• torsdag 23 oktober 2014
Regnbågen går ned i Broberg Bandybloggen Bandybloggen
Vädersponsor:

Johan Jakobsson

Hårdrock

Johan Jakobsson bloggar om hårdrock och dess många genrer i form av konsertrecensioner, skivtips och intervjuer.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar



Följ min blogg med Bloglovin

Nominerad till årets musikblogg

 

När jag startade den här bloggen för ganska precis tre år sedan gjorde jag det för att jag tyckte att vi hårdrockare i Uppsala förtjänade och behövde en röst i media. Sedan har den växt, och det känns märkligt men mäktigt att den läses inte bara över hela Sverige utan ibland även utanför vårt lands gränser. 

 Under åren som har gått har bloggen tagit mig till spännande platser, den har låtit mig träffa och intervjua personer som jag innan dess aldrig ens kunnat drömma om att få träffa. Det har inte alltid varit lätt, för i grund och botten är jag inget annat än ett hårdrocksfan men med åren har jag lärt mig att hålla mig professionell även då nervositeten smyger sig på.  De här åren har låtit mig utveckla mitt skrivande vilket har lett till att jag numera någorlunda regelbundet recenserar såväl skivor som konserter i papperstidningen, något som kändes som en avlägsen dröm när jag började. Inte nog med det, jag har fått prova på att skriva i Sweden Rock Magazine. Mina två första artiklar kommer i nästa nummer som landar i butik nästa vecka. Jag vet inte om jag riktigt har fattat det än, det känns som en sådan där dröm som man inte vill vakna upp ur. 

Anledningen till att jag skriver detta är att bloggen har nominerats i kategorin ”Årets musikblogg” på Uppsalavimmel Awards. Jag är oerhört glad och stolt men nu behöver jag er hjälp. Det är dags att visa att jag har rätt när jag talar med folk runt om i Sverige om Uppsala som hårdrockens huvudstad. Det är dags att visa att vi i hårdrocksfamiljen är de mest lojala musikfansen. Så nu ber jag er, snälla rösta på mig och hjälp mig att fortsätta sätta hårdrocken i fokus i Uppsala. 

 

Länk till omröstningen "årets musikblogg"

 

Slipknot till Sverige igen

 

Det har väl knappast undgått någon vid det här laget att Slipknot nästa år återvänder till Sverige för första gången sedan 2013 och Stockholm för första gången sedan 2011. 

Den 11:e februari står niomannatruppen på scenen på Hovet i Stockholm. 

Biljettsläpp är det redan nu på fredag den 17:e oktober. 

 

Jag har bara sett bandet en gång, nämligen som förband till Metallica på Ullevi 2004. Därför känns det absolut som det är på tiden igen.

Vad jag tycker om bandets nya skiva .5:The Gray Chapter får ni veta inom kort men jag suger liter på den karamellen så länge. 

 

 

Första banden till nästa års Sweden Rock Festival klara

 

De första banden till nästa års Sweden Rock Festival är släppta och som vanligt är det en salig blandning.

Toppnamnen är Mötley Crüe och Judas Priest och om det kan man ju säga både det ena och det andra.

Senast jag såg Mötley Crüe, på Sonisphere 2010 lämnade jag spelningen efter två låtar och ställde mig och tittade på Iron Maidens roddare som soundcheckade. Det var roligare såväl visuellt som ljudmässigt. Liveklipp på Youtube skvallrar om att det inte blivit bättre sedan dess även om de säkert skulle vara betydligt vassare som instrumentalband. Spelningen utannonseras som ”Den enda spelningen i Skandinavien” och med tanke på att det är en avskedsturné borde det alltså betyda att vi får vinka adjö till Mötley Crüe. På så sätt känns det ändå som en motiverad bokning och det går ju inte att sticka under stol med att det är ett band som drar folk så jag förstår absolut bokningen ur den synvinkeln. OM det nu de facto skulle vara den sista Sverigespelningen borde väl också tyngdpunkten i marknadsföringen ligga där. Kanske har festivalen lärt sig något av 2011 då de slog på stora trumman om att de säkrat Judas Priests sista Sverigespelning någonsin, bandet var sedan tillbaka i Sverige redan året efter. På samma sätt har jag svårt att se att Mötley Crüe missar chansen till arenaspelningar i Stockholm, Oslo och Köpenhamn.

Judas Priest ja, 2011 sades det alltså att bandets spelning på Sweden Rock Festival var den sista på svensk mark, men nästa år är de alltså tillbaka på festivalen. Men de allra flest verkar ju nöjda och glada med det. Bandet verkar dessutom ha fått en nytändning med nye gitarristen Richie Faulkner och den habila skivan ”Redeemer of souls”.

Bland övriga bokningar märks Toto som jag tycker är en trevlig bokning, Backyard Babies gör en stor comebackspelning som blir den första i Sverige på över fem år. Som vanligt är det också en oerhörd bredd på bokningarna med alltifrån mysthrash med Nuclear Assault och Exciter till mer udda fåglar som Torsson. Den senare tycker jag är en typisk Sweden Rock-bokning som också visar på just bredden. Ett band som helt försvunnit från radarn och nu får chans att uppträda inför en stor publik på Sveriges största rockfestival. Kanske är det början till en svensk variant av Anvilhistorien vi ser, eller så inte. Men det kommer i alla fall säkert att ge gubbarna ett minne för livet.    

Resterande klara band är:

Hammerfall

D.A.D.

