UNT.se

Novellen som skymtar på bilden i förra inlägget är "Captive Girl" av Jennifer Pelland. En vän, Johan Jönsson som driver Vetsaga, har tjatat om den i över ett år, så det var verkligen på tiden att jag läste den. Nu förstår jag tjatet. "Captive Girl" är den hemskaste, mest obehagliga och bästa novell jag har läst på hur länge som helst. Faktiskt kommer jag just nu inte på någon annan text som har gett en så stark fysisk känsla av obehag och samtidigt varit så jäkla bra.

I korthet: titelns fjättrade flicka är Alice, som har gett upp sina vanliga sinnen och sin rörelsefrihet för att kopplas upp mot ett system som hela tiden spanar ut i rymden efter farliga asteroider. (Ja, det är en science fiction-novell, och jag hoppas att det inte skrämmer bort någon från att läsa den.) Mycket av obehaget kommer ur den klaustrofobiska skildringen av hennes begränsade tillvaro. Lägg till de etiska och moraliska dilemman som uppstår kring kärleksrelationen mellan Alice och en av hennes vårdare och vad som händer med relationen när Alices uppdrag avslutas och hon ska bli en vanlig tjej, så får man något lysande och tankeväckande.

Man kan läsa "Captive Girl" på Transcriptase. Den finns också på svenska i nr 19 av Nova science fiction.

För snart ett år sedan skrev jag i ett inlägg där jag funderade kring pappersböcker vs. e-böcker att jag inte var ett dugg intresserad av att läsa böcker i mobilen. Det får jag kanske äta upp nu, för jag har börjat läsa noveller i luren jag köpte i somras och det går alldeles utmärkt. Det finns mängder av bra noveller gratis på nätet, men jag läser dem inte så ofta för att i valet mellan att läsa dem på datorskärmen (inte särskilt bekvämt och dessutom omysigt att sitta och läsa noveller vid skrivbordet) och att skriva ut dem (det är redan tillräckligt med lösa papper omkring mig) brukar valet bli att inte läsa dem alls. Det verkar som att mobilen är lösningen på det problemet. Zooma texten till önskad storlek, dämpa skärmens ljusstyrka lite och slänga sig i sängen. Bekvämt.

Jag har inte testat att läsa något längre, som en helt roman, men det ska nog bli av snart. Det ska bli intressant att se om det fortfarande känns bekvämt efter en längre stund.

För en stund sedan sändes sista avsnittet av Hej litteraturen! Det är en serie i sju program om litteraturens historia och det vänder sig främst till gymnasieelever, men vi andra kan såklart också titta. Själv ser jag väldigt sällan på tv numera, men utnyttjar istället möjligheten att titta på nätet. Hej litteraturen! kan man se på UR Play det närmaste halvåret.

Jag misstänker att jag kommer se en del på SVT Play den närmaste tiden också, för på torsdag startar litteraturprogrammet Babels höstsäsong. Första avsnittet kommer bland annat att handla om politisk satir och gästas av Liv Strömquist, Lena Andersson och Peter Settman. Babelbloggen är också igång igen efter sommaruppehållet.

Icke bokrelaterat: UNT har gjort en liten men trevlig ändring rörande bloggkommentarena. Nu behöver man inte fylla i för- och efternamn, utan det går bra med den signatur man föredrar.

För första gången på länge har jag en riktig läsdag: läst ut två påbörjade böcker och börjat med en ny.

Inte bara mode. Samhället som modeskapare av Tonie Lewenhaupt. Hon skriver med entusiasm och ett bildrikt språk om samspelet mellan samhällsutveckling och klädmode, på ett mer grundat sätt än de slentrianmässiga påståenden som ibland hörs om exempelvis lågkonjunktur och korta kjolar. Det är upplysningsidéer och livrock, bomullsindustri och konfektionsklädernas födelse, infrastruktur och resedräkter, sportiga hälsoideal och kvinnokläder som tillåter rörlighet. Det är trevlig läsning, om än något virrigt med teorier och samband som sprutar åt alla håll. Ibland tappas någon tråd bort, ibland känns någon annan alldeles för tunn, i synnerhet när hon kommer in på frigörelse och demokratisering. Illustrationerna, collage av tygbitar klippta till att forma bilder, är mycket vackra, men hjälper knappast en oinsatt att förstå hur kläderna Lewenhaupt skriver om egentligen såg ut. Och så var det den feta texten - se förra inlägget.

Mörkervarelser, som gavs ut i juni, är en samling som består av tre långa vampyrnoveller. Jag upptäckte inte förrän jag hade lånat hem att den är utgiven av Harlequin, vilket kanske var en aning trögtänkt av mig med tanke på den slemmige mannen med uppknäppt skjorta på framsidan. Nåja. Vad som fick mig att plocka upp den från början är att den inleds med en novell av Charlaine Harris, vars Sookie Stackhouse/True Blood-böcker jag gillar. Harris novell var rätt ok, men sedan gick det bara utför. Den andra var tråkig, småpinsam, könsrollskramande standard-Harlequin och den tredje kan vara den värsta sliskfest jag någonsin har läst. Det känns som att någon har kladdat gelehjärtan i ansiktet på mig. Undvik.

