppdelad i 12 olika distrikt som styrs med järnhand av huvudstaden. Varje år hålls Hungerspelen, en livesänd tävling där två unga deltagare från varje distrikt väljs ut och får kämpa mot varandra på liv och död, tills en segrare står ensam kvar. Tävlingen hålls för att folket inte ska våga göra revolt mot de styrande i landet och sänds även som tv-underhållning för storstadsbefolkningen.

Katniss från distrikt 12 ser ingen annan utväg än att frivilligt erbjuda sig att ta en plats i tävlingen när hennes lillasyster Primeroose blir framlottad som en av årets deltagare. Katniss skickas till huvudstaden tillsammans med Peeta från samma distrikt och spelet kan börja…

Filmen baseras på första boken i Hungerspelstrilogin och visst är den både spännande och underhållande, men jag saknar lite för mycket från själva grundhistorien. Filmskaparna har valt att lägga det mesta av krutet på själva tävlingen. Samhällskritiken som finns med i boken är i princip borta, likaså blir Katniss relationerna betydligt plattare i filmen eftersom vi inte får veta vad hon känner och tänker, till skillnad från i boken.

Hungerspelen är en spännande film, men man får definitivt ut mer av historien av att läsa boken.

Fick nys om Book collector här om dagen. Med deras app kan man scanna in sina böcker med en smartphone och få överblick över sitt lilla eller stora bibliotek. Dessutom laddar programmet ner omslag och annan info om boken åt dig.
Kan vara en kul grej och skulle nog passa mig som bra eftersom jag har en förmåga att glömma bort vad som egentligen finns i bokhyllan, vilka böcker jag lånat ut och vilka jag glömt bort att jag vill läsa. Dessutom ska det finnas en utlåningsfunktion som mejlar en påminnelse efter en viss tid, vilket är toppen eftersom jag alltid glömmer bort vilka böcker jag lånat ut och till vem.
Detta ska prövas!

Eftersom journalisten Fredrik Strage kommer till författarfredag på Stadsbiblioteket i Uppsala fredag den 27 april, tänkte jag passa på att hylla hans reportagebok Fans som kom ut 2005.

I Fans skriver Strage om idoldyrkan på ett alldeles förtjusande sätt. Det handlar både om entusiasm och total besatthet. Han intervjuar allt från kvinnan som trodde att Evert Taube beordrat henne att bränna ner Sjösala till Darin- och Michael Jackson-fans i hopp om att förstå hur man kan viga sitt liv åt en viss idol.

Strage är helt klart en ruskigt bra samhällskildrare. Det allra bästa med Fans är dessutom att han inte bara beskriver fankulturen utifrån. Han hänger i idolstjärnan Darins trappuppgång och står på ett iskallt Stureplan med ett gäng Westlifefans i hopp om att få en skymt av idolerna. Han betraktar inte, utan deltar utan att döma.

Fans är en fantastisk bok om idoldyrkan, om vad som är normalt och vad som är på gränsen till sjukligt. Det är både underhållande, obehagligt och fint. Passa på att läsa den och gå sedan och lyssna på honom själv!

Jag började läsa Jane Austens Emma i helgen, som getts ut i otaliga versioner. Jag är väldigt förtjust i den utgåva med omslaget som nästan ser broderad ut. Vilken är din favorit?

Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman är en rolig, fin och lätt absurd historia om Tom, en helt vanlig kille som umgås i Torontos superhjältekretsar.

Tom förälskar sig i Perfektionisten och de gifter sig. Det stora problemet är att han blir osynlig för henne efter bröllopet, eftersom hon hypnotiserats av sin ex-pojkvän Hypno. Sex månader efter deras bröllop bestämmer sig Perfektionisten för att flytta till Vancouver, övertygad om att Tom övergivit henne. Tom är vid hennes sida hela tiden med målet att övertyga henne om att han finns innan de landar i Vancouver och allt är försent.

I Toronto finns många olika superhjältar vars superkrafter beskrivs i boken. Bland annat Grodkyssaren som blir tillsammans med töntiga män, får upp deras status för att sedan tröttna och dumpa dem. Sökaren som vet hur man tar sig till vilken plats som helst men som blir närvös när hon väl når sitt mål och därför måste vända om eller ta sig någon annanstans eller Projiceraren som kan få dig att tro på vad som helst hon själv tror på.