Dark Tranquility

H.E.A.T

The Quireboys

Hell

Rock Godess

Delain

Wolf

The Angels

Lucifer's Friend

Steve 'n’ Seagulls

 

Kroms Halloweenspecial tillbaka i november!

 

Förra året genomförde Krom en mycket lyckad Halloweenspecial med en storslagen spelning med F.K.Ü. på Göteborgs Nation.

Den 1:a november är det dags igen!

Platsen är densamma men banden heter den här gången Lou Siffer And The Howling Demons och Lost Souls

Lost Souls gjorde sommaren 2013 en bejublad återföreningsspelning på Kroms sommarspecial på Flustret och nu är de tillbaka på Krom igen. 

Bandinfo från Kroms Facebook:

Lou Siffer And The Howling Demons
Har nyligen släppt sin andra platta "At your service" så detta kan man säga är en releasespelning för plattan, vilken har mottagit mycket fina recensioner i olika musiktidningar, för mer info: www.lousiffer.com 
Det var ett tag sedan de spelade i Uppsala så gissa om dom är taggade!
Hårdrocks-punk-rock n roll med influenser från bl a Misfits, Motörhead, Danko Jones

Lost Souls
Denna spelning markerar såväl en nystart för bandet, och ett jubileum för debutplattan "Never promised you a rosegarden" som släpptes 1994 - 20 år sedan! 
Bandet släppte 3 plattor under 90-talet på bl a Roadrunner och Nuclear Blast. Metal med Thrashstänk!


Precis som förra året blir det också maskeradtävling med pris till de tre bästa utstyrslarna. 

Öppettiderna denna kväll är 21-01 och platsen är alltså Göteborgs Nation.

Lost Souls - 22.15
Lou Siffer And The Howling Demons - 23.30

Man måste vara 18 år eller äldre för att få vara med och leka men trots platsen krävs inget kårleg. 

Intervju med Haunteds Patrik Jensen

 

I dag torsdag spelar Haunted på Klubben på Fryshuset i Stockholm, på sommarens Getaway Rock Festival fick jag en pratstund med gitarristen och grundaren Patrik Jensen. 

 

Den nya skivan ”Exit Wounds” blev försenad och tvingade er att ställa in vårturnén. Vad hände egentligen?

– Det spelar ingen roll om jag spelar in på en hårddisk i studion eller på en hårddisk hemma, det är exakt samma sak. I stället för att betala 6000 kr om dagen i studion gör vi det mesta hemma. Vi spelar in trummorna i studion och sedan sitter man och lägger gitarrerna hemma, alla vi har möjlighet till att göra det. Sedan mejlar man filen till producenten och han tar signalen och leder ut den i en riktig gitarrförstärkare och mickar i studion. Men när jag hade gjort det den här gången, spelat in alla gitarrer och skickat filen då var det något fel på signalen så det var bara att börja om. Det var redan då en väldig tidspress och vi hade en deadline då skivbolaget måste ha plattan. De måste ha en platta tre månader innan den släpps . Century Media har en massa band och de försöker hitta en lucka för varje band så vi var tvungna att stryka alla vårens gig förutom det i Linköping som låg efter deadline för att hinna klart med plattan.

Flera av er har dessutom andra projekt som tar upp tid.

– Ja, men det var inte en faktor den här gången.

Det här med att sitta på olika håll, sinnebilden av ett band är hur de sliter i replokalen tillsammans för att få fram låtarna.   

Jag hade gärna gjort det. Men ingen av oss bor i samma stad, jag bor i Linköping, Jonas (Björler , basist i Haunted) bor i Örebro, Adrian (Erlandsson, trummis i Haunted) bor i London och Marco (Aro, sångare i Haunted) och Ola (Englund, gitarrist i Haunted) bor i Stockholm. Vi är utspridda men det fungerar tack vare internet, vi mejlar till varandra. Adrian har ett digitalt trumset hemma så att han kan lägga komp på våra idéer.

När det är dags för turné måste det bli en slags konkurrens i och med att alla har andra projekt?

– Ja, det gäller att boka först. Men jag har inga problem med att det går bra för de andra banden. Det är samma sak i mitt andra band Witchery, Sharlee (D’Angelo, basist i Witchery) är med i Arch Enemy och Martin (Axenrot, trummis i Witchery) är med i Opeth.

Vad händer på Witcheryfronten?

– Nu är allt arbete med Haunted-albumet klart så nu sitter jag faktiskt och skriver till en ny Witcheryplatta. Vi får se vad det blir för gästartister den här gången. Kerry (King, gitarrist i Slayer) gick med på att göra både titellåten(Witchkrieg) och videon på förra plattan och det var helt grymt.  

Blir inte det väldigt splittrat? Eller bestämmer du dig för att ”nu ska jag skriva en Witcherylåt”?

– Jag sätter mig ner och riffar bara, sedan hör jag att det här är mer Haunted än Witchery. Det är rätt stor skillnad ändå på Haunted och Witchery. Det är inte som att jämföra Dragonforce och Opeth kanske, det är fortfarande lite tvåtakt och sådär men det är ändå stor skillnad.

Men det är skillnad på Haunted och Haunted också om man ser över hela karriären.

– Vi har aldrig satt oss ner inför en platta och sagt att nu ska det låta så här. Det har blivit summan av de fem som sitter och skriver. Många band är sådana där man växt upp tillsammans och bildat ett band med en eller två som är drivande. I Haunted har vi haft våra egna band på andra ställen och sedan flyttade vi till Göteborg och då var det som att ha fem generaler i ett band. Det blir inga konflikter utan alla