Bild på bloggaren


Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.



Månadsarkiv


« Tidigare inlägg   Senare inlägg »
Publiceras: 2013-02-04 07:07:07

Farväl, adjö. Jag glömmer er aldrig. Och... tack!


Everything comes to an end.
Nu är det den här bloggens, och den här berättelsens tur.

Jag skulle ju ljuga om jag sa att det inte känns en aning vemodigt. Men mest av allt, så himla skönt. Ni har ju märkt att mitt intresse för det här har avtagit en hel del. Jag är liksom färdig nu. Den här berättelsen började 2009, när jag och D satt hemma med en IVF-resa framför oss. En resa som vi inte visste nånting om. En resa som blev helt fantastisk. Inte bara själva IVF:et, utan allt som kom med det. Som den här bloggen. Som började som nån slags anonym dagbok på en helt annan del av internet, flyttades fram i rampljuset när jag fick chansen att blogga på Allt om Barn. Jag kommer alltid att vara tacksam för det. Kommer aldrig att glömma hur glad och stolt jag blev när Ninni Schulman hörde av sig den där gången. 

Jag kommer aldrig glömma hur stort det här blev. 
Vi gjorde det stort, ni och jag, vi, tillsammans. 

Alla mail och alla kommentarer jag har fått genom åren.
Obeskrivligt.
Ni är så många som har sagt så mycket klokt. Som har skrivit så mycket roligt. Som har stöttat och hejat och hoppats. 
Över 60.000 människor läste bloggen den dagen Jack föddes. Jag kände värmen från er. 
Alla brev ni skickade, alla presenter, jag har sparat allt. Plockar fram det då och då. Kommer att bära med mig den lådan hela livet. 

Så många mail från så många som är ledsna. Som kämpat och kämpat och kämpat utan att nå målet.
Jag tänker fortfarande på er alla. Ge inte upp.
Ge aldrig upp. Det kanske inte går via IVF. Det kanske inte går alls. Hitta andra vägar. Glöm aldrig att leva medan ni kämpar som galningar. 

Jag har bloggat i sju år. Jag har inga planer på att göra det igen. Jag är så färdig med bloggande som en människa kan bli.
Vissa av er har hängt med hela vägen. Från allra första början.
Tack.
Ni kände mig innan D gjorde det. I en helt annan slags blogg för längesen. Ni läste inläggen som handlade om att jag hade träffat nån. Nån speciell. 
Det blev han. Och det blev tillslut en Jack.

Vi vandrar vidare nu. Utan bloggen.

Tack alla fantastiska människor. En vacker dag kommer jag berätta för Jack om er. Om hur många ni var som hoppades att han skulle bli till. Hur många som hurrade när han blev det. 


Min mail nunardufinns@hotmail.com kommer att finnas till i ett par veckor till, sen stänger jag även den.

Världens största kram. Världens största tack. 
Tack, tack tack. Tack för att ni gjorde det här tillsammans med mig. 
Fyfan vad vi var bra.
/Linda 

Visa kommentarer (3)
Publiceras: 2013-01-09 07:53:48

Välkommen vardag!


Den 19 december packade vi rent på hyllorna på dagis och gick på julledighet.
Det har varit himla mysigt. Sovmorgon varje dag, pulkaåkning, baka pepparkakor, klä gran, fira jul, lalalala.

Idag är det över. Idag börjar dagis igen. Jag och D lämnar lilleman, och sen åker vi till stan och jobbar.
Vardag igen. IM SO HAPPY!
Äntligen lite ordning och reda. Äntligen lite paus i familjehänget. Jag älskar dom och allt det där, alla pojkarna, hunden med. Men herrejävlar vad skönt det ska bli att få vara ifred.
Att få gå på toa utan att hela familjen plötsligt har ärenden in på muggen. Att få äta lunch utan att nån sitter bredvid och smörjer in ansiktet med fiskpinnar.
Att få tala till punkt.
Att få tänka till punkt.


Då kör vi.

Publiceras: 2013-01-08 21:34:01

Vi har tre finalister!


Tack för alla förslag på tv-serier. Jag har kommit fram till tre kandidater.

1. Sons of anarchy
2. Vita huset
3. Homeland

I den ordningen. Så jag börjar väl med Sons of anarchy då. Beställer första säsongen pronto.
Tack för alla tips, jag kommer aldrig att behöva leva ett liv utan en tv-serie i boxform igen. Ni kan allt.

Publiceras: 2013-01-07 16:31:53

Vilken tv-serie ska jag beställa?


Jag såg Sopranos 10 år efter alla andra. Men SOM jag såg Sopranos när jag väl såg Sopranos. Det var en förälskelse det. Jag låg vaken hela näterna och tittade på Sopranos. Satt på middagar och kalas och bara längtade hem till mitt älskade Sopranos.
Efter sista avsnittet var jag lika tom som man är när kärleken plötsligt har tagit slut. Jag ältade Sopranos med alla jag kände. Trist för dom som sett serien för tio år sen och liksom släppt taget. 
Än idag har Sopranos en specill plats i hjärtat på mig. På riktigt.
Det som fattar fattar.

Jag har inte sett en bra serie sen dess. Jag har knappt försökt. Ingenting kan vara ens hälften så bra som Sopranos. Men mest handlar det ju givetvis om att jag fick en bebis. När man får en sån hinner man tydligen ingenting längre.
Men nu hinner jag. Nu är bebisen ingen bebis utan ett barn. En som leker med sina saker och kompisar, bygger tågbanor, ritar och glor på Alfons Åberg. Gör sånt som inte involverar mig hela tiden. Och så sover han ju mellan 19 och 08. Där är det nu tänkt att jag ska gräva ner mig i en ny serie.

Så ge mig en bra! Den ska gå att beställa på box. Den ska gärna vara spännande. Behöver ju inte vara så spännande att det kommer kiss i sängen. Inte så spännande. Men spännande. Eller vafan, skit i spännande. Bara den är bra.

Jag har inte sett en enda serie förutom Sopranos och The Office. (The Office är en annan kärlek som har gick över styr. Besatt av Ricky Gervais sen första sekunden.)

Är det Mad Men man ska se?
Eller är det Vita huset?
Eller nåt med vampyrer?
Jag är inte så road av vampyrer. Men jag kan väl ändra mig.
Ja, inte vet jag. Men det gör ni. Så berätta. Vilken serie ska jag beställa?

Publiceras: 2013-01-07 07:30:32

Lennart Nilsson, en av Jacks alla pappor


Då kan jag börja med ett erkännande innan vi går vidare till viktigare saker.
Jag trodde att bildena från "Ett barn blir till", var tagna på levande foster. Jag trodde att det var det som var grejen med Lennart Nilsson. Att det var DET han hade lyckats med. Och jag trodde att bilderna var från slutet av 70-talet.

Nu har jag sett dokumentären om Lennart, finns på SVT Play, se den! Jag har lärt mig att bilderna är tagna på döda foster. Jag har vidare lärt mig att bilderna kom 1965.

Känner mig ganska pantad.

Men i alla fall. Jag är helt tagen av filmen om Lennart och hans liv. Vilken fantastiskt liv. Han är 90 år och arbetar fortfarande. Ingår i superduperlag av forskare, läkare, tekniker och tjofaderittan. Har sett så fantastiska saker, fått uppleva en otrolig utveckling.

Och, nu kommer vi till det viktiga, Lennart har haft ett finger med i utvecklingen av IVF. Han bidrog med pengar, och dokumenterade utvecklingen. 
Jag hittade det här:

  "Problemet var bara att ingen ville satsa pengar. IVF ansågs fortfarande vara något suspekt, ur såväl religiöst som politiskt perspektiv, så istället blev de tvungna att smyga över forskningsbidrag från barnbegränsning. När stödet väl kom var det från oväntat håll.
En dag ringde fotografen Lennart Nilsson. Han hade hört att jag höll på med ägg och nu när det hade kommit två IVF-barn så ville han hit och filma. Han sa direkt att han ville fånga livets början: när ett befruktat ägg delar sig. Det tog över ett år att få ihop två minuter film. Inkubatorn måste hålla 37 grader, så Lennart byggde om hela labbet till ett värmerum för att slippa kondens på linsen. När ägget ändå inte delade sig insåg vi att det inte tålde energin vid exponeringen. Men då köpte han en västtysk spionutrustning som kunde förstärka ljuset tusen gånger i efterhand. Lennart stöttade oss mycket ekonomiskt, och vårt samarbete fortsatte i 25 år!"


