UNT.se

Precis som jag skrev i går så blir det kanadensiska Rush som avslutande headliner på Sweden Rock Festival 2013. Deras första festivalspelning på 33 år tydligen och bara det är ju lite coolt. En kanonbokning är det hur som helst! 2013 kan bli ett riktigt bra SRF-år om de fortsätter i den här stilen.

Getaway Rock Festival släppte två nya band i dag. Brittiska Hawk Eyes som känns som ett rätt intetsägande rockband. Ett klockrent Banditband.

Finska veteranerna OZ är däremot en riktigt bra bokning enligt mig. Jag hade hoppats på dem till GRF i år men tappade hoppet lite när de blev klara för Metaltown. Räkna med mig framför scenen skrålandes "Turn the cross upside down"!

Helgen flög förbi efter en roadtrip för att bevittna ett bröllop mellan två underbara människor som jag är glad och stolt över att få kalla mina vänner. En väldigt trevlig bröllopsfest i går gjorde också att jag inte var särskilt pepp på att åka till Stockholm för att se Taake i dag så det fick vara.

Högen med skivor som borde lyssnas igenom har också bara blivit större så allt är som vanligt. Men det är inget jag sörjer med tanke på alla fantastiska minnen som jag har fått i helgen. Skivorna springer ju ingenstans!

I veckan hoppas jag kunna beta av i alla fall några nya och kommande släpp och mina tankar kring dem.

Planen är också att få ut en ny del i "Äras de som äras bör" men det kan bli svårt att hinna med, vi får se helt enkelt.

På fredag är det dags att bege sig till Stockholm för "Ozzy & Friends". Jag måste säga att jag åker med blandade känslor. Det skulle ju ha blivit en magisk kväll med Black Sabbath. Nu blir det tyvärr inte så men det kan bli trevligt ändå även om det känns lite som om kvällens förband Black Label Society är höjdpunkten.

Men det gäller väl att se det positivt, nu får jag ju antagligen skråla med i några av Ozzys solohits i stället. Dessutom ser vädret ut att bli i klass med Maiden på Stadion 2008, 30000 grillade hårdrockare beställt!

Men merchståndet håller jag mig ifrån, jag är inte särskilt sugen på att stoppa mer pengar i Sharon Osbournes ficka.

Sedan på lördag så är det ju dags för Cursed Uppsala att ge oss Ondskapt, Saturnalia Temple och Omnizide på D12!

Vad händer mer i veckan då? Jo redan i morgon klockan 7 så släpper Sweden Rock Festival en av 2013:års headliners och mycket trovärdiga rykten säger att det rör sig om inga mindre än Rush! Gott så, en smakstart på 2013:års lineup får man väl säga.

Klockan 12 så är det så dags för Getaway Rock Festival att lägga till två nya namn till årets lineup, här rör det sig dock om namn av betydligt mindre kaliber.

Nu 21:37 så är det på minuten exakt två år sedan jag fick beskedet att en av mina största hjältar hade förlorat kampen mot cancern.

Jag har redan beskrivit mina känslor för Ronnie James Dio på ett uttömmande sätt här. Men även om jag skulle kunna skriva åtskilliga spaltmil mer om vad den mannen har betytt för mig och min musikaliska utveckling så känner jag att den här kvällen så vill jag låta musiken tala. Smärtan är borta, kvar finns saknaden men också alla de fantastiska, underbara minnena.

Bill Ward bekräftar i kväll att han INTE kommer att delta i Black Sabbathspelningarna i Birmingham den 19/5, på Download Festival 10/6 och Lollapalooza 3/8.

Så här med 10 dagar kvar till "Ozzy & Friends" spelningen på Stockholm Stadion så kan jag känna lite skadeglädje mot att andra inte heller får se Original-Sabbath när inte jag får göra det. Det känns ju dock fruktansvärt trist med en ny Sabbathplatta under namnet Black Sabbath utan Bill Ward bakom trummorna.

Men främst så är det ju oerhört tråkigt för Bill Wards skull och även om vi inte har hela historien bakom så är det ofattbart att Ozzy, Tony och Geezer inte förstår den enorma prestigeförlusten som det innebär att utestänga Bill Ward. Det sänker ju trovärdigheten i hela projektet rejält.

Nedan följer Bill Wards brev i sin helhet

________________________________________________________________________

"Dear Sabbath Fans and Fellow Musicians,

I sincerely regret to inform you that after a final effort to participate in the upcoming Sabbath shows a failure to agree has continued. At this time I have to inform you that I won’t be playing with Black Sabbath at the Birmingham gig dated May 19th, 2012, nor will I be playing at Download on June 10th, 2012. Further, I will not be playing at Lollapalooza on August 3, 2012.

It is with a very sad heart that I bring you this news. I am sincerely passionate in my desire to play with the band, and I’m very, very sorry that it’s fallen to this. This statement is even more painstaking to write, as I was particularly excited to play alongside Tony Iommi after the recent treatments he underwent. I wanted that to become a reality.

To express my thoughts about you, the Sabbath fans, I’m going to speak to you all through an experience my brother James had recently. My brother Jimmy lives in the U.K. When speaking with him a couple of days ago, he told me that an acquaintance had stopped him on the street and confronted him, “is your brother playing Birmingham? What’s going on? I waited in line with my son and paid x amount for the concert tickets.”

The man’s son is a young drummer. He’s going to see Sabbath, and he wants to see Bill Ward play drums. Upon hearing this news, I felt horrible. I couldn’t help feeling some resentment towards the failure to reach an agreement, the failure to remember where we came from, the failure to be as brothers, as we once were. To be clear, I’m not blaming the other guys or finding any faults with them. I would think it can’t be easy for them either, but this situation is just really sad. It’s sad that it’s come to this. “This” will surely leave a mark and be unwelcome to the memory. Hopefully “this” will heal and pass in time.

My heart sank when Jimmy told me about this young boy. I know this boy is going to be disappointed, and I don’t know how to amend it, other than to put my arms around the boy and tell him I love him. Sabbath fans have a voice and a face, to me you’re human, you have families and despair. You have ferocity and emotions and graciousness, and at this moment as far as I’m concerned you are also that young boy in England. I don’t know how to amend my part in these failings other than to put my arms around you and say I love you and let you know I’m very, very sorry.

Throughout this process, which began over a year ago, I have had to stand up for myself time and time again. I have had to stand up for myself and in doing so realize my actions indirectly, although unintentionally, are upsetting and hurting a lot of you. I know in my heart I couldn’t have done these concerts by agreeing the terms suggested. I made a solemn vow after the last European and Ozzfest concerts that I would never again enter into what was, in my opinion, a totally unsatisfactory contract. I have to stand for something, and as painful as it is, I’m doing it.

Earlier in April 2012, I’d been asked to participate “minimally” in the Download festival. I believe I’d been offered no more than three songs to play while another drummer presumably played the rest of the show with Black Sabbath. I was not willing to participate in that offer. I was not prepared to watch another drummer play a Sabbath set, while I was to play only three songs.

I found out about the Birmingham gig on Monday, April 30 through the Internet ad. I was taken aback somewhat by the date, and the fact it was Birmingham. Knowing the “signable” contract negotiations were at best in shreds, I was upset by the idea that the band was going to play Birmingham and play it assumedly without me. I had no prior knowledge of the date and location, and I felt totally excluded. We contacted the representative for Black Sabbath to see if something could be worked out. In the meantime my drum crew and I, along with our US endorsers, finished all the necessary planning for a swift departure to the UK. There wasn’t a whole lot to complete; we’d all been on standby more or less since mid-January 2012. The remaining work in the UK was confirmed done by our European and UK endorsers and we were good to go by Friday, May 4 2012. There were two stress points: firstly, getting an agreement in place, and secondly, getting to England in a timely manner. Jetlag time was taken into account as well as drum practice, a drum practice room in the heart of Birmingham, accommodation, and travel arrangements were all in place to meet with any band rehearsals that may have transpired before the Birmingham show. So far everything that had been arranged was on my dime, but we didn’t move ahead without a realistic confirmation.

Communications between the representative and my lawyer continued through the weekend of May 5 finalizing on Wednesday, May 9. The offer we received on May 9 was, “come to the UK, play for free and see how the first show goes.” I was tempted. Playing for free would not have been a problem for me, but “seeing how the first show goes” left an element of risk which could have affected Download. My ideal thought was to play in full the Birmingham show, in full Download, and in full Lollapalooza.

