UNT.se

Ja, nu är det som sagt slut på det roliga här. Se varför i inlägget "Slutspurt" några skutt ner på sidan. Var tar jag vägen nu? Tja, ni kan titta in på Tystnad.net om ett tag och se om det har dykt upp något skoj, exempelvis en ny bokblogg som sannolikt kommer att uppdateras väldigt glest, men helt utan kan jag ju inte vara.

Tack UNT och tack alla trevliga läsare, vi hörs väl på annat håll. :)

(I sista inlägget får man använda en smiley, så det så.)

Jag brukar vara väldigt försiktig med att ta emot recensionsexemplar av egenutgivna böcker. De kan vara precis hur som helst och att såga någons egenutgivna stackars bok känns hundra gånger jobbigare än att skriva negativt om en bok som har blivit utgiven av ett etablerat förlag, så det är en situation jag vill undvika, både för min egen skull och för författarens. Hur som helst blev jag tillräckligt nyfiken på Drakhornet av Oskar Källner för att tacka ja, och trevligt nog för oss båda har jag positiva saker att säga om den.

Drakhornet börjar som vilken ungdomsfantasy som helst. En till synes vanlig pojke eller ung man, denna gång en stallpojke vid namn Erik, rycks ur sitt enkla liv med våld och död. Han får börja ett nytt liv, upptäcka att han har magiska krafter och, som till synes vanliga fantasypojkar brukar, slåss mot sitt ursprung som visst inte var så enkelt ändå.

Vad som gör Drakhornet annorlunda är att den utspelar sig i 1800-talets Sverige istället för i en påhittad värld och förankras i historien genom att bitar av både krig och en kungs död vävs in i berättelsen. Med kriget mot Ryssland som mörka moln vid horisonten leder Källner ut läsaren på den svenska landsbygden, där Erik möter troll, älvor och dryader, varav alla inte är vänligt sinnade. Det är både ett våldsamt äventyr och en ganska jordnära skildring av hårt arbetande bybor - jag gillade faktiskt det senare bättre, trots att inslag av folktrons varelser i fantasy alltid ger en extra stjärna i kanten från mig.

Drakhornet är skriven med driv och gott humör och jag tyckte om att läsa den. Tyvärr lider den av något som är vanligt bland böcker som antingen är egenutgivna eller från väldigt små förlag, och det är att den är oputsad. Böcker från etablerade förlag är naturligtvis inte alltid bra, men de brukar för det mesta kännas färdiga. Drakhornet skulle däremot behöva en omgång korrläsning till och en duktig redaktör som går loss med rödpennan på anglicismer och en del konstiga formuleringar. Källner kan berätta en historia och det är synd att den hackar lite på grund av att språket inte har bearbetats tillräckligt. Mest störande är att romanfigurerna ibland pratar en aning styltigt och ålderdomligt och ibland alldeles modernt, vilket ger ett osammanhängande intryck i en annars trevlig och underhållande dialog.

Jag skrev att jag, lite oväntat, gillade bylivet mer än äventyren och trollen. Det beror till stor del på att det Källner har lyckats bäst med är skildringen av Hanna, en byflicka med en alkoholiserad och våldsam far som försöker gifta bort henne med en äldre man. Hanna är något ovanligt i den här typen av fantasy: en helt vanlig tjej som får ta stor plats i berättelsen och inte bara för att hjälten har spanat in henne. Att vara vanlig och ändå få vara med och leka är annars förbehållet bondpojkarna, åtminstone tills de har upptäckt sitt ARV och ÖDE. Brudarna som får ta stor plats i fantasy av standardmallen brukar däremot sticka ut redan från början. Ni vet, svärd i hand, munnen full av svordomar och det eldröda håret på ända. Hanna är vanlig, men på inget sätt tråkig, eftersom hon framstår som en riktig människa och inte någon tuff brud-schablon. Både Erik och Hanna griper förtvivlat efter en möjlighet att styra sina egna liv, men i Hannas berättelse blir den kampen snäppet mer intressant, mer om kön och ekonomisk makt och en trasig familj än om genetiskt arv, soldater och hjältens vanliga "varför jag?"-klagan. Jag vill läsa nästa bok för att få reda på vad som händer med henne - om hon nu kommer att vara med där. Erik bryr jag mig ärligt talat inte mycket om, men Hanna vill jag möta igen.

Förresten träffade jag på Oskar Källner på Eurocon för två veckor sedan och passade på att knäppa en bild, där han står mellan arrangören Sten Thaning och Marmeladkungen:

Ni har kanske märkt att det har bloggats väldigt lite här senaste tiden. Det beror inte på att min hjärna har smält i värmen (även om det kanske kommer att hända snart), utan på att jag snart kommer att säga hej då till den här bloggen.

Det var jättekul att jag fick chansen att blogga åt UNT och jag är glad att Lisa Irenius fiskade upp mig för sådär ett och ett halvt år sedan, men att behöva blogga flera gånger i veckan passar inte så bra in i mitt liv längre. Det blir några inlägg till de närmaste dagarna, men sedan kommer den här bokbloggen att få somna in.

Självklart kommer jag inte att sluta skriva om böcker för det. Jag kommer fortfarande att skriva i pappers-UNT någon gång då och då och jag lär knappast klara mig länge utan bokblogg. Håll ögonen öppna så dyker det nog upp en länk snart.

Det är lustigt hur vissa egenskaper eller drag hos människor verkar vara mycket vanligare i böcker än i verkligheten. Jag läser Wheel of Time och både roas av och stör mig på hur gärna Robert Jordan babblar om Moiraines, eller för den delen Lanfears, "musical voice". I böcker på svenska brukar det heta "melodisk röst" och jag brukar undra hur en sådan egentligen låter, för jag brukar vanligtvis inte få intrycket av att det är någon vanlig röstvariation det handlar om. När en romanfigurs röst beskrivs på detta sätt verkar det som att det menas att den är speciellt vacker och behaglig att lyssna på och dessutom hänger den ofta ihop med att personen har ett snyggt utseende och kanske även besitter någon form av makt.