Tack Lennart. Jag räknar dig till en Jack-pappa nu.
Jag samlar dom som är bra. Tre stycken så här långt. D, Lennart Nilsson och Robert Edwards.
Jag är fortfarande den enda som räknas till morsa. Ty, det var min snippa som sa ritsch, ratsch filibom-bom-bom.

Publiceras: 2013-01-06 19:33:23

Nya tider


2012. Det var väl inte så värst mycket med det året. Tänker jag. Men jag vet inte vad ett år måste komma med för att få räknas hos mig. 2012 bjöd på en flytt och med det ett helt annat slags liv. Jag är verkligen en sån där hämta-dagis-plantera-krokus-sopa-trappen-hämta-posten-människa nu.

Nu är jag den min mamma var när jag var liten. Och det var ju så nyss. Allt det där. När jag var liten. Jag minns min barndom så väl, så detaljrikt, från att jag var så liten. Och det är väl kanske det som gör att det verkligen känns som igår. Jag minns inte bara att det var Björnes magasin på tv. Jag minns i detalj hur det såg ut hos Björne. Hur han lät. Hur det lät i köket medan jag tittade på Björne. Hur skogen utanför fönstret såg ut.

I år fyller jag 30. Nu är det jag som väsnas i köket medan Jack tittar på Bolibompa. En av programledarna är kvar, Johan. Han verkar konserverad. Men Björne är borta. Ersatt av saker som går fortare och låter mer.

Och är det inte så att ungar idag är smartare än vad vi var?
Jag trodde på Tomten ganska länge, tills jag var sju eller kanske åtta. Vi har en bild från en jul när Tomten såg ut exakt som min pappa fast med en plastmask i ansiktet. Av den enkla anledningen att det var min pappa med en plastmask i ansiktet. En sån där riktigt kass mask, som ser ut som nåt som rimligtvis borde skrämma livet ur barn. Med lite glest, vitt hår på hakan och två hål i ögonen.
Man är ingen Einstein om man är 7 bast och går på det där.

På bilden sitter pappa, som alltså plötsligt har försvunnit från firandet, på en stol framför granen. I handen håller han en säck. Det finns absolut ingenting som verkar troligt i det där. Samma finbyxor, nån gammal jacka, en plastmask i nyllet.
Framför Tomten står jag. I röd klänning och med vitt band i håret. Mina ögon är stora som tefat. Jag är helt förtrollad, för Tomten sitter framför mig. Han pratar som min pappa, han är klädd som min pappa, han luktar som min pappa, han är min pappa med en plastmask i ansiktet.
Jag fattar ingenting.

Jack är 2 år. Tomten som kom till oss var Tomte enligt konstens alla regler. Det var byxor och långrock och skärp över magen. Det var långt skägg och håriga ögonbryn och vitt hår under mössan.
Det enda som stack fram var D's ögon. Han är väldigt duktig på dialekter, D, så han var en Tomte från djupaste skogarna i norr.
Jack var så förväntansfull när han stod i vardagsrummet och såg hur Tomten kom på baksidan. Han gapade stort och vinkade ivrigt. Han följde med och öppnade altandörren åt Tomten. Visade honom in, visade var Tomten kunde sitta.
Han köpte det där. Minus att han två gånger ställde sig framför Tomten, pekade honom i ansiktet och sa "du är inte min pappa?"
Han tyckte att det fanns nåt där. Nåt som var pappa. Men han fick inte ihop det riktigt, så han ifrågasatte saken. Och han försökte böja huvudet under Tomtens skägg för att kunna se in.

Han är 2 år och ifrågasätter. Jag var 7 år och helt borta.
Jag tycker att dagens barn verkar vara så. Inte alls lika lättlurade som vi.

Jaha. Nytt år. Jag älskar januari. Ganska ensam om det vad det verkar. Januari är underbart för att det ligger en psykologisk nystart i januari. Att börja om.

Att fylla 30.

Det är ju ingen ålder på en ko.
Eller det kanske det är? Hur gammal blir en ko?

Jag är nog vuxen nu. Jag handlar ekologiskt och tycker att det är fullständigt idiotiskt att mjölken inte är dyrare.
Det är väl vuxet?
Vill göra rätt för mig hela tiden. Kanske är mer sosse än vuxen?
Nåt är det.

Har blivit intresserad av dukar också.
Ja, herregud.

Mamma fyller 60 i år. Jag kommer ihåg hennes 40-årsfest. Jag kommer ihåg den mycket väl. Jag kommer till och med ihåg vad min faster skrivit på mammas födelsedagskort. Det var ett roligt rim om Carl Bildt. Det var han som var statsminister då.
Mamma fick en resa till Italien den gången. Hon blev så glad att hon började stamma och yra där på gräsmattan. Hon hade en blomkrans i håret som nån hade gjort åt henne. Det var fantastiskt fint väder.
Det var 20 år sen.
Om lika länge till fyller hon 80.

Nytt år. Och nytt liv. Precis i detta nu ligger min vän Malin med en alldeles färsk liten bebis på bröstet uppe på förlossningen.
Malin har blivit mamma till en till liten tjej.
Det känns som om det var alldeles nyss vi vrålade i barer och rökte vid hennes köksbord på förfesterna.

Det här livet alltså.
Att det ska gå så förbannat fort.
Att det är vi som är mammorna nu. Så läskigt.
Så fantastiskt.



Publiceras: 2012-12-11 10:15:09

Vad är det för fel på min dator?

Internet vill inte fungerafienden förbannade burken. Wifi fungerar inte. Sticka fungerar inte. Delning via telefonen fungerat inte. 

Vad är det för fel på dåren till dator?! 

Ja, lös det här åt mig nu. Helst utan att jag behöver anstränga mig. Tack så hjärtligt på förhand.

Jag ser att det står "fungerafienden" högst upp. Men jag kan inte ändra det utan att radera hela inlägget. Bloggverktyget fungerar så i mobilen. 

 

ANDAS, Linda, AAAAANDAS. 

Publiceras: 2012-12-10 07:23:52

Livet med vovve dag 5

Gaston, the dog, är fantastisk. Och då ska ni veta att dom orden kommer från en människa som har ganska så svårt för schäfer.
När jag utbildade mig till hundinstruktör, en gång i min förvirrade ungdom, lärde jag mig att älska alla hundraser. Till och med pudlar, som tidigare gett mig kalla kårar. Jag såg nåt fint och fantastiskt hos alla raser. Utom en. Schäfer.

Nu bor det en sån hos mig och han är ju inte jättevacker, det är han inte. Och han är ju schäfer. Med allt vad det innebär. Men ändå, jag är ju snart tokig i den där hunden, det är jag.
Han innehåller så mycket klokt.

Men svettigt är det ju också det här. Det är en period av lära-känna-varandra nu. Hunden lär känna oss och vi lär känna hunden. Mest handlar det om att hunden ska lära sig att den där korta människan som låter konstigt och flaxar med armar och ben, inte är så läskig som han ser ut.
Och att den där korta människan ska lära sig att lyssna på oss när vi säger till honom att låta bli hunden när hunden har gått och lagt sig. Att man inte klappar hundar genom att peta dom i ögat. Att man inte får dra hunden i svansen. Att man rent ut sagt SKA GE FAN mellan varven.