I had notified the representative that May 10 was my cutoff day in order to have good lead-in time for England. On the night of May 9 I asked for a brief letter to be sent to the representative asking to find out if we were at an end. On the morning of Thursday, May 10, I received a reply in the affirmative. After consulting with my advisors and crew a decision was made to let go and stop.

I can’t prioritize the Sabbath fans making one show more important than the other. I can’t do that. All of you are important. It’s all the gigs or none at all. I can’t come to Birmingham and “see what happens” knowing there is a risk of not being able to play Download or Lollapalooza. Again, for me, it’s all or nothing. I had to say “no” to Birmingham on the principle of wanting to play all the shows. Saying no to Birmingham is very difficult for me. My family grew up in Birmingham. Black Sabbath grew up in Birmingham. It’s still my hometown and I resent having to arrive at such a difficult choice.

Although the statement was made that, “the door is always open” for me, as explained above, walking through that door is not always as easy as it sounds. There are many complicated issues and unseen and unspoken agendas on hand. I can assure you, my criteria for a “signable” contract is based in mindful principles, respectability, and acknowledgement of my history within the band.

I hold no malice or resentment towards the other band members. I love them; I’m tolerant of them; I’m frustrated with them, as they may be with me. My fight has never been with them. I’ll love them forever. In my opinion, nobody wins this time; the band doesn’t win; the fans for an original lineup don’t win. Nobody wins, nobody. Even the ones who thought they did.

I didn’t want to make this decision, but I have to be honest and transparent. This is the statement I didn’t want to write; it’s the last thing I wanted to do. But, I have written it, and now it can go into the universe.

Since Spring of 2011, I’ve waited patiently and hopefully for a signable contract, you know the rest. I stand for the boy in the U.K., for the coming drum student, for all the drummers, who write their parts out and get stiffed on the publishing, I stand with the Sabbath fans chanting “Bill Ward” and asking “why?” and I stand with Tony and Geezer and Ozzy.

On a final note, even though I’m at an end with the upcoming announced concerts, I will remain with an open mind and a position of willingness to negotiate "signable" terms with Sabbath’s representatives in the future.

Stay strong.
Stay safe.

With all my heart and strength, I love you,
Bill Ward"

Venom kommer till Gävle och Getaway Rock Festival i sommar och det är helt jävla underbart. Venom har ju alltid dragits med ryktet att de är sisådär som musiker. Nu verkar dock Cronos ha hittat en riktigt bra lineup och på förra årets släpp "Fallen Angels" så låter gruppen riktigt taggad. Så detta kan bli bra även om jag är medveten om att det kan bli ett magplask i Danzigklass. (Fast den utmärkelsen är nog denna sommar förbehållen en viss Yngwie)

Risken är dock stor att jag kommer att bevittna spelningen genom rosaskimrande glasögon, för en nostalgifest utav rang kommer det att bli.

Det är ingen jättesensationell bokning. Det har tisslats och tasslats om Venom sedan i vintras då det sades att GRF ville ha dit Venom för en 30-årsjubileumsshow tillägnad "Black Metal"-skivan något som Cronos dock ska ha motsatt sig då han tyckte att något sådant borde göras med originallineupen samt att Venom har en ny skiva ute som är riktigt bra. Två vettiga synpunkter tycker jag även om en sådan spelning så klart hade varit häftig.

2010 så var jag oerhört nära att bege mig till Rockweekend utanför Söderhamn, det var främst tre band som drog mig ditåt. Obituary, Venom och Saxon. Nu vägde GRF:s lineup det året till slut över till deras fördel och det gick som det gick med Rockweekend.

Det jag vill säga är ju att det är en direkt jackpot för mig personligen att dessa tre band nu är bokade till sommarens Getaway Rock Festival!

Så har vi då äntligen kommit fram till den nya bloggpunkt som jag har valt att kalla "Äras de som äras bör" så kan det bli när livet kommer emellan. Nu opponerar sig antagligen vän av ordning och framhåller att ordspråket lyder "Äras den som äras bör" och det är ju korrekt. Men ett band är ju liksom oftast flera personer. Dessutom så är det min blogg och här gör jag som jag vill!

Det finns en hel del band där ute som kan säga att de har samma medlemmar i dag som på sin första skiva. Det är dock väldigt få av dessa band som släppte sin första skiva 1971.

Men en trio från Texas har lyckats med just detta. Egentligen bildades bandet redan 1969 och med gitarristen Billy Gibbons, basisten Anthony Barajas och trummisen Peter Perez men det var först när trummisen Frank Beard och basisten Dusty Hill kom med i bandet senare samma år som ZZ Top fick sin första stabila bandkonstellation som alltså kvarstår än i dag.

Om man säger ZZ Top så kommer 999 av 100 (sic) att ha skägg som första association.

Media älskar att varje gång bandet spelar i Sverige ta upp det faktum att den enda i bandet som faktiskt saknar skägg är trummisen Frank Beard (så har vi det avklarat).

Recensenterna slår också knut på sig själva för att komma på olika fyndigheter på temat skägg.  När de inte tar till direkta förolämpningar som murmeldjur etc!

Men även i hemlandet så väcker de långa skäggen uppmärksamhet. Så till den milda grad att Billy Gibbons och Dusty Hill 1984 erbjöds 1 miljon dollar var av rakproduktsföretaget Gillette för att raka av sig skäggen. Behöver jag säga att de tackade nej?

Genom åren så har skäggen, diverse lustiga hattar och utstyrslar, lurviga instrument etc. gett bandet en plojstämpel som de har svårt att bli av med.

Det är synd tycker jag för även om jag gillar skägg, lustiga hattar och utstyrslar och lurviga instrument så är ju musiken det viktiga och egentligen så behöver bandet definitivt inte gömma sin låtskatt bakom olika gimmickar.

När det kommer till musiken så står ZZ Top för ett svängigt tunggung som är oöverträffat i branschen men även texter som ofta innehåller en stor portion humor. Vissa av texterna är dock inte helt okontroversiella och ZZ Top har mer än en gång anklagats för att vara sexistiska.

De hade sin storhetstid på 80 och 90-talet med trippeln Eliminator, Afterburner och Recycler. Deras största succé Eliminator har ensam sålts i över 10 miljoner exemplar bara i USA. Singlarna Gimme All Your Lovin’, Sharp Dressed Man och Legs vevades flitigt på MTV på den tiden som kanalen fortfarande spelade bra musik eller musik överhuvudtaget. Men ZZ Top är så mycket mer än så och om du frågar en stor grupp människor om deras favoritlåt så kommer du förmodligen att få väldigt olika svar (Även om många säkerligen kommer att välja någon av de tre som nämns här ovanför). Det är en bra kvalitetsstämpel.

Just de tre nämnda låtarna kan jag tycka är rätt uttjatade men hitsen är ju ofta det när det gäller stora band.

Jag har sett bandet ett flertal gånger och det är live som de kommer mest till sin rätt skulle jag vilja säga. Men jag vet att det råder delade meningar om detta då vissa tycker att det kan bli en smula segt nu för tiden. Men farbröderna är ju inga ungdomar längre. För mig så känns det mer udda att se Billy Gibbons studsa runt och spela liggandes på förstärkarna som han gör på första skivan av dubbel-dvd:n  Double Down där just den första konserten är inspelad i tyska Essen 1980.

Fram till förra årets Sonisphere i Stockholm så var de också det enda band som gjort en konsert på Söderstadion. Året var 1991 och publikrekordet 20000 åskådare står sig än i dag.

Sommarens spelning i Ystad av alla ställen kommer jag att missa men med en ny skiva på gång för första gången sedan 2003 så är de nog tillbaka i Sverige inom en snar framtid.

Det händer att jag glömmer bort vilket fantastiskt band ZZ Top är, desto större blir glädjen när jag återigen får för mig att gräva ned mig i deras låtskatt och bara njuta.

Men även om det känns som att de har funnits alltid så kommer de inte att finnas för evigt (förutom på skiva). Därför så tycker jag att det känns helt rätt att ZZ Top är första bandet ut i den återkommande bloggpunkt där jag hyllar ett band eller en artist som har betytt och som fortfarande betyder mycket för mig.

Jag bjuder också på en spellista som är fullspäckad med hits så väl som en del personliga guldkorn. Detta är musik för sommarens grillfester, låtar som är perfekta att avnjuta bakom ett par billiga solglasögon när solen tittar fram.

