• fredag 4 september 2015
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Uppsala Vimmel
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Padrones Malins matblogg Malins matblogg
Vädersponsor:

Johan Jakobsson

Hårdrock

Johan Jakobsson bloggar om hårdrock och dess många genrer i form av konsertrecensioner, skivtips och intervjuer.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar



Följ min blogg med Bloglovin

Raubtier till Uppsala igen

 

Det var ett tag sedan nu men i mars nästa år kommer Uppsalafavoriterna i Raubtier äntligen tillbaka till vår vackra stad! 

Torsdagen den 10:e mars ger norrbottningarna Katalin en dos av sin pansarrock som en del av en omfattande Svrigeturné. De högklassiga hårdrocksbokningarna bara fortsätter. Dessutom finns det garanterat ett och annat ess kvar i rockärmen. 



Intervju: Mikkey Dee

 

Förra veckan åkte jag till Stockholm för en dejt med en av världens bästa trummisar i ett av världens bästa band. Mikkey Dee från Motörhead som är aktuella med kommande plattan "Bad Magic". Det blev ett långt, intressant snack om ditten och datten. Häng med!

 



Det har varit några tuffa år nu.

Vad tänker du på?

Lemmys hälsa främst.

– Nja, några tuffa år? Något tufft år var det väl där. Men det är ju ur världen så att säga, höll jag på att säga men det är det väl inte riktigt. Han nonchalerade en hel del varningstecken och då rasar man ihop till slut.

Det är kanske svårt att tala om för honom vad han ska göra?

Det går ju inte efter 50 år av party. Det här året har varit helt sjukt, helt galet. Plattan är gjord och det turnerandet vi har gjort och hur vi låter då framför allt. Det har varit ett stort test men det har gått skitbra.

Har ni fått skjuta på albumet eller har allt gått som planerat?

Den kommer som planerat. Vi brukar ju släppa nytt ungefär vartannat år. Kanske att den blev några veckor förskjuten men det var vårt eget fel eftersom vi ville mixa om en låt. När man är ute på vägarna hela tiden är det inte så lätt att få ut grejorna. Jag vill gärna höra låtarna i olika bilstereos och så där. Till slut sa väl skivbolaget att ”Nu missar vi nästan deadline här, nu måste vi ha ut den!”.

Men nu kommer den, den 28:e är det va? (28:e augusti) Har du hört den?

Ja.

– Vad tycker du?

Den är bra, det är ju Motörhead liksom.

Den är ju stenhård! Det är nog en av de snabbaste plattor vi har gjort. Det är väldigt mycket snabba låtar men vi skrev så den här gången. Jag och Phil (Campbell, gitarr) har en tendens att skriva mycket midtemporiff som är jävligt bra, det skriver vi väldigt lätt.  Ni vi börjar skriva blir det ofta lite midtempolåtar, sedan tänker vi ”Nämen va fan nu får vi dra på lite grann!”

Till slut har vi en ok blandning, nu tänkte vi att ”Nu skriver vi några riktigt snabba jävla uptempolåtar” och sedan fortsatte det på den vägen. Jag satt och lyssnade på plattan igen här om dagen och tänkte ”Va i helvete, vad enda låt är ju uppe i fejset liksom!”

Det kommer bli jobbigt live.

– Vi spelar ju aldrig jättemånga nya låtar, vi kan inte göra det riktigt heller. Vi ska spela två max tre nya låtar och hellre då byta ut dem till nästa turné. Vi har så jävla många plattor och så många klassiker som vi behöver spela. Det tar så stor del av setet och vi kan inte spela så där jättelänge längre heller.

Just därför, känns det fortfarande motiverat att göra nya album när folk ändå vill höra klassikerna?

Absolut, de här låtarna på den här plattan spelade vi in live. Det är första gången vi gör det någonsin. Inte precis allt, men det mesta är inspelat tillsammans. Det är alltid motiverande att skriva ny musik och få utlopp för den kreativa sidan också.