Gaston är så duktig. Jack är jätteduktig han med. Gaston pussar och pussar och pussar och försöker förstå varför dvärgen är som han är.
Dom kommer att mötas i mitten vad det lider. När dom har listat ut hur den andra fungerar.

Men hundhår. Det hade man ju inte saknat. Och inte slabb med vattenskål heller. Och inte doften av blöt filt. Och inte en kall nos upp i röven när man står och skakar vällingflaska i ottan.

Men promenaderna i snön. Dom hade man saknat. Och nån som blir så glad att han springer in i en vägg av ren förvirring när man kommer hem. Och den där blicken av kärlek. Den hade man saknat. Det hade man.

Publiceras: 2012-12-06 14:19:09

Nu har tre blivit fyra

Säg hej till Gaston!
Nu har vi två poliser i familjen. Han ser ut som en liten plutt på den här bilen. Det är han inte. Han är enorm. Det är som att plötsligt ha en jävla buss hemma. Men mysigt. Han är en fantastisk hund, det stod klart väldigt fort.

Det här är den första polisen som gör precis som jag säger. Jag älskar´n!

Publiceras: 2012-11-27 18:04:08

Julklappstips!


Jag gick och köpte boken, "50 nyanser av honom". Herregud vad det har snackats om den. Och man vill ju hänga med. Så jag rynkade pannan i några skeptiska falukorvar medan jag läste på baksidan i kön till kassan. Inte riktigt min typ. Tänkte jag.

Nu har jag legat vaken i två nätter och läst. För det går liksom inte att sluta. Det är en knullbok! Och det, mina damer och herrar, är ju givetvis barnsligt intressant.
Det är piskor och läder och bestraffningar och smisk med mattpiskan och ridspöt och en karl som är konstig och jätte-jätte-jääääätte-rik. Och så är det flickan som faller för honom.

Köp den till mormor i julklapp.

Publiceras: 2012-11-27 07:11:39

Om livet efter Lundell


Den 18:e september i år insåpg jag att jag stod utan biljett till Lundell. Trettio liter tårar och femtiosju bedrövelser senare, hade jag tre biljetter i min hand.
Det mailade så många dårpippis, men så många dårpippiga förslag, innan det tillslut var en sann och vacker själ som hjälpte mig.

Förväntningarna var skyhöga. Det är dom alltid. Och jag blir alltid nöjd. För även om han inte spelar alla låtar man vill höra, och även fast man är vansinnigt trött på 67, 67, vid det här laget, så är man liksom glad. Man är på Uffespelning och det är en höjdpunkt. Speciellt i en grå november.

I lördags var äntligen dags. Jag och brorsan, (som också bor på landet), åkte in till staden tillsammans med brorsans svåger Matte. Som också alltid är med. I stan mötte vi upp Peter, som också alltid är med, och två till som inte alltid är med just oss men som alltid är där.
Och vi åt och drack, och vi drack och åt. Drack mest. På en krog som ligger granne med konserthuset.
Sen gick vi. Till konserthuset alltså.

Och nu ska jag gnälla lite.
Konserthuset i Uppsala ser, till att börja med, ut som nåt som Dr Snuggles har skitit ur sig. Jaja, smaken är som baken. 
Vi har 20 minuter kvar till insläpp och ser att folket köar till baren. Så det gör vi också. Vi får vårt vin och vår öl och står som alla andra Uffepuffare där och smaskar i oss när en tant börjar slå i en triangel.
Men, ja. 
En sån där som Kurt Olssons körtant, Gudrun, hade. Pling, pling, pling, står tanten där och klingar med sin pinne och sin trangel.
Det är signalen till 2000 pers som betyder "gå och sätt er NU!"
Ulf börjar alltid i tid, det handlar om några minuter efter utsatt tid ibland. Inte mer. Om han inte ställer in hela jävla spelningen, men några såna onda aningar hade vi inte här.

När man kommer fram till den ingång som tillhör en, möts man av nästa tant. Den här har käkat taggtråd till middag och vill mörda oss. Ty, ingen av 2000 pers, har räknat ut att jackorna ska hängas av först. En trappa upp.

(DET HADE JU INTE GJORT NÅT OM NÅN VÄNLIG TRIANGELKÄRRING HADE ANVÄNT EN MIKROFON OCH EN HÖGTALARE FÖR ATT MEDDELA DET EN KVART TIDIGARE!)

Jaha, jaha, så nu ska alla plötsligt vända om och börja köa till en garderob istället. Medan svetten letar sig fram mellan skinkorna.
Brorsan tar våra jackor och lyckas komma fram till garderoben på nolltid. Jag vet inte hur han gjorde. Han måste ha samlagat med nån ansvarig på rekordtid och fått förmåner.

På det SPRINGER vi till vår ingång. Typ 20 meter. Men i alla fall. Lite jobbigt. Jag var faktiskt ganska full. Inte ens det fick man vara ifred.

Sen började det. Vi hade SKITBRA platser.
Killen som fixade dom här biljetterna, jag ska be brorsan att samlaga med honom också. Som tack.

Ulf. Se så det svänger när han lyfter det 64-åriga benet i en hundkissarpolka.

Tre timmar senare klev vi ut i Uppsalakvällen med betydligt försämrad hörsel.
Jag har gått på Uffespelningar i 12 år. Det här var en av de sämre. Men det betyder inte att den var dålig. Den var jättebra. Lägstanivån är hög.
Jag fick höra den finaste "Bente". Och en fantastisk "Stackars Jack".
Men sånt bryr ju inte ni er om.

Dagen efter vaknade jag, bakfull som ett djur. Och det var väldigt konstigt med tanke på att jag skötte mig ordentligt. Det gör jag ju jämt. Trots att mamma inte tror det. En timme innan spelningen, när vi sitter på krogen och äter, så skickar mamma ett sms till brorsan, där det står:
"Ta hand om lillasyster. Du vet ju att hon kan bli lite vild när hon sätter den sidan till".
Och fort som fan knäpper brorsan en bild på mig, givetvis när jag dricker vin och spretar med ögonen åt alla håll. Jag ser aprak ut. Det var jag inte. Den skickar han till mamma med orden "Jodå, hon är på gång".

Bakis blev jag hur som helst.
Och liksom, tom.
För nu är det över. Alla månader med jakt efter biljetter. Alla veckor av längtan när vi visstwe att vi skulle gå. Allt det där. Förväntningarna innan.

Livet efter Lundell är ganska tomt ett tag. Lite som om man haft en gammal gapig morfar på besök, som sen åkt hem.
Tyst det blir.

Livet efter Lundell är liksom lite tråkigare. Lite mer november.

Publiceras: 2012-11-19 08:56:02

Vi har fått op-tid


Tjong, så damp den ner i lådan. För tre veckor sen. 8:e december är det dags att operera lilleman. En lördag, hej moderna framtiden!
Jag trodde aldrig att vi skulle få en tid före jul. Men det fick vi. Och det är lite läskigt men mest skönt. För herregud vad han har fått öroninflammationer den pojken.

Det största frågetecknet just nu:
Det stod i informationen som vi fick tillsammans med kallelsen, att han ska dricka nåt lugnande där på sjukhuset innan han rullas in och blir sövd.

Låt mig gissa att den där drickan inte smakar hallonkyss.
Låt mig gissa att den där drickan smakar som en misshandel.

Är det mycket nödvändigt att dom får i sig det där? Kan man inte få en tablett att krossa i nåt som smakar gott?

Är dom medvetna om exakt hur jävla envis en 2-åring kan vara när den sätter den sidan till?

Va?

Publiceras: 2012-11-18 19:43:10

Dagens pappapåse

En låda kronljus.
Tre laxtournedo med kantareller. Färska som man köper över disk och sen bara knuffar in i ugnen hemma. Jättegoda var dom.
En påse lussebullar.
Två tändare.
En film till Jack.

Publiceras: 2012-11-14 20:11:50

Det kom ett samtal...