Klicka här

I går skrev jag om Paranorm. Ett annat lokalt band att hålla ögonen och öronen på är Death/Thrashbandet Unangel som tidigare kallade sig Three Days In Darkness. Här kan ni lyssna själva hur de låter.

Den 25:e maj så spelar de på Queen Victoria tillsammans med Sanctrum och Acidiun.

I går så blev det dessutom klart att Unangel blivit inbjudna att spela på Nemis Camping Stage på Metaltown i Göteborg! Det tycker jag är jättekul och det bör absolut uppmärksammas!

Jag lovade er ju att jag i dag skulle börja med en ny bloggpunkt där jag hyllar ett band som betyder och har betytt mycket för mig. 

Ni får suga på den tills i morgon och fundera på vilket bandet kan tänkas vara.

Men en slags hyllning blir det ändå nu på en gång. En intervju med ett gäng Uppsalagrabbar som jag verkligen har fastnat för och som absolut förtjänar mer uppmärksamhet. Jag länkade ett av deras liveklipp på bloggens Facebooksida tidigare i dag och eftersom det fick så pass positiv respons så känns det som om tiden är kommen för att publicera den här intervjun som har blivit liggandes alldeles för länge.

Om ni vill lyssna på Paranorm så finns EP:n Pandemonium's Rise på Spotify här. Gillar ni vad ni hör så tycker jag absolut att ni bör köpa EP:n via bandets Facebooksida som jag har länkar här ovanför.

Jag ger er Paranorm:

I somras så var jag i Stockholm en söndag utan något att göra. Till min glädje så upptäckte jag att bandet Exekutor skulle spela på Harry B James. Föga anade jag att jag den kvällen skulle få ett nytt favoritband! Exekutor var bra men inget utöver det vanliga.

Det som dock fångade min uppmärksamhet var förbandet Paranorm. De spelar en thrash metal som gick rakt in i mitt hjärta. Till skillnad från alla de band som har poppat upp i den nya thrashvågen som fokuserar på Bay Area eran så fanns här ett progressivt sound som dessutom visade klara influenser som påminde mer om band som Heathen, Dark Angel och tidiga Testament snarare än band som Metallica även om de influenserna lyser igenom på sina ställen. Dessutom så förvaltar bandet arvet efter den tyska thrashen med Kreator och Sodom i spetsen på ett föredömligt sätt. Det är ingen underdrift att säga att jag lämnade Harry B James knockad av det här bandet som jag nu alltså visste hette Paranorm. De hade från scenen berättat att de i samma veva höll på att färdigställa en EP.

Som jag förstod det då så var det också anledningen till att de var i Stockholm. Det visade sig att det inte stämde. Något som dock stämde var att bandet var i Stockholm på besök. Till min stora förvåning så fick jag nämligen veta att bandet faktiskt var ifrån Uppsala. Detta gjorde inte min nyfikenhet på bandet mindre om vi säger så.

Jag slängde i väg ett mail till bandet med en intervjuförfrågan då jag var övertygad om att jag hade bevittnat något speciellt, men tiden gick och jag hann glömma bort hela grejen då jag var i färd med att flytta min blogg till UNT. Så en dag så damp det ner ett mail i mailboxen på min förra mail som jag var i färd med att stänga ned. Bandmedlemmarna var klart positiva till en intervju och jag likaså. Så vi bestämde oss för att träffas för en pratstund, något som skulle visa sig vara lite knöligt då det var fem olika scheman som skulle pusslas ihop.

Vi slog oss ned på en krog i centrala Uppsala och väl där så tog det inte ens en minut innan sällskapet vid bordet bredvid inte särskilt försynt undrade om vi diskuterade Paramore. Ett missförstånd som jag stött på flera gånger efter det.

Min första fråga var naturligtvis "vilka är Paranorm?" Svaret på den frågan är, fyra unga hungriga thrashare från Uppsala. Marcus på bas, Markus på sång och gitarr, Fredrik på gitarr och Karl på trummor. Marcus, Markus och Fredrik är lika gamla och har känt varandra sedan gymnasiet och lusten att bilda ett band väcktes när de spelade tillsammans i ensemble i den gymnasiala musikundervisningen . Lineupen kompletterades senare med den två år yngre Karl på trummor.     

 Basisten Marcus jobbar medan de båda gitarristerna Fredrik och Markus går på uiniversitetet. Trummisen Karl går i musikklass på gymnasiet.

Namnet Paranorm är demokratiskt framröstat i gruppen och har ingenting med filmsviten Paranormal Activity att göra. Snarare så handlar det om att ifrågasätta samhällets och MUSIKENS normer.

När jag pressar grabbarna på deras influenser så är det främst namn som Iron Maiden, Testament och Kreator som dyker upp. Något som enligt mig återspeglar sig väl i deras sound. De nämner också Schweiziska Coroner som ju precis som Paranorm har ett rätt progressivt sound. Megadeth nämns i förbifarten men även modernare band som Vektor och ett för mig rätt otippat kort som Death.

De släppte i oktober 2011 den självfinansierade EP:n Pandemonium’s Rise som har fått lysande recensioner och letade sig in på plats fyra på undertecknads årsbästalista över årets album 2011.

Ep:n är inspelad i Lövstalöt och Nino Vukovic från Immaculate har rattat produktionen.

Nu jobbar de för fullt på nytt material och siktar på att spela in en ny EP med runt 4 färska låtar, planen är att den ska finnas tillgänglig någon gång under sensommare/hösten.  Deras stora dröm är naturligtvis att bli upplockade av ett riktigt skivbolag och om jag får gissa så tror jag att det kan hända snabbare än de tror.

Jag frågar dem vilka band de helst skulle turnera med och inte heller där är det några överraskningar.  De nämner band som Testament, Megadeth och Metallica men även nyare band som Vektor.

Bandet har under våren genomfört en succéartad miniturné med banden Immaculate och Insane  i Västmanland och i Närke och i slutet på april så spelade de i Göteborg med Insane, Nuclear Torment och Resurrector.  Månadsskiftet april/maj bjöd också på bejublade gig på så vitt skilda platser som  Östhammar och Eskilstuna.  Utöver det så repar de på Ungdomens hus och gör allt för att hitta gig i musikdjungeln. Jag säger bara, får ni chansen att se Paranorm så ta den för innan ni vet ordet av så kan bandet precis som Watain och In Solitude vara så stora att Uppsala inte räcker till!

Foto av Sanna Kjellgren

2011 var ett svart år för hårdrockare.

I helgen så förlorade hiphopvärlden en av sina största ikoner, något som givit eko i hela musikvärlden, även bland hårdrocksmusiker.

Detta fick mig att fundera på hur synd det är att vi hyllar de som betytt något för oss först när de inte längre kan uppskatta det.

Därför så har jag bestämt mig för att införa en ny programpunkt på bloggen med start i morgon där jag då och då hyllar band som betyder mycket för mig lite extra.

De närmaste dagarna så kommer det också att bli en hel drös med recensioner av nya skivor.

Getaway Rock Festival offentliggjorde i dag fyra nya band som är klara för sommarens festival.

Devin Townsend Project. Hur ska jag beskriva detta? Lyssna och bilda er egen uppfattning är nog det bästa råd jag kan ge. Men det är ofta väldigt progressivt och nästan alltid jävligt bra!

Karlstadbandet Sparzanza spelar en modern metal med mycket melodier.

Heavy/powermetal med en touch av medeltid och folkmusik, så självklart men med en unik och egen tappning är beskrivningen av The Storyteller från pressreleasen. De ska tydligen vara från Gävle också.

Itchy Daze har jag bara hört talas om men inte hört, att de nämns i samma andetag som Takida i pressreleasen förklarar nog varför.

Överlag får väl detta sägas vara ett trevligt släpp tycker jag! Devin Townsend har jag velat se länge och Sparzanzas sound blev jag lite småförälskad i på Rockstad:Falun förra sommaren så det blir ett trevligt återseende.

Som jag har väntat, som jag har längtat!

Efter ett års tystnad så är Uppsalas mörkaste klubb Cursed Uppsala tillbaka. Det har tisslats och tasslats ett tag och för en dryg vecka sedan så fick jag reda på ett datum och dessutom en lineup som heter duga och nu kan jag äntligen skriva om det.

Det är definitivt ingen fegsatsning utan det blir ett omedelbart intensivt mörker.

Den 26:e maj är det dags på D12 och huvudakt för kvällen är inga mindre än Ondskapt som väl inte behöver någon närmare presentation!