Den alldeles nyss påbörjade är Gunnar Blås Övervakningen. Jag har nog läst en och annan novell av Gunnar Blå, men det här är första gången jag ger mig på en roman. Det lär jag inte ångra, jag är redan snärjd i herr Blås språkkonster och flyttade mig bara till datorn för att citera:

"Han såg sig som en reptil i en skuggvärld av klibbigt informationsslem, där enstaka trådar inte bar hans tyngd, där vissa allt för stora klumpar kunde bli hans död."

Jag läser dräkthistorikern Tonie Lewenhaupts senaste bok Inte bara mode. Samhället som modeskapare om hur samhällsutvecklingen påverkar klädmodet, som i sin tur speglar och för vidare normer och uttryck. Den är intressant, trevligt skriven och har fina illustrationer, men formgivningen gör mig förvirrad.

Den smala textspalten är snygg men rätt onödig och jag störs av den feta texten. En fet sans-serif är inte kul att dras med i längre texter. Den ger intrycket av att skrika åt mig hela tiden, fast det är brödtext och inte rubrik. Det är lite som att läsa en estetiskt tilltalande men inte särskilt läsvänlig tidskrift eller webbsida.

När det blev klart att Normal förlag skulle lägga ner till följd av ekonomiska problem hoppades jag att något annat förlag skulle fylla hbtq-luckan. Det verkar som att det kan bli Kabusa, som enligt Svensk Bokhandel startar ett nytt imprint med namnet Charlie by Kabusa. Böcker med "genusperspektiv men inte enbart på HBT-temat" ska det bli. Intressant! De tar också över några av de böcker som inte hann ges ut av Normal.

Det nya förlagsnamnet är taget från romanen Charlie av Margareta Suber, som förresten var en av de första böckerna jag skrev om i den här bloggen.

Mäktig Tussilago var det, ja. En kort, fragmentariskt berättad historia om en man som får ett psykiskt sammanbrott. Oscar Riktelius är en jämställd hemmapappa med höga ideal - så höga att sambon inte orkar med mer linsgryta - och en misslyckad avhandling i antropologi bakom sig. Oscars sambo har just tagit ungarna med sig och dragit och Oscar får ensam vara värd för kvällens middagsbjudning, vilket han inte klarar av - klarar inte att hålla samtalen lättsamma och borta från de ämnen som orsakar gräl. När han har flippat ur försöker en psykiater, Mister Hur-har-vi-det-här-då, nysta ut vad det var som knuffade Oscar över kanten. Oscar är motsträvig, men mer och mer av kvällen kommer ändå fram.

Mäktig Tussilago består till stor del av vad som sägs av middagsgästerna den kvällen. Sällan är det några längre samtal, mest små bitar ur vad som kanske är en dialog eller kanske bara ett gäng personer som gapar åsikter hit och dit om att bomba Afghanistan, att problematisera problematiseringen av svenskhet och att våldtäkt är en konstruktion och därmed ett skenproblem, för att ta några exempel. Det är ingen snäll bild som ges av dessa kulturvänsterkarikatyrer vars munnar måste bli ömma av alla dumheter som Lundgren låter komma ur deras munnar. Blanda det med fragment ur Oscars familjs historia, inskjutna dikter och högvis med referenser och symboler och det blir en egensinnig roman som jag ärligt talat i början uppfattade mest som svammel. Det hänger ihop bättre sedan, men klart och ordnat blir det aldrig.  

Maja Lundgren har en absurd humor som gör boken rolig att läsa även när jag inte kommer överens med den i övrigt - och det är verkligen något här som jag inte kommer överens med. Om hennes första roman Pompeji skrev jag att "Det är något hämningslöst med Pompeji, som att det inte finns några gränser för vad som får sägas eller vad som kan hända eller hur språket kan behandlas." Det ohämmade tillsammans med en total språkkontroll finns också här. Jag tycker om det. Det är något av det jag uppskattar mest. Men medan det i Pompeji fanns en stabil grund under tokigheterna, något att ta stöd åt medan man kastas omkring bland yrande språkfragment, får jag inget grepp om Mäktig Tussilago.

"Mäktig Tussilago säger för mycket – och för litet", skrev Sara Danius i DN i våras. Jag kan bara hålla med. Mäktig Tussilago innehåller så mycket och samtidigt inte tillräckligt. Det är frusterande. Vad är grejen?

Jag kan lika gärna erkänna det: jag fattar inte riktigt. Men så verkar jag inte direkt vara ensam om att inte begripa mig på Maja Lundgrens senaste roman Mäktig Tussilago. Ska man göra det enkelt för sig handlar den om Oscar som får psykbryt och undan för undan nystas det upp vad som hände och sades på den middagsbjudning då han trillade - eller dök - ner i galenskapen. Men bland dialogfragment, tillbakablickar och dikter på hexameter finns mycket mer och nej, jag får inte ordning på det. Återkommer imorgon när jag har samlat tankarna lite. Tills dess nöjer jag mig att konstatera att Lundgren kan vara hemskt rolig.

"Det var med dämpat ursinne patienten så småningom slog sig ner på stolen mittemot psykiatern.
Han hade trätt en strumpa över huvudet. Inga hål för ögonen.
- Jag håller så att säga på att göra ett litet rån i min minnesbank, sa han."