Det ringde på min mobil ikväll. Ett nummer jag inte kände igen. Tänkte att det säkert var en försäljare och tänkte ignorera. (Trött och slut är jag. Sjuk. Jag har aldrig varit så sjuk som jag varit i några dagar nu. På bättringsvägen. Tror jag. Mamma var här igår och såg till så att livet gick ihop. Tack mamma. Utan dig hade jag dött. Långt tidigare än igår. Senast igår. Tack älskade mamma. Tack för att du är du.)
Jag svarade. Skeptisk röst fräste fram ett trött "Linda".

Det var ingen försäljare. Det var en man som jag känt i många år nu. I nästan tjugo. Men han har aldrig ringt mig. Jag har aldrig ringt till honom.

Nore.
Det var Nore som ringde.
Vår granne från sommarstugan.
Nu behöver vi inte tala så mycket om hans ålder, men nästa gång han fyller år så fyller han 80 år. Plus 7 år.
Den härligaste farbrorn på denna jord.

Han ringde mig för att fråga om jag har slutat att blogga. Han berättade att han saknade mina inlägg. Att han tyckte om att läsa om mina funderingar.

Å, Nore! Och Kerstin, den minst lika fantastiska frun.

Vad jag är glad att jag fått bo grannar med er varje sommar i så många år. Vad jag är glad att jag fått äta Kerstins jordgubbstårta och Nores Norekaka på er altan. Vad jag är glad över att jag fått sitta med er och höra på fantastiska berättelser från förr. Vad jag är glad att jag har fått kramas med er, skratta med er.

När vi kom upp till sommarstugan med Jack för första gången, och gick in i vår lillstuga på tomten, så möttes vi av ett riktigt konstverk. På väggen hängde en tavla som Nore gjort. Med en bild på mig som höggravid, med Jacks födelsedatum, längd och vikt. Och ett stort:
"VÄLKOMMEN TILL LÅNGSAND LILL-BOSSE".
Jack hette Lill-Bosse i magen. Och nu hade han kommit till vårt smultronställe. Så välkommen.

Nore har läst min blogg sen innan det fanns någon Jack. Och han har fortsatt. Troget. Så när Nore ringde ikväll för att berätta att jag inte bloggat sen den 28.e oktober, då lovade jag att genast ta tag i saken.

Och nu har jag gjort det.
Hej Nore och Kerstin, jag är tillbaka!

Publiceras: 2012-10-28 23:48:17

Tidernas bästa mamma- och pappapåse!


I lördags var vi utbjudna på restaurang minsann. Mamma och pappa bjöd oss samt storebror och hans familj. De var vansinnigt gott det, rakt igenom. Från skumpan i början till tiramisun i slutet. Vinet var också förbaskat gott. Och skumpan, det sa jag va? Och vinet. Och förrätten och varmrätten. Jag åt en kyckling som serverades i nåt gott som var rött. Gud så gott det var. Och D åt oxfilé. Gud vad god den var. Jack åt köttbullar. Äkta italienska. Gud vad goda dom var. Och vad duktig han var, den där lilla.
Han hade sina kusiner att roa sig med, och sina gudföräldrar och oss och mormor. Men bäst av alla är ju alltid morfar.

Efter middagen så fortsatte kalaset hemma hos mamma och pappa. Där fick man gott vin igen. Gud vad vin är gott!
Och barnen fick chips och ostbågar och låg i gästrummet och tittade på Alfons Åberg, eller klättrade över oss i soffan och var allmänt vilda. Fast inte det största barnet, Jacob. För han är snart 15 år och ville hellre umgås med en kompis än att hänga med oss. Herregud, jag kommer ihåg när han bajsade senap och var rädd för allt. Vår största bebis som blivit stor. Buhu, buhu vad vackert och läskigt.

Och där nånstans mellan vinet och vinet så berättade mamma och pappa att dom under dagen köpt en resa till oss alla. I juni fyller mamma 60 år och det ska vi fira i värmen. Där barnen kan bada från morgon till kväll, leva på glass och ännu mera glass. Och där vi vuxna kan, ptja... dricka vin!
Jamenherregud så underbart det ska bli. Hela klanen av dårar. Vi kommer att behöva semester från varandra när vi kommer hem igen. Vi kommer att ha det fantastiskt när vi är där.
Låt det bli juni snart.
Hit ska vi!

 

 

Publiceras: 2012-10-24 07:55:33

Tapetkaoset


När vi flyttade in här, i januari, så var det hög prio på att tapetsera om i vardagsrummet. Smaken är som baken och tapeten som sitter där smakar verkligen bak i min mun.
Därför är det kanske lite konstigt att vi gjorde om alla rum utom just vardagsrummet. Det kan man ju verkligen tycka.

I onsdags klockan åtta ringde det på dörren. Utanför stod en målare. Och nu tar han hand om det där. Han har spackalt och slipat och spacklat och slipat och målat tak. Imorgon ska han hänga tapeter.
Det blir jättefint!
Pappa och D skulle fixa det först. Men jag sa ifrån på skarpen. Dom är duktiga och allt det där, men det blir ju aldrig riktigt 100 när amatörer ska leka Ernst.
Nu blir det 100.

Problemet är bara att hela vardagsrummet är tomt och helt inplastat. Hemmet är som en byggarbetsplats. Det ligger ett lager slipdamm över hela huset. Vi har vardagsrumsmöbler i köket och hallinredningen i tvättstugan.
Ingenting är som det ska.
Men fint blir det. Himla fint.

Här har ni en bild på tapeten som är överspacklad och glömd nu. Tapeten som fått mig att säga fula ord varje dag i snart ett år. Tapeten som kan vara det fulaste jag sett i tapetväg.
Tapeten som hade kunnat bli min hjärnblödningsdöd.

Publiceras: 2012-10-18 10:54:50

Titta vad jag har!

Publiceras: 2012-10-17 13:50:48

Föräldramöte


Gissa vem som fick öroninflammation i fredags?
Ja, precis. Ni gissade rätt.


Det var föräldramöte på dagis igår. Det verkar vara fullt godkänt att säga dagis på Jacks dagis. Man får inget ont öga från en fröken som genast rättar med ett "det heter förskola!"
Det var mitt livs första föräldramöte. Det var D som gick på informationsmötet när Jack skulle börja på det här dagiset. Och på det förra gick jag aldrig på nåt. Det kom väl en öroninflammation ivägen.

Jag, min dumma kossa, trodde att ett föräldramöte gick ut på att man lyssnade på information av olika slag, drack kaffe, åt bulle och sen fick ställa frågor. Tack och hej, gå hem.

Men neeejdåå.
Man fick inget kaffe och ingen bulle. Man fick saft och äpple. Ingen tog utom jag. Sara förklarade att man inte kan äta äpplen under mötet i alla fall, eftersom det låter. Men herregud tänkte jag, folk ska väl hålla låda så pass att jag kan tugga utan att störa.
Det skulle inte folk.
Vi skulle sitta på stolar, 20 centimeter ovanför havet, och titta på ett bildspel som berättade om verksamheten på vårt dagis. 
Jag ÄLSKAR vårt dagis. 30 barn totalt, uppdelade på två avdelningar och sex pedagoger. Jag ÄLSKAR våra fröknar. Jag älskar vårt superfina, supernya dagis med den fina gården med äppelträd, vinbärsbuskar, skogsgård och allt det där. Jag älskar det bananas. Älskar alla fantastiska pedagoger som går ut i den där skogen VARJE dag och är exalterade över sniglar, kottar och maskar.
En pedagog ägnade en hel kväll åt att plocka tomma snäckskal. Morgonen efter gick hon ut i skogen och placerade ut dom lite överallt. Bara för att ungarna skulle få uppleva lyckan av att hitta dom.
Herregud, detta engagemang.
Det märks att det här är ett gäng kvinnor som brinner för sina jobb, för våra barn. Vi är så lyckligt lottade som fått plats i den här lilla guldgruvan.