Dessutom så bjuds det på två andra band, det ockulta stoner/doombandet Saturnalia Temple och black/deathbandet Omnizide från Dalarna (Värt att notera är att Mikael Nox, sångare i Craft återfinns bakom mikrofonen.)

Tider för banden: Omnizide 21:30, Saturnalia Temple 22:30, Ondskapt 00:00.

För info om biljetter etc, besök det officiella facebookeventet här eller www.curseduppsala.com

Jag och Fredrik Strage har väl inte alltid varit på samma våglängd. Nu menar jag inte att vi känner varandra eller ens har träffats utan snarare att mina åsikter och hans åsikter inte alltid samstämt. I dagens DN så har han dock skrivit något som är så viktigt och tänkvärt att jag inte kan låta bli att dela länken här.

Blabbermouth rapporterar att förre Exodusgitarristen Rick Hunolt som en följd av Gary Holts fortsatta vikariat i Slayer (som jag skrev om här) kommer att vikariera för Gary Holt i Exodus.

Det är ju riktigt jäkla skitcoolt och det är ju egentligen bara synd att det sker på bekostnad av Gary Holt. Jag har absolut inget emot Lee Altus men det vore magiskt att se "The H-team" tillsammans igen!

Det svenska Death Metalbandet Torture Division är klara för Rockstad Falun.

Jo, jag tackar jag! Torture Division är ett band som jag inte kan se för många gånger, en kanonbokning helt enkelt!

Blir det månne något bus mellan Torture Division och F.K.Ü som under Getaway Rock Festival 2010 och 2011? Den som beger sig till Falun i mitten på augusti får se!

På torsdag presenteras det sista bandet till årets Rockstad Falun och när det börjar närma sig festival så ska jag ge er mina tankar om årets line-up.

Slayer har publicerat ett öppet brev till sina fans på sin hemsida.

"Slayer fans everywhere - it's time to let you know what is going on with our brother Jeff Hanneman.

As you know, Jeff was bitten by a spider more than a year ago, but what you may not have known was that for a couple of days after he went to the ER, things were touch-and-go. There was talk that he might have to have his arm amputated, and we didn't know if he was going to pull through at all. He was in a medically-induced coma for a few days and had several operations to remove the dead and dying tissue from his arm. So, understand, he was in really, really bad shape. It's been about a year since he got out of the hospital, and since then, he had to learn to walk again, he's had several painful skin grafts, he's been in rehab doing exercises to regain the strength in his arm; but best of all, he's been playing guitar. We were all excited when he joined us onstage for the encore a year ago at The Big Four show at Coachella. Since then, we've given him all the time and support he's needed to continue his rehab so he can come back to the band fully recovered and able to deliver the kind of shows we all want him to. While Jeff's been doing some writing and has been coming to rehearsal over the past several weeks, he has decided he needs to take more time to continue his rehab. While we want him back onstage with the band, all of us support his decision. So, we're very grateful that Gary Holt will continue to fill in for Jeff, and will tour with us until Jeff completes his rehab and is ready to return. How long will that be? The best and most honest answer we can give you is 'as long as it takes.' We also wanted you to know that we've been doing some writing and recording for the next Slayer album - we've tracked a few songs, and will finish the album when we're off the road later this year. Gary will join us on tour in Europe and the UK in May and June, and then we'll all see you on this Summer's Mayhem Festival.

----------------------------------------------------------------------------------------

Slayer ger oss en statusuppdatering om läget för Jeff Hanneman. Även om den inte kan ge några klara besked om Jeffs vara eller inte vara som musiker så tycker jag att de är jättebra att de ger fansen information om vad som händer i Slayerlägret

Gary Holt är en fantastisk gitarrist och Slayer kunde inte ha hittat en bättre vikarie(Ja, jag använder ordet vikarie snarare än ersättare då ersättare känns mer permanent.) än Gary. Han var magiskt bra på Ullevi i somras. Men Gary hör hemma i Exodus och Jeff i Slayer, så enkelt är det.

Efter att ha läst igenom brevet några gånger med kallsvetten rinnandes så är jag ändå rätt lättad. Det är kanske inte goda nyheter. Men jag var helt klart beredd på att få läsa om att Jeff slutat i bandet eller kanske något ännu värre. Det är ju fantastiska nyheter att han har börjat skriva låtar då Jeff i mina ögon är den klart starkaste låtskrivaren i bandet. Det är känns betryggande att läsa att han har varit med och repat. Jag tycker också att det är klokt av honom att lyssna på kroppen och låta det ta den tid det tar. Det är vad han måste göra för att bli frisk och Slayers fans kommer att vänta på honom tills han är tillbaka.

Jag hoppas och tror att Jeff är tillbaka i Slayer i samband med turnén för nästa skiva.

morgondagens Loch Vostok spelning på Copperfields i Stockholm? Fritt inträde och start vid 22!

Mer info här

In Flames är ett av de band som jag är mest kluven till överhuvudtaget. Jag har uppskattat deras musik i omgångar absolut. De fanns på min radar under hela 2000-talet men de väckte inga särskilda känslor hos mig. Visst 90-talsprylarna var väl bra men sedan så kändes det som att de tillsammans med Slipknot och några till blev fjortisarnas favoritband. Och då främst de som lyssnade på hårdrock för att kunna säga att de lyssnade på hårdrock.

2006 så fick jag dem så att säga med på köpet när jag var på Hovet och för att se Slayer. De hade släppt den habila ”Come Clarity” som trots allt hade några bra låtar och In Flames började bli stora på riktigt. Vi pratar mainstream-stora.

Spelningen var en mardröm då jag mellan låtarna stod och funderade på om jag var på en hårdrockskonsert eller om jag av misstag hade halkat in på en Westlifekonsert. För det var idel falsettskrik från gälla ungflicksröster.

Där och då så svor jag väl i princip på att jag var färdig med In Flames.

Jag hade i princip gett upp hoppet om In Flames och så släpper de ”Sounds Of A Playground Fading”. Plattan kvalade in på en 8:e plats på min årsbästalista över 2011 men har fortsatt att växa och i dag så skulle den nog ha tagit en pallplacering.

När det så blev klart att de skulle göra en klubbturné i Sverige så kände jag att det här, det är en miljö som jag vill se bandet i. Att Maxim i Gävle dessutom har 18-årsgräns gjorde ju inte saken sämre med tanke på tidigare erfarenheter.

Sagt och gjort, i onsdags så intogs det som brukar vara somrarnas GRF-basläger, si så där 200 m från Maxim.

Efter lite pepp hemmavid så var vi ett gäng som vandrade i väg strax efter 21:30. När vi så kommer fram och in så inser vi att In Flames redan står på scenen vilket tycktes lite märkligt då de enligt Maxims facebooksida skulle gå på kl 22. De hade dock bara hunnit en bit in i första låten ”Embody The Invisible” . När jag gick runt i Gävle tidigare på dagen så gick det inte att undgå att Gävle har ett hockeylag som är svenska mästare 2012. På Maxim så dröjer det bara till efter första låten innan i princip hela lokalen skanderar ”Oh Ah Silfverberg!” som sedan efter sångaren Anders Fridéns desperata vädjan om ”Inga jävla hockeyramsor!” övergår i ett taktfast ” IN FLAMES!”

  Det håller dock bara några låtar innan den 750 personer starka publiken återigen hyllar Gävles hetaste person vilket får en uppgiven Fridén att mot slutet utnämna Gävle till ”Ramsornas huvudstad”. Däremellan så visar In Flames att om Brynäs är svenska mästare i ishockey så är In Flames svenska mästare i hårdrock!

Säga vad man vill om ”Only For The Weak” men den får verkligen fart på publiken.  Avslutningen därefter med ”Deliver Us”, ”The Mirrors Truth”, ”Take This Life” och ”My Sweet Shadow” är magnifik och stämningen är elektrisk!

Paradoxalt nog så är en av kvällens absoluta höjdpunkter för mig en låt från 2006! Nämligen en brutalt tung ”Crawl Through Knives”.

Känslan efteråt är att detta är något som jag gärna gör om snart igen, men då gärna utomhus för Maxim var rena bakugnen den här kvällen, kanske i Gävle 2013 vid Gasklockorna, vem vet?

Raubtier

Från Norrland till helvetets port

Despotz/Playground

Redan i inledande ”Sveriges Elit” så presenterar sig Raubtier för de som fram till bandets nu tredje fullängdare har lyckats undgå bandet . De är kort och gott uppfödda på diesel, blodigt kött och hembränd sprit.