Alla dessa fantastiska röster som vissa böcker kryllar av har jag svårt att föreställa mig eftersom jag så sällan hör dem tala i verkligheten. Visst tycker jag att det finns röster som är mer behagliga att lyssna på än andra, men jag väntar fortfarande på att någon gång få tänka "oj, vilken melooodisk röst hon har"...

För övrigt är den melodiska rösten lite som det sardoniska leendet: den finns mest i böcker som inte direkt är några litterära stjärnskott.

Elektrubadur är ett nytt nätradioprogram som sänder noveller. Andra avsnittet kom igår och Elektrubadurs skapare Björn Lindström, som för övrigt är Uppsalabo, inleder med att berätta att han har blivit intervjuad flera gånger:

"De som intervjuat mig vill alla veta vad jag anser om den pågående renässansen för novellen. Den hade jag aldrig hört talas om, så jag hade inte mycket att säga om det. Jag startade programmet för att jag tyckte att det saknades, men nu har jag visst oförhappandes dragits med i en trend. Aldrig får man ha något för sig själv."

Så kan det gå.

(Jag är också med i redaktionen på ett litet hörn, är det tänkt, men kan inte påstå att jag har uträttat något vettigt ännu. Nu får jag skämmas.)

Karin Tidbeck (Vem är Arvid Pekon?) och Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln).

Nene Ormes (Udda verklighet), till höger, intervjuar hedersgästen Elizabeth Bear.

Lotta Olivecrona (Vren-trilogin) pratar om barn- och ungdomslitteratur, omgiven av Sara Bergmark Elfgren och Peter Bergting (Legenden om Morwhayle).

Hela helgen har jag varit på science fiction- och fantasykongressen Eurocon i Stockholm och trängts med 750+ andra nördar och lyssnat på föredrag och paneldiskussioner, köpt och sålt böcker och pratat en massa skräp.

Det har varit en bra helg och jag är alldeles för trött för att skriva något ordentligt, så vi kör några bilder istället.

Här tar Johan Jönsson emot Swecons ande, eftersom han är med i kongresskommittén som ska arrangera nästa Swecon. Swecon är namnet på den största litterära sf-kongressen i Sverige varje år och nästa år kommer den att vara i Uppsala. Yay för det! Jag är också med i kommittén och det blir första gången jag är med och arrangerar en kongress. Efter att ha varit kongressbesökare sådär sex gånger är det väl dags. Jag tror att det kommer bli finfint.

Jag tycker att Nene Ormes Udda verklighet är så snygg med sina svartkantade sidor. Fienden som jag skrev om tidigare i veckan har inte bara svarta sidkanter utan också svart dekoration kring varje sida. (Dålig bild, men ni fattar grejen.) Hur funkar det? Tja, det ser rätt trevligt ut, men jag slutar se det när jag läser. Det stör inte, men det spelar inte heller någon roll just då och det påminner mig om varför jag har så svårt att begripa mig på dem som kör med papperslukt och liknande som argument mot e-böcker. Just då är det bara texten som är viktig och den luktar inte.

När jag nyligen hade börjat blogga åt UNT skrev jag ett ganska långt inlägg om e-böcker vs. pappersböcker där jag hävdade att många av de saker som folk brukar framhålla som fördelar med pappersböcker är sånt som egentligen är irrelevant under tiden man läser - åtminstone för mig. Ett och ett halvt år senare har jag inte ändrat mig.

Alla de där trevliga, fysiska aspekterna av en bok, hur den ser ut, hur papperet känns (hur den luktar, om man är en boksniffare), de spelar bara roll när jag inte läser. Det enda fysiska som spelar roll just då är om boken erbjuder ett bekvämt sätt att tillgodogöra sig texten eller inte.

Min tågläsning för tillfället är Fienden av Charlie Higson, en ungdomsroman som utspelar sig ungefär ett och ett halvt år efter katastrofen. De vuxna har antingen dött eller blivit något zombieliknande (ordet "zombie" har inte nämnts hittills, men det verkar vara något åt det hållet) och de barn som har lyckats undgå att bli uppkäkade av de vuxna försöker överleva så gott det går.

Det är en brutal bok, där den lilla trygghet som finns är mycket bräcklig, där tolv-trettonåringar har ansvaret för att se till att de yngre barnen överlever och där nämnda småbarn dör då och då. Mitt i detta beskrivs barnens känslor inför det som händer ibland på ett otroligt svagt, oengagerande och absurt nedtonat sätt. Inte hela tiden, lyckligtvis, men här och där kommer ett riktigt stolpskott till mening. Jag vet inte om det är översättningen eller om det helt enkelt ska vara så, men underligt är det.

Vid ett tillfälle har en unge blivit tagen av de vuxna och ligger i en äcklig säck:

"Han hade svimmat och när han vaknade skumpade han omkring på en av de vuxnas axlar. Den vuxna stank, men säcken luktade ännu värre. Fett och ruttet kött och bajs. Sam tyckte inte att det var trevligt i säcken. Han såg ingenting och han hade kissat på sig."

Han tyckte inte att det var TREVLIGT i säcken. Nej. Okej.

Eller ett tag senare, när ungen har lyckats fly efter några dramatiska händelsern:

"Sam hade känt sig osäker föregående kväll, men cykeln gav honom nytt mod. Det enda han behövde göra var att följa skyltarna mot Holloway Road, så skulle det ordna sig."

Osäker? Haha, va? Det var dödsskräck, inte lite osäkerhet.

Har någon av er läst den på engelska? Är det likadant där?

Redan omslaget fångade mig. Ett vanligt foto i taskigt ljus av några utklädda tjejer med blixtröda ögon. Det är en känsla av fotoalbum över det, ni vet, från den tiden då man inte visste hur bilderna hade blivit innan man hämtade dem i fotoaffären.

Sara Hanssons Vi håller på med en viktig grej är ett otroligt charmigt seriealbum om elvaåriga Sara som blir tokig i Spice Girls och får en ny kompis, Rebbe, som är lika besatt som hon.

