UNT.se

Storvreta är ett lag som jag aldrig har bevakat riktigt ingående, men det har alltid blivit en handfull matcher varje säsong. Och objektivt sett tycker jag att Storvreta förtjänar förstaplatsen här.

När man inte bevakar ett lag så ofta är det inte lika lätt att skapa en relation med spelare och ledare. Men det har aldrig känts som ett problem med Storvreta. Oavsett om jag har sett laget vinna eller rentav åka ut ur slutspelet - det har inte varit någon skillnad. Storvretaspelarna har alltid uppträtt professionellt, utan några som helst konstigheter.

Mika Kohonen, Stefan Forsman, Jesper Berggren, Jonas Pettersson & co har inte bara varit lysande representanter för Storvreta utanför planen. Deras Storvreta har dessutom varit något så uppfriskande som ett lag som inte passar in under begreppet "mycket snack och lite verkstad". Storvreta har verkligen levererat.

Visst, innebandy är inte en av världens största sporter och har i ärlighetens namn aldrig varit min favoritsport. Men man kan inte bli bättre än bäst i världen på den idrott man håller på med - och det är just vad Storvreta är. En vinnare, helt enkelt. Även på den här listan.

En läsare ville att jag skulle berätta om mina marathonmeriter. Okej då. Första loppet (2002) drabbades jag av akut vätskebrist, svimmade och fick åka ambulans till Östermalms IP. Året därpå hade jag kramp sista milen och haltade i mål på 4.03. Ytterligare ett år senare sprang jag på 3.37, och sedan har det fortsatt i rätt riktning. I år sprang jag på 3.07, nytt personbästa.

Och vad sjutton har då detta att göra med Sirius bandy? Jo, jag har hela tiden fokuserat på prestation, en utveckling av det Göranssonska löpsteget och siktar på att vara som allra bäst 2017...

Skämt åsido, allt Siriussnack om "det blåsvarta spelet", "vi tittar inte i tabellen" och så vidare har ibland stått mig upp i halsen. Det har helt enkelt blivit för mycket.

Samtidigt går det inte att blunda för att modellen tycks ha fungerat för Sirius bandy. Uvecklingen har varit fantastisk. Det fanns en tid - för inte så många år sedan - när man åkte på bortamatcher med Sirius och VISSTE att det skulle bli stortorsk. Frågan var bara om matchen skulle sluta 7-0, 8-2 eller 9-1.

På det sättet har det varit enormt kul att följa Sirius bandys berg-och-dal-bana under 2000-talet. Flera av mina starkaste UNT-minnen kommer från Sirius bandy. Som när laget bragdklarade sig kvar efter kval 2008. Som när laget tog sig till semifinal året därpå. Även förra säsongen var minst sagt händelserik, där Sirius var halvt uträknat runt nyår - bara för att vara hetast i elitserien under våren. Jag hävdar fortfarande att om Sirius bara hade knutit ihop säcken i den andra semin mot Bollnäs, och fått 2-0 i matcher... Då hade förra säsongen kunnat sluta riktigt riktigt roligt.

Ett stort plus får Sirius bandy också för att jag har gillat människorna i klubben, ända sedan jag träffade Siriushjälten Lasse Hydling för första gången. Magnus Berglund må kanske prata lite för mycket om 2017 för min smak, men han kommer precis som Jonas Rönnqvist riktigt högt på min lista över smarta och intressanta tränare. Dessutom omger han sig med sympatiska kollegor (som Söderman och Gabrielsson) och ödmjuka stjärnor (som Mickelsson och Eskhult).

Vissa saker kommer jag dock inte sakna med Sirius bandy. Som fredagskvällar i Haparanda och Vänersborg. Eller att klubben kallar till presskonferens - för att berätta att Niklas Hellqvist ska omskolas från mittfältare till back. Eller Siriuskansliets segdragna pseudodiskussion om hur lagets ledare ska tituleras (Mats Söderman är tydligen lagledare, trots att alla ser att han är med och coachar laget).

Nåväl, slutsumman blir ändå klart positiv för Sirius bandy. Och vem vet, kanske får jag möjlighet att bevaka laget ytterligare någon gång framöver. I en SM-final 2017?

Hur många coacher har Uppsala Basket egentligen haft sedan jag började på UNT 2002? Person, Lundén, Gaddefors, Martin, Bertilsson, Elliott, Stjernborg, Smith, Eriksson och Jonsson. Kanske har jag missat någon. Ur ett sportsligt perspektiv måste man säga att Smith gjorde det bäst, vid sidan av planen heter mina favoriter Eriksson och Jonsson. Coachduon har - oavsett vinst eller förlust - alltid representerat sin klubb på bästa sätt.