Raubtier kan i bland framstå som svulstigt och macho på en nivå som osökt för tankarna till ”Jägarna”.

Men precis som karaktärerna i filmerna så ryms det under ytan något bräckligt och utlämnande. Något som blir allra tydligast i ballader som ”Allt förlorat” och ”Dit vinden bär”. I avslutande självmordseposet ”Förgätmigej” så känner jag mig nästan illa till mods, som om jag tjuvlyssnar på en desperats mans sista tankar i hans självmordsbrev.

Jag vet att det finns personer som har svårt att ta Raubtier på allvar. Jag känner dock att det som tilltalar mig mest med Raubtier är den i många fall brutala ärlighet som finns i Pär Hulkoffs texter om man skalar bort vapen och alkoholromantiken. 

Tidigare exempel är låtar som ”Hjärteblod”, ”Änglar” och ”Polarvargen”. På ”Från Norrland till helvetets port” så representeras denna brutala ärlighet av just ”Allt förlorat”, ”Dit vinden bär” och ”Förgätmigej”.

Visst kan jag uppskatta fläskiga mackor som ”Apokalyps”, ”Kamouflage” och ”Rebeller” men de berör inte alls på djupet på samma sätt.

Rovdjuret från Haparanda spelar med ”Från Norrland till helvetets port” ut en giv som med lite distans mycket väl kan visa sig vara bandets starkaste album hittills.

Bästa spår: ”Allt Förlorat”

Rockstad Falun går i år av stapeln den 16-18 agusti 2012 med band som Sabaton, Iced Earth, D-A-D, Danko Jones, Hypocrisy och Uppsalas eget F.K.Ü för att nämna bara några få. Mer info på www.rockstadfalun.net.

Här nedan följer en alldeles dagsfärsk intervju med festivalens VD Krister Lindholm

Varför ska man som presumtiv festivalbesökare välja Rockstad Falun i sommar?

Först och främst för att vi har en sjukt rolig line-up i år tycker jag. En bra blandning med många "unika" band som ingen annan festival har snappat upp i år, eller någonsin för den delen. Vi har flera intressanta band som aldrig besökt Sverige innan och med Sabaton i topp i Falun ger detta en fantastisk helhet som igen annan kan klå, trots bokningar av jättestora band!

Vi har dessutom Sveriges kanske vackraste och bästa festivalområde. Ett stenkast från centrala Falun på ett enormt grönområde blandat med hårda ytor & dessutom nära tillgång till bland annat både bankomater, restauranger, shoppingcentrum samt en swimmingpool 30 meter från huvudentrén...

Sabaton lovar ju dessutom alltid nått speciellt varje år, och blir det som planen är nu kommer det att smälla ordentligt.  ;)

Hur går biljettförsäljningen? Hur många biljetter finns det totalt?

Vi har ett tak på 6 000 biljetter i år, dessa kommer mest sannolikt att sälja slut innan vi slår upp portarna

Just nu har vi sålt ungefär tre gånger så många biljetter som förra året vid den här tiden, lägg dessutom till att vi har vår festival 2.5 månad senare mot förra året så känns det riktigt kul...

I år ligger festivalen i augusti i stället för juni. Varför då?

Vi planerade att köra i slutet av Maj redan vid ett tidigt skede, men sen när vi gick ut med vårt datum visade det sig att Metallsvenskan i Örebro hade planerat samma datum samt även bokat ett par artister redan. Efter lite diskussioner med dem beslutade vi att byta helg och som det känns just nu var det ett mycket bra beslut.

Att köra samma helg som dem, eller någon annan liknande festival, är ju bara korkat, det vinner ingen på och dessutom har vi ju nu själva möjligheten att besöka deras fest!  :)

Till 2013 hade vi redan planerat att kolla på ett datum i augusti så det var egentligen ingen big deal för oss att byta helg.

Första året som tredagarsfestival, tankar om det? Är det max eller går det att utöka Rockstad över fler dagar?

Det känns jättekul att vi har en tredje dag redan 2012, det låg väl kanske lite längre fram i vår handlingsplan, men nu beslutade vi att utöka med torsdagen som blir lite av en förfest inför fredag & lördag!
Vi kör bara en av scenerna på torsdagen och har en spännande mix av band som spelar den dagen, i övrigt är hela festivalen i full gång redan på torsdagen!

Jag ser ingen faktisk gräns för hur stort Rockstad: Falun kan bli, men vi har inga planer på att växa hur mycket som helst heller. Det vi siktar på är kvalitet, känsla etc. Vi vill helt enkelt bli extremt bra på det vi gör och att vår festival skall bli en självklarhet att besöka.
En fjärde dag känns främmande att börja planera för i dagsläget, men en ökning till kanske runt 10 000 besökare/dag inom ett par år är att förvänta...

Området vi har till förfogande kan i teorin svälja 50 - 60 000 besökare så vi har väl kanske inga större logistiska bekymmer att fundera över  :-)

Vad är de största skillnaderna på Rockstad 2012 och 2011 förutom månadsbytet och extradagen? 

Det är egentligen den tredje dagen samt att vi har en scen mindre (!) mot förra året.
Vi har helt enkelt valt att ta bort den minsta scenen där de oetablerade banden spelade till förmån för fler konserter på de två större scenerna.

ska man få chansen som oetablerad att spela på en festival så vill vi absolut att man ska spela på samma villkor som de större banden!

Hur många band är det kvar att släppa? Tankar om årets line-up? Vad får man absolut inte missa?

Vi har i skrivande stund tre band kvar att släppa, det kommer ske inom kort.

Årets line-up är i mitt tycke landets bästa såklart!
I förhållande till prislappen på 666:- för alla 3 dagarna så ÄR det landets bästa. :)

Vilket band man inte ska missa är ju helt upp till den enskilde individen att avgöra, men jag kommer absolut inte missa Iron Savior, Circle II Circle, Iced Earth, D-A-D samt Sabaton.
Får jag se lite av alla band så är jag nöjd, men vis av erfarenhet så finns det oftast inte så mycket tid över.  ;)

Rockstad har vad jag förstår fått en stämpel i Hårdrockssverige som en Power Metal festival. Är det något ni är stolta för och vårdar eller något ni jobbar för att tvätta bort?

Det är ju skitkul att vi har den stämpeln, allra helst när vi aldrig enbart satsat på den genren :-)
I år har vi ju till exempel en fin mix, med allt från lite folkligare rock, till stenhård Death Metal...

Vårda, eller tvätta bort?
Tja, som allätare inom rockmusik i det lite hårdare facket så vet jag ärligt talat inte vad vi aktivt jobbar på? Jag tror mer på att lyssna av målgruppen och försöka i den mån det är möjligt boka det som våra trogna besökare vill ha, och mindre av det som alla andra satsar primärt på. Att fylla en lucka mellan de andra festivalerna är ju mer lockande än att sikta på samma utbud och därmed konkurrera om besökarna.

Det är ett faktum att målgruppen som gillar Power Metal är stor i Sverige, för att inte säga enorm. Vi ska nog absolut ha sådana band på vår festival i framtiden, men att enbart köra en så pass smal inriktning mår nog inte någon bra av.

Vi ska vårda vårt fina varumärke och bli sjukt jävla bra en vacker dag, det är i alla fall ett löfte!

Finns det något annat du vill berätta/föra fram?

Absolut! Både jag & min "wingman" Tord är snygga singlar.  :-)

Skämt åsido. Förutom att vi gärna vill påpeka att vi har en egen camping och att vi har ett biljettpris som slår allt så vill jag nog inte säga mer än att hälsa alla välkomna till Falun den 16-18 augusti!

Ni kommer få det sjukt nice, och det finns kalla öl även i vår bar!

/K

In Flames pr-avdelning ligger verkligen inte på latsidan. Här och var på nätet pågår tävlingar om en sprilllans ny In Flames kamera. Inför In Flames spelning i Åre på lördag så pågår också en tävling där man kan vinna In Flames skidor!

Nu presenterar SJ In Flames tåget som ska ta hårdrockssugna Metaltownbesökare från Stockholm till Göteborg och tillbaka. Mer info och priser på www.sjevent.se

Finska folkmetalbandet Finntroll och det svenska sleazebandet Crashdiet är klara för Getaway Rock Festival i Gävle.

Alltid gläder det någon, mig till exempel. Två lysande exempel på när det finns tid för skrivande.

Här kommer tio nyligen släppta låtar som kräver en lyssning eller tjugo!

Klicka här

Metaltown släppte i dag två nya band, ett utländskt och ett svenskt.