Jag var aldrig något stort Spice Girls-fan, vad jag kan minnas, (även om jag hade deras två första skivor, så lyssnade på dem gjorde jag ju) men det behöver man inte heller ha varit för att känna igen sig. Skildringen av att vara i åldern någonstans mellan tio och tretton under 90-talets andra halva är så spot on att jag åker minnesbergochdalbana rätt ner i brytpunkten mellan att vara barn och tonåring. Kläderna, sakerna. Att bläddra i OKEJ, busringa i telefonkiosker och prova hårmascara. (Minns ni hur den luktade?)

Men egentligen är det varken Spice Girls eller barndomnostalgin som är grejen, utan Sara Hanssons varma och träffsäkra sätt att berätta om vänskap och om att försöka vara stor och bestämma över sig själv, samtidigt som man fortfarande behöver sina föräldrar väldigt mycket. Finfint.

(Galago, 2011)

Vad jag läste i maj:

Amandas bok - Katerina Janouch
Den dansande djävulen - Martin Widmark
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag - Sara Ohlsson
Vi håller på med en viktig grej - Sara Hansson
Phonephucker - Tanja Suhinina
Att vara med henne - Alex Schulman
Strange Angels - Lili St Crow
Alba - Kristina Hård
Sjöpojken - Kristina Sigunsdotter
Tjärven - John Ajvide Lindqvist
Det yttersta argumentet, del 1 - Joe Abercrombie
Little Darlings - Jaqueline Wilson

Bäst: Läskiga Tjärven, tätt följd av underhållande Det yttersta argumentet. Om ni är några som har börjat följa tv-serien Game of Thrones och vill ha mer fantasy av det mer brutala slaget utan lallande alver kan ni läsa Abercrombies böcker.

Sämst: Strange Angels är en rätt hyfsad och actionfylld urban fantasyberättelse som har ett antal irriterande inslag som sänker den ordentligt. Det är egentligen bara detaljer, men så störande att de ändå påverkar helhetsintrycket.

Det ena är att berättaren verkar helt fixerad vid att hennes nya kompis är asiat (eller rättare sagt halvasiat, blandningen är viktig) och kan knappt säga något alls om honom utan att hänga upp sig på hans ögonlock eller fundera på hur vissa "half-breeds" blir snygga och andra inte. Helkonstigt. 

Den andra är att oskulder inte kan bli varuvlar. Förklaringen är att om man har haft sex "öppnas" man mot lite allt möjligt, och kan lättare bli smittad av diverse övernaturliga saker. Men nej, nej, nej. Man FÅR inte ge oskulden och/eller den sexuella debuten magisk betydelse. Det är bara för töntigt. Medeltiden vill ha sin idé tillbaka. (Lili St. Crow skulle kanske behöva läsa Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag.) 

Konstigast: Prosalyriska Sjöpojken har några fina stycken bland många konstiga.

Gulligast: Grafiska romanen Vi håller på med en viktig grej om att växa upp på 90-talet och dyrka Spice Girls. Ska skriva mer om den imorgon.

För några dagar sedan kom ett nyhetsbrev med trevligt innehåll. Förlaget Alastor Press gör som Kabusa när de startade Styxx och Ersatz när de startade Coltso: skapar en underavdelning (eller imprint eller vad man nu vill kalla det) för sin utgivning av fantastik. I det här fallet heter det nya lilla förlaget Hastur förlag och alla som känner igen namnet Hastur förstår vartåt det barkar.

"vi började känna att Alastor tappade fokus: det blev för rörigt i utgivningen, böcker blev försenade eller kom inte ut, för många titlar och för lite pengar, för mycket vi ville ge ut på kort tid och för splittrad utgivning: vi sprang liksom in i väggen och dunkade våra arma skallar mot omadrasserad cement. Men vad Alastor beträffar går vi alltså nu tillbaka till våra rötter, nämligen att förvalta den häpnadsväckande skrivkonstens poesi och prosa: Huysmans, Rimbaud, Yeats, De Quincey och co som var själva anledningen till att Alastor alls grundades.

Hastur förlag kommer stå för det mer fantastiska inslaget i litteraturen, och i första hand ge ut skräck, fantasy och klassiska ockulta detektivromaner och noveller i begränsade upplagor. Här kommer ni få stifta bekantskap med namn som Hanns Heinz Ewers, Robert W. Chambers, Arthur Machen, Ambrose Bierce, H. P. Lovecraft, Algernon Blackwood och lord Dunsany för att nämna några."

Jag som har en svag punkt för gammal skräck tycker att det är finfina nyheter.

När jag läste Amandas bok av Katerina Janouch och tonårstjejerna i den surfade in på Chatroulette under en förfest kom jag att tänka på hur lite den uppkopplade delen av livet syns i böckerna jag läser.

Visst, folk använder mobiltelefoner och skickar mail, ibland har någon en blogg, men jag tror inte att jag har läst någon roman som visar hur otroligt central den snabba, textbaserade kommunikationen är för många personer idag, hur stor del av ens fritid som är nätbaserad och hur det har förändrat sociala beteenden och i vissa fall till och med ens sätt att tänka. 

Jag drar mig till minnes en dag för några år sedan då en av mina kusiner utbrast "Mitt liv är förstört!" när hon inte kunde använda MSN på ett tag. Jag har svårt att komma på romanfigurer som skulle blir väldigt upprörda av att ofrivilligt bli utan nätet, och detta i en tid då folk omkring mig skriver klagande statusuppdateringar via sina smartphones om att deras internetuppkoppling hemma inte funkar.

Varför syns inte det här mer i skönlitteraturen? Ses det som en sån där vardaglig grej som man kan hoppa över att skriva som, precis som matinköp eller toabesök?

Eller är det den snabba takten som spökar? Att om man gör en referens till Skogsturken så kommer ingen att fatta den om två år, och därför låter man hellre bli så att texten inte ska bli otidsenlig för snabbt?

Jag tänker på filmer och tv-serier där karaktärerna går hem till varandra för att bara säga något kort som man i verkligheten skulle ha tagit på telefon. Där är det förståeligt eftersom det är mer intressant att se dem prata ansikte mot ansikte, än i varsin telefonlur. Är det något liknande i litteraturen, att det verkar svårt att gestalta den nätbaserade samvaron på ett vettigt sätt? Med tanke på hur textbaserad den är borde det inte vara det.