Så långt var allt fint.
När bildspelet var över och några få övriga frågor hade klarats av, så trodde jag att det var slut. Men nä. Då skulle vi delas in i tre diskussionsgrupper.
Och det är ju bra. Att man får sitta och diskutera. MEN DET HAR JU ALDRIG KÄNTS NATURLIGT SÅNT DÄR!
En utses genast till ledare genom att vara den som helt enkelt läser den första frågan. En babblar oavbrutet, en säger ingenting, en säger helt irrelevanta saker (jag. Alltid jag. Att jag inte bara kan hålla käften?), en brinner för det ämnet, en brinner för nåt annat, en tycker att det är viktigt, en tycker inte det.

Så man sitter där och anpassar sig. Vill inte sticka ut. Inte säga fel. Inte tycka för mycket. Inte säga för lite. Sitter där och hoppas att dom andra mammornas ungar inte kommit hem nån dag och sagt "JACK SLOG MIG!", så att man nu sitter där med ett orört äpple i handen och är mamman till HAN SOM SLOG! Och det där jävla äpplet. Det kunde jag inte tugga på och inte kasta. Man kastar knappast ett orört äpple. tar upp det från fruktfatet och langar det i soporna. Då hade man ju ganska snart fått till det där med att uppfattas som rubbad. Lägga tillbaks det kan man ju inte heller göra när man befinner sig i en lokal med 50 pers som dagligen upprepar för dvärgar "att man inte kan fingra på allt och sen lägga tillbaks". Så jaha, jaha, nähä.
Då sitter jag väl här med mitt jävla äpple då. Som en girig.

Och sen går jag hem med äpplet. Hur sjukt blir inte det då?
Att ta ett äpple 18.30, som man sen bär runt på till klockan 20 när man går hem. Som om man tog bara för att det var gratis.

Genus skulle vi diskutera i gruppen. Genustänk.
OCH DÄR VILL MAN JU HÄNGA MED!
Fatta nåt. Vara modern. Ha begripit ett jävla dugg. Vara medveten. Göra aktiva val varje dag. Vara en sån vars peng har trillat ner.
Jag sa att jag vill att pedagogerna ska hjälpa killarna att hitta alternativ till pinnlekarna. Det är många grabbar på Jacks dagis och kan lätt bli grabbigt. Det är min skräck.
Fröken tröstade med att pojkarna hade dragit pinnarna i dockvagnar igår.

This road är så jävla lång.

Det är det här inlägget också nu. Nä, hörrninini. Jag har fått ett mail från en människa med Uffebiljetter. Nu ska jag undersöka vad det är för stjärna den här gången. Så här långt har det mest handlat om bedragare, och folk kan tänka sig att skicka biljetten så fort jag har satt in pengar på deras konto.
Dom kan aldrig träffas (bor alltid i nåt som slutar på köping). Dom kan inte ta emot besök om man råkar känna nån som bor i nåt med köping och som kan tänka sig att hämta biljetten. För då har dom alltid cancer och är så sjuka, så sjuka, så sjuka. Och svaga och mer döda än levande.

Den här gången leder namnet och mobilnumret till en fullt normal människa med ett fullt normalt jobb.
Det kanske händer nu. Gud kanske har ångrat sig och vill att jag ska få gå på Uffe.
Nu pörjar kanse rolit komma!



Publiceras: 2012-10-11 10:55:04

Dagens pappapåse


Ett paket nattblojor. Ett paket dagblöjor.
En mössa till Jack. "Titta, som en kanin!", hojtade pappa. "Så himla kul mössa. Med bollarna i snöre. Och billig. Herregud, 129 spänn för en mössa. Det är ju gratis".
Fikabröd för 46 personer.
Ett paket fryspåsar, 3 liters.
Ett paket disktrasor.

Tack pappa. Vi love you för alltid.

 

Publiceras: 2012-10-11 10:38:07

Analrodnad


Igår var vi hos öronspecialisten. Det var en snabb undersökning och på det ett snabbt beslut om operation. Det blev som jag trodde, inga rör. Det ska skrapas rent bakom näsan, delar av halsmandlarna ska plockas bort, och om det ligger vätska bakom trumhinnan just den dagen så kommer läkaren att sticka hål och suga ut den.

Jag är nog läkare, jag. Fast utan examen, diplom och legitimation.
Men kunskaperna, alltså kunskaperna är dom samma.

Inom tre månader är han opererad sa doktorn.
Det tyckte jag lät konstigt eftersom jag fått höra överallt nu att väntetiden är så lång att ungarna väljer att ta med sig frun istället för mamma när dom äntligen får en tid.
Men jag har ju världens bästa läkare. Eller vi. Vi har ju världens bästa läkare. Anders. Han har skickat oss till specialisten vi var hos igår, och han i sin tur samarbetar inte med det stora sjukhuset, utan med ett litet, där väntetiderna inte är i närheten av lika långa.

Det finns fan hopp om folk alltså. Vissa tänker ju. Det finns fortfarande människor som använder hjärnan till nyttigare saker än att analysera Big Brother och bönder som söker fruar.
Härligt!

Apropå bönder som söker fruar. Jag tittade på det i tio minuter igår. Men det gick inte. Jag rodnade hela vägen ner till analen.
Folk säger att det är ett gulligt program.
Gulligt?
Kycklingar och kattungar och rultiga ungar som försöker gå och gamla tanter som köper Bridgeblandning och Luciatåg på dagis. Sånt är gulligt.
Kollektiva dejter och vuxna människor som blir avundsjuka på en kärring som får gå en skogspromenad med en bonde. Sånt är fan inte gulligt.

Ja, det var allt för nu. Hej på er då.


Publiceras: 2012-10-10 09:45:02

3, himla onödig siffra, det

Publiceras: 2012-10-04 18:52:51

Gåtan i det här då


Idag blev det brått att hitta den borttappade nyckeln. I ottan började jag jakten. Jag vände ut och in på allt. På precis allt. D gjorde samma sak. Det tog några sköna timmar av kaos.

Till saken hör att en av mina kappor har försvunnit helt spårlöst. Jag misstänkte att nyckeln eventuellt kunde ligga i den. Så vi letade efter nyckeln. Och kappan. Vi hittade andra borttappade saker. Som ett av dom mobila bredbanden som jag (alltid jag), hade bort för en månad sen. Men ingen nyckel och ingen kappa. Att jag har bort en nyckel går ju liksom att begripa. Den är så liten och så. Men en kappa?

När vi hade letat överallt. Verkligen överallt. Samt messat och ringt halva släkten, så insåg vi att det bara var att ge upp. Vi fick lämna in den gamla bilen med bara en nyckel. Man lär ju inte bli halshuggen, sa jag. Och D höll men började yra nåt om omprogramering av nyckel och jättekostnaden för det och bla, bla.

Jag åkte till jobbet för att titta där. Bara för att ha gjort det. Det var rent omöjligt att nyckeln skulle finnas där. Men i alla fall.
På jobbet hände min kappa. I kappan låg bilnyckeln.
Jubel och så vidare.

Skriva, skriva papper. Lämna gammal bil. Få ny bil. Som hade rullat 9 kilometer och luktar så nytt att man blir snurrig.
Sen lämnade vi D på jobbet och drog till biblioteket, jag och Jack. Lämnade gammalt, hämtade nytt. Det har varit dagens melodi det.

Handla, leka, laga, äta, bada, somna. Ovaggad. 18.20, sen pallade han inte mer. Fridens liljor.

Och här sitter jag nu. I ett mörkt kök på min gata i byn och funderar. Jag funderar på hur det gick till den där gången när jag åkte till jobbet med kappa och bilnyckel, och sen åkte hem med bilen igen utan nyckeln.
Det borde verkligen ha varit svårt.

Publiceras: 2012-10-03 22:29:16

Och jag är fortfarande gamla vanliga Linda


Jag har fått två svar på annonsen.
Det första kom från en kille som ville sälja knark. Jag listade ut ganska snart att det var min man som försökte vara rolig. Jätterolig. (Zzzzz.)