Efter förra årets spelning med Cavalera Conspiracy så besöker i år Max Cavalera Metaltown med sitt Soulfly och dessutom spelar Metalcorebandet Adept på festivalen.

Soulfly var ju definitivt ingen skräll då de redan var klara för Copenhell som ligger samma dagar med i stort sett samma lineup.

Då är Adept en större skräll då jag inte förstår hur i helvete de får några spelningar överhuvudtaget.

Jag har egentligen bara tre bestående minnen av året 1992.

Danmarks EM-guld i fotboll då jag befann mig i krokarna.

Att jag genomgick en motsvarande operation som den jag gjorde i påskhelgen.

Fast det som jag minns mest är hur min skolklass kunde delas på mitten med en enda fråga.

”Guns N’ Roses eller Metallica?”

Guns N’ Roses hade släppt plattorna Use your illusion I och II och i september 1991 och Metallica hade släppt sin självbetitlade svarta skiva i augusti samma år.

1992 var banden således större än någonsin. Ja de var helt enkelt störst av de största. Så frågan ”Guns N’ Roses eller Metallica?” var vid tidpunkten helt naturlig och fullt logisk.

För mig som något år tidigare hade upptäckt Aerosmith så var Guns N’ Roses ett band jag verkligen fastnade för. Slash och Axl har ju ogenerat stulit en hel del av både det ena och det andra från Joe Perry och Steven Tyler. Jag minns hur jag lånade UYI skivorna av en klasskompis och spelade av dem på kassett. Och lyssnade, och lyssnade, och lyssnade. Så den milda grad att de flöt ihop och jag kan än i dag inte tala om vilken låt som ligger på vilken platta om jag så hade en pistol mot huvudet.

 Jo, kanske Don’t Cry.

Jag lyssnade på den majestätiska covern på ”Knockin’ On Heaven’s door” och bara njöt. Sedan hörde jag Bob Dylans original och jag tror det var där någonstans mina aversioner mot Dylan grundlades.

En fredag på roliga timmen, ja vi hade roliga timmen på den tiden. Har barnen det i dag eller är det borttaget nu när ”flummskolan” ska stramas upp?

Något år senare såg vi Peter Jacksons ”Braindead”( som också utkom 1992 i USA) på roliga timmen i skolan. 

Precis innan lunch.

Den fredagen serverades köttfärsås och spaghetti i skolbespisningen . Kanske är det anledningen till att jag än i dag har fruktansvärt svårt för den maträtten.

Men hur som helst. Fredag 1992 roliga timmen, en av de tuffa killarna hade med sig en cd med ett helt svart omslag. Föga anade jag då att den skivan skulle förändra mitt liv och på ett starkt sätt definiera den jag är i dag. Första spåret ”Enter Sandman” dånar ut. Det var utan tvekan det hårdaste jag hade hört dittills i mitt tioåriga liv!

Sedan brakade nästa låt på och var ÄNNU hårdare! Sad but true!

Det blev samma procedur som tidigare. Låna hem och spela av på kassett. (Hur överlevde skivbolagen på den tiden?)

 Veckan efter så mimade jag och en klasskompis till ”The Unforgiven” och spelade luftgitarr på innebadyklubbor.

Där och då började mitt liv som hårdrockare även om jag kanske inte förstod det då. För The Black Album var lite skrämmande.

Ja, skrämmande.  I dag så känns det skrattretande att skriva det men som tioåring så var den skrämmande på så vis att jag aldrig hade hört något så hårt och aggressivt.

Men valet mellan Metallica och Guns N’ Roses var oåterkalleligen gjort. Än i dag så kan jag verkligen uppskatta mycket av Guns N’ Roses katalog men Metallica har jag i blodet. När jag något år senare upptäckte Master Of Puppets så var jag i gång på allvar och därifrån så har alltid Metallica haft en speciell plats i mitt hjärta.

Att Metallica i december 1992 gjorde en kritikerrosad spelning i Globen hade jag dock inte koll på vid tidpunkten. Jag var vid det laget en oskuldsfull elvaåring som inte hade särskilt mycket högre krav på en Stockholmsvisit än ett besök på Gröna Lund.  Nu så här i efterhand så kan jag ju bara drömma om att få ha varit där. Men jag hade antagligen varit så skraj att jag hade skitit på mig. Jag har dessutom tagit igen det sex gånger om sedan dess.

Jag läser om Mikael Åkerfeldts avhopp från Bloodbath och plötsligt tänds mitt hopp om bandet igen. Jag ser det nämligen som en chans till nystart snarare än en död. Åkerfeldt verkar ju helt ha släppt den hårda musiken och då är det bättre att han lämnar över mikrofonen till någon annan så att han kan ägna sig helhjärtat åt flummig progressiv rock eller vad det nu är han vill hålla på med.

Så här skrev jag i min förra blogg inför Accepts spelning på Fryshuset i februari 2011:

”Nästa helg så ska jag till Stockholm för att hälsa på släkt, jag har dock fredagen helt ledig för mig själv så jag tänkte att jag kollar väl om det händer något kul i Stockholm den fredagen. Jag kikade på gigguide och det var stendött.  Jag satt ju dessutom med en biljett till Slayer/Megadeth som hade blivit inställt.

Men då fick jag av en händelse se att Accept spelar på Fryshuset nästa torsdag den 17:e. Accept! En av mina första kärlekar.  Accept som med den nye sångaren Mark Tornillo har fått en nytändning och förra året spelade både på Debaser i Stockholm samt på Gatufesten i min födelsestad Sundsvall. Själv var jag på Getaway Rock Festival i Gävle när Accept spelade i Sundsvall. Jag sörjde det inte särskilt mycket.

 Jag har alltid hävdat att Udo Dirkschneider är en av världens bästa frontmän och en av mina största konsertupplevelser är fortfarande U.D.O. på Pipeline i Sundsvall 2002. Så när jag såg att Accept skulle göra comeback med den för mig okände sångaren Mark Tornillo så var jag minst sagt skeptisk. Så till den milda grad att jag när den nya skivan ”Blood Of The Nations” kom ratade den olyssnad.

I går kväll gav jag den så ändå en chans på vinst och förlust. Jag blev totalt knockad!  Jag lyssnade på den igen, och igen, och igen. Vilken fantastisk skiva! Låtarna låter så där härligt Accept-iga fast i en modern retrotappning eller vad man ska kalla det. När jag läste att den var producerad av Andy Sneap så visste jag också varför jag gillade soundet så mycket. Denne Andy Sneap som de senaste åren bland annat rattat till kanonplattor som Megadeths ”Endgame” och Exodus ”Exhibit B: The Human condition”. Men åter till Mark Tornillo. Jag var rädd att de skulle ta in någon som skulle försöka härma den oefterhärmlige Udo. Men Tornillo har en egen stil även om jag gillade beskrivningen ”En korsning mellan Rob Halford och Brian Johnson”.  Jag inser nu hur dumt det är att jag har ogillat Mark Tornillo, inte för att han är Mark Tornillo utan för att han inte är Udo. Men Udo har ju kategoriskt tackat nej till en återförening och då får han stå sitt kast. Han ska i alla fall inte få hindra mig från att se ett av världens bästa band

Så i dag så blev det en biljett till Accept på Fryshuset nästa vecka och jag kan inte vänta. Jag är obeskrivligt taggad att få se min ungdoms hjältar Wolf Hoffman och Peter Baltes. Att dessutom få Stefan Schwarzmann som gjort ett bra jobb även i U.D.O och även Herman Frank, det känns helt fantastiskt. Jag känner mig som ett barn i väntan på julafton och klockan kan inte gå fort nog!

Mina förväntningar är uppskruvade på en nivå som de inte har varit på sedan jag såg Metallica första gången. De som känner mig vet vad det betyder. För er andra kan jag bara säga att detta är STORT!”

Efter konserten på Fryshuset veckan efter detta skrevs så har jag även avnjutit Accepts mäktiga liveshow på Getaway Rock Festival i somras. Men det var alltså långt ifrån någon självklarhet att jag skulle stå där i publiken då.

Accept

Stalingrad

Nuclear Blast/ Warner/ ADA

Nu är det alltså dags för album nummer två med denne Mark Tornillo. Om han 2010 var okänd för mig så har han vid det här laget växt ut till en av mina absoluta favoritfrontmän. Han är perfekt för Accept och leder dem in i en ny era utan darr på rösten. Precis som ”Blood Of The Nations” så startar ”Stalingrad” med en snabb rackarrökare med blixtrande gitarrdueller som följs av ett tungt rullande mellantempospår. Här heter de ”Hung, Drawn And Quartered” och ”Stalingrad”.