Kanske har jag bara läst "fel" böcker. Upplys mig gärna i så fall.

Lyran undrar vad vi har har för läsplaner, samtidigt som hon avslöjar att hon inte brukar följa sina. Nej, det brukar inte jag heller. Det är roligt att göra planer, men sedan brukar det inte alltid bli så mycket av dem, eftersom jag vanligtvis läser vad jag känner för just då såvida det inte gäller jobb. Särskilt inför sommaren brukar jag göra planer. Den här sommaren kommer jag att jobba i stort sett hela tiden, så det är väl egentligen extra poänglöst med någon sommarplan i år, men hur som helst:

1. Fantasy. Jag och en vän har tänkt läsa distanskursen Fantasylitteratur i sommar, mest på kul. Om man tar en titt på sekundärlitteraturen verkar den ligga på en fånigt lätt nivå, men det kommer ju ändå att bli mycket att läsa.

2. Dystopiska framtidsskildringar. Svenska sådana. Kallocain, Toffs bok, Stjärnpalatset, Enhet m.fl. Några omläsningar och en del "den här borde jag ha läst för länge sedan". Hinns det inte med får det bli i höst.

3. Läsa ut den enorma hög med låneböcker som jag har hemma (sommarlånen på jobbet fick det att slå mer slint i skallen än vanligt) och inte låna en massa nya. Tror ni att jag kan lära mig att inte ha fler än fem stycken hemma åt gången?

Ovan ser ni lite text ur den första e-boken jag har köpt. Det var, inte oväntat, Tjärven som jag skrev om i söndags. Jag undrar hur många som läste sin första e-bok eller lyssnade på sin första ljudbok efter John Ajvide Lindqvists idé att inte ge ut den som pappersbok. Det var förresten också första gången jag läste en hel roman på läsplattan. Tidigare har jag mest läst noveller när det har gällt skönlitterär e-läsning. Och nej, jag saknade inte att bläddra i papper (eller att lukta på det). Däremot är det lite tråkigt att inte ha en Tjärven att ställa i bokhyllan.

Läsplattan tillhör min sambo. Jag ska väl skaffa en egen någon gång, men jag har så svårt att välja.

Jag avslutar den här zombiesöndagen med att citera Kelly Link igen, den här gången ur novellen "Some Zombie Contingency Plans":

When Soap got tired of thinking about art, he thought about zombies. He worked on his zombie contingency plan. Thinking abour zombies was less tiring than thinking about art. Here's what Soap knew about zombies:

Zombies were not about sex.

Zombies were not interested in art.

Zombies weren't complicated. [...]

Zombies didn't discriminate. Everyone tasted equally good as far as zombies were concerned. And anyone could be a zombie. You didn't have to be special, or good at sports, or good-looking. You didn't have to smell good, or wear the right kind of clothes, or listen to the right kind of music. You just had to be slow.

Soap liked this about zombies.

There is never just one zombie.

Swedish Zombie. Bloggen som "Recenserar apokalypsen och betygsätter de levande döda."

Zombier och virus-kategorin hos Feuerzeug.

Bokhora recenserade De vassa tändernas skog idag.

Novellen The Hortlak av Kelly Link.

The zombies were like Canadians, in that they looked enough like real people at first, to fool you. But when you looked closer, you saw that they were from some other place, where things were different: where even the same things, the things that went on everywhere, were just a little bit different.

The zombies didn't talk at all, or they said things that didn't make sense. "Wooden hat," one zombie said to Eric, "Glass leg. Drove around all day in my wife. Did you ever hear me on the radio?" They tried to pay Eric for things the All-Night didn't sell.

Real people, the ones who weren't heading towards Canada or away from Canada, mostly had better things to do than drive out to the All-Night att 3 a.m. So real people, in a way, were even weirder, when they came in. Eric kept a close eye on the real people. Once a guy had pulled a gun on him - there was no way to understand that, but, on the other hand, you knew exactly what was going on. With the zombies, who knew?

Ur novellen "The Hortlak" av Kelly Link.

I ett förord till zombieserien The Walking Dead skriver dess skapare Robert Kirkman att han inte gillar zombiefilmer som bara är splatter och gore. Han föredrar de zombiehistorier som under våldet och äcklet är tankeväckande och innehåller någon form av samhällskritik. “Bra zombiefilmer visar hur körda vi är”.

John Ajvide Lindqvists senaste skräckroman Tjärven, endast utgiven om e-bok och ljudbok, känns nästan mer som en film än som en bok, som om den bara råkar bestå av text istället för rörliga bilder. Särskilt början, då ett gäng före detta klasskompisar introduceras på väg till ett midsommarfirande på en avlägsen ö, är så mycket skräckfilm i bokform som det kan bli. Enda skillnaden är att JAL:s persongalleri består av 40-åringar istället för 20-åringar (men som de beter sig är skillnaden inte så stor).

Tjärven är en kort roman i jämförelse med Ajvide Lindqvists tidigare och han har sagt att han ville skriva en enkel monsterhistoria, utan någon djup bakgrund eller förklaring, och eftersom det är en enkel zombiehistoria vet jag redan innan jag börjar läsa vad som kommer att hända. Festgänget kommer att bege sig till ön och hinna ha lite kul och lite konflikter innan något går åt helvete, zombierna dyker upp och en efter en kommer midsommarfirarna att få sina hjärnor uppkäkade.

Robert Kirkman skriver i The Walking Dead att han är intresserad av hur människor reagerar i extrema situationer och att ett syfte med hans serie är att långsiktigt undersöka hur människor förändras av de händelserna. Tjärven utspelar sig under en dag, men även där är det intressanta hur de olika personerna agerar ställda inför döden som hasar upp ur havet. Man vet inte hur man kommer att reagera i en livsfarlig (och i zombiefallet jävligt konstig) situation innan man hamnar i den och John Ajvide Lindqvist är rätt författare för att ta reda på det. 