Jag är som sagt på World Library and Information Congress i Göteborg. Igår morse talade Henning Mankell om "To be able to read and write - a question of dignity." Jag missade talet eftersom jag var på möte med kongresstidningen, men det ligger uppe på Vimeo och jag ska titta så snart jag hinner. Det tycker jag att ni också ska göra, för enligt dem som var där är det bra och intressant. 

Svensk biblioteksförening lägger löpande upp andra tal på Vimeo som kanske också kan vara av intresse, som Jan Eliasson om ordens makt.

Det är Kulturfestival i Stockholm och en av alla trevliga saker som händer är att världens längsta bokbord ställs upp på Drottninggatan på söndag, fyllt med (mest) gamla och (en del) nya böcker för bokgalningar att rota bland. Bokbordet fyller tydligen 20 år nu. Hur länge det har kallats för världens längsta vet jag inte, men det är hur som helst en jäkla massa böcker. Jag har besökt bokbordet några gånger tidigare och aldrig orkat titta ordentligt på hela. Det här året blir det inget bokbordsrotande för mig eftersom jag är i Göteborg, men här har jag ju både IFLAs World Library & Information Congress och Kulturkalaset att roa mig med istället.

Ingen semesterläsning här, som sagt. Den månad då jag brukar läsa mest verkar detta år bli den då jag läste minst:

Udda verklighet - Nene Ormes
Svarta fåglar - Mikael Salmson & Lars Sundström
Svenska kulter - Anders Fager
Berömmelse. Roman i nio historier - Daniel Kehlmann
Fatta eld - Suzanne Collins

Bäst: En del av novellerna i skräcksamlingen Svenska kulter har verkligen fastnat i minnet. Kehlmanns lek med historier i historier i Berömmelse dröjer sig också kvar.

Mindre bra: Svarta fåglar är en fantasybok för äldre barn och den är inte dålig (framför allt uppskattar jag att den har en mörk syn på krig som är välkommen bland den romantisering av strid som är rätt vanlig genren) men den är för enkel i språk och gestaltning för min smak. En del barnböcker går utmärkt att läsa som vuxen också, men för mig var det här inte en av dem.

Sträckläsning: Fatta eld. Uppföljaren till den dystopiska ungdomsromanen Hungerspelen är precis som den första boken så spännande att jag knappt ser, eller bryr mig om, eventuella brister. Tredje delen, Mockingjay, har nyss getts ut på engelska. Jag orkar nog inte vänta på översättningen.

“Sagor om ringar fanns långt innan Tolkien skrev sin berömda saga. Ringen och cirkeln är en av mänsklighetens viktigaste symboler och berättelser om ringar hittar man runt om i världen och i alla kulturer.”

Om ringarnas roll i litteraturen handlar Sagor om ringar, som gavs ut av BTJ i början av sommaren. I 31 korta essäer tecknar Bertil Falk en bild av ringarnas litterära färder i allt från antika myter, via sagor och skrönor, till tecknade serier och annan nutida litteratur. Om en del av ringarna, särskilt de som förekommer i kortare sagor och myter, finns det kanske inte så mycket att säga och texterna om dem består främst av ett återberättande av handlingen och några korta kommentarer, men mycket till analys blir det inte. Det är förståeligt, men det är inte alls lika intressant att läsa som de essäer där Falk resonerar, jämför och hittar mönster. Exempelvis verkar ringar ha ett nära band till vatten, i vilket de gärna försvinner (för att senare dyka upp igen) eller ser till att folk drunkar i.

Sagor om ringar är en trevlig bekantskap, intressant och ofta underhållande, men den hade varit ännu trevligare om det hade varit lite mer djup bland uppräknandet.

Det har varit Pride-festival i Stockholm och jag missade typiskt nog alltihop eftersom jag har varit bortrest, men däremot har jag funderat en del på böcker med hbtq-tema. En som hela tiden dyker upp i tankarna är Ali Smiths Girl Meets Boy, som börjar med en av mina favoriter bland inledningsmeningar: 

Let me tell you about when I was a girl, our grandfather says.

Fantastiskt. Resten av boken är också underbar. När jag läste den för ungefär ett år sedan skrev jag: "Vad jag tycker om med Girl Meets Boy är ungefär samma saker som jag brukar tycka om i Jeanette Wintersons böcker. Det vackra och lekfulla språket. Att inget är statiskt. Tid och identitet rör sig ständigt, och i centrum för allt är berättelsen. Berättelser-i-berättelser-i-berättelser. Berättelsen skapar världen. Genom berättelser förstår vi oss själva.

Girl Meets Boy är en underbar liten bok. Jag försökte att läsa den långsamt, men den tog ändå slut för fort, bara 160 sidor som smakar honung och skiner som solen, varje nyans från vit morgon till gyllene kväll."

I Write Like. En sida som analyserar ditt sätt att skriva och jämför det med kända författare. Vem skriver du som? Jag vet inte hur bra det funkar, men det är i alla fall en kul idé.

Novellcirklar på Catahya. Sugen på en litteraturdiskussion med personer som nyss har läst samma text som du, men du har inte tid eller råd att skaffa och läsa en hel bok för tillfället? På fantastiksidan Catahya testas för tillfället novellcirklar i litteraturforumet. Man läser en novell som finns tillgänglig gratis på nätet och snackar. Den första diskussionen satte igång idag om novellen "Birds" av Benjamin Parzybok.