Det har förresten de allra flesta i Uppsala Basket gjort. Det är ett av de lag som jag har bevakat flitigast på UNT, men när jag tittar i backspegeln kan jag inte komma på att det någon gång har varit riktigt knepigt att jobba med klubben.

På det sportsliga planet kan man väl annars känna att det har gått lite trögare för Uppsala Basket. Trots alla år på UNT fick jag bara två semifinaler att bevaka - det var nog knappast vad Uppsala Basket hade hoppats på om du hade ställt frågan för nio år sedan. Kanske kan bristen på kontinuitet - se listan på alla coacher - vara en föklaring till det klena resultatet.

Jag gillar som sagt basket, spelade själv länge som ungdom. Men det som också drar ner betyget på hur kul det har varit att bevaka basketligan är dess seriesystem. En serie där inga lag åker ur eller ens behöver kvala, och där dessutom åtta av tio lag går till slutspel... Då blir det lätt lite serielunk över en bortamatch mot Borås i omgång 23.

Almtuna har oftast bevakats av UNT:s hockeyorakel Håkan Lundh och hans lärjunge Henrik Söderlund, ett jobb de har skött med den äran. Men ibland har jag hoppat in som sidekick på Almtunas matcher - och det har alltid varit trevligt. Som roligast var det förra våren under den sanslösa kvalseriesuccén, som är ett av de häftigaste minnena från åren på UNT.

Almtuna spelar visserligen sina matcher i en av Sveriges risigaste hockeylador, med en av Sveriges risigaste pressläktare. Men som journalist blir man alltid väl omhändertagen i Gränbyhallen, och spelare och tränare har uppträtt proffsigt när jag har haft med dom att göra. 

Min självklara Almtunafavorit: Jonas Rönnqvist. I början tyckte jag att han kunde vara lite butter när jag pratade med honom, men det gick över. Så sent som i vintras var jag uppe i Luleå och gjorde en lång intervju med honom, och "Rönken" är i mina ögon en av de smartaste och mest intressanta tränare som har funnits i idrotts-Uppsala de senaste årtiondet. Jag följer med spänning hans fortsatta äventyr i Luleå Hockey.

Midsommarafton, alltså. Det känns som en dag där det finns roligare saker att göra än att blogga. Och för er säkerligen roligare saker än att läsa den här bloggen. Läge för en vilodag innan listan går in på slutspurten nu i helgen? Ja, så säger vi. Glad midsommar!

Att bevaka Sallén har legat på min lott under flera säsonger. Lite publik på läktarna. Inga sportsliga succéer att prata om. Nej, vi på UNT-sporten har inte slagits om att få åka och bevaka Kvarnby-Sallén i Mölndal.

Men jag gillar basket och har tyckt att det har varit ganska kul att bevaka Sallén. Precis som när det gäller Bälinge har det varit okomplicerat att jobba med Sallén, och jag tror att man kan se ett mönster där. Damidrottare är ofta inte vana vid att få så mycket uppmärksamhet, och tycker därför bara att det är kul att UNT är på plats och skriver.

Det har till och med gått smärtfritt när jag har skrivit om mer känsliga frågor kring laget. Som i vintras, när Sallén tvingade Anette Johansen att lämna klubben mitt under säsong. Jag skrev en krönika som i princip gick ut på att jag undrade hur i helvete klubben tänkte i den frågan. Ordförande Christer Jansson och coach Zlatan Hadziresic fick båda en släng av sleven, ändå var det inga hard feelings nästa gång jag sprang på dom.

Just Zlatan Hadziresic förtjänar egentligen ett eget kapitel. Ingen snackar lika mycket som han. Ställ en kort fråga och du får ett svar som varar i åtta minuter. Vi har haft olika åsikter i fler frågor än Anette Johansen de senaste åren. Men vi har alltid kunnat diskutera det, och det har som jag upplever det alltid funnits en ömsesidig respekt mellan oss. Sånt gillar jag.

Som jag minns det var det alltid okomplicerat att jobba med Bälinge. I klubben var man glada över det mediala utrymmet, och bemötandet var för det mesta klockrent. Ordföranden Conny Sjöberg hade alltid en minut (eller ännu oftare femton minuter) över när man ringde, även när han egentligen inte hade tid.