Goda karaktärsskildringar är såklart alltid viktiga, men i en sån här enkel monsterhistoria är de helt centrala för att boken alls ska vara något att ha. Det finns en ö, några människor och ett hav fullt av drunknade. För att det ska bli något mer än en slaskig splatterfest måste människorna kännas äkta och läsaren måste kunna bry sig om åtminstone någon av dem. Jag är full av beundran inför hur skicklig Ajvide Lindqvist är på att snabbt skissa karaktärsporträtt. Jag vet inte i förväg hur hans stackars zombieoffer kommer att reagera (även om jag kan gissa ibland), men när de väl gör det känns det naturligt.

Tjärven är splattrig, äcklig och läskig - när jag läste den vände jag mig om flera gånger för att se att inget hasade lik stod bakom mig - men allra bäst är skildringen av hur olika människor beter sig i en så galen situation.

(Rigmondo, maj 2011)

Imorgon, den 19:e maj, är det Stora bokbytardagen. På olika platser i landet träffas folk och byter böcker med varandra, och i vissa fall ordnas bokiga evenemang i samband med detta. Kulturhuset i Stockholm kommer exempelvis att besökas av en lång rad författare. Här i Uppsala verkar det inte bli något liknande, men spanar man på bokbytardagens hemsida ser man i alla fall en markerad mötesplats i Uppsala där det står:

Antikvariat Uppslaget 16-18
Hörnet Botvidsgatan-Hjalmar Brantingsgatan. Vi ses på parkeringen framför antikvariatet (om det inte regnar, då ses vi inne).

Så det är alltså till Uppslaget ni ska bege er imorgon om ni vill byta böcker.

Den där titeln som är så lång att den inte får plats i bloggens rubrikfält: Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Boken är självbiografisk och börjar efter en separation. Ensam och vilsen vacklar Alex Schulman omkring i Stockholm. Klarar inte av att vara hemma. Dricker varje dag. Så träffar han vackra Amanda Widell och ljuv musik uppstår. De har bara varit tillsammans ett litet tag när hon blir gravid, och boken slutar ungefär med dottern Charlies födelse.

Om man har haft någon koll på den svenska bloggvärlden kan man inte ha undgått Alex Schulman, som hade en av landets mest lästa bloggar för några år sedan. Jag har inte följt någon av hans bloggar och knappt läst något annat som han har skrivit. Jag har mest tagit del av andras åsikter om honom, vilket har gett en rätt spretig bild, och visste inte riktigt vad jag väntade mig när jag satte igång att läsa hans senaste bok. Det blev en oväntat positiv upplevelse, men inte utan frustration.

Titeln må nämna "henne", men egentligen handlar Att vara med henne inte om Amanda. Den handlar om honom. Bilden av Amanda är vag. Hon är som ett vackert väsen någonstans utom räckhåll. Först för både Alex och läsaren, och sedan, när de har blivit ett par, fortsätter hon att vara ogreppbar för mig, som om jag tittar in genom en ojämn reva där hon ibland fladdrar förbi.

Huvudkaraktären, om man kan kalla den så, är Alex kärlek och vad den gör med honom. Jag antar att det är därifrån tunnelseendet kommer: man får nästan bara se Amanda genom de väldigt begränsade förälskelseglasögonen. Det är förståeligt, men det får henne antagligen att framstå som en mindre intressant person än hon egentligen är. Istället för en människa framstår hon som en gudinna, helt överlägsen Alex som är inte kan förstå att hon valde honom. Det är frustrerande, men hjärteknipande. Över huvud taget blir det många "men" när jag försöker bena ut vad jag tycker.

Att vara med henne är fint skriven, men ramlar ibland iväg till att bli väl förälskelsepoetisk, som när Amandas ögon gnistrar trots att det är helt mörkt. Jag uppskattar också hur Alex Schulman skriver om sin egen osäkerhet, absurda situationer i medievärlden och hur konstigt vi människor beter oss i grupp, samtidigt som boken ibland känns som ett rodnande pärlband av jobbiga sociala situationer. Det är roligt, men på ett plågsamt sätt. Inte en obekväm konversation till, snälla, tänker jag och vill gömma antingen mig själv eller boken under närmaste kudde.

(Piratförlaget, januari 2011)

Ibland skrivs det om de första meningarna i böcker. Hur viktiga är de? Hur fångar man läsaren omedelbart?

(Och alltid ska man dra fram "Äntligen stod prästen i predikstolen" om det är svensk litteratur som avhandlas. Tröttsamt. Det är en bra start, visst, men jag börjar inte direkt sittdansa av entusiasm över den.)

Jag har svårt att engagera mig i sånt, för de spelar så liten roll för mig, de första meningarna. De är så små delar att de sällan har någon betydelse för den samlade upplevelsen av ett verk. Viktigare är det då att början som helhet - första sidan, eller första kapitlet, eller vad man nu vill kalla början - funkar.

Dessutom behöver jag inte bli fångad på en gång, det gör inget om det tar lite tid så länge det som kommer sedan är värt startsträckan. (Däremot borde jag bli bättre på att släppa böcker när det står klart att det faktiskt inte kommer bli bättre.)

När man ska utse sin favorit bland startmeningar har jag inget att säga för jag brukar inte minnas dem, inte ens när det gäller favoritböcker som jag har läst flera gångar. Men att jag inte lägger dem på minnet innebär ju inte att jag inte uppskattar dem just när jag läser dem.

"Min första rymdfärd var en sofistikerad tonårsrevolt."

Det är en bra första mening, tycker jag. Ur Alba av Kristina Hård, som jag läser just nu.

Alex Schulman skriver i sin senaste bok om en signering då ingen kom:

"Till slut börjar jag signera mina egna böcker ändå. Jag tänker att det kunde vara trevligt för butiken att ha dem i hyllan med min namnteckning. Det kunde ju bli en trevlig överraskning för dem som köper boken. När jag signerat tio stycken springer butikschefen fram, flåsig och svettig och ropar NEJ och SLUTA. Jag frågar varför jag inte kan signera mig egen bok och han förklarar att han inte får skicka dem i retur tillbaka till förlaget om de är kladdade på."