Det går snabbt att läsa ut Alla mina vänner är superhjältar. På sätt och vis är den lite för enkel men samtidigt går det inte annat än att älska den just för att den är så rolig. Och bortom alla superhjältar är det framför allt en fint skildrad kärlekshistoria.

I går hade Hungerspelen biopremiär och jag är otroligt ivrig att gå och se den, trots att den inte blivit hyllad på samma sätt som själva boken.
Förhoppningsvis blir det bio i veckan, men i dag får jag nöja mig med att spana in trailern på nytt...
Läs UNT:s recension av filmen här.

Måste tipsa om att fina Bodil Malsten gästar Babel i kväll. Bodil Malmsten är aktuell med sin fjärde loggbok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, som jag är superivrig på att få börja läsa. Om den är som hennes tidigare böcker är kloka, roliga och vassa betraktelser att vänta. Bodil är helt enkelt fantastisk! 

Foto:Lars Sundh/Modernista

Efter en liten lässvacka har jag äntligen tagit tag i Joan Didions Blå skyming. Där skriver hon om sorgen efter att hennes dotter gått bort allt för tidigt. Titeln, Blå skymning, syftar på kvällarna i april och maj när vår går mot sommar och  skymningen är blå.

Under loppet av två år förlorade Joan Didion först sin make och sedan sin dotter, som endast blev 39 år gammal. I Blå skymning är författarens minnen i fokus. I inledningen minns hon dotterns bröllopsdag. Doftrankorna i hennes hår och tatueringen på axeln. Fler minnen från hennes egen barndom och från det tidigare livet hon levde med sin dotter och man bygger upp berättelsen. Joan Didion skriver även om föräldraskap, ”Sedan hon hade fötts hände det aldrig mer att jag inte var rädd”, och om hennes växande rädsla för att åldras. 

Joan Didion är fenomenal på att skriva om sorg på ett rakt sätt utan krusiduller. Hon avhandlar även svåra ämnen och berör mig som läsare. Det är sorgligt men aldrig sentimentalt.

Barclay är tillbaka med en ny spänningsroman om familjehemligheter.
I The accident förlorar Glenn sin fru Sheila i en mystisk bilolycka. Polisens analys visar att Sheila körde rattfull och att hon antagligen orsakade olyckan. Glenn har svårt att tro att hans fru skulle kunna göra något sådant och börjar nysta i händelsen, vilket leder till något mycket större än han kunde tänka sig...

Det är lätt att känna igen en spänningsroman av den kanadensiske författaren Linwood Barclay. Temat familjehemligheter (vad vet du egentligen om dina närmaste?) har funnits med  i hans tidigare fyra, fem böcker.

Jag har tidigaret hyllat författaren och slukat böckerna, även ofast de varit rätt lika varandra. Men i och med The Accident känner jag att det räcker. Visst är det spännande bitvis, men fram för allt känns konceptet uttjatat och jag lockas till och med att skumma på slutet. 
The Accident funkar inte riktigt för mig, läs hellre No time for good bye, Never look away eller Too close to home.

Förra veckan hade vi äntligen vår första bokcirkelträff och avhandlade Cirkeln, så nu kan jag äntligen dela med mig av min förtjusning även på bloggen.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren är den första boken i en planerad trilogi, som utspelar sig i det lilla fiktiva samhället Engelsfors omgivet av djupa skogar. Sex tjejer har precis börjat gymnasiet. De har inte mycket gemensamt mer än att en uråldrig ondska jagar dem.
En dag hittas en elev död på skoltoaletten. Allt pekar på att det var självmord, men så är inte fallet. En natt när månen färgas blodröd samlas tjejerna vid en nedlagd folkpark på orten. De får veta att de är utvalda och att de är häxor som måste kämpa mot ondskan...

Det allra bästa med Cirkeln är karaktärsskildringarna som känns äkta. Samtliga väcker sympati och har något som det går att känna igen sig ifrån skoltiden. Berättelsen handlar heller inte bara om att kämpa mot ondskan utan också om problem med skolan, kompisar och föräldrar.
Jag tror att det är just de träffsäkra karaktärerna som gör att Cirkeln känns så pass realistisk. Trots att det handlar om häxor och uråldrig ondska är vardagsbeskrivningarna så bra att det känns helt naturligt att ett gäng unga kvinnor på en gymnasieskola skulle upptäcka att de var häxor. Sån´t händer ju...