Det andra kom från en kille som jag älskade i 10 minuter. Han hade två biljetter över eftersom han inte kunde gå på spelningen som planerat.
Efter en liten googling på hans mailadress var kärleken över. Träffarna på google handlade om milslånga berättelser från folk som blivit lurad på allt från hyreskontrakt till datorer av min nya honey.
Och där var den kärleken över och förbi.

Jaha. Gud vill inte att jag ska få se Lundell i november?
Vad har jag gjort för att förtjäna det nu då? Jag är en god människa. Jag fuskar ibland när jag sopsorterar, det gör jag. Men vafan, spelar det SÅ jävla stor roll om bananskalet brinner upp istället för ruttnar sönder?
JAG KÖPER JU I ALLA FALL EKOLOGISKA BANANER! Hör du det, Gud? Jag är en fin människa!

Och ikväll kan vi konstatera att jag fortfarande är gamla vanliga Linda. Intet nytt sker under solen.
Imorgon ska vi hämta den nya bilen, och med det lämna in den gamla. Jag och D har varsin nyckel. Min lyckades jag slarva bort i nån väska, ficka eller annan gömma, för ett halvår sen. D har bett mig titta efter den. Jag har knuffat det hela lite på framtiden och startade jakten ikväll. Klockan 22.

BÅTTA, som Jack säger.

Har försökt att skylla det här på D. Frågat om han inte kommer ihåg den där gången när han lånade min nyckel och sen aldrig lämnade tillbaks den igen.
Men tänk, det kan han absolut inte komma ihåg. Han vill istället påstå att det aldrig har hänt. Vidare vill han mena att han ALDRIG behöver låna saker av mig eftersom han håller reda på sina egna.

Tönt.



Publiceras: 2012-10-02 20:25:05

Desperado


Läget just nu.

Desperat.

Publiceras: 2012-10-02 00:22:05

Sverige, 2012


"Hej barn. Nu är det så här att mamma är ju singel, och mamma vill ju ha en man som hon kan vara kär i. Som kan spika upp tavlor på väggen, byta däck på bilen, laga goda middagar till mamma. En man som ni barn kan ha roligt med. Han ska till exempel kunna vara i samma rum som er i mer än tio minuter utan att krevera. Och han ska spela fotboll med er på baksidan. Och sånt. Ni vet. Så nu ska mamma försöka hitta en sån kille, okej? Så nu kommer det att komma hit ett kameratem från TV3, ROLIGT VA? Dom ska filma här hemma. Hela tiden. När vi äter frukost, och handlar mat, och har fredagsmys. Och ja, just det, det kommer att flytta in ett halvt fotbollslag med killar här också. Killar som vill ligga med mamma eftersom mamma är en så himla härlig och fin tjej. Killarna ska bo här med oss nu så att vi kan lära känna dom lite bättre och se vem av killarna som kan bli mammas nya kille och er nya extrapappa! Killarna ska tävla om vem som ska få sitta närmast mamma i soffan på kvällen när vi tittar på tv. Och så ska dom tuppfightas om vem som får gå med mamma på en promenad runt husknuten och smyghångla upp mamma mot väggen. Ni ska bada med killarna i den uppblåsbara poolen. Det kommer bli jättetrångt men FÖRSÖK att se lite jävla lyckliga ut nu för mammas skull. Och så ska dom sova på madrasser i hela lägenheten. I ert rum också. Mysigt, va? Och så filmar det där kamerateamet allt sen visas det på tv så att era klasskompisar kan se vilken spännande och mysig sommar vi hade. Ok, ungar, är ni med nu då? Le för fan för nu kommer dom!"

Publiceras: 2012-10-01 23:52:02

Nu pörja rolit komma!


Som finnen sa.

Det är så jävla roliga saker på gång! Både här och där. Men mest här. Och ni ska ju få veta precis allt, men lite till får ni stå ut. Jag jobbar på en skojig sak som ni också kommer att få glädje av. Förhoppningsvis. Det är en väldig massa slit för mig och mina medarbetare innan vi kan leverera. Men vi kämpar på. Vi jobbar på det. hela tiden. Dygnet runt. Hjärnan på högvarv. Vi har slutat sova på nätterna, sömn tar för mycket tid. Vi har kreativa möten dygnet runt nu.
Rom byggdes inte på en dag och så vidare.

Vet ni vad som är mindre roligt?
ATT JAG FORTFARANDE INTE HAR NÅN JÄVLA BILJETT TILL ULF LUNDELL PÅ UKK DEN 24/11.

Hur fan ska jag lösa det här?

Publiceras: 2012-09-30 10:04:57

Jack har varit på tantfika


Igår åkte jag, Jack, Malin och Lisa hem till vår vän Veronica och hennes dotter Linnéa. Lisa är dotter till Malin.
Är ni med?

Tanken var att barnen skulle leka i Linnéas rum medan mammorna drack kaffe och pratade om viktiga saker i vardagsrummet. Så blev det inte.
Barnen klättrade över oss, över inredning, över varandra, i vardagsrummet. Där vi var, där var barnen. Leksakerna fraktade dom helt sonika ut ur Linnéas rum till vardagsrumsgolvet.

Det gick ju bra det också. Man fick vakta tungan lite bara. Tänka på hur man uttryckte sig när det skulle skvallras och tantsnackas. Och det gick ju bra.
När tre timmar hade gått och träffen var över, hade vi lyckats riktigt bra. Det enda som gått lite åt helvete på vägen var att ett barn (mitt), lyckats snappa upp en svordom och sett till att upprepa den, "VAFAAAN". Och ett annat barn hade fått ur sig: "Vadå BITTERFITTA, vad är det?"

8 av 10 mammapoäng. Bra av oss. Supermammorna.


Publiceras: 2012-09-29 22:16:55

Besvikelsen


Att sitta i soffan alldeles ensam en lönehelg i september, (medan resten av landets befolkning är på krogen, har parmiddagar, hånglar sig varma i regnigt höstväder, lever la dolce vita och så on), titta på Pluras kök och ännu en gång konstatera att man inte var bjuden på rödvin och sjönsång den här lördagen heller.

Den besvikelsen.
Alltså, jävla Plura.

Publiceras: 2012-09-28 17:59:45

Bilen, del 3. Den är min nu


Idag skrev vi papper på bilen. Det kändes ju lite högtidligt och så. Jag, min dumma idiot (samt tönt, läs inlägget nedan), trodde att vi skulle få bilen idag.
Eh.
Jag är inte så bra på sånt här. Inte fan vet jag hur det går till. Men D förklarade att vi inte alls skulle få nån bil idag. Att alla tillval vi har valt ska dit först. Att bilen är helt inplastad nu. Att den ska göras klar. På bilfirman pekade han på en bil som stod vid sidan av och väntade på att bli leveransklar. Titta in i den, sa D. Och då gjorde jag det för jag gör som jag blir tillsagd jag. Och allt var inplastat. Där nummerplåten ska sitta satt det ingenting.

Jaha. Nästa vecka får vi hämta den. På onsdag eller torsdag.
Då kommer Jack (som KAN SJÄLV INTE HJÄLPA!) att kliva upp i sin stol med leriga gummnistövlar. Och tre dagar senare har han hunnit äta både frukost, lunch och middag där i baksätet och sen är allting precis lika rörigt och skitigt som vanligt.

Och nån vecka senare har jag kört in i nåt. Det är min grej det, kan man säga.
Samma vecka som pappas bil rullade ut från fabriken, så fick jag låna den en dag till jobbet. Det firade jag genom att köra lite för nära grinden när jag skulle in på parkeringen på morgonen. Skrapade upp en 30, 40 papp av värdet där på en sekund.
Duktig på så sätt, jag.

När vi nu skulle köpa den här bilen och satt hos försäljaren och talade om värdet på bilen vi har nu så frågade försäljaren om det finns några skador på den.
Då tittade D på mig med en blick som sa "berätta du, klantarsel".
Och då berättade jag om hålet i bak som uppstod när jag backade in i en sten stor som Amerika, på en parkering stor som Ryssland.
Åsså drog vi av några ören från insatsen i den nya bilen.