Det enda minus jag kan komma på är att klubben länge envisades med presskonferenser efter matcherna. Presskonferenser är motiverade när Zlatan kommer hem till landslaget, då är det helt enkelt en fördel att han inte ska behöva svara på samma frågor från 50 olika journalister. När förhållandena är de omvända är presskonferenser mindre motiverade, milt uttryckt. En gång satt jag, som ensam journalist, på en presskonferens med totalt fem spelare och ledare efter en Bälingematch. Med resultatet att jag blev någon slags moderator som försökte hålla igång ett panelsamtal med allihop på en gång.

Bälinge (som lade ner presskonferenserna till slut) har förresten varit långtifrån ensamma om att skapa ett presskonferensproblem. Det här kanske låter som ett lyxproblem för er läsare, men när vi journalister är ute och bevakar matcher är tidspressen ganska extrem. Matcherna slutar oftast runt 21-tiden, och sedan ska man hinna göra intervjuer och skriva texter som ska vara klara senast 22 - men helst tidigare. När varje minut är så viktig känns det helt idiotiskt att - till exempel - behöva sitta tyst och lyssna på när Jämtlands coach intervjuas av en Östersundsjournalist i fem minuter.

En av få saker som har gjort mig riktigt irriterad när jag har jobbat på UNT är när läsare tror att vi journalister har en egen agenda. Jag har blivit kallad både Siriusälskare och Siriushatare, beroende på vad jag har skrivit i min senaste text. Sanningen - den är förstås varken det ena eller andra.

Jag växte upp i värmländska Kristinehamn, och hade knappt satt min fot i Uppsala när jag flyttade dit 2000. Min relation till Sirius var obefintlig. Visserligen har min fasters man spelat allsvensk fotboll för klubben - men det var innan jag ens var född.

När jag började på UNT insåg jag ganska snabbt att Sirius (och då i första hand Sirius fotboll) är en het potatis i idrotts-Uppland, att det finns både Siriusälskare och Siriushatare. Efter åtta år på UNT har jag nu hunnit skaffa mig en egen bild av vad som är bra och dåligt med klubben.

Om vi ska börja i den positiva änden är Sirius fotboll en anrik förening, med hängivna och ofta ganska roliga supportrar i Västra sidan. Framgångarna när laget gjorde första säsongen i superettan skapade en hausse som slår det mesta som har hänt i sportväg de senaste tio åren. Hemmamatchen mot Norrköping - inför nästan 9 000 åskådare - glömmer jag inte i första taget.

En sak som jag har skrattat och suckat åt är det drag av storhetsvansinne som klubben ibland har visat upp. Ett tag kallades det till presskonferens så fort laget hade förstärkts med en back med meriter från bänken i superettan. Rekordet slogs kanske när Sirius upprört mer eller mindre krävde att UNT skulle dyka upp med reporter och fotograf - för att Mani Tourang hade förlängt sitt kontrakt...

Värre är att Sirius fotboll under åren har haft ett fåtal ledare som har varit riktigt usla representanter för klubben. Några av de absolut mest arroganta och otrevliga människor jag har stött på under UNT-åren har haft Sirius fotbolls klubbmärke på bröstet. Ni som har följt klubben genom åren förstår nog vilka jag syftar på.

Det ska sägas att nämnda ledare inte längre representerar klubben, och jag har har bara bra saker att säga om det Sirius som nu jagar superettan. Tränaren Andreas Brännström och lagkaptenen Johan Claesson går i spetsen som ödmjuka och i mina ögon väldigt goda representanter för Sirius fotboll.

Som sagt, jag varken älskar eller hatar Sirius. Men jag önskar laget allt gott framöver.

Vaknade med feber i natt, därför har bloggen gått på tomgång i dag. Ett steg vidare på listan ska vi komma i alla fall.

Sirius innebandy verkar i det stora hela vara ett rätt skönt gäng. Spelarna, med sympatiske lagkaptenen Erik Svenson i spetsen, har alltid varit môcke bra att göra med.

Problemet har varit att man har känt sig motarbetad av klubben när man har jobbat på matcherna i Fyrishov.

Griniga funktionärer har till exempel kommit och gnällt på var vi journalister gör våra intervjuer efter matcherna (att en journalist intervjuar en Siriusspelare PÅ golvet efter matchen är ungefär lika farligt för världen som ett genomsnittligt kärnkraftshaveri). Samtidigt som Siriustränaren Lars Jedheim (minst) en gång bröt mot reglerna och lämnade arenan innan han lät sig intervjuas efter matchen.