Ni har jobbat med producenten Cameron Webb igen, det är en trygghet men kan det också göra att man blir för bekväm när man känner varandra väl?

– Nej, vi är nog inte så rädda för att inte vara bekväma. Det är ändå vi tre som gör allt och bestämmer allt. Cameron har helt klart hajat grejen, han hajade det från första plattan vi gjorde tillsammans. Vi hade många producenter som kom in i ett sådant här rum och sa ”I know EXACTLY how you guys are gonna sound!”. Då sa vi ”We know EXACTLY how the fucking door is gonna sound when you leave, click.” Sparkad innan de ens har börjat liksom. Cameron kom aldrig in och sa så, han kom in och sa ”Jag vet EXAKT hur jag ska hjälpa er att få det sound som NI vill ha.” ”Ni är Motörhead, jag ska bara hjälpa er att ta fram det. Jag ska försöka vara ett sådant svin så att ni hatar mig men då har jag åtminstone fått ut det bästa av er.” Det där var ju som att välkomna en lillebrorsa in i familjen. Det är ingen bekvämlighet och ingen riktig säkerhet för det är ändå vi som står för pistolerna. Cameron vågar säga vad han tycker. Lemmy står och sjunger en hel dag, i slutet av dagen är Lemmy jätteglad och Cameron sitter tyst och till slut tittar han upp och säger ”This really fucking sucks!”. Lemmy får ett hysteriskt anfall ”Vad menar du?” säger Lemmy. ”Jag tycker inte det är bra nog, du kan bättre Lemmy” säger Cameron. Lemmy kastar ett glas i väggen och går hem helt vansinnig. Alla vi andra sitter och undrar ”Vad fan hände där?” Cameron vågar säga sådant. Jag sitter och lirar röven av mig och han säger ”Stopp, du kan lika gärna gå hem och lägga dig! Du suger idag! Det låter inte bra om dig! Jag vill inte spela in den här skiten!”. ”Vad fan säger den jävla skitungen?” tänker jag. Jag älskar det, man blir ju förbannad.

 Han låter nästan som en fjärde medlem.

– Ja, det kan man säga. I den bemärkelsen är han verkligen det.  Jag gillar det, jag tycker det är viktigt. Han har gjort fem plattor med oss under ganska lång tid. Han är definitivt en del av familjen.

Det kanske är svårare att byta då, fast det finns kanske ingen anledning heller?

– Nej, varför skulle vi byta? Vi tycker om det sound vi har haft nu på de fem plattorna. Vi har tagit de här små, små stegen framåt. De är inte stora men det vill vi inte heller. Så länge vi går framåt. Hela eran mellan ”Inferno” (2004) och ”Bad Magic” nu är en jättedel av Motörheads historia.

 

 Ni knyter ju an just till ”Inferno” också med ”Electricity” (Första singeln från ”Bad Magic”) som är väldigt lik ”Smiling like a killer” från ”Inferno”.  Det känns nästan som om ni börjar stjäla av er själva.

– Just det, ibland kan vissa riff bli så. Vi har ett väldigt litet ramverk vi kan jobba inom om det fortfarande ska vara Motörhead. Vi har en svartvit tavla som vi ska färglägga men sedan när vi är klara och du tittar på den ska den fortfarande vara svartvit. Det är det svåraste du kan göra. Vi försöker skriva samma låtar fast nya låtar. När du säger som du säger då har vi ju verkligen lyckats. Många riff kan påminna om någonting där eller någonting där. Vi är så jävla sönderfrästa av musikskriveri att ibland hör man inte hur nära man kommer. Men det blir ju nya låtar av dem ändå. Våra fans älskar det, de vill ju höra samma låt femton gånger på en platta nästan.

 Men kritikerna är snabba att påpeka att ni låter likadant som ni alltid har gjort.