Det är fascinerande när en ungdomsbok blir en sådan snackis som Cirkeln. Både kritiker, unga och gamla läsare verkar ha tokfastnat för den.
Även jag är fast. Cirkeln är ruskigt spännande och intressant och jag vill bara ha mer. Som tur är kommer fortsättningen Eld i april. Can´t wait!
För övrigt finns Cirkeln på bokrean på flera ställen, annars kom den nyligen i pocket...

Jag har fått ett finfint bokstöd i inflyttningspresent av två lika finfina kollegor. Självaste Astrid Lindgren tronar nu i min bokhylla tillsammans med Selma Lagerlöf.
Vem vill du ska vakta dina böcker? Kanske Edith Södergran, Tomas Tranströmer eller Nils Ferlin som också finns i bokstödsform.

Bokrea eller inte bokrea, det är frågan.
För varje år som går känns det som att bokrean blir snäppet mindre intressant, glansdagarna när man verkligen kunde fynda är förbi. Nätbokhandlarna lägger upp förhandsbokning tidigare och tidigare, och att gå upp i arla morgonstund för att vara först att fynda i bokaffären, har tappat sin poäng.

Men ändå är det något som gör att det pirrar lite i magen hos mig när bokrean drar igång. Att gå runt i en bokaffär och leta i högarna är ett måste, för man vet ju aldrig vad som kan finnas där...
Även om jag också klickar mig runt sida för sida hos nätbokhandlarna är det helt klart mer lockande med den mängd böcker som dukas upp i butikerna under readagarna, böcker som man faktiskt kan ta på och läsa på baksidorna.

Jag kommer med största sannolikhet att ivrigt kasta mig in i bokaffärerna i morgon i jakt på bokfynd, även om risken för att jag kommer hem med en nyutkommen bok till fullpris istället för ett "fynd" är rätt stor...

Kommer du besöka bokrean?

Om du är sugen på lite ångestframkallande läsning till helgen är Revolutionary road något för dig.
Richard Yates debutroman från 1961 gavs ut på nytt för några år sedan, och fick rejält med uppmärksamhet efter att ha filmatiserats med Leonardo Da Vinci och Kate Winslet.

Frank och April Wheeler gifter sig i unga år, lämnar New York för familjeidyllen Conneticut. De lovar sig själva att aldrig bli ett tråkigt förortspar, utan leva ett kreativt och intressant liv.
På ytan har de det perfekta äktenskapet och lever "The american dream" i 50-talets USA. Men deras äktenskap blir snabbt destruktivt, med gräl, alkohol och slagsmål. April är djupt deprimerad till och från och Frank tillbringar den mesta av sin tid på kontoret eller tåget. Mer och mer inser de att de lever ett rätt trist liv tvärtemot deras önskningar.

Yates skriver ruskigt bra och jag har konstant ont i magen när jag läser.  Det är riktigt jobbig läsning och Revolutionary road stannar kvar länge i huvudet efteråt. Yates förskönar inget och ger heller inget hopp om att allt kommer att lösa sig utan skildrar elände precis så som det är.

Med tanke på dagens tema kommer några tips på böcker som handlar om kärlek på lite olika sätt.

Kärlek, hur fan gör man? av Bob Hansson
"Och alla de par som verkar så lyckliga och smärta, är de det? Jag vill veta hur man gör med kärlek efterom jag inte vet. För att jag tror på den. Men inte på den romantiska rosendoftande versionen, utan den som handlar om hårt jobb, om att trots alla besvikelser ändå säga ja."
I Kärlek, hur fan gör man? Funderar Bob Hansson över hur man egentligen gör för att hålla ihop ett förhållande. Han intervjuar olika par "som vet" om hur de får kärleken att hålla.
Han lägger också in sina egna erfarenheter och tankar, och det är då det blir som mest läsvärt och intressant.

Skynda att älska av Alex Schulman
Jag gillar Alex Schulmans första roman som handlar om saknaden efter att hans far gått bort, och relationen till densamme. Mycket vemod och kärlek och Schulman berör i alla fall mig med sin historia.
Läs hellre Skynda att älska, än hans senaste Att vara med henne är som att... Det är förvisso en rejäl kärlekshistoria, men ganska trist läsning.