NY TEXT! I mitt inlägg om skrivtävlingar missade jag Riksteaterns manustävling som har deadline den 15 september.

Några tips till er som skriver:

Brevnoveller. Brevnoveller, ett projekt som ger ut enskilda noveller i bokform att prenumerera på, ordnar en tävling där vinnaren publiceras som brevnoveller. Deadline är 20 augusti.

Fantastiknovelltävlingen. Genrerna fantasy, science fiction och skräck är det som gälleri denna novelltävling med 1000 kr i första pris. Deadline 1 september.

Umeå novellpris. Umeå novellpris ska delas ut för fjärde gången, med en prissumma på 100000 kr som fördelas mellan vinnarna. Deadline 1 oktober.

Jag har just hållit i några skrivövningar med ett gäng medlemmar i fantastikföreningen Catahya som jag för tillfället befinner mig några mil utanför Uppsala med (Norredatorp). Vad jag tycker är kul med skrivövningar är att det - nästan - alltid blir något. Det blir inte alltid bra och det kan bli rätt konstigt, men det blir alltid något. Det kan vara bra att minnas när man tycker att man inte kan få ur sig en enda bokstav. Men mest fascinerande är nog människans förmåga att skapa berättelser av vad som helst. Jag gav exempelvis mina skrivövare en massa bilder, bad dem att välja några och sedan skriva utifrån dem. Genast drog de kopplingar mellan bilder som inte hade något med varandra att göra och satte ihop dem till hela berättelser. Ibland konstigt, men alltid något.

Agnes Hellströms debutroman Ränderna går aldrig ur, som ges ut i pocket nu, skildrar hierarkier, normer och kamratuppfostran vid en internatskola i Sigtuna på 90-talet. Hellström gick själv på skolan som ung, så även om det är en fiktiv berättelse lär den ha hämtat mycket material från verkligheten.

Berättaren är Elin, som inte känner sig hemma i det lilla samhället Gimo norr om Uppsala där hon bor med sin mamma. Mamman har till stor del brutit med sin överklassbakgrund, medan Elin längtar efter mer av den världen och när hon hittar en broschyr från internatskolan Sigtuna Humanistiska Läroverket bestämmer hon sig för att det är platsen för henne. Hon vill ha regler, fasta normer och gemenskap. Det får hon, men till priset av att vara med om förnedrande traditioner bland eleverna och särbehandling och förakt mot dem som inte är en del av den egna gruppen ålders- eller klassmässigt.

Elins vacklande mellan å ena sidan en gemenskap som ger henne mycket av det hon längtat efter, men som samtidigt stänger in henne och vars politiska värderingar hon inte håller med om, och å andra sidan livet utanför skolan, är träffande gestaltat. I händelser och dialog är Ränderna går aldrig ur ofta intressant (på ett sätt som gör en förbannad) men när Elin själv reflekterar tyst om det hon är med om blir det lätt banalt och tillför inte mycket som de gestaltande bitarna redan har gett. "Det gör mig ledsen." Jaha? Jo, jag har förstått det. Hellström skulle också gärna få gräva djupare i de många problematiska familje- och kompisrelationer hon berättar om, för ibland känns det som att hon bara skapar på ytan bland klassmotsättningar, föräldrar med galna krav eller ångestattacker, elever med ät- eller drogproblem, och så alla dessa absurda normer och hur människor så lätt inordnar sig, offrar vissa friheter för att få tillgång till andra privilegier. Stanna inte vid att bara visa att de finns. Gå djupare, det finns så mycket mer som bara skymtar.

Rättelse: Hellström heter författaren, inget annat.

Mer bra svensk skräck? Ja tack! Jag började läsa Anders Fagers novellsamling Svenska kulter inatt och enda anledningen till att jag släppte den efter bara 40 sidor var att jag var väldigt sömnig. Annars verkar den vara en läsa hela natten-bok, intensiv, läskig, lite hetsig i språket. Fager kan också konsten att snabbt teckna människor som känns riktiga. Det är såklart alltid viktigt i en bra bok, men extra viktigt för att den här sortens skräck ska funka. Tentakelmonster kan vara hemskt fåniga, men om jag bryr mig det minsta om personerna som de stoppar i sig blir det en annan sak. Jag skulle gärna utveckla det men just nu bloggar jag med mobilen från en stuga i ingenstans med väldigt opålitligt nät - igen - och längre texter kräver bättre skrivförhållanden.

Ett annat länktips som inte har något alls med Twitter att göra är en sida med det utmärkta namnet Bookshelf Porn. Alla som gillar att titta på bokhyllor kan förlora sig i arkivet och dregla, drömma, inspireras och avundas i några timmar. 

Jag hade tänkt göra en lista med litteraturrelaterade Twitter-tips, men efter att ha gått igenom alla jag följer kom jag fram till att de jag verkligen vill rekommendera är rätt få. (Så ni får gärna tipsa mig istället!)

elib_se Twittrar nyheter om digitala böcker. Intressanta länkar om framför allt e-böcker och allt som hör till: läsplattor, upphovsrätt m.m.

kulturtidskrift Jag har tipsat om dem förut, men de tål att nämnas igen. Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter twittrar nyheter, recensioner och annat som rör kulturtidskrifter.

langasvansen Stockholms stadsbibliotek twittrar första meningen ur böcker och länkar till dem i katalogen. Fint och intresseväckande sätt att använda Twitter. 