”Stalingrad” har en tydlig nick till 80-talet när Wolf Hoffmann spränger in den ryska nationalsången på samma sätt som han gjorde med ”Für Elise” i ”Metal Heart” 1985. För en hockeynörd som mig så är det dubbelgodis.

”Hellfire” har en typisk Accept refräng som sätter sig redan efter någon minut av låten.

”Flash To Bang Time” är en av trummisen Stefan Schwarzmanns finaste stunder på skivan och låten är i princip en modernt uppdaterad ”Fast As A Shark”

Sen är det dags för det otroligt starka mittpartiet med ”Shadow Soldiers” som är Accepts bästa låt på si så där 25 år och 5 minuter och 47 sekunder ren njutning.

”Revolution” börjar lugnt för att mynna ut i en hejdundrande riffkavalkad som backar upp ännu en refräng dopad med hockeykörer och den direkthet som gör att man bara vill skråla den med en öl i näven. Starka refränger, fläskiga riff och hockeykörer är ju verkligen något Accept har svart bälte i.

”Against The World”, mera hockeykörer. En väldigt direkt låt som jag fastnade för med detsamma utan att kunna sätta fingret på varför innan jag insåg att huvudriffet i låten delar vissa, om än små, likheter med DIO’s  ”Don’t Talk To Strangers”

”Twist Of Fate” ja det skulle ju kunna vara signaturmelodin för min kärleksaffär med Accept.

”The Quick And The Dead” är en ganska standardiserad dänga som låter Accept helt enkelt. Inte särskilt märkvärdig, den har svårt att stå ut bland de i övrigt oerhört starka spåren. Lite som ”Rolling Thunder” på ”Blood Of The Nations”

Avslutande mastodontspåret ”The Galley” där vet jag inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Vissa dagar kan jag tycka att det är ett av plattans bästa spår, andra dagar så skippar jag det helt. Nu när jag sitter och skriver detta så lutar det helt klart åt det förstnämnda. Jag får lite Megadethvibbar av den mörka auran som låten besitter och Mark Tornillo låter när han sjunger i det lägre registret väldigt mycket som Dave Mustaine kan göra ibland.   

”Stalingrad” tar vid där ”Blood Of The Nations” slutade och känns som en naturlig fortsättning.

Hade jag förväntat mig att ”Stalingrad” skulle vara lika bra som ”Blood Of The Nations”? Nja, förhoppningar är en sak, förväntningar något helt annat.

Är ”Stalingrad” lika bra som ”Blood Of The Nations”? Absolut! Det är dessutom en skiva som bara växer och växer för varje lyssning vilket brukar vara en tydlig kvalitetsgaranti.

Jag måste bara återigen få berömma Andy Sneap som har en stor del i Accepts sentida framgångar. Han är i mina ögon i det närmaste att betrakta som en sjätte bandmedlem.

Under vårens Europaturné så får han också stå på samma scen som Accept. I och för sig bara som gitarrist i förbandet Hell, men ändå!

Om Accept fortsätter att släppa skivor av den här digniteten så är det absolut ingen utopi att de inom några år är tillbaka på arenor av samma storlek som de de fyllde på 80-talet.

Årets album redan i april? Ja det vete fan om det inte är så. I alla fall i mina öron. Men gör för allt i världen inte om mitt misstag! Om du inte redan har gjort det så är du skyldig att ge Mark Tornillo en chans.   

Bästa spår: Shadow Soldiers

Nu är det dags att bryta tystnaden här!

Påskhelgen har spenderats inlagd på Akkis där jag genomgått en operation som var högst oplanerad om man säger så, men nu är jag på benen och i gång igen om än rätt trött och mör.

Jag missade på grund av detta två gig på Bistro Hijazz som jag hade sett fram emot med He’s A Killer respektive Methoxide men jag hoppas att ni som var där (och jag hoppas att ni var många) hade trevligt!

På pluskontot så kan vi ju räkna in dagens besked att In Flames gör en Sverigeexklusiv headlinerspelning på Metaltown i sommar.  Något som inte är det minsta förvånande då de hoppar över Göteborg på vårturnén men bokningen är kul ändå tycker jag.

Jag kommer själv att se In Flames redan om mindre än två veckor, den 25:e april i Gävle.  Då de på sin klubbturné besöker Maxim. Naturligtvis så blir det en utförlig rapport därifrån.

Uppsala får precis som förra sommaren även denna sommar besök av Thin Lizzy, en spelning som marknadsförs med titeln från bandets största hit ”The Boys Are Back In Town”.  Den 18:e juli är datumet att lägga på minnet och den här gången blir spelplatsen Flustrets trädgård.

För mig så dog Thin Lizzy med Phil Lynott men vem är jag att döma? Jag tycker ju att Accept med Mark Tornillo som sångare är ett av de bästa om inte det bästa bandet i världen just nu.

Accept kommer också till Sverige i år, men inte förrän i vinter. Den 3:e november på Münchenbryggeriet i Stockholm och den 4:e november på Trädgårn i Göteborg är de datum som bör markeras nog i kalendern inför vintern.

Accept har ju även ett pinbrinnande färskt album kallat ”Stalingrad” ute i handeln nu. Men det tänkte jag återkomma till i morgon!

Aura Noir

Out To Die

Indie Recordings/Border

Den 16 år gamla debuten ”Black Thrash Attack” är en milstolpe i genren.

På ”Out To Die” är de flesta Black Metal tendenserna borta och Sodominspirerade thrash som alltid har varit ett av bandets adelsmärken, men nu också med inslag av tidiga Slayer och Venom. 

Aura Noir är lika norskt som Marit Björgen. Full fart från start med en kraft som krossar allt i sin väg. Mestadels till synes helt utan finess, men under ytan så finns det ett tekniskt kunnande som inte går att förneka .

Det enda som minner om Black Metal är den gode Apollyons sånginsatser. De är dock väldigt bra och tillsammans med de thrashiga galoppriffen så är de det som gör Aura Noirs musik till Blackened Thrash. Varken mer eller mindre.

Om de tänker fortsätta hålla den här klassen på sitt låtskrivande så behöver de ju verkligen inte vänta fyra år till nästa släpp.

För ”Out to die” är en fruktansvärt bra platta. Åtta starka låtar som är så minnesvärda att jag nästan luras att önska mig en längre platta. Men det Aura Noir har gjort är att de helt enkelt har trimmat bort det onödiga och mindre bra. All killer, no filler som man brukar säga.

När band ska producera skivorna själva så riskerar det ofta att bli överproducerat och överarbetat på mikronivå. Här har dock gubbarna fått till en tight, torr ljudbild som passar musiken som hand i handske.  

Bästa spår: Fed To The Flames

Uppsalabandet He's A Killer (Herregud vad jag relaterar det till Fast As A Shark) lirar sin blytunga patenterade "Murder metal" på Bistro Hijazz i kväll. Bandet står på scenen från kl 22 och 60 kr i inträde är fan inte mycket att bråka om med tanke på vad man får för pengarna!

Jag hade absolut varit där om jag inte hade varit väldigt bortrest. Jag tycker ändå att just DU ska ta chansen i kväll. Inte missa!

Sabaton har nu avslöjat Sabaton MKII på sin Facebooksida. Bandet består nu av följande medlemmar

Joakim Brodén - Sång

Pär Sundström - Bas

Chris Rörland (Nocturnal Rites) - Gitarr

Thorbjörn "Thobbe" Englund (Bland annat Winterlong) - Gitarr

Robert "Robban" Bäck (Prey)  - Trummor

Bandet letar fortfarande en keyboardist men tills vidare så kommer de att använda sig av Daniel Myhr, dock i digital form då han har spelat in alla synthslingor som bandet kommer att använda sig av live.

Bandet låter hälsa att inga spelningar kommer att ställas in och allt turnerande kommer således att fortgå som planerat.

En lyssningsvärd radiodebatt mellan hårdrocksjournalisterna Christoffer Röstlund Jonsson och Anders Tegner.

Det som slår mig mest är att Anders Tegner låter lika förvirrat gubbmossig som de som attackerade honom på 80-talet. Det är i och för sig rätt lustigt att höra honom avfärda Death Metal med en fnysning för att i nästa andetag kalla Kiss "världens coolaste band". En nog så kontroversiell åsikt 2012.