Konsten att tala med en änkling av Jonathan Tropper
Doug är knappt 30 år gammal och har redan förlorat sitt livs kärlek. Han begraver sig i sorg och självömkan. Men kvarterets singelkvinnor, hans tvillingsyster och problematiska styvson försöker febrilt få hans uppmärksamhet. Jonathan Troppers roman innehåller humor, sentimentalitet, sorg och kärlek. Det är smart och underhållande.

På UNT:s kulturwebb kan man läsa om planerna på en litteraturfestival i Uppsala. Tanken är att berättarkonsten och det fria ordet ska vara i fokus och att festivaken ska bli årligen återkommande. Initiativet kommer bland annat från redaktionen för Biz & Art magasin. Ska bli spännande att se hur det fortskrider.

Journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski som avled 2007, är känd för sina reportageböcker med detaljrika och personliga skildringar från alla världens hörn. På resa med Herodotus är en slags sammanfattning av hans allra första resor och samtidigt ett avslut då han ser tillbaka på en lång karriär. Han levererar han en värdig avslutning på karriären och vi får vi följa honom till bland annat Indiens tropiska hetta, Maos Kina, och shaens fall i Iran

Kapuscinski lämnar hemlandet Polen för första gången när han är 23 år. Då har han länge burit på drömmen att "korsa gränsen" och ta sig utanför det välkända.
Det är 50-tal och efterkrigstid men en dag är det dags och hans redaktör skickar iväg honom till Indien. Där står han plötsligt inför slummen i Calcutta, en typ av missförhållanden han inte tidigare stött på och han kämpar med att lära sig engelska genom att läsa Hemingway och använda sitt bristfälliga lexikon. 

Kapuscinskis chef ger honom Herodotus bok Historien att ha med sig på sin första resa. Den gamle grekens ord om persisisk-grekiska kungar och krig, hjälper Kapuscinski att själv skapa sig en uppfattning om världen. Herodotus blir hans reskamrat i ett annars ganska ensamt liv och han drar många paralleller till texterna och bjuder på många långa, ibland för långa, citat boken genom.

Varför reser man, varför har en människa en stark längtan att korsa gränser? Det är frågor både Kapuscinski och Herodotes funderar över. Den gemensamma nömnaren är att de båda vill se hur det verkligen är på olika platser, eftersom det är svårt att lita på vad som sägs. Båda anser att minnen endast är fragment av olika personers berättelser, alla kan vi minnas olika saker på olika sätt.

Men det är främst Kapuscinski egna ord som fastnar. Han har förmågan att skildra missförhållanden på ett vackert sätt utan att det för den sakens skull vara mindre trovärdig eller missa problematiken. Han har ett öga för detaljer och rapporterar på ett personligt sätt som går rakt in och hans miljöbeskrivningar är magnifika! Som läsare befinner jag mig vid floden i Calcuttas slum eller i Egyptens öken på ett biltak under en stjärnklar himmel tillsammans med Kapuscinski och Herodotes förstås.
Och när orden saknas, räds Kapuscinskinte för att skriva just det. När han blir indragen i protesterna mot Shaen i Iran som sedan störtas är det så pass stark för honom att han har svårt att sätta det på pränt.

Kapuscinski var en förgrundsgestalt inom resejournalistiken och är på många sätt en befrielse att läsa i jämförelse med dagens resejournalistik, där mycket är lättviktigt. Han tog sig ur efterkrigstidens Polen och rapporterade från andra delar av världen, från början ens utan att kunna språket. Han lyckas fånga läsarens intresse med ett målande språk samtidigt som han sätter sina upplevelser i ett samhälleligt och historiskt perspektiv. Både Kapuscinski och Herodotes är ständigt på väg och tar oss bakåt i historien gång på gång. Läsaren blir en slags tredje reskamrat på en färd som gärna hade fått fortsätta ett bra tag till men gärna med lite mer Kapuscinski och lite mindre Herodotus...

Efter en dags slit är äntligen vägghyllorna uppe, och med plats för en hel massa böcker. Som jag längtat.

”Du sätter dig för att äta middag och livet så som du föreställer dig det upphör"
Citatet kommer från Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion.

Ett år av magiskt tänkande handlar om tiden efter Joan Didions man John avlidit. Paret kommer hem efter ett besök på sjukhuset, där deras dotter svävar mellan liv och död efter en influensa. Efter att de ätit middag, faller John plötsligt ihop och dör av en hjärtinfarkt. Boken handlar om tiden efter, och sorgearbetet. Hur går man vidare när den person man delat allt med plötsligt försvinner, hur överlever man?
Ett år av magiskt tänkande var fruktansvärt sorglig, men samtidigt vacker.