Det finns också en del, litteraturrelaterade twittrare som skulle kunna vara bra men som inte riktigt når ända fram. Några exempel:

SvBse Branchtidningen Svensk bokhandel har såklart potential att twittra hur mycket intressant som helst, men verkar nöja sig med att länka till de egna artiklarna och blogginläggen. Visst finns det mycket läsvärt där, men det känns som ett lite begränsat sätt att använda Twitter. 

bokmassan2010 Med två månader kvar till Bokmässan finns det säkert mycket spännande att berätta, men på Twitter är det oftast tyst. 1000 followers borde få mer. Visst förstår jag om de inblandade är upptagna med att göra annat att twittra, men vad är poängen med att ha en twitterprofil om den knappt används?

Den här sommaren har verkligen inte följt mina vanliga sommarläsmönster. Jag har kommit hem från Skottland nu och under tiden jag var där läste jag inte i någon annan bok än guideboken jag hade släpat med. Jag påbörjade nya urban fantasyn Udda verklighet av Nene Ormes på flyget dit och sedan läste jag ut den under den sega sista natten på flygplatsen i väntan på flyget hem, men veckan däremellan blev det inget läst alls. Jag sneglar på andra bokbloggares inlägg om stora bokhögar som tas med på resor och är glad att jag inte gjorde likadant den här gången för på kvällarna när vi kom tillbaka efter dagens runtflängande var det bara komasömn som gällde. 

Bloggat blev det inte heller, som ni har sett. Bortsett från första kvällen då vi var i Edinburgh var möjligheterna att snylta gratis Wi Fi så få och instabila att det inte funkade att reseblogga som jag hade tänkt mig. Nåja, jag får ta igen det genom att blogga (och läsa) extra mycket den kommande tiden!  

Jag befinner mig i Skottland för tillfället, närmare bestämt i Edinburgh. Dagens litterära aktivitet var ett snabbt besök på antikvariatet The Old Town Bookshop som antagligen är den minsta bokhandel jag har varit inne i. Två väggar med böcker och en smal gång mellan dem. Att gå in där med fulla ryggsäckar var inte särskilt smidigt. Men trots den lilla ytan hittade jag snabbt två böcker att köpa och bestämde mig då för att helt enkelt inte titta mer. Imorgon åker vi vidare och det är dumt att utöka packningen en massa redan i början av resan.

Något besök på The Writer's Museum blev det däremot inte, eftersom det typiskt nog är stängt på söndagar. Annars hade det säkert varit intressant.

Enligt SvB säljer Stephenie Meyers senaste bok, The short second life of Bree Tanner (Bree Tanners andra liv på svenska) sämre än väntat. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt att inte ens horderna av Twilight-fans kastar sig över den nya kortromanen, eftersom det de fastnade för i Twilight inte finns i där. Bree är ju bara en liten sidokaraktär i tredje boken Eclipse, varför skulle särskilt många bry sig? 

Berättelsen om Bree och hennes korta andra liv handlar om en nybliven vampyr i en armé av nya, okunniga vampyrer som ska användas som kanonmat i en konflikt bland de äldre blodsugarna. Det är ett otäckt och våldsamt andra liv där de ofta hålls instängda tätt inpå varandra och slåss så att kroppsdelarna flyger och far. Den enda ljuspunkten för Bree är en försiktig vänskap med Diego, en vampyr som liksom hon börjar ifrågasätta situationen de har hamnat i. Bree och Diego är mer sympatiska, varma och underhållande än tråkiga Bella och irriterande Edward i Twilight-böckerna, men det är allt. The short second life of Bree Tanner ger ett ansträngt intryck. Det känns som att berättelsen hellre skulle ha gått åt ett annat håll, men den tvingas att följa en viss riktning eftersom slutet var givet på förhand. 

Sommaren brukar vara den tid på året då jag läser mest, men den här gången har juni varit en väldigt seg läsmånad. Seg både för att jag nästan bara har läst korta, snabblästa böcker och för att det var få av dem som var riktigt minnesvärda. Vad jag läste i juni:

71. Tack vare Winn-Dixie - Kate DiCamillo
72. Ränderna går aldrig ur - Agnes Hellström
73. Fånge i hundpalatset - Martina Haag
74. Indigo - Alice Hoffman
75. Night Flying - Rita Murphy
76. Shahrazad reser västerut - Fatima Mernissi
77. The short second life of Bree Tanner - Stephenie Meyer
78. Farlig midsommar - Tove Jansson
79. I häxjaktens tid - Sarah Singleton
80. Dead in the Family - Charlaine Harris

Bäst: Dead in the Family. Faktiskt. Charlaine Harris är sån där författare vars böcker jag kastar mig över så fort jag har fått hem dem, men jag klassar dem sällan som bäst av något. Underhållningsläsning som kan vara hur kul som helst för stunden men som inte har särskilt stora litterära kvaliteer och som det är lätt att tröttna på om man läser för mycket av det. Men Harris är bra på det hon gör och tionde boken om Sookie Stackhouse (som tv-serien True Blood är baserad på) är en av seriens bättre, tycker jag. Trots att den är lugnare är många av de tidigare böckerna blir den aldrig seg och det mörkare stråket som träder fram hos Sookie efter allt jävligt hon utsattes för i förra delen dämpar fluffigheten som Harris dras med ibland. 