Om man bara har 400-500 åskådare på läktarna kanske klubben borde vara angelägen att underlätta för de (oftast max tre) journalister som är på plats för att bevaka matchen, i stället för tvärtom. Nej, det har helt enkelt varit onödigt svårjobbat på Sirius innebandy, och det - i kombination med att innebandy inte är min favoritsport - motiverar åttondeplatsen.

Ok då, vi dammar väl av plats nio innan det är dags att slagga. UVBS, laget som alltid förlorade. Och då överdriver jag inte ens. Det var en säsong, 2004/05 om jag minns rätt, som Uppsalas volleybollstolthet (?) förlorade varenda match hela säsongen. Varenda match!

Man kunde i princip skriva texten redan innan man knatade iväg till Fyrishovs b-hall. Ingressen, typ:
UVBS bara fortsätter att förlora.
På fredagen föll laget med 0-3 hemma mot Falkenberg.
- Vi kämpade på bra, men räckte inte riktigt till, säger UVBS-centern Palle Kuling.

Det gick till och med så långt att jag en gång planerade ett biobesök till 21-tiden, samma kväll som jag skulle bevaka en UVBS-match som började klockan 19. Jag visste att en 0-3-förlust krävdes för att jag skulle hinna. Och mycket riktigt. UVBS fick spö, matchen var slut runt 20-rycket och jag bankade ner några förutsägbara tecken om matchen.

Då var jag nöjd med att hinna till bion, men ett sånt lag är inte särskilt roligt att följa i längden. Niondeplatsen är mycket välförtjänt.

Utan att avslöja för mycket hoppas jag i morgon hinna ta itu med Sirius fotboll. Mycket talar för att det blir det längsta inlägget hittills.

I ärlighetens namn har jag inte bevakat många Fyrisfjädern-matcher, det kan nog handla om max fem stycken. Men säsongen som gick pratade jag med Fyrisfjäderns tränare PG Jönsson ganska många gånger, både inför och efter matcher. Han var hur trevlig som helst varenda gång. När jag tänker efter har jag nog inte ett enda ont ord att säga om hela Fyrisfjädern.

Men det finns två problem:
1. Fyrisfjädern spelar badminton - i ett inte direkt prestigefyllt ligaspel.
2. Fyrisfjädern är helt överlägset - vilket gör att dramatiken saknas.
Den kombinationen får inte direkt min puls att stiga, om man säger så.

Så jag är ledsen, Fyrisfjädern. Ni hamnar sist på den här listan. 

Innan vi börjar topp tio-nedräkningen kan vi slå fast att Vestas innebandydamer inte ens får plats på listan.

Nej, ni behöver inte skämmas om ni inte minns att Vesta spelade i damernas högsta innebandyserie säsongen 2002/03, jag minns det knappt själv.

Lite grann minns jag i alla fall. På den tiden bodde jag i Flogsta, saknade både bil och körkort, och åkte ett flertal gånger buss ut till Allianshallen för att bevaka Vestas matcher. Som jag minns det brukade det alltid sluta med att motståndarna vann med 8-3 och att jag och de 23 åskådarna fick träsmak i baken.

Jag fällde inga tårar när Vesta åkte ur redan efter en säsong. Och jag tror inte att någon annan gjorde det heller.

Jag ska alltså ranka Uppsalas elitlag, utifrån min egen subjektiva bedömning. Vilken förening har varit roligast och bäst att jobba med under åren på UNT? Och vilka har varit värst att ha och göra med? Det ska jag berätta i en nedräkning under veckan.

Jag började räkna och kom fram till att jag på ett eller annat sätt har bevakat elva olika elitlag från Uppsala: Almtuna, Sirius bandy, Uppsala VBS, Uppsala Basket, Sallén Basket, Sirius fotboll, Bälinge, Fyrisfjädern, Storvreta, Sirius innebandy och Vesta innebandy.

Jag har bevakat elitlag utanför Uppsala också, som ESK och Tierp Volley. Men frågan är hur många läsare den här bloggen har i Tierp - en, två eller tre? Som sagt, på en blogg gör man lite som man vill - och jag har helt enkelt bestämt att det blir en ren Uppsalalista. Nedräkningen börjar inom kort.

Jag har jobbat som journalist i snart nio år. Med andra ord har det blivit några texter skrivna genom åren. Bara den senaste veckan - min första här på TT - har jag skrivit om kanot, fotboll, ishockey, bandy, boxning, handboll, bågskytte, ridsport, rodd och golf.

När man skriver måste man som journalist förhålla sig till olika regler kring form och innehåll. På TT får till exempel en notis inte vara längre än 452 tecken, och det som står i den måste förstås vara både korrekt och relevant.