Just nu längtar jag efter att få läsa hennes Blå skyming som precis kommit på svenska. Där skriver hon om sin dotter och om sorg precis som i hennes tidigare Ett år av magiskt tänkande. För knappt två år efter makens död, dör även hennes dotter. Om henne handlar Blå skymning. Och om att vara ensam kvar.

Trots att jag vet att det kommer bli jobbig läsning ser jag fram emot det, för Joan Didion är en fantastisk författare för i Ett år av magiskt tänkande lyckas hon förmedla tröst mitt i den allra värsta sorgen.

Ett fredagstips är att besöka Stadsbibliotekets författafredag, som i kväll gästas av författaren och programledaren Daniel Sjölin. Hösten 2002 debuterade han med romanen Oron bror och två år senare kom Personliga pronomen.
Jag har läst Världens sista roman som kom 2007, intressant men lite svår har jag för mig att jag tyckte då.

Jag tror det blir spännande att höra om hans tid som programledare för Babel och vad han planerar att göra nu. Det lär vara fler böcker på gång.

Under våren kommer även Jens Lapidus, Maja Hagerman, Lena Einhorn och Fredrik Strage att dyka upp.

Jag har precis läst ut Cirkeln. Eftersom vi ska läsa den i den nystartade bokcirkel jag är med i, så vill jag inte säga för mycket än. Men det är spännande, läs vetja!!

Det är via Facebook, Twitter och andra sociala medier folk till stor del kommunicerar i dag och där boktips sprids till höger och vänster. Det har relativt nystartade Booked, som jag läste om i Svenskan förra helgen, tagit fasta på. Vem som helst kan bli medlem i Booked och kan då och då få en ny bok hemskickad (gratis). Det man behöver göra är sedan att dela med sig om vad man tycker om boken via FB, Twitter eller en blogg.

Så här beskriver de sig själva på sin hemsida:

"Booked är enkelt. Vi kombinerar världens äldsta metod (mun-till-mun), med ny teknik (sociala medier). På så sätt får fler människor reda på om en ny bok är bra, uppseendeväckande, chockerande eller kanske lite tråkig.  Det bästa av allt är att du får vara med och sprida vad just du tycker. För när allt kommer omkring bor det ju en liten litteraturkritiker i oss alla, inte sant?"

Upplägget är genialt. Jag tar gärna del av litteraturrecensioner från olika medier men går nog oftare på tips från vänner, FB eller bloggar när jag väljer vad jag ska läsa härnäst. Dessutom är det något visst med att på ett enkelt sätt kunna sprida sina åsikter.

Jag tror definitivt inte att alla boktyckare på nätet kan ersätta litteraturrecensenter. Men det är positivt att fler och fler har möjlighet att dela med sig av sina åsikter. Dessutom är det många titlar som kanske inte får plats på tidningarnas kultursidorna, men som ändå blir recenserade på andra forum.

Jag tror att Booked kan bli en riktigt stora och inflytelserika i bokbranschen.
Vad tror ni?

Foto: Bookshelfporn.com

Den fantastisk fotobloggen Bookshelf porn med bilder på bokhyllor från hela världen, är beroendeframkallande. Testa själv.

Efter att ha plöjt Felicia försvann känner jag mig fruktansvärt matt. Det är så mycket vrede, elände och hat.

Boken som debatterats flitigt i media de senaste dagarna, skriven av dottern till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren, är en skildring av en uppväxt full av alkohol, mobbing och mammans tvivelaktiga bekanstskaper som kommer och går, vissa försöker även förgripa sig på döttrarna. Mamma Wahlgren straffar sina barn genom slag och utfrysning, hon super konstant och familjen flyttar oavbrutet. Samtidigt ger hon ut böcker om barnuppfostran och visar upp en perfekt familjefasad på presskonferenser och i intervjuer.
Det är en fruktansvärd uppväxt som Felicia Feldt beskriver, oavsett om alltihop eller bara en del, är hämtat från verkligheten. Anna Wahlgrens trovärdighet känns hur som helst som bortblåst.