Ouch. Det är mycket sånt: obekväma situationer, pinsamma tystnader, stela samtal, föreläsare som inte får några applåder. Jag tycker att det är skitjobbigt att läsa - jag dör ju av sympatiskam till och med när det är fiktiva figurer som hamnar i obekväma sociala situationer. Ändå tyckte jag rätt bra om boken. (Vilket förvånade mig en aning. Fördomar, fördomar.) Ska skriva mer om den imorgon.

Jag läste nyligen ungdomsromanen Amandas bok av Katerina Janouch. I den förekommer flera diskussioner mellan högstadietjejer om orättvisa sexuella normer. Ni vet: killar får strula runt men tjejer som gör samma sak är slampor och horor. Same old, same old. Fan, tänkte jag trött, det var ju mer än tio år sedan jag gick i högstadiet. Hur länge ska det där hänga kvar?

Det låg nära till hands att tänka på den när jag läste nästa bok. I söndags när jag skulle beskriva Sara Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag med tre ord valde jag "Tonår, dumpad, sex". Nu när jag har läst ut den tänker jag att "Tonår, dumpad, frigörelse" skulle passa bättre. (Jag höjer också betyget på den från 3 till 4.)

Jag är tyvärr död... handlar om 17-åriga Olivia som blir dumpad av sin några år äldre pojkvän John. De har varit tillsammans sedan hon var 14, men nu tycker han att det inte fungerar längre. "Du är så ung", säger han.

Olivia blir helt förstörd och hennes vän Emma börjar smida planer (med det fina kodnamnet "operation fågelbajs") för att reparera förhållandet, men ingen av dem hade väntat sig den röra som uppstår när Olivia upptäcker vem hon är utan den perfekta pojkvännen vid sin sida.

Olivia är berättaren och hon framställer gärna deras förhållande som perfekt, men läsaren ser att det inte riktigt stämmer. John har visserligen många bra sidor, men verkar också placera Olivia på en fina flickan-piedestal där handlingsutrymmet är rätt begränsat. Flickvänner ska inte ha kort kjol. Flickvänner ska inte vara sexgalna eller göra vissa saker i sängen. "Nej, inte så. Du är ju min flickvän."

Sara Ohlsson skriver så skickligt om förvirringen och skammen när Olivia försöker hitta sin egen väg. Hur hon längtar efter hudkontakt och ser till att få den, men efteråt äcklas av sig själv. Hur hon vill röra, men nästan bara vågar när hon är full och då går det så lätt snett. Både hennes ex och ryktesspridarna omkring henne upprätthåller ju normen att kåt är man bara när man är kär, annars är man en slampa.

Danijel, som Olivia både dras till och äcklas av på samma gång, tycker att man inte ska krångla till det utan helt enkelt skratta när man är glad, skrika när man är arg och knulla när man är kåt. Kan hon göra det? När hon lever efter det blir det rörigt och många trasiga känslor, men i allt det jobbiga är det en frigörelse.

Jag är tyvärr död... är välskriven, gripande och underhållande, men allra mest tycker jag om den för att den handlar om att göra det som känns bra även när omgivningen vill begränsa en med rykten och blickar.

(Gilla böcker, mars 2011)

Det blev bara snabba besök på Textmässan och SPX igår. Jag trängdes i värmen, pratade med lite folk, klämde på många böcker och köpte två:

H.P. Lovecrafts långa essä Om övernaturlig skräck i litteraturen (h:ström) och Fatale av Jean-Patrick Manchette (Vertigo) som tydligen är någon hårdkokt kriminalroman om en yrkesmördare. Kriminallitteratur är inte riktigt min grej vanligtvis (om den inte är korsad med urban fantasy), men "våldsam, gotisk och poetisk" lät ju lockande.

På tal om h:ström såg jag att de har gett ut Vampyrer av Anna Höglund, som är en reviderad och utökad version av hennes avhandling från 2009. Kul. Jag har avhandlingen i bokhyllan, men har inte läst den än.

En kort enkät från Bokhora.

1. Vad heter boken du läser på just nu?
Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson.

2. Hur långt har du kommit?
Sida 92 av 299.

3. Beskriv boken med tre ord.
Tonår, dumpad, sex.

4. På en skala 1-5, hur bra är den hittills?
3.

Ovan ett utdrag ur Science fiction av Johannes Heldén. Han är en av många författare som kommer att besöka sf- och fantasykongressen Eurocon i Stockholm i sommar. Förutom de utländska författarhedersgästerna Elizabeth Bear och Ian McDonald har arrangörerna lyckats få dit åtminstone 18 (!) svenska fantastikförfattare. Hur kul som helst.

Så alla som är intresserade av fantasy, sf eller övernaturlig skräck: Eurocon 17-19 juni i Stockholm. Kom ihåg det! En helg fullsmockad med föredrag, paneldebatter och allmänt nördsnack i baren eller runt bokborden. 

Ni som inte har fyllt 26 går in gratis, men då måste ni registrera er i förväg.

Läsdödens april. Mestadels bra saker, men tiden jag har lagt på läsning den senaste månaden är löjligt liten.

Revolt - Suzanne Collins
Love Hurts - Kim W Andersson (serie)
Kin - Holly Black & Ted (serie)
Science fiction - Johannes Heldén (poesi)
Kapitulera omedelbart eller dö - Sanne Näsling
Cirkeln - Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Vargsläkte - Caroline L Jensen
Umbra - Elin Fahlstedt (serie)

Bäst: Blir någon förvånad om jag säger Cirkeln?

Besvikelse: Revolt, som jag skrev om här.

Överraskning: Jag hade visserligen sett en del positiva kommentarer om ungdomsromanen Kapitulera omedelbart eller dö innan jag läste den, men jag var inte alls beredd på hur oemotståndligt rolig den skulle vara.

"Du kan inte flasha intellektet hur som helst. Du skrämmer pojken från vettet."
Jag gör en uppgiven gest.
"One thing led to another ..."
Lovely tittar strängt på mig. Jag nickar.
"Jag får be om ursäkt."
Lovely lutar sig fram och viskar:
"But between you and me: Han sänder ju lite mixade signaler: Kastar ur sig låttitlar och har en riktig jävel till mustasch ..."
Jag nickar allvarligt.
"Jo, men det ursäktar inte att jag behandlade honom som en jämlike."
Lovely tittar beundrande på mig.
"Det är fint att du har den självinsikten."