Jag ser därför den här bloggen lite som ett andningshål. Som bloggare kan man ju skriva exakt hur mycket som helst om exakt vad man vill. Och inte är det så noga hur man skriver heller.

Som bloggare kan man exempelvis skippa kommatecken och sånt skit för ärligt talat är det väl upp till läsaren att fatta vad man skriver och vadå liksom kommatecken känns ju ändå bara sjukt omoderna.

Om man vill kan man förstås ändå sätta ut kommatecken men då gärna på, fel ställe.

Man kan också krydda bloggen med en :) eller en (: eller varför inte en ;) om man är på det humöret.

Att sär skriva jätte mycket fungerar också.

Man kan till och med avsluta ett inlägg med åtta utropstecken!!!!!!!!

Jag kom precis till jobbet. Åttonde raka arbetsdagen väntar. Jag är trött efter för lite sömn. Senare i veckan ska jag åka till Varberg och fira midsommar. Egentligen kommer jag inte ha tid att stafettblogga den här veckan. Så varför gör jag det?

Jag ska förklara. Förra fredagen hade UNT-sporten sommarfest hemma hos innebandybusen Henrik Söderlund. Vi gjorde såna saker som man gör på en sommarfest, det vill säga drack vin, grillade och svarade på Håkan Lundhs kluriga På spåret-frågor.

Innan vi tog bussen in till stan tyckte några att det var en lysande idé att dricka tequila. Det var efter det som Susanna Lans klev in i matchen. Någon gång efter tolvslaget, någonstans utanför Flustret ställde hon frågan om jag ville få äran att skriva stafettbloggen den sista veckan.

Tequila är oftast en dålig idé, men efter rätt antal tequila är inga idéer dåliga. Sportchef Lans hade i det läget därför kunnat fråga mig om jag möjligtvis kunde tänka mig att simma med krokodiler, åka Vasaloppet naken eller göra ett a cappella-framträdande i Domkyrkan - jag hade förmodligen svarat jag på samtliga punkter. 

Nu vet ni hur Lans och Legue har jobbat för att få folk att ställa upp i den här succébloggen vecka efter vecka. Och med facit i hand är jag glad att frågan utanför Flustret handlade om stafettbloggen och inte det där a cappella-framträdandet.

Det här ska nog bli en rolig vecka.

Om jag har fattat det rätt är det kutym att tjuvstarta lite här på stafettbloggen. Så nu kör vi.

Vem är då jag, kanske ni undrar? Carl Göransson, sportjournalist på UNT från 2002 till för en månad sedan. Sedan en vecka tillbaka jobbar jag på TT-sporten i Stockholm.

Jag har svårt att tänka mig en otacksammare uppgift än att ta över stafettpinnen från världens mest produktive bloggare, Daniel "Bloggmeister" Meisels. Hur många inlägg gjorde han på en vecka? 87? 219? Imponerande många var det i alla fall.

Så det är lika bra att säga det direkt - stafettbloggen kommer att dra ner på tempot när den nu svänger in på upploppet. Jag hoppas att ni tar rygg ändå. Under veckan ska jag presentera min ranking över de elitlag i Uppsala som jag har bevakat genom åren, och förhoppningsvis bjuda på en och annan skön story från åren som gått på UNT-sporten. I övrigt får vi helt enkelt se vart den här bloggen tar vägen under veckan.

Nu ska jag fortsätta kolla på upplösningen av US Open. Vi hörs i morgon.

Allt gott har sitt slut. Min bloggvecka på UNT är över. Det har varit väldigt roligt att få dela med mig av mina tankar och funderingar under veckan. Höjdpunkten var självklart Stanley Cup-finalen som jag bloggade om hela natten - inte illa.  Nästa vecka är det UNT-legendaren, numera på TT, Carl Göransson som håller i stafettpinnen.

Jag skulle kunna hålla ett tacktal till alla som hjälpt mig och betyder någonting. Men, det jag vill göra som en sista grej på bloggen är att uppmärksamma elva namn. Jag tillägnar min bloggvecka till dessa och jag hoppas att ni kan ägna någon sekund till att bara läsa. För mig, som verksam inom sporten, så jobbar jag till stor del för att hedra följande:

Moshe Weinberg
Yossef Romano
Ze'ev Friedman
David Berger
Yakov Springer
Eliezer Halfin
Yossef Gutfreund
Kehat Shorr
Mark Slavin
Andre Spitzer
Amitzur Shapira

Zichrono Livracha!

Aldrig glömda.