Bilar vs Linda 2-0.



Publiceras: 2012-09-28 17:55:03

Jag är en tönt. Förlåt mig


Ni som påpekade att mitt förra inlägg är på samma nivå som idiotstatusarna på Facebook där människor bara skriver en rad i hopp om att kommentarerna med frågor ska hagla, ni har rätt.
Fan vad töntigt. Jag som kräks av såna statusar. Och så gjorde jag en själv. Men det var liksom inte för att ni skulle tjata på mig. Inte för att jag skulle få känna mig speciell och så. Det var liksom för att jag ville berätta lite, för att ni skulle bli nyfikna såklart. För att skoja lite. För jag kan faktiskt inte berätta än men ville så ett frö.

Så vi lämnar det nu. För ett tag. Jag kommer garanterat att återkomma i ämnet.
Jag lovar. Tills dess får ni vara nyfikna.
Förlåtkramar från tönten.

Publiceras: 2012-09-27 12:50:42

Tre ska bli fyra



Och då talar jag inte om den nya bilen.

Visa kommentarer (1)
Publiceras: 2012-09-26 22:35:02

Om bilköpet, del 2


Jodå. In klev vi, på bilfirman, pappa, jag och Jack.
Innan försäljaren ens hade fått veta vilken modell jag var intresserad av, så hade pappa prutat tio lax.
Bra där.

Vi gick runt där och tittade på bilar. När det aldrig kom nån försäljare såg pappa till att få fart på en.
Med Jack i näven och med mig i hälarna trampade han fram till en av glasburarna där det satt en hipp karl med analtighta jeans och perfekt frisyr. Tillbakalutad. Överlägsen. Hela han osade dryg jävel.

Pappa: "Är du upptagen?"
Försäljaren: "Nä".
Pappa: "Och ändå sitter du här medan vi springer runt där. Men skit i det. Jo, nu ska du berätta för oss varför vi ska välja en av era blablabla, istället för konkurrentens blablabla som vi redan har tittat på".
Försäljaren: "Ja, det är ju oerhört enkelt". Och sen följde tio minuter av obehag medan det rann bajs ur munnen på drygot.

Sen fick försäljaren inte bara fylla oss med bajs. Han fick ta emot också. För pappa passade på att berätta historien om när han skulle köpa ny bil sist, och tog beslutet att för första gången, överge Volvo.
Vi var på Volvo. Det var en försäljare på Volvo som tvingades lyssna på den romanen.

Försäljaren förklarade vad allt kostade och pappa drog ifrån några tusen på allt.
"Ska ni ha det och det så är det tiotusen till".
Pappa: "Sextusen, alltså".
Och ska ni ha det och det så är det ungefär femtusen till".
Pappa: "Tre alltså. Men det bjuder du på".
Försäljaren: "Nja. Alltså. Jag har redan gått ner mycket. Jag kan inte gå ner mer".
pappa: "Jo, du kan, men du vill inte".
Försäljaren: "Vi kan diskutera kronor och ören när ni har bestämt er".
Pappa: "Det tolkar jag som ett ja".

Det slutade med att pappa hade prutat ner allt och fått allt som gick att få.
Men jag hade redan bestämt mig.
Det skulle inte bli nån sån bil. Det skulle bli konkurrentens.

Och så blir det. Imorgon skriver vi.


Publiceras: 2012-09-26 21:41:49

Dagens pappapåse

Två marschaller.
En klickskrapa och två extra paket rakblad.
Tejp Sån där svart, tjock.
Pappa: "D behöver sån".
Jag: "Men fyra rullar, verkligen?"
Pappa: "Jadå. Förfan".
Tre hänglås med tillhörande nycklar. Oklart vad det minsta kan användas till. Jacks framtida dagböcker kanske.

Publiceras: 2012-09-25 19:49:36

Vi ska köpa ny bil. Miljöbil


Vi klev in i en bilaffär igår. (Bilaffär? Låter som ett ställe där man trycker ner bilen i en kundvagn, fraktar till kassan, lassar upp på ett band, betalar och pressar ner i en plastpåse.)
Vi klev in på en bilfirma igår. Hej manliga världen,

På en sekund hade man en försäljare i trynet. Bilförsäljare. Alltså. Att dom orkar. Dag ut och dag in. D lyckades bli av med honom och vi kunde titta runt i lugn och ro.
Tills det var dags att gå. Då kom det fram en annan försäljare och undrade om vi hade fått hjälp. D sa att vi hade det. Försäljaren sa att vi skulle säga till om vi hade några frågor. Och då händer det.
Taket i jättelokalen öppnas och i hålet som uppstår kommer det ner en ENORM pil. Pilen blinkar i illrött. Det står IDIOT på pilen. Och den hänger över huvudet på D.
"Ja, jag har några frågor".

Så sa han och sen var vi fast. Försäljaren sög fast på oss med sina åtta sugploppiga armar. 30 sekunder senare satt vi på hans rum och diskuterade ekonomin. Tre minuter efter det provkörde vi eländet över stockar och sten på en landsväg.
"NI MÅÅÅÅSTE PROVKÖRA. DET ÄR EN FAAAAAAAAANTAAAAASTISK KÖRUPPLEVELSE!"

Jag satte mig på passagerarsidan och höll på att leta ihjäl mig efter en knapp som skulle få sätet att gå från liggande till sittande. Det tog halva resan. Sen skulle jag köra. Jag var så nervös för att krocka skiten att det hela utvecklades till en mycket obehaglig körupplevelse.

Jaha. Jaha. Sitta på kontor igen. Och nu märker jag ju att D är såld. Han tycker att vi kan skriva på pappret och fira att vi precis köpt plåt för så mycket pengar att man blir svettig hela vägen ner mellan skinkorna.

Säljaren ler sitt bredaste leende, tittar på mig och frågar "Har ni tänkt på vilken färg ni vill ha?"

Så gör bilförsäljare. För dom har lärt sig på bilförsäljareskolan att man ska le sitt bredaste leende och titta på kvinnan i sällskapet när man frågar om färgen. För det är ungefär det och ingenting annat som fruntimmer begriper sig på.
Det här var så genomskinligt att jag ville klappa till gubben. Ungefär samtidigt som jag hör mig själv gasta:
"Ja, EN MÖRKBRUN VILL JAG HA!"
Lättköpta stycke.

Men sen blev det hem och fundera. Återvända dagen efter. Och hur mycket försäljaren än tror att jag är ett koko fruntimmer som bara begriper mig på färgen när det kommer till bilen, så har han fel.
För det är jag som bestämmer. Det är jag som är chef här. Typ.

Så därför har jag, smart kvinna som jag är, sett till att boka träff med en helt annan försäljare, på en helt annan firma, imorgon. Utan D. För han ska vara borta hela dagen.
Utan D men med pappa. Bara för att han är så jävla bra på att prata med såna där jobbiga försäljare tills dom är redo att skänka bort bilen bara pappa lovar att gå hem snart.

Efter imorgon har vi nåt att jämföra med. Efter imorgon har vi alternativ.
Det krävdes ett koko fruntimmer till att lista ut det.

Publiceras: 2012-09-24 22:01:54

Time flies


Jack, 2 bast. Klädd i randiga kläder med Bamse på magen. Två äpplen hög.
Hoppar upp och ner. Oklart varför, han roas väl av det. Plötsligt stannar han upp, tittar frågande på mig och ba: "Mamma, hur mycket är klockan?"

Publiceras: 2012-09-22 14:01:27

STOPPA VÄRLDEN!


Det här är viktigt. Det här förtjänar utrymme i pressen.
Det här är nåt som berör oss alla. Som rör oss alla.
Det här.

 

Expressen, ditt värdelösa, skitiga lilla stycke.