Sämst: Tack vare Winn-Dixie. Som jag skrev om den för några veckor sedan: jag brukar gilla Kate DiCamillo, men det här var alldeles för sockigt och tillrättalagt. 

Mest intressant: Shahrazad reser västerut. Muslimska feministen Fatima Mernissis smarta, tankeväckande och bitvis provocerande jämförelser av kvinnosyn i öst och väst förtjänar ett eget inlägg, så jag återkommer förhoppningsvis till den när jag har samlat tankarna lite mer.

Jag läste nyss att queerförlaget Normal kommer att lägga ner sin verksamhet till följd av ekonomiska svårigheter. (De ekonomiska problemen har SvB skrivit om tidigare.) Det är hemskt tråkigt med tanke på hur mycket intressant som finns i deras utgivning. Men man får väl hoppas att det är som Erika Larsson säger: att deras verksamhet har gjort hbtq-litteraturen mer etablerad, och att det i sin tur kanske gör att andra förlag fyller i luckan som Normal lämnar. På Pridefestivalen i Stockholm senare i sommar blir det tydligen utförsäljning av Normal-böcker. Gissa om jag kommer plundra.

Sambon sitter vid sin dator och muttrar irriterat. Han är ute efter en viss e-bok, men har stött på samma problem som flera gånger förut. Boken finns inte hos någon svensk webbutik och de utländska som har den kan han inte köpa av för att han bor i Sverige, eller för att han har "fel" läsplatta, eller för att någon annan av de 180 saker som kan komma ivägen när det gäller e-bokköpande har gjort just det, kommit ivägen.

Det har från en del håll framförts många argument för att e-böcker inte kommer att slå. Folk vill inte läsa på läsplattor och de vill inte betala för e-böcker, sägs det. För många stämmer det säkert. Men ett större problem är detta: att personer som är väldigt förtjusta i sina läsmackapärer och som är villiga att betala för e-böcker ändå på grund av en massa rättighets- och formatkrångel inte hittar någon som säljer till dem. Det är svårt att inte tänka på de misstag som har gjorts av exempelvis musikindustrin när det gäller att försöka hindra otillåten spridning genom att använda metoder som samtidigt krånglar till det för dem som gärna betalar för sig. Förhoppningsvis tar e-boksmarknaden en bättre väg.

Det finns mycket man kan invända mot i Stephenie Meyers Twilight-böcker. En av de mindre men ändå hemskt störande sakerna är att vissa personer skrockar väldigt, väldigt mycket. Ibland skrockar de till och med "darkly", för variationens skull. 

I Meyers senaste bok, The short second life of Bree Tanner, dröjer det bara någonstans mellan 20 och 30 sidor innan någon "chuckled darkly". Sedan är det skrockfritt i säkert 50 sidor, men tystnaden berodde antagligen på att Meyer laddade upp inför detta mästerverk till mening: 

"A deep, masculine chuckle that did not belong to Riley echoed menacingly through the house."

Ja, där slutade det plötsligt att vara irriterande och blev istället hysteriskt roligt. Hur kan man på allvar skriva så? Jag begriper ingenting men boken är rätt trist så jag är glad att den meningen fanns där och livade upp läget med sin skyhöga "så dåligt att det är kul"-faktor. 

Jag har bläddrat i Höstens böcker och drabbats av ha-begär samt viss nyfikenhet på några böcker som jag inte har några förväntningar på men vill läsa bara för att.

En av de senare är Fallen ängel av Becca Fitzpatrick. Hush, hush heter den på engelska och handlar om skötsamma Nora vars liv vänds uppochner när den mystiske Patch dyker upp i skolan och hon blir besatt på att ta reda på vad han egentligen är, vilket råkar vara en fallen ängel. Och så blir det det såklart lite kärlek.  

Annette Curtis Klauses varulvshistoria Blod och choklad som kommer i oktober har jag läst förut på engelska. Bland alla "människotjej blir kär i vampyr/varulv/whatever" handlar Blood and Chocolate om en varuvlstjej som blir kär i en människa. Att tjejen är monstret och killen är den vanliga människan är en trevlig omväxling, men på andra sätt är den ändå rätt sunkig. Människa-monster-kärlek funkar tydligen bara om det är mannen som är monstret, annars blir det för stora av avsteg från de rådande könsnormerna. Hur tröttsamt är inte det? Jag har i alla fall svårt att tolka skillnaden mellan händelseförloppet i Blood and chocolate och händelseförloppet i andra liknande böcker på något annat sätt.  

Underbara Jeanette Wintersons senaste, Battle of the Sun, kommer som Solstriden i september. Jag är också nyfiken på De levande döda av Charlie Higson och Kaostrilogin del 1: Tystnaden i bruset av Patrick Ness. Piraternas fånge av Emily Diamand som sålt stort i andra länder kan kanske också vara något. Postapokalyptisk fantasy med pirater? Jag är på.