Men jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker. I Felicia försvann finns det inte ett enda spår av förlåtelse eller försoning utan vrede och hat. Det gör att berättandet blir något endimensionellt och det är faktiskt rätt svårt att tycka om berättaren.

Felicia Feldt skriver korta avsnitt och hoppar mellan dåtid och nutid. Det är välskrivet men ger en flängig känsla och hon skrapar hela tiden på ytan istället för att gå djupare. Trots alla vidriga situationer som skildras och all vrede som kommer fram, har jag svårt att känna särskilt mycket utan blir mest trött.

Jessika Gedin blir den nya programledaren för Babel. Det avslöjas i DN i dag, efter massa hemlighetsmakeri och teorier hit och dit. Jag tror att hon kommer passa perfekt i den rollen och ser fram emot kommande säsong.

Jag älskade böckerna om Lotta när jag var yngre och plöjde en hel flyttkartong med mammas Lottaböcker under en sommar i mellanstadiet. Lottaböckerna gavs ut av B Wahlströms och har flickböckernas klassiskt röda ryggar.
Det är något med karaktären Lotta som jag tog till mig och som gör att jag fortfarande kan plocka fram och läsa böckerna med i alla fall nästan samma glädje som för tio, tolv år sedan.

Lotta är romantisk, präktik och virrig som få. Hon råkar ständigt ur för pinsamma situationer som att prata illa om lärare i skolan med högtalartelefonen på, cykla vilse på landet eller lägga rostad lök på tårtan. Samtidigt är Lotta självständig, vägrar anpassa sig till normen och går i sin storebros slitna kläder, till hennes mammas förtvivlan.

Merri Vik skrev totalt 47 böcker om Lotta från 50-talet fram till 1991. Man får följa Lotta från det att hon är 13 tills att hon och Paul, hennes evige förälskelse, gifter sig och skaffar barn.

I senaste numret av Vi läser finns ett reportage om de allra mest hängivna Lotta-fansen, medlemmarna i Sällskapet för Ester Rignér-Lundgren eller Merri vik, den pseudonym hon skrev Lotta böckerna under. Alla i sällskapet är fullständiga Lotta nördar. De träffas en gång om året, reser inte i hennes fotspår och flera klär sig även som henne. Jag kanske inte är beredd att gå så långt, men näst intill.

Böckerna om Lotta håller än i dag och är en härligt motvikt till andra "flickböcker" som Kitty eller tvillingarna (som jag naturligtvis också läste och älskade i yngre år) Nu har jag även upptäckt åtminstone fyra, fem böcker som mamma inte har i sina gömmor. Det blir till att leta på antikvariat fram över...

Det står en bokbuss parkerad vid köksingången till Buckingham Palace. Drottningen av England upptäcker den av en slump. Hon kliver på bussen och lånar en bok för att vara artig. Romanen visar sig vara oerhört tråkig, men när drottningen lämnar tillbaka den får hon med sig en annan bok. Det blir startskottet för ett enormt intresse för läsning. 

Henne nya passion för läsning går ut över hennes plikter, och hennes rådgivare oroas av att de inte längre kan styra henne. Hon börjar att fråga folk hon möter om vad de läser, istället för de förutbestämda frågor en drottning "bör" ställa.

Jag hade inga som helst förväntningar när jag började läsa utan trodde att det verkade vara en lättläst och småputtrig historia. Men Drottningen vänder blad visade  sig vara en riktigt liten pärla! Alan Bennet skriver med värme och humor om läsandets kraft och hur drottningen av England förutom att bli en storläsare och samtidigt blir mer och mer sympatisk.

Inspirerad av flera olika bokbloggare, bland annat Johanna K på Bokhora med sitt Hyllvärmartema 2012, tänker jag inför det nya året utmana mig själv att läsa böcker som länge samlat damm i bokhyllan. Böcker som förblivit olästa trots att de flesta verkar hur lovande som helst.

Jag vågar inte lista alla olästa böcker i hyllan, men de här ska jag i alla fall läsa under året:

Sarah Waters -Främlingen i huset
Nam Lee - Båten
Dennis Lehane - A given day
Kristian Lundberg - Yarden
Nicole Krauss - Kärlekens historia
Paul Auster - New york trilogin. Jag har läst i princip alla Austers romaner och gillar dom skarpt, ändå står just New York trilogin fortfarande i hyllan och väntar...
Siri Hustved - Vad jag älskade

Haka på utmaningen vetja!
Gott nytt år på er!