Signing out
Daniel Meisels

Om gårdagen var lite seg här på UNT så är det full fart i dag. Förhands på Sirius, lite Lassi Karonen, lite Wimbledon (rejäl såg fram), lite idrottsledarepris och därpå en intervju med Sembrant. Mycket att stå i. Försöker dessutom ha ett öga på Gais-AIK samt webba.

När ska jag äta middag?

/D

En riktigt rolig intervju med VM-stjärnan. Vi körde sten, sax och påse. Jag torskade, otur...

Måste gratulera Dannieboy och Vickan på bröllopsdagen. Ett år!
Jag gillar Daniel, han verkar vara en skön snubbe. Har sprungit på honom två gånger på hockey och han är okej, tro mig. Hälsade på honom en gång och han nickade tillbaka.

Återigen: Grattis!

/D

På UNT igen, känns som hemma faktiskt. Det regnar och frågan är vad vi ska hitta på för bild på VM-stjärnan? Hm, det får tiden utvisa.

Nu ska jag byta ämne totalt. Varför blev jag journalist och framförallt hur? Det är saker som folk undrar och som man kanske ska reda ut innan jag slutar blogga. För mig var det själva sporten som lockade, jag älskar sport. Just att jag älskar sport gjorde att många trodde att jag inte kunde bli journalist. I högstadiet var jag ständigt motarbetat och trakasserad av Marianne Klynne. Ett notoriskt hat mot mig eftersom jag hellre tittade på sport än läste PAF:s bok "mina drömmars stad". Shame on me liksom.

I alla fall. Marianne undervisade i svenska och därför dömdes mina chanser som journalist ut. När jag sökte till gymnasiet var det främst med grafik jag trodde jag ville hålla på, jag ritade en hel del (sportmotiv så klart) i illustrator. Väl på gymnasiet kom dock vändningen tack vare Petra Nilsson. Läraren jag hade i textkommunikation byggde upp början till journalisten ni ser i dag. Så tack Petra!

Jag finslipades sedan på Poppius journalistskola där lärare som Håkan Söderberg, Magnus Ekberg, Ylva Herholz och Björn Carlgren putsade stenen som i dag sitter på UNT. Ett drömjobb och dessutom har jag snyggast strumpor på redaktionen. Tack Paul Smith för det.

Det är lite deprimerande att titta ut. 13 grader, grått, regnigt och allmänt trist. Tur att man har en spännande och givande jobbdag framför sig. Ska fortsätta att läsa "Livet deluxe" på tåget, den boken har börjat minst sagt intressant.

En liten tävling kanske? Gissa vilken låt jag visslar och du kan vinna en kexchoklad.

Shalom!

Sötare pojke har ni aldrig sett kära vänner.

/D

Jag har massa saker jag måste säga innan jag slutar blogga, det gäller att hinna med allt. Jag känner att min bloggvecka peakade under Stanley Cup-finalen i onsdags, svårt att överträffa det. UNT knockade både Aftonbladet och Expressen i rapportering, bara en sån sak (jag är ödmjuk).

I alla fall. Jag vill berömma Jaromir Jagr först och främst. Vilken spelare! En av, om inte den bästa, europeiske spelaren i NHL någonsin.

Shahar Peer - Ata jachol laasot Wimbledon. Anachnu maminim! Jalla Shahar!

Jeff Horowitz - Yid Army!

Hm, vad vill jag mer uppmärksamma? Jag vet inte riktigt, det visar väl sig när jag slutat blogga om sisådär tio timmar.

Hörs!

Inledde sista bloggdagen med en bättre sovmorgon till halv tolv. Man ska inte klaga liksom. Vädret kan man dock klaga på, mycket.

I dag ska jag åter ta er med till Uppsala. Vi ska intervjua en kommande VM-stjärna, skriva lite båt och lite Sirius.

Först blir det dock lite mat, lite hårstyling och framförallt ett svårt klädval.

/D

Uret ticka. Fem kvar. Måste plocka lådan från köket. Karin svennen vid skrivbordet, ropar tjo. Svarar, drar. Daneliito, king of the fucking UNT. Ute på gatan. King street. Kallt. Glider i feta jackan. Gänget går förbi, tittar med fett stora ögon. Kungen på väg. Inte till strippklubb, brushan har bättre på gång. Tåget sent, fan jag baxar alla tåg från SJ. På väg, guzzen bakom. Hostar. Tänker käften, vill inte bli sick. Kollar ut. Swedbank Stadion - jag äger alla platser. Rullar in på los centralos. Spya. Drar hemåt till south side. Måste sova. This is it. I morgon smäller det.