Värd att nämna är också De dödas imperium, Mårten Sandéns tredje roman om den synska Jannike Faltin som har handskats med sataniska förbanneler, onda sagovarelser och här reser till London för att jobba med MI0, den paranormala delen av brittiska underrättelsetjänsten. Den ser jag verkligen fram emot. 

Utanför fantasy/sf/skräck-området ser jag också fram emot Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell och Bara kärlek kan krossa ditt hjärta av Gunnar Ardelius. Ardelius första roman Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket kan vara det gulligaste jag har läst.

Oj, jag har ju helt glömt bort att lägga upp bilderna från den trevliga bokbloggarmiddagen jag var på för ett tag sedan. Illa! Här är de i alla fall:

Närvarande var bloggare från Bokhora (som arrangerade), Paperback Lover, Boktokig, Bokbiten, Ord och inga visor, Emmas boktips, Bokcirkus, Ooof bok, Wind Up Women, TPB:s tipsblogg, Kafka på jobbet och Bloggar lugnt.

"The Hansen women have always flown at night, even in bad weather. Aunt Eva actually prefers storms. She says she makes better time that way. Though often she ends up on the east end of town and has to walk back along the railway tracks if the wind isn't blowing in her favour. 

[...]

It's not an easy thing to do, flying. Not like you'd think. There are wind currents and air pockets, and birds. Don't ever underestimate birds."

Ur inledningen till Night Flying av Rita Murphy. Jag tror inte att det finns något mer effektivt sätt att fånga min uppmärksamhet än att skriva om något magiskt som om det var alldeles självklart.

Jag tänkte börja med att varje söndag lägga upp en lista med intressanta och roliga litteraturlänkar som jag har snubblat över i veckan. Den här gången blir det bara två, eftersom jag inte kom att tänka på det tidigare under veckan. Vad jag har fnissat åt i helgen: 

YouTube: Brontë Sisters Power Dolls

Dagens Svenskbladet: Bokcirklar bakom flera brutala mord 

(Och nej, det är inte söndag längre, men igår kväll kom jag och tekniken inte överens.)

Kombinationen kärlek och övernaturligheter innehåller ofta vampyrer, varulvar och kanske en och annan älvliknande varelse. Därför var det kul att läsa Mårten Melins övernaturliga kärlekshistoria Som trolleri där det varken förekom slemmiga vampyrer, varulvar med machokomplex eller översnygga älvor. (Att det är en bok som vänder sig mellanåldern gör såklart också att den skiljer sig från det mesta av den övernaturliga romantiken som riktar sig till ungdomar eller vuxna.)

Som trolleri, som gavs ut i början av året, handlar om tolvåriga Mona som är på landet över sommaren med sin pappa. Där träffar hon grönögde Mikael, som hon blir tokkär i. Problemet är bara att Mikael verkar rätt konstig. Att han har tvivelaktig hygien och saknar en hel del social kompetens visar sig bero på att han inte ens är mänsklig: han är ett troll. 

Melin skriver enkelt men med väl valda och Som trolleri är spännande, rolig och ibland obehaglig. Det enda jag inte gillade var slutet, men det gör ju inte resten av boken sämre. Sätt den i handen på närmaste tioåring - eller närmaste vuxna person som gärna läser barnböcker. 

Jag läser ett smakprov ur förlaget Rosenlarvs senaste bok, Omslag. Queer poesi av författare som Johan Jönson, Hanna Hallgren, Mara Lee m.fl. Spännande! Jag blir såklart väldigt nyfiken på en bok vars inledning innehåller rader som dessa:

"Men den heteronormativa dikten läcker. [...] Omslag vill undersöka vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till. När poesin redan från början svämmat över.

När den reser sig likt februaris himmel skrapad ren.
När den är en dark stupid blond little pony, när den föredrar råa bär, när den kan dö av en mor och en slev och en soppa.
När den inte har pengar att köpa beröring för.
När den ska få börja på balett, när den lovar domedag och tårar, hundvalpskyss och hämnd.
När den kan bli skjuten i huvudet och ändå överleva.
När den försöker vara så diskret som möjligt.
När den hittar en banan i bistron och kör in den."

Är det någon av er som har läst den?

Jag var en ondskefull bibliotekarie och nappade åt mig några av de nya böckerna som levererades idag, bland annat Stephenie Meyers nya The short second life of Bree Tanner. Hey, jobbförmåner. Jag lånade också Martina Haags senaste krönikesamling Fånge i hundpalatset och ägnade en del av kvällen åt att fnissa åt vardagskladd, galna hundar och anabolaråttor i källaren.

Haag om sin gamla soffa: "Nu, sexton år senare, är den fulare än någonsin och så nedgången och vissen att jag till och med har gett upp att ens köra soffklädseln i tvättmaskinen längre. Den är så nedspilld och chokladkladdad och välling-gojsad så om vi någon gång skulle bli inlåsta i vårt hus och inte kunna komma ut och maten skulle ta slut, så skulle vi kunna klara oss i månader, bara genom att koka soppa på kuddöverdragen."

Det är kul, absolut, men att läsa hela samlingen rakt igenom var kanske inte världens bästa idé. Det blir lite för mycket tokigheter på en gång, lite för mycket av samma mönster i text efter text. Lite för många gånger då jag sitter och undrar hur mycket som är tillskruvat och överdrivet istället för att bara kunna uppskatta humorn. Kladdigt, ungefär som sofföverdraget.