Jag köpte Rona Jaffes The best of everything som en julklapp till mig själv. Jag föll direkt när en av mina gamla kollegor på Pocket shop drog paralleller till både Mad Men och Sex and the city och det gjorde hon verkligen rätt i.

The best of everything kom ut första gången 1958 och handlar om fyra amerikanska unga kvinnor som flyttar till New York för att göra karriär och hitta kärleken.
Det är helt klart en historia à la Mad men eller Sex and the city, full av whiskeydrinkar, minimala lägenheter och kontorsromanser. Det handlar också om de kvinnor som ligger steget före sin tid, som vill göra karriär och inte nöjer sig med att vara sekreterare.

Don Draper läste The best of everything i ett av de första avsnitten av Mad men, vilket ledde till att boken gavs ut på nytt och det är jag glad för. The best of everything är både smaskig, smart och underhållande och jag längtar efter att se vad mer som finns att få tag på av Rona Jaffes romaner.

Himmelsdalen av Marie Hermansson inleds med att Daniel får ett brev av sin tvillingbror Max. Max befinner sig på ett Hälsohem i Schweiz, där han ligger inne för utbrändhet. Daniel reser för att besöka sin bror på hälsohemmet i den vackra byn Himmelsdalen, där det serveras färsk fisk till middag och dagarna tillbringas ute i naturen.
Snart inser Daniel varför han är där. Max vill att de två ska byta plats, så att han kan lämna Himmelsdalen några dagar. Hur farligt kan det vara med en vecka på ett Hälsohem, hinner Daniel tänka innan Max åkt iväg.

Men när dagarna går och Max inte kommer tillbaka börjar Daniel inse att allt inte är så idylliskt på hälsohemmet, snarare tvärtom. Och går det verkligen att lämna?

Jag förstod inte att Himmelsdalen var en spänningsroman innan jag började läsa, men vad gör väl det när den visar sig vara så fascinerande?
Marie Hermansson bygger skickligt upp en spänninging som sitter i boken genom. Samtidigt som Himmelsdalen är en spänningsroman, berör Hermansson även stora frågor om relationer och vad som egentligen är sjukt och friskt i vårt samhälle.
Himmelsdalen är klart läsvärd och ett tips inför julhelgen.

När många bokbloggare därute både har adventskalendrar, julklappstips och årsbästa-listor, känns det som att jag mest har jobbat, flyttat, försökt köpa en och annan julklapp och bloggat lite för lite... Här kommer i alla fall en lista med några av de bästa böcker jag läst i år. Just nu känns det som att jag glömt bort en stor del och jag inser också att det inte kom med en enda spänningsroman på listan, så fortsättning följer....

Avig Maria av Mia Skäringer - Denna smarta, roliga och kloka kvinna har samlat sina tankar i blogginlägg och krönikor. Brutalt ärligt och fantastiskt bra!

1Q84 av Murakami - I alla fall del 1 och 2 som jag hunnit läsa. Fascinerande och märklig historia om Tengo och Amaome. Som vanligt flyter verklighet och dröm samman i Murakamis berättelse.

Hungerspelen av Suzanne Collins - Ruskigt bra ungdomsserie i tre delar, full av action, ond bråd död och kärlek. Som läsare är du full av ovisshet ända till slutet. ..

The Magician och the Magician king av Lev Grossman. För dig som letat efter en Harry Potter för vuxna. Passa på att sjunka in i Lev Grossmans magiska värld, och jag kan garantera att julhelgen inte kommer att bli tråkig.

Easter parade - "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.”  Den inledande meningen i Easter parade, som handlar om två systrar som lever olika liv, båda lika olyckliga.

One day - Så dyker den upp igen på en av mina listor. One day av David Nicholls. Den är fantastisk på alla sätt och vis och dessutom tycker jag att det är en klockren julklappsbok till i stort sett vem som helst.

The worst date ever -En rolig, intelligen och smått skruvad berättelse om när kändisjournalisten Jane Bussmanns åker från Hollywood och intervjuer med Britney Spears, till Rwanda för att bevaka inbördeskriget.

Jag älskar när det dyker upp riktigt bra ungdomsböcker. Precis så är det med Nyckelbarnen av Sara Kadefors.
Nyckelbarnen handlar om elvaåriga Siri, som är ett nyckelbarn, det vill säga, hon har en egen nyckel och går hem efter skolan eftersom hennes föräldrar jobbar sent.