/Dannelito

Jobbdagen börjar närma sig sitt slut och det blev inte riktigt som planerat. Det stora blev litet, det obefintliga blev stort och det som skulle vara lagom blev lagom. Ungefär så. Fick tillbaka 49 kronor av SJ i dag för att tåget hem från Uppsala var inställt den 27 april - TACK<3
Går bra med boken!

Det mesta av tidningen är klart. Därför sitter jag och läser "Livet deluxe". Det går helt enkelt inte att sluta...

/D

Som man säger på ungerska. Jobb är nämligen höger och bal är vänster. Nu vet ni det också.

Jobbet rullar på i alla fall denna vackra kväll i Uppsalas hjärta. Graff är fixad och det mesta ligger ute på nätet. Saknas bara lite golf och sen är vi i hamn som sjömannen sa.

Någon som har tv-tips inför i kväll? Här rullar konstiga program på TV4 sport.

/D

Vi på sporten sitter ungeför 20 meter från skrivarna. Nu har jag fått för mig att jag hör härifrån när någon skriver ut någonting. Förståndet säger så klart att det är helt felaktigt men jag tycker mig ändå höra någonting.

Just nu tittar vi på Hammarby-Värnamo. 0-0 efter knappa halvtimmen. På dagens lista står bland annat lite Graff, lite golf, lite cykel och lite naket.

/D

Nu pratar vi självklart inte om mig utan om H.K.H CP Bernadotte som inte imponerar på Göteborgs gator. MEN - han kom inte sist i alla fall.
- Vilken jävla sopa, ner med kungahuset! som fotograf Sven-Olof Ahlgren gav som kommentar på insatsen.

CPB var fyra varv efter segraren Johan Kristoffersson och avslutade loppet i depån.

Jag ska inte börja mitt inlägg med "okej". Under min bloggvecka har jag märkt att jag gillar att börja mina inlägg med "okej". Men jag tycker inte att det är helt okej att börja med "okej" hela tiden.

PAUS
Det ringer

Tillbaka.
Det var Conny Lindström som ringde och undrade om Rimbo mot Rosersberg var uppskriven på listan. Det var den.

Tågresan till Uppsala gick bra. Släpade med mig "Livet deluxe" och vilken inledning! Radovan skjuten!, JW på väg ut från kåken! och Jorge planerar VTR med Radovans dotters kille. Blir spännande att läsa vidare!

Det är vackert väder ute och jag valde helt rätt kläder utan att smsa Therese. I dag har jag sjukt matchad stil. Gamle tennisikonen Sergio Tacchini står för designandet medan jag står för kroppen.

Säger som min fd redigeringslärare Magnus Ekberg: "Vad säger man?"

Hörs!

Det ser ut att vara ganska fint väder ute, mycket bättre än i går (svårt att vara sämre kanske). Frågan ör som vanligt hur man ska klä sig inför dagens arbetspass på UNT som bjuder en riktigt stabil uppställning med mig och Karin bakom skrivborden.

Ska precis i dettta nu kolla vilken P3 dokumentär jag ska köra på tåget. Har ju hört alla men en repris då och då skadar inte. Kör nog en klassiker om nynazisterna på 90-talet.

Nu vankas det dock mat. Köttbullar, inte illa.

Morsning korsning barnförlossning som Christer Pettersson hade sagt.

/D

Jag och "Livet deluxe" sov gott i natt måste jag säga. Det blir nog en parafras av boken här i bloggen i eftermiddag, vi får se.

Nu väntar ett bad innan lunch och Uppsala.

/Dan the man

Okej. Risken för spyor är aldrig större än en fredagsnatt på Stockholms tunnelbana. Jag har väldigt svårt för vomeringar. Främst mina egna men även andra. Därför blir jag nästintill skräckslagen när någon så mycket som ens böjer sig ner på tuben som vi säger. Klarade mig spyfritt i dag - alltid en bra sak.

På SJ-tåget var det som vanligt lugnt och städat. En sak jag inte förstår som någon kanske kan förklara för mig. Varför tar det tio minuter att åka från Knivsta till Uppsala på dagen men bara åtta minuter att åka från Uppsala till Knivsta på natten? Mycket märkligt.

Den första låten jag lyssnade på på vägen hem var Judas Priest drygt 13 minuter långa mästerverk "Lochness". Jag tycker det är ett mästerverk. Många tycker det är skit. Låten har en speciell plats i mitt hjärta. När jag hängde mycket i Sundbyberg förut och skulle till Råsunda för att se på fotboll, då satte jag alltid på den här låten. Klarade jag att gå till Råsunda medan låten fortfarande höll på så var jag bra. OM låten hann ta slut så var jag fortfarande bra - men alldeles för långsam.