Ibland börjar man läsa en bok och undrar efter någon sida varför i hela världen man inte har läst den tidigare. Idag var den boken The Essential Dykes to Watch Out For av Alison Bechdel.

Jag fick upp ögonen för Bechdel för bara något år sedan, dels för att hennes fantastiska och litteraturnördiga självbiografi i den grafiska romanens form, Fun Home, gavs ut på svenska (Husfrid), och dels för att Bechdel-testet dök upp i ett flertal bloggar jag läser. 

Dykes to Watch Out For är en serie i strippformat som Alison Bechdel tecknade mellan 1983 och 2008. The Essential... samlar en stor del av stripparna, som handlar om en löst sammanhållen grupp av lesbiska som bor i en medelstor stad i USA och på ett ofta humoristiskt sätt skildrar deras relationer och politiska engagemang.

Eftersom jag följde tv-serien L Word för några år sedan tänker jag ofta på den när det dyker upp gemensamma teman och trådar, men det är egentligen att jämföra åt "fel håll" eftersom Bechdels berättelse skrevs mycket tidigare. DTWOF innehåller dessutom klart mindre glamour och mer politik - även om L Word inte var någon opolitisk serie.

Hittills har jag läst ungefär en fjärdedel och ville knappt lägga den ifrån mig för att skriva det här.

Nyfikna kan titta i stripparkivet här.

Nästa helg tänker jag lämna Uppsala för Stockholm ett tag, för där händer det roliga grejer: både Textmässan och seriefestivalen spx11 samtidigt. spx håller på torsdag till söndag, men jag tänkte klämma in båda på lördag.

Särskilt Textmässan, som främst utgörs av mindre förlag och tidskrifter, ser jag fram emot. Jag missade den förra året på grund av jobb.

Ska ni dit?

BuzzFeed: 20 insanely creative bookshelves

15 incredible libraries around the world

Böcker, böcker, böcker: Litteraturvetarskola

Bokmania: Bloggserie om tjeckisk litteratur

Nya poddradion Elektrubadur söker noveller

Jag minns underhållande diskussioner förra året om läsplattor och surfplattor, utlösta av att diverse tidningsskribenter envisades med att kalla iPad och andra surfplattor (surfbrädor?) för "läsplattor". Fel, tyckte vissa, bland dem jag. En läsplatta är ju en sån där sak med e-bläck och läsvänlig skärm som är utvecklad med läsning av längre texter som främsta syfte, medan en surfplatta är en pekdator som man visserligen kan läsa e-böcker på men som inte är utvecklad för det i första hand. När jag gormade om det här påpekade en vän att om några år kommer det antagligen inte finnas den typen av läsplattor längre, utan de är ett kortvarigt fenomen.

Det är ett argument som ofta har lyfts mot läsplattorna: att de aldrig kommer att bli riktigt stora eller långvariga eftersom de bara är bra till en sak. Det är en väldigt rimlig invändning. Single purpose-prylar är otidsenliga. En pryl att kommunicera med, en att lyssna på musik med och en att läsa med är onödigt och stenålders när man kan göra allt med en. Varför skulle man vilja lägga en ordentlig summa pengar på en makapär som bara kan göra en sak, när man kan köpa en som kan göra hundra saker istället? Och varför skulle man vilja ha en extra pryl att släpa runt på?

Ja, varför? Kanske för att man inte är intresserad av att ha alla de där andra hundra funktionerna iblandande i sin läsning - och särskilt inte när det gäller fritidsläsning av skönlitteratur. Jag är i alla fall inte intresserad av det. Jag vet hur jag funkar. Jag tycker att det är hur kul (och praktiskt) som helst med sociala medier och flyter lätt iväg i bruset. När jag har något viktigt att skriva måste jag ibland rycka nätkabeln ur datorn för att inte bli distraherad.

När jag ibland ser personer som funderar över läsplattornas framtid hävda att de behöver bli mer "sociala" och underlätta för folk att omedelbart kommunicera kring läsningen vill jag skratta. En läsplatta med exempelvis Facebook och Twitter inom en fingerrörelses avstånd är inte kul i mina ögon. Det är snarare ett mycket effektivt sätt sätt att förstöra läsupplevelsen. Jag vet hur jag funkar, som sagt. Det är illa nog när min smartphone ligger på sängbordet och ser lockande ut samtidigt som jag försöker sjunka in i en bra bok.

Det finns alltså en poäng med läsplattor som bara är till för läsning, men om det är tillräckligt för att de ska finnas kvar vet jag inte. Jag vet bara att min bokläsning inte ska vara "social", för den är bäst när den inte avbryts stup i kvarten. Snacka kan jag göra efteråt.

Detta inlägg är en del av en bloggstafett för att fira Världsbokdagen.

Läs mer om stafetten hos följande bloggare:

och dagarna går…, Ariels Bokhylla, Eli läser och skriver, Can’t sleep, must read, Fiktiviteter, Böcker böcker böcker, the curious case of the books, TidningsIda, Talk nerdy to me, Bokform, Boklesebloggen min, Bokomaten, Två träd i en bokskog, Mimmimaries böcker och annat, Inreda med böcker, Havsdjupens sal, Ciccis Bokblogg, Böcker etc., Lingonhjärta, Lyrans Noblesser, Ord och inga visor, En full bokhylla är en rikedom, enligt O

Idag är det Världsbokdagen. Visserligen rekommenderades det att den skulle firas den 13 april i år på grund av påsken, men idag är alltså den riktiga Världsbokdagen.