Jag ÄLSKAR det uttrycket, kritikerna har ingen aning om hur glada vi blir när de säger det. För det är menat som en jävla pik åt oss men vi klappar händerna och säger ”Vi lyckades IGEN, det är helt otroligt!”. Du skulle höra vilka låtar vi skriver ibland, vi kunde lika gärna ge bort dem till Rush eller Dream Theater. Vi är så ute och svävar ibland så du fattar inte. Men vi FÅR inte det, Vi KAN inte det. Vi måste tillbaka till det här lilla jävla ramverket.

Känner du aldrig att du skulle vilja spela något mer tekniskt utmanande?

– Absolut, men det är ju min sologrej då. Det hör inte hemma i Motörhead. Vi har ju ändå lyckats sticka in de här grejorna utan att förstöra Motörheads äkta käftsmäll i svart och vitt med ringavtryck på kinden. Låtar som ”Sacrifice” och ”Tragedy”. Jag tycker ändå att vi lyckas ta det här lilla steget framåt, vi vill inte ta tre eller fem steg. Vi vill bara upp på nästa trappsteg. Vi vill inte stå kvar och vi vill absolut inte gå baklänges.

När du kollar på simning ibland så ser du det där gula strecket med världsrekordet som går före. Det är jävligt svårt att hålla takt där men jag tycker ändå att vi fortfarande tillhör en av de där tre första simmarna som följer med strecket. Vi kommer aldrig att kunna gå över det strecket men vi vill definitivt inte vara på bana nio heller liksom.

”Till the end” är en ballad som bryter av lite på nya albumet. Är det Lemmys svar till tvivlarna?

Tvivlarna? Hur kan du se tvivlare?

De som tvivlar på att han fortfarande har det som krävs.

Jaha, så menar du. Det är media som tvivlar. Våra fans har aldrig tvivlat. Det känner vi när vi åker ut, så vi skiter i det. Media får tvivla hur mycket som helst. Vi ställde ju in Sao Paulo i Sydamerika. (Monsters Of Rock 2015) Då fick ju pressen sin heyday. Eddie vår tour manager ringer mig halv nio på morgonen. ”Mikkey, vi har ett problem. Lemmy har legat och spytt sedan klockan elva igår kväll och han slutade spy för en timme sedan. Nu sover han.” Det här var gigdagen. ”Vad har hänt?” frågade jag. ”Matförgiftning eller så har han fått magsjuka”. Pressen bara ”Tjoflöjt, Lemmy is ill again!” man kan bara sitta där som bandmedlem, kamrat och familjemedlem och tänka ”Fuck you, ni har ingen aning!”  Men vi lägger ingen vikt vi det, det är meningslöst att börja rata tidningar, radiostationer, tv-stationer över vad de sänder eller vad de skriver. Vi har aldrig brytt oss om det. Om du tycker att det är det värsta skit du har hört så är det helt ok med oss. För att vi tre tyckte att det här var bra. Så har vi agerat i alla år.

När vi skriver musik eller går ut på scen är det på våra villkor. Vi tycker det är en fantastisk bonus när fans och press gillar det vi gör. Om man ska skriva musik eller agera på scen efter hur andra vill ha det hade vi varit long gone. Vi hade inte ens funnits mer än något år. Men det kan vara lite bitter just med hälsan. När folk spekulerar i hur man har det.

Fast man måste ju förstå att fansen blir oroliga.

– Jo, men det är för att media målar upp en felaktig bild. Det är klart du blir orolig om du bara hör att Lemmy är sjuk igen. Men om de hade skrivit att Lemmy har åkt på en maginfluensa och att de hade pratat med hans doktor det är ingen som blir orolig då. De som har biljetter till giget blir så klart sura. Men det skulle ju inte vara någon som tänker ”Är turnén inställd nu, är Lemmy skröplig igen?” Nästa fråga, jag orkar inte ens prata om det.

Det är business as usual nu alltså?