Siri gillar inte ensamheten och undviker så ofta som möjligt att gå hem direkt efter skolan. Men när fritidsklubben stänger har hon inget val. Tills den dag hon börjar att umgås med Leo och Linn, rävungen i rosa jacka.
Siri, Leo och Linn känner sig alla orättvist behandlade, både hemma och i skolan. De bestämmer sig för att hämnas på vuxenvärlden som de upplever vara fylld av lögner och svek. Till en början är allt rätt oskyldigt, men deras aktioner går snart överstyr.

Ofta tycker jag att barn- och ungdomskaraktärer kan kännas lite krystade och jag förstår att det måste vara otroligt svårt att skapa trovärdiga tio eller elvaåringar när man själv är vuxen. Så är det inte i Nyckelbarnen. Sara Kadefors berättelsen känns rakt igenom trovärdig. Elvaåriga Siri känns är på riktigt, med alla tankar och känslor. Det är spännande, skrämmande och engagerande, och fina vänskapsskildringar.

Precis som med Kadefors tidigare ungdomsroman Sandor/Ida, har hon även den här gången skrivit en roman som man lika gärna kan läsa och ha utbyte av som vuxen.

Stockholm rosé av Sophia Wolf Lösnit handlar om Desdemona, kallad Destiny. Hon har blivit dumpad av sin pojkvän strax innan deras förlovningsfest, och dränker sina sorger i drinkar och bubbel på Stureplans uteställen, och shoppar sig stundtals lycklig på NK. Hon umgås med Daphne, Tessan och Tessans lillasyster där konversationerna för det mesta handlar om skor, kläder eller vilken mat som innehåller minst antal kalorier.

Från början känn Stockholm Rosé hyfsat lovande. Beskrivningen av hur Destiny vandrar genom sin innerstadslägenhet, efter att ha blivit dumpad och stryker längs väggarna som alla går i olika nyanser av kaffe, är både sorglig, rolig och ironisk. Jag hoppades på att det skulle fortsätta i samma ton, men insåg snart att det inte är fallet.

Stockholm Rosé handlar om de där bratsen kring Stureplan som i alla fall jaginte riktigt trodde fanns kvar, det känns lite omodernt.
Destiny festar och shoppar för sin pappas pengar samtidigt som hon försöker ta sig ur sin hjärtesorg. I ett försök att få in lite verkliga problem i romanen, slänger författaren in lite ätstörningar och kokain, allvarliga grejer så klart, men det fungerar inte alls.

Sophia Wolf Lösnit har ambitionen med Stockholm rosé att skapa en ny genre, precis som Jens Lapidus skapade Stockholm noir. Problemet här är att hon, i mitt tycke, har skrivit en fullständigt ointressant berättelse. Det känns ytligt, tråkigt och lite omodernt. Visst har hon förmågan att skriva rappa dialoger, vilket kommer fram då och då, men det blir inte mer.

På baksidan av Stockholm rosé står det att det är en roman om en livskris och om skor. Jag skulle vilja kasta om ordningen. Det här är en roman om skor, kläder, white cosmopolitans, och om en livskris.

 Jag köpte Tillrättalägganden av Jonathan Franzen här om dagen. Jag gick hem, började läsa och insåg efter efter ett tag att jag känner igen mig, inte lite utan väldigt väldigt mycket. Jag har helt enkelt läst boken förut och den står till och i min bokhylla. Tillrättalägganden har uppenbarligen getts ut på nytt i svensk pocket, med ett nytt omslag.

Efter den här incidenten läser jag  Johanna Ögrens inlägg på Bokhora. Hon har märkligt nog gjort precis samma sak! Fast jag har ingen mosig hjärna till följd av småbarn och dålig sömn att skylla på, snarare allmän förvirring...

Det värsta är att jag tröttnade ungefär lika snabbt som förra gången när jag läste boken (jag hade dessutom glömt att jag inte var så förtjust i Franzen). Tillrättalägganden är en roman som är maxad med familjetragik, men historien går aldrig riktigt framåt. Det är för mycket av samma sak sida upp och sida ner.

Hur hajpad Franzen än är som författare, så lägger jag ner läsningen efter halva boken, precis som förra gången. Nu har jag dessutom två exemplar, det svarta omslaget är det gamla och det lilaaktiga det nya...