Enligt O har dagen till ära organiserat en bloggstafett där en blogg i timmen skriver ett inlägg som har något med böcker och läsning att göra. Mitt stafettinlägg dyker upp 07.00 och deltagarna är:

00.01 enligt O
01.00 och dagarna går
02.00 Ariels bokhylla
03.00 Eli läser och skriver
04.00 Can't sleep, must read
05.00 Fiktiviteter
06.00 Böcker x 3
07.00 Marias bokblogg
08.00 the curious case of the books
09.00 TidningsIda
10.00 Talk nerdy to me
11.00 Bokform
12.00 Boklesebloggen min
12.30 Bokomaten
13.00 Två träd i en bokskog
14.00 Mimmimaries böcker och annat
15.00 Inreda med böcker
16.00 Can't sleep, must read
17.00 Havsdjupens dal
18.00 Ciccis Bokblogg
19.00 Böcker etc.
20.00 Lingonhjärta
21.00 Lyrans Noblesser
22.00 Ord och inga visor
23.00 En ful bokhylla är en rikedom
23.59 enligt O

Brombergs söker bidrag till en poesiantologi

Writers and Kitties (hittat hos Calliope)

GP: Bokbloggarna tar över

För en tid sedan tilldelades illustratören Shaun Tan ALMA-priset och det påminde mig om alla gånger jag har tänkt att jag borde kolla upp honom närmare. Jag har sett en del av hans illustrationer tidigare, men inte "läst" en hel bok.

Jag lånade Ankomsten, som är en bildberättelse helt utan text. Den skildrar en man som reser till ett främmande land där han måste försöka göra sig förstådd, hitta någonstans att bo och ett sätt att försörja sig. Han hittar vänliga människor som hjälper honom, samtidigt som de delar med sig av upplevelser av våld och förtryck.

Denna jordnära historia berättar Shaun Tan med de mest fantastiska bilder. Från detaljer som ett uttrycksfullt ansikte eller en söt, underlig varelse till de förunderliga stadslandskapen är de ren magi. Ankomsten berörde mig mer än någon annan bok på mycket länge. Den behövde inte några ord för att göra det.

Jag längtar efter att läsa. Ordentligt. Inte några få sidor sent på kvällen, inte en stunds trött hafsläsning när jag precis har kommit hem, inte tjugo minuter på ett fullsatt tåg med en person bredvid mig som tar alldeles för mycket plats, utan flera timmars sträckläsning i sängen utan något som stör. Det var för länge sedan nu och det är lustigt hur rastlös och frustrerad det gör mig. Jag behöver mitt läsknark!

Vilken bok ska få äran att plocka upp mig ur denna läsmisär? Kanske den omskrivna Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg kan vara en lämplig bok att stänga in sig i ikväll, eller imorgon.

“Maria kan inte svara för tillfället, hon läser.”

(På tal om omskrivna böcker är det lite komiskt hur annorlunda jag reagerar på hypen den här gången. Vanligtvis när en bok uppmärksammas överallt samtidigt kan jag tycka att det är lite tröttsamt - suck, måste alla skriva om samma sak? - men Cirkeln hejar jag stenhårt på utan att ens ha läst den ännu. Det beror ju dels på att jag är bekant med Sara och dels på att jag tycker att det är väldigt kul med en nutida svensk häxberättelse skriven av två Buffy-nördar.)

En fördel med bloggar är att man inte måste begränsa sina texter till ett visst antal tecken. Jag skrev en recension till pappers-UNT om nya serietidningen Utopi, men allt jag funderade på fick inte plats - det gör det ju sällan. Därför pladdrar jag vidare här om en sak som jag inte tog med i den texten.

Förutom serier i genrer som fantasy, science fiction och skräck innehåller första numret av Utopi en ledare, lite nyhetsplock, utopisternas manifest (som också har publicerats i DN), krönikan "En nörds bekännelser" och ett antal intervjuer där olika mer eller mindre kända personer berättar om sitt förhållande till eskapism och fantastik.

I gratistidningen Stockholm City skrev Agnes af Geijerstam: "Den nya serietidningen Utopi har till och med ett manifest och flera texter som nästan rörande vill berätta att det är okej att gilla fantasy, det är okej att vara nörd." Hon efterlyste bättre självförtroende och tyckte att "Det är ju okej att gilla fantasy. Sluta med ursäkterna nu."

Jag tyckte att det var intressant, eftersom jag reagerade på ett liknande sätt. Att en nystartad publikation vill motivera sin existens är inte så konstigt och de enskilda texterna i sig har jag väl inga problem med (exempelvis tyckte jag att Sara Bergmark Elfgrens krönika var charmig), men tillsammans ger de intrycket av ett lite förvirrat "nördens försvar" och jag undrade flera gånger under läsningen vem detta egentligen riktade sig till. Vem talar utopisterna till?   

Oss fantastiknördar? Men vi behöver knappast övertygas. De "andra", de som inte intresserar sig för fantastik? I så fall får de alldeles för stort utrymme i en tidning som inte vänder sig till dem. Överlag tyckte jag om Utopi, men det hattiga i tilltalet var en aning skumt.

"Att man måste gå och längta hela livet", mumlar hon.
Jag tittar på henne.
"Vad längtar du efter mest i hela världen just nu?"
Hon kniper igen ögonen och tänker.
"Jag längtar efter dig."
Jag skrattar.
"Jag är ju här."
"Jag vet. Det är så jävla sorgligt."

Älskar den söta högstadiepretentiösa dialogen i Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö.

Igår meddelade förlaget Järnringen, som sysslar med rollspel och fantastiklitteratur, att de avslutar verksamheten. Synd. Varje gång ett förlag eller en tidskrift som publicerar svensk fantastik försvinner känns världen lite tråkigare. 

Jag hoppas att deras författare hittar nya förlag. Uppsalabon Erik Granström, vars Slaktare små skulle ges ut av Järnringen i år, borde inte ha några större problem med det, tänker jag. Svavelvinter sålde ju bra och det är många som väntar på uppföljaren. Jag hoppas också att Mattias Johnssons Agata Wäderby och hamnskiftarna plockas upp någonstans, för jag vill ju läsa fortsättningen!

Två Järnringen-böcker som jag har recenserat på Catahya:

Vilddjuret vaknar av Mattias Johnsson

De döda fruktar födelsen av Pål Eggert

Nu finns de filmade föredragen och debatterna från Humanioradagarna, bland annat snacket med Jessika Gedin som jag bloggade om förra veckan, upplagda på Universitetets hemsida. Gå dit och titta.