Det har det varit sedan början av året.

Du har ju spelat med en hel del världstjärnor, vem skulle du säga är den bästa du har spelat med?

– Jag kan inte säga det för musiker är så bra på så många olika sätt. Jag har spelat med basister som Jimmy Bain, jag har spelat med Peter Baltes som är en fucking machine. Jag har spelat med så många duktiga musiker. Om du spelar i brasilianska landslaget i fotboll och får frågan ”Vem är bäst av alla i landslaget?”. När Ronaldinho anfaller står man bara och gapar men när någon av backarna tacklar bort någon i sista dragningen står man bara och skriker för hade han inte gjort det hade det blivit 1-1 och vi hade åkt ut. Men det är klart att ibland kan man känna att det är häftigt att man själv är duktig nog att få spela med alla de här duktiga killarna och tjejerna. Nu lirar jag med Jimmy Bain på bas här, han lirar på ett väldigt speciellt sätt och nu spelar jag med Peter Baltes som spelar med plektrum på ett helt annat sätt. Jag kan svänga med Jimmy Bain och jag kan svänga med Peter Baltes, då ger jag mig själv credit. ”Mikkey Dee du är fan ganska bra alltså!”. Sedan finns det ju sångare som kan trixa, sångare som är bättre trummis än vad jag är. I huvudet. Don Dokken är en av dem. Han är en fantastisk musiker på alla instrument. Han är ju bättre än Baltes i skallen på bas eller bättre än John Norum och George Lynch på gitarr. Han är bättre än mig på trummor många gånger, i skallen. Det är häftigt att tillhöra det gänget där man själv är respekterad.

 Jag brukar säga att du är en av de få i världen som har frikort att spela trumsolon.

­- Det sa Joe Eliott också, han kom in till mig i Dublin och först kramade han mig och sa hej. Han kom in med Brian Downey för vi hade hängt innan giget. Joe säger ”I fucking hate drum solos! The show was insane but I hate drum solos.” Jag blev ju knallröd i ansiktet ”I’m sorry Joe.” Vänta, sa han. ”Det finns bara två stycken i världen jag vill höra trumsolon ifrån och det är du och Neil Peart”. Fy fan vad kul. ”Du hade kunnat köra dubbelt så länge”, det var höjdpunkten av konserten tyckte han.

 Hur lägger du upp ett trumsolo?

­ - Jag lägger upp det på det sättet att jag kan gå ut och köra tre-fyra minuter för de trummisarna som sitter bakom mig och glor på mig eller de som står i baren och tycker att de kan göra det mycket bättre. Då står resten av publiken och bara undrar när det ska ta slut. Eller så kan jag sitta där och publikfria sönder. De som inte ens kan klappa i takt tycker att det är fantastiskt. Med ljudeffekter och reverb och ekon och lasereffekter. Så står hela musikvärlden och skäms, de kan inte köpa öl snabbare för att det här ska ta slut. Men jag lägger upp det som så att jag vill ha lite av allt. Jag går ofta ut i mitten av en låt. Låten börjar, pang! jag klipper, går in i någon takt. Sedan kör jag min lilla djungeltakt som Lemmy och de kallar den. Får igång vanlig publik, de kan stampa takten till det. Jag har jobbat mycket med ljuset så att det ändras, min ljuskille vet det. Jag cue:ar honom med lite virvelgrejor så han vet när vissa tekniker kommer. Jag flyttar över där för då har det varit fullt muller och bonk. Ljuset ändras till blått i exakt samma tid, det är något de kan klappa händer till. Sedan går jag över och kör lite handtekniker, höjer upp mitt trumsolo med lite svåra tekniker för trumnördarna till en ganska extatisk avslutning helt enkelt. Sedan pang rätt in i låten igen. Då upplever du solot i fem olika partier där någonting alltid tilltalar någon i publiken. Sätter man ihop det här får man en ganska schysst övergång mellan tekniker.