En läsrapport som avslutning på veckan. Vad jag läste förra månaden:

60. Farlighetslagen - Josefin Adolfsson
61. Stjärnpalatset - Martin Engberg
62. Naturen - Caroline Ringskog Ferrada-Noli
63. Som trolleri - Mårten Melin
64. Darling River - Sara Stridsberg
65. The Foretelling - Alice Hoffman
66. Utrensning - Sofi Oksanen
67. Lilla stjärna - John Ajvide Lindqvist
68. Jag är ditt fan in i döden - Coco Moodysson (s)
69. Svalornas lek - Zeina Abirached (s)
70. Tvillingsjälar - Jaqueline Wilson

s = serieroman.

Bäst: Det går inte att utse en. Darling River, Lilla stjärna och Utrensning var alla fantastiska. Svalornas lek och Naturen var också minnesvärda.  

Besvikelse: Stjärnpalatset. Jag gillade verkligen Engbergs novellsamling Tecknen runt huset och när jag fick höra att hans nya bok var en science fiction-roman skruvade jag upp förväntningarna till en dumt hög nivå. Stjärnpalatset är bra, men saknar en del viktiga byggstenar vilket gör den för luddig och vag. 

Jaha? Jag är ditt fan in i döden. Bokstävlarna skrev att hon inte skulle rekommendera den till personer som inte har koll på The Cure. Det förklarar kanske varför jag inte fastnade för den alls.

De senaste dagarna har de flesta möjligheter till läsning och bloggande drunknat i flyttlådor. (Hej då andrahandskontrakt i Luthagen. Hej förstahandskontrakt i Nyby gård.) Men en riktigt trevligt bokrelaterad aktivitet har jag hunnit med och det var bokbloggarmiddagen som Bokhora anordnade i onsdags. Vi var 19 bokbloggare, om jag inte minns siffran fel, som träffades på restaurang Vinter  i Stockholm och åt gott och pratade om litteratur, bloggande och lite annat. Det var hur trevligt som helst och som vanligt var det roligt att träffa dem man följer på nätet IRL.

Ett samtalsämne som kom upp var hur bokbloggandet har påverkat oss. Några tyckte att bokbloggandet peppade dem att läsa mer, för att ha något att skriva om. För egen del har jag märkt att sedan jag började läsa många bokbloggar läser jag mer ny och svensk litteratur än jag gjorde förut. 

Jag har foton att visa, men det får vänta tills jag har sparkat igång min egen dator som står någonstans i havet av kassar och kartonger.

Jag tycker hemskt mycket om några av barnboksförfattaren Kate DiCamillos böcker, som Edward Tulanes fantastiska resa och Sagan om Despereaux. Därför plockade jag med mig Tack vare Winn-Dixie när jag såg den på bibblan för några dagar sedan, men efter att ha läst ut den fick jag tyvärr konstatera att den inte alls var vad jag hoppades.

DiCamillos böcker brukar vara väldigt mysiga, charmiga och fulla av quirky karaktärer och snälla budskap. Det är fint och det funkar för att hon brukar hålla sig på rätt sida om sliskgränsen. Det är gulligt, men inte så att man mår illa. Men i Tack vare Winn-Dixie, som var hennes debutbok men först i år har kommit på svenska, fluffade hon iväg alldeles för långt för min smak.

Boken handlar om en ensam flicka som tar hand om en ensam och ful hund. Hunden kan charma de flesta vilket leder till att flickan får nya vänner och det hela avslutas med ett kalas där ett antal ensamma eller på annat sätt tyngda människor samlas och har himla trevligt tillsammans. Som i flera av DiCamillos senare böcker finns det en hel del svärta i bakgrunden, men här dränks den i gulligheten och känns därför helt ofarlig. Tandborste, tack. Jag har också problem med den något uppfostrande tonen som dyker upp ibland. Jag skrev i ett gammalt inlägg att DiCamillo brukar hålla sig på rätt sida om moralkakegränsen (det är många gränser hon dansar vid) men här gör hon inte det heller. Tack vare Winn-Dixie var inte för mig. DiCamillo har helt enkelt blivit bra mycket bättre sedan debuten - och det är ju som det ska vara.

För några timmar sedan hade jag några trevliga medlemmar ur Geek Women Unite! (Uppsala) på besök. Vår bokcirkelbok var Ammonite av Nicola Griffith, en science fiction-roman om en planet där ett virus har dödat alla män och förändrat de kvinnor som överlevde. Jag hann inte läsa ut den - hade planerat maratonläsning igår kväll men lite annat kom ivägen - men hittills tycker jag att den är utmärkt.

Jag är en opålitlig bokcirkeldeltagare, vilket de som brukar delta i Upsalafandoms eller Catahyas bokcriklar vet. Jag tycker gärna att det verkar jättekul och säger att jag nog ska vara med. Sedan köper jag boken men läser den inte. Eller läser halva och bjuder på kakor istället, som idag. Men ibland gör det inte så mycket, diskussionen brukar ändå rätt snabbt glida iväg till annat än bokcirkelboken. Boken blir startpunkten för ett roligt samtal om allt möjligt istället för att vara huvudsaken.