Publiceras: 2012-09-20 22:21:06

Lite ambulans, lite kantarell


Den här dagen, ett liv.
Ja. herregud.

Vaknade i ottan eftersom dvärgen tyckte att det var dags. Han sover gärna till 8.30-9.00 i vanliga fall. Men inte jämt. Idag var det inte jämt, så att säga. Tio i sju drog han mig i håret och försökte få igång dagen. "Mamma, HEJ! Gå ner dricka välling nu?"
Herregud i helvete, hur orkar ni människor som har morgonpigga barn?
Jag är SÅ tacksam över att det här barnet alltid har sovit bra. De nätter vi har varit vakna med Jack går att räkna på ena handens fingrar. Inte ens när han är som sjukast i öroninflammation så sover han dåligt. (PEPPAR PEPPAR HA SAMLAG MED EN GRAN!)

Trots att vi var uppe alldeles för tidigt och hade shitloads med tid på oss, så lyckades vi givetvis komma flåsandes in på dagisgården tio minuter över nio. Det är tio minuter försent det. Ty, vi tyckte det var mycket mysigare att ligga under en filt i soffan hela morgonen än att duscha, klä på oss, packa väskor, sminka mamman och sånt.

Jag stressar iväg för att ta tag i dagen och har precis börjat med det när nån som står mig mycket nära ringer. Hon har drabbats av en akut och farlig sjukdom. Hon hade så fruktansvärt ont när hon ringde. Hon var så sjuk när jag kom dit. Det blev till att åka pling-plong-taxi till plåsterhuset, så att säga. Och efter ambulansen åkte jag i min bil. Jag körde skitfort. Hade D fått tag i mig så hade han klippt körkortet i tusen bitar.
På väg in till sjukan ringer jag mamma som är ledig idag. Berättar läget och två minuter senare sitter hon på cykeln på väg till akuten. Som ett spjut for hon Uppsala fram, morsan.

Vi hängde där intill en liten räka som låg i ett akutrum på lasarettet och hade nåt så överjävligt skitont. Morfin och en akut operationstid blev svaret.

Jaha, jaha. Sen drog jag på uppföljningssamtal till ormterapin. Skröt om vilken tuffing jag är. Psykologen J höll med och sen skildes våra vägar för alltid.

Ja, sen var det bara vanligt liv i några timmar. Inget att tala om.

När det blev kväller och sonen var hämntad skivade jag upp en blodpudding och kastade in den i ugnen. Sen langade jag upp lingonsylt på tallrik och ignorerade det faktum att det fanns morötter att riva som tillbehör.
Stekte två paket bacon till D. (Lycklig är den som är så pass ofet att han helt bekymmersfritt kan tugga i sig två paket bacon till middag.)
Jag lassade upp blodpudding och lingon till sonen, ropade ATT MATEN ÄR FÄRDIG KOM NU OCH ÄT NEJ INTE CYKLA MER NU NEJ INTE GÅ IN TILL MAJA KOM NU IN OCH ÄT Å VAD DUKTIG DU ÄR SOM KAN TA AV DIG JACKAN OCH STÖVLARNA SJÄLV OCH STÄLLA STÖVLARNA I HALLEN OCH SITT NU OCH ÄT HÄR ÄR MATEN HÄR ÄR MJÖLKEN VAAAASSEGOOO!"

Sen gick jag. D och jack fick sitta där och äta blodpudding utan mig. Jag och grannen hade nämligen nåt helt annat i sikte.


Vi hittade världens bästa kantarellställe. Det fanns massor, massor. Både gula och trattisar. Synd bara att det inte var juli. Solen gick nämligen ner och sen var det ju god natt där ute i blåbärsriset.
Så vi gick hem. Nöjda med att det skulle bli kantarelltoast.

Och det blev det.
Efter att jag hade sorterat bort alla spindlar, sniglar och larver blev det ett gäng kantarelltoast. Som inte gick att äta eftersom jag hade alldeles för mycket mjöl i redningen. Smakade skit.

Hejdå dagen. Dig kommer jag inte att sakna så mycket i framtiden.

Publiceras: 2012-09-20 22:18:50

Den gamla bloggen en gång till


Då och då får jag kommentarer från människor som undrar om den gamla bloggen finns kvar.
Det gör den. Inte där den blev till, på sajten Allt om barn.

Men den är kopierad och sparad här.

Publiceras: 2012-09-20 09:33:04

Ormet!


Idag ska jag på uppföljningssamtal på ormterapin.
Hela förra veckan gick jag och log som en stroppig galning åt det faktum att jag skulle kunna skryta ordentligt på det där samtalet.

Tills i förrgår då.
Jag tittade på "Harry Potter och hemligheternas kammare".
Vet ni vem som bor i den där kammaren? Det vet jag nu. En orm. En förbannat otrevlig, stor och vidrig monsterorm. Jag hetsade upp mig. Jag fick andnöd och gjorde som man inte ska göra. Jag tillät det hela att gå för långt. Jag pep och skrek och skruvade på mig. Tryckte på paus och fantiserade ihop ett gäng ormar under soffan. Tittade vidare. Lyckades samla mig. Göra som jag ska göra. Och det gick bra tillslut. Jag pallade ormen, jag pallade ormen med stjärna i kanten.

Inatt har jag drömt att jag har haft en orm i håret. Hela jävla natten har jag struttat runt i olika miljöer med den där äckliga ormen på skallen. Jag har äcklats och haft mig. Tillslut fick jag hjälp av en jobbarkompis att ta bort den. Då krälade den runt på golvet i en vattenpöl tills den drunknade.
Jamen ni hör ju. Psyket är lite jabadabado.

Hej tio nya terapitimmar. hej, hej, hemnskt mycket hej.


Å andra sidan.
Igår var vi lediga och ägnade oss åt sånt här. Före ormterapin hade jag ALDRIG klivit in i skogen i september. Men det gör jag nu. Utan hjärtklappning.

Det var ju för himla typiskt det här med att vi under två skogsutflykter nu har lyckatsd pissa genusvetenskapen i ansiktet.
Dom ser inte alltid ut så här, barnen. Hon är inte alltid lila och rosa. Han är inte alltid blå. Men ibland så. Maja har fått en blå vinteroverall så det ska nog bli folk av henne med. Och Jack har cyklat byn runt i sina glitterskor med rosa rosett i helgen. Så det blir nog ordning på den killen vad det lider.

Då är det större fara med ljugerierna på den här gatan i byn. På bilden äter barnen korvbröd. "Jack vill ha bulle".
Eh. jaha. Jo, jag sa ju att det skulle bli fika i skogen. Det gjorde jag. Jaha. Okej. Har inga jävla bullar.
"HÄR JACK OCH MAJA. DET HÄR ÄR BULLE!"
Konstiga, tveksamma blickar.
"Kojv?"
"Nej. Bulle. Ät nu".
Och det gjorde dom.


Publiceras: 2012-09-16 10:39:12

Fredag, lördag, söndag

Jack sov hos mormor och morfar. Vi hade kräftkalas till 03:30.
Kräftor, snapsar, ostar, paj, sällskapsspel, och ganska skitmånga drinkar.

På lördagen sov vi tills klockan var lunch, och sen gick jag upp och begärde hemleverans av min son som jag längtade ihjäl mig efter.
Mormor och morfar kom med skatten och ordningen var återställd.
Då drog vi baktunga människor ut i skogen med barnen för att grilla korv och leta svamp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Väl hemma gjorde vi kantarelltoast och tittade på Kvarteret Skatan reser till Laholm. Kantarelltoasten var det godaste som passerat svalget den här månaden. Vi gjorde redning på mellangrädde och langade i bacon och västerbottenost med kantarellerna.
Fantastiskt!

Och idag satsar vi på barnarbete, cykelutflykt och pannkakor.

 

Tack livet.

BLOGGARE

Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se

 

Seriebloggen

Svart humor på vit bakgrund. Se fler på Isabelle Söders blogg »