Ändrar du det från kväll till kväll eller repar du in det i förväg?

– 90 % är exakt likadant varje kväll. Om jag har tio tekniker som är i stort sett samma så är det övergångarna som ändras varje kväll. Ibland blir det lite stelt och fyrkantigt om jag inte får till det. Jag la ju ner det där med trumsolon några år för jag själv hatar också trumsolon, eller inte hatar men jag är ganska ointresserad. Jag lyssnar hellre på en annan låt under den tiden som trumsolot tar. Jag är inte så intresserad av att sitta där och höra trummisar visa hur jävla bra de är. Därför vill jag helst inte göra det själv. Jag får mycket skit för det också. När vi spelade på Way out west skrev Aftonbladet att mitt trumsolo var det sämsta med hela konserten. Publik några tusen, vi hade19000 i publiken. De skriver inte rätt grejor. En sportjournalist gör recensionen och börjar med ”Finns Motörhead ännu?”, han vet inte ens att vi finns och så ska han bedöma hur bra vi är ikväll. Självklart blir gitarrsolon och trumsolon något som hans farsa pratade om när han var ung, han har inte ens hört ett trumsolo. Vi spelade på Glastonburyfestivalen, och Phil var lite orolig där. Glastonbury är så helt annorlunda publik, 350000 sålda biljetter. En av de största prestigefestivalerna du kan göra i hela världen. Det är precis där Phil bor. Han var så nervös över att vi skulle skrivas ner. Hårdrocksband på Glastonbury det finns ju egentligen inte. Han ville att vi skulle ändra lite låtar och dra ner på det. Jag sa ”No way Phil, vi är ju här för att vara fucking Motörhead!” och det höll han väl i och för sig med om. Han ville att jag skulle göra mitt solo mer publikfriande så att publiken kunde hänga på men jag sa, jag tänker mig nästan tvärtom. Här är första gången de får se en riktig jävla trummis gå loss. I stället för de här jävla synthtrummisarna och trummaskiner och laptops och trummisar som inte ens fäller en svettdroppe när de har spelat ett helt gig. Nu har du, jag och Lemmy chans att visa att ”This is fucking Motörhead!” . Han höll ju inte med mig om det så när solot kom såg jag Phil springa runt och jag sneglar på honom när jag ligger på min första takt och han tycker att jag ska köra lite enklare grejor som folk kan haja. Jag gick loss och jag har inte i hela mitt liv fått en sådan respons som från publiken på Glastonbury. Jag fick en tredjedel av platsen i alla recensioner, det här är journalister som täcker Beyonce, Avicii. Phil kom till mig efter giget, tog mig i handen och bad om ursäkt. ”Du hade helt rätt!”

Jag spelar för de som tycker om det, ni andra kan ta en bärs eller vad fan som helst!           

   

 

Accept, Getaway Rock Festival, 2015-08-06

 

När Accept gjorde sin första spelning på Getaway Rock Festival 2011 spelade de tidigt på kvällen och med endast en timmes speltid att klämma in alla hits. Denna gång får de avsluta torsdagskvällen på den näst största scenen och bevisar omgående att de är dagens verkliga headliners. Spelglädjen går inte att ta miste på men tjurrusningarna över scenen från basisten Peter Baltes och gitarristen Wolf Hoffmann påminner mer om ystert kosläpp än ”Blind Rage”. Gamle Grave Digger-gitarristen Uwe Lulis har tagit över Herman Franks position som kompgitarrist i skymundan men får faktiskt ta ett solo under ”Losers and Winners” men i övrigt är det firma Hoffmann/Baltes som styr showen med benäget stöd av sångaren Mark Tornillo som gör en sådan övertygande insats att det är lätt att glömma att det funnits andra sångare i bandet tidigare. Hela fem av låtarna denna kväll är tagna från bandets tre senaste album, de med ju Tornillo på sång. Det är skönt med ett klassiskt band som med rätta vågar lita på styrkan hos sitt moderna material.