Robert Halford och grabbarna i Globen 2009?. Foto: Meisels himself.

Vad tror ni om "Nessie" förresten? Bluff eller lögn?

Nu ska jag och "Livet deluxe" lägga oss.

Vi hörs i morgon kära kamrater!

Lämnar bygget för denna dag. Återser stolta, vackra och fantastiska UNT i morgon igen.

NU: Sj, sj gamle vän, festligt att du lever än...

//Meisels

Wimbledon lottades i dag. Höjdpunkten i lottningen var självklart att de båda kombattanterna från förra årets maratonmatch Isner och Mahut lottades mot varandra igen. Denna gång tror jag dock inte det blir någon rekordmatch utan Isner har vuxit mycket som spelare och tar det med 3-1 i set.

Annars då? Robin Söderling slipper Nadal och Federer på sin sida. Det hjälper inte. Söderling når max kvarten där han åker på 3-0 mot en stenhård Djokovic. Söderling hade sin chans 2009 och framförallt 2010. Nu är det kört. Det blir inga grand slam-titlar för Tibro-sonen och det är han väl inte värd heller? Maken till tråkig tennis. Men ändå: Heja Robin!

Eftersom inte Robin kommer att vinna Wimbledon så hoppas jag på den schweiziske giganten och gentlemannen - Roger Federer.

På damsidan då undrar ni? Eller det kanske ni inte gör men jag ska skriva om  det i alla fall. Förstaseedade Caroline Wozniacky vinner inte. Man ska inte få vara världsetta utan att ha vunnit några tunga titlar. Kim Clijsters vinner inte heller (helt säker då hon är skadad). Inte heller min favorit Shahar Peer.

Vem vinner då? Jo, förstår ni. Det gör faktiskt Maria Sharapova.

Wimbledon börjar på måndag. Längtar som fan faktiskt. Redan för en månad sedan inhandlade jag en Wimbledon-piké från årets kollektion från min judiske broder Ralph Lauren. Wimbledon fyller 125 år i år och något säger mig att vi kommer att få se en fantastisk turnering.

/D

Här är min första text någonsin på UNT - bara en sån sak.

Publiceringsdatum: Torsdag 090625 Avdelning: SPORT Sida: B08
Författare: DANIEL MEISELS

Danmark siktar högt i höst Fotboll. "Allt handlar om självförtroende" l Tar emot BP i kväll

I sista hemmatchen före uppehållet tar Danmark emot tabelljumbon Brommapojkarna i norrettan. En framgångsrik vår ska avslutas på bästa sätt.

- Det har gått bra. Vi hade några svåra matcher mot topplagen i början som vi klarade av med bra resultat. Det är klart att vi har gjort några dåliga matcher på vägen, men överlag har vi presterat som förväntat. Vi är jättenöjda över att ha spelat så bra som vi har gjort och nu gäller det att hålla i det spelet, säger lagkaptenen Annelie Carlsson.

Under våren har det blivit fyra vinster, två oavgjorda och tre förluster, vilket resulterar i en sjätteplats i tabellen. Lagets tränare Max Andersson delar den positiva bilden av vårsäsongen och siktar högt inför hösten.
- Vi har som målsättning att komma topp fyra och kan vi bara behålla den inställningen som vi haft hittills så kommer vi att vara ett topplag, utan tvekan. Det handlar om att våga spela offensivt och våga spela kortpassningsspel. Allt handlar om självförtroende.

Brommapojkarna parkerar sist i tabellen men det kommer absolut inte bli någon underskattning från Danmarks sida. ´
- De har ett bra lag med snabba forwards och många spelare som spelat med AIK. De ligger inte så långt efter poängmässigt. Jag tycker ändå att det är en match som vi ska vinna, säger Annelie Carlsson.

Vad blir nyckeln till seger?
- Jag tror att vi kommer att föra matchen och de kommer att kontra. Vi får se upp med deras omställningar, samtidigt som vi ska se till att spela ett varierat spel och inte slå allt för många långbollar. Det vore perfekt att avsluta med två raka segrar, avslutar hon.

Daniel Meisels
daniel.meisels@unt.se 018-478 13 31

Glömde helt bort att jag tog lite egna bilder på Ritorp. Inget att ha en fotoutställning om men på bloggen passar det så bra så.