Efter släppet av Suicidal Tendencies senast så är det nu även dags för amerikanska Municipal Waste att besöka Gävle i sommar.

Bandets nya skiva "The Fatal Feast" släpps den 18:e april av Nuclear Blast.

-------------------------------------------------------------------------------------------

 En trevlig bokning tycker jag helt klart. Detta ska absolut beskådas i sommar!

När man går och ser en konsert så är det lätt att fängslas av den mäktiga upplevelse som en konsert kan vara. Det är dock få människor som tänker på eller ser de människor som jobbar stenhårt för att göra din och min konsertupplevelse till ett minne för livet. De som jobbar från tidig morgon till sen natt för att just du ska få se ditt favoritband. Det är personer som kör långtradare efter långtradare med utrustning, bygger och river scenen, personer som ser till att ljud och ljus funkar som det ska och personerna som ser till att alla instrument är i bra skick för att nämna bara en handfull.

När jag var yngre så såg jag upp till dessa människor och tyckte att de hade världens bästa jobb som fick resa jorden runt och se världens bästa band kväll efter kväll.

I dag så ser jag upp till dem ännu mer, för nu vet jag vilket jobb de lägger ner. Jag vet hur de sliter och kämpar  för min och för din skull och hur oglamorös deras vardag egentligen är. Jag är dock dem evigt tacksam för alla fina upplevelser dessa människor har givit mig och fortsätter att ge mig varje gång jag går på en konsert.

En person som jag har gillat sen jag såg ett youtubeklipp med honom är Slayergitarristen Kerry Kings gitarrtekniker Armand Crump, en skön kille med inställningen att han har världens bästa jobb oavsett hur mycket skit han får eller hur jobbigt det än kan vara ibland.

När jag vaknade i morse och kollade Twitter i sängen så började det ramla in Tweets av alla från Dave Mustaine, Dave Lombardo, Phil Demmel , Randy Blythe, Paolo Grigoletto, Rob Dukes, Jamey Jasta, Nick Catanese, Alex Skolnick, Robb Flynn, Dez Farfara och Scott Ian bara för att ta några namn i högen. Alla sa de samma sak. De beklagade förlusten av Armand Crump. 

Armand Crump blev bara 35 år gammal och även om majoriteten av hårdrocksfansen aldrig hörde talas om honom så visar det på vilket intryck han gjorde hos artisterna. Det visar hur uppskattad han var inte bara som människa och vän men det visar även på deras enorma uppskattning för det jobb han och andra backstagehjältar lägger ned varje dag.

Ha det i tanken nästa gång du går på en konsert och ser människorna på scenen som riggar och soundcheckar.  Även om du vill att de ska försvinna från scenen fortast möjligt så är det just de människorna som gör att du överhuvudtaget får chansen att uppleva det du snart ska uppleva.

*UPPDATERING* Kerry King har nu gjort ett uttalande på Slayers Facebooksida om sin vän och gitarrtekniker.

"Holy shit. Never thought I'd be writing this. The world lost a great man yesterday. It was an incredibly rough day for me, I can't imagine what it was like for his family and Cassie. Needless to say, no one saw this coming. I thought I had a great guitar tech until the day I retire. LIFE IS SHORT enjoy what you have while you have it.

I was one of the few lucky ones. I saw him Friday, played him some new Slayer and watched him bang his head and play air guitar. What a great dude!! I even got what may have been his last man hug. Love ya buddy.

-KFK "

 Foto: https://twitter.com/#!/chadleephoto/status/186306403370147842/photo/1

Jag hittade tyvärr inte klippet jag talade om men jag hittade ett annat klipp där Armand Crump går igenom och visar upp Kerry Kings utrustning som Kerry använder på scenen

Om man vill fortsätta helgrockandet efter gårdagens partaj på O'Learys så är det i kväll dags för den andra upplagan av KROM på Katalin.

Öppettiderna som gäller är 20-01, biljetter finns i dörren till det facila priset av 120 kr. 20-års åldersgräns.

Kl 22:45 står bandet Stallion Four på KROM-scenen. Ett band som beskriver sin musik som hederlig hårdrock med attityd i samma anda som AC/DC, Aerosmith och Motörhead.

Den danska festivalen Copenhell som delar så väl datum som större delen av sin lineup med Metaltown har sedan starten 2010 satsat på att låta kända hårdrocksalbumsillustratörer teckna festivalens maskot.

Premiäråret 2010 så gick det ärofyllda uppdraget till Motörheads Snaggletooths skapare Joe Petagno och hans skapelse Helldemon ser ut så här:

förra året 2011 så gavs uppdraget till som väl är mest känd för att ha tecknat åtskilliga klassiska skivomslag till Megadeth och Death. Hans bidrag ser ut så här:

Två unika bilder som ändå med sin stil och utformning direkt får mig att tänka på respektive konstnärer.

Vem kan då följa dessa giganter 2012?

Jo i år så har maskoten gjorts av ingen mindre än Derek "Iron Maiden Eddie" Riggs! Återigen så är det ett unikt konstverk som ändå direkt avslöjar upphovsmannen och det ser ut så här:

Mer info på copenhell.dk/maskot

Nu i kväll kom bekräftelsen av ryktena som uppstod tidigare i veckan om att medlemmarna i Sabaton går åt olika håll och sångaren Joakim Brodén och basisten Pär Sundström kör vidare under namnet Sabaton med nya bandmedlemmar.

Bandet har gjort ett kort uttalande på engelska på sin hemsida. Hemsidan kraschade kort därefter av det massiva trycket.

Meddelandet i sin helhet:

"Starting a band at the age of 18 is simple, keeping it intact for 12 years is much harder, and finally we have come to the crossroad where we will go separate ways.

Pär Sundström and Joakim Brodén will continue to battle on stage, carrying the banner of Sabaton to further victories.

We will always have an eternal bond to each other, created by more than 12 years of friendship & touring, and wish each other long and prosperous lives with families, various projects and musical careers.

In the end, all six of us will end up in our own glorious future…"

Vilken uppsättning som bandet kommer att ha under det kommande årets turnerande sägs det ingenting om i nuläget.

Dalabandet Mimikry med Hjalle och Heavy i spetsen håller releaseparty för sin nya skiva "Monster" på O'Learys i Uppsala i kväll. Monster släpptes den 23:e mars och innehåller 12 färska låtar. Monster är bandets första fullängdarsläpp sedan 2008-års "Alderland"

Dräperz agerar förband.

Insläppet börjar 21:00 och första bandet på scen runt 23:00.

120 pix kostar kalaset och man måste vara 18 år för att få vara med och leka och Mimikry utlovar att kvällen kommer att bjuda på ett jävla ställ helt enkelt.

Jag sitter och lyssnar på Kiske/Hansen samarbetet Unisonics debutplatta och gillar vad jag hör. I sommar så har den som vill chansen att beskåda dessa båda herrar på samma scen. De är nämligen bokade till Skogsröjet. Den lilla festivalen landar ännu en blytung bokning och visar gång på gång att det går att boka kvalitet utan jättestora eknomiska muskler.

Jag gick för skojs skull tillbaka och kikade på min årsbästalista för 2011 som finns här, så här ett kvartal senare. Jag är fortfarande nöjd med den. Den platta jag trodde skulle ha växt mest vid det här laget var Mastodons "The Hunter" men den som faktiskt har växt mest är In Flames "Sounds Of A Playground Fading" JÄVLAR vilken platta det är! Den förtjänade en högre placering än 8:e plats känner jag.

Efter gårdagens hint om  "ett klassiskt amerikanskt HC/Trash band som blir ett fint tillskott på postern!" (sic) så var det ju definitivt ingen chock när Getaway Rock Festival i dag presenterade Crossoverlegendarerna Suicidal Tendencies som sitt senaste nytillskott till festivalen även om det fanns en del andra alternativ.

Det här är en riktigt häftig bokning om ni frågar mig. GRF har i de senaste släppen gått från klarhet till klarhet efter en lite vek start.

Jag hoppas dock att det i de band som är klar att släppa också finns någon mer renodlad Thrashakt. Sodom kanske? Det känns dock som de släpps till SRF efter helgens SRF-kryssning. GRF kan kanske fortsätta på Suicidaltrenden och boka grekiska Suicidal Angels?

Ju mer jag fått tänka på det under dagen så hoppas jag också att festivalen nu plockar in Mastodon när de blev tillgängliga samma helg. Men det har inget med varken Thrash eller Suicidal Tendencies att göra.