Egentligen borde denna spelning nog ha avslutat festivalen för allt annat bleknar i jämförelse med dessa legendarers förkrossande uppvisning.

5/5

 

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Rob Zombie, Getaway Rock Festival, 2015-08-06

 

Senast jag såg Rob Zombie var på Hovet med Marilyn Manson 2012. Då sprang han åttor runt en trött och bedrövlig Manson. Nu är det Zombie som har hamnat i nästan samma situation. Vad har hänt? Showen är sparsmakad och allt känns mest lågbudget. Precis som förebilden Alice Cooper har han också mage att ägna obscent lång tid till totalt onödiga covers på uttjatade låtar ut rockhistorien. En skymf mot sin publik när man sitter på en stor låtskatt som Alice Cooper. I Rob Zombies fall sätter det snarare en fet spotlight på hålen i diskografin. Blev det inte mer än så här? Visst finns det ljuspunkter, men även knallar som ”Dragula”, ”Superbeast” och den personliga favoriten ”Meet The Creeper” är märkligt tama denna dag. Det blir också tydligt hur likartat det egna materialet faktiskt är. Rob Zombie är inte direkt variationens stora mästare.

 Visst är det häftigt med en världsartist som Rob Zombie i lilla Gävle men då vill man trots allt ha någon som mest tycks vara där för att hämta kvällens lönecheck.  Med den fantastiska showen 2012 i åtanke hade jag höga förväntningar på herr Zombie och jag kan tyvärr bara säga att han gjorde mig gruvligt besviken denna gång. Som tur var fanns det ju mer att glädjas åt senare samma kväll.

1/5

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

 

At The Gates, Getaway Rock Festival, 2015-08-06

 

Eftersom det är tredje gången jag ser At The Gates på si sådär nio månader infinner sig redan på förhand en viss mättnadskänsla, den riktiga tokpeppen finns inte riktigt där. Den är dessutom väldigt svår att plocka fram när bandet tycks ha ungefär en likadan dag som jag. Då pratar vi ändå om ett band som har släppt en av mina favoritskivor genom tiderna och dessutom en av förra årets bästa plattor. I utomhusformatet blir det segt och tamt på ett sätt som jag ändå inte hade förväntat mig. När inte ens Tompa Lindberg har en särskilt bra dag på jobbet då är det svårt för At The Gates att lyfta.  Det är aldrig riktigt dåligt men aldrig heller så himlastormande bra som bandet stundvis har varit både i Stockholm och i Sundsvall. Inget ont om At The Gates som band men som vanligt händer det mest intressanta längst fram och längst bak på scenen, för det är inte för inte som Adrian Erlandsson har en meritlista som är längre än route 66. Kanske är det helt enkelt så att At The Gates är ett sådant där band som man ska se inomhus. Så kan det vara, denna kväll ger i alla fall en fingervisning om det men mitt underlag i frågan är ännu för litet för att jag ska kunna slå fast något med bestämdhet. Det jag däremot kan säga med stor övertygelse är att At The Gates även på en lite sämre dag är ett band som skakar om och tronen som Göteborgssoundets kungar kan ingen ta ifrån dem.

3/5

 

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Foto: Miqe Erikzén

Namn: Johan Jakobsson
Ålder: 33 
Familj: Föräldrar i Norrland
Bor: Uppsala
Gör: Bevakar hårdrocken i Uppsala, Sverige och Världen
Lyssnar på: Hårdrock/Metal av alla de slag. Country är lite av en "guilty pleasure" 
Favoritgenrer inom hårdrocken: Främst Thrash Metal och Old School Death Metal
Bästa konsertminne: Egentligen alldeles för många att välja mellan men jag är glad och tacksam att jag hann se DIO. 


E-post: unthardrock@gmail.com


Klicka här för att hitta Hårdrock på Facebook.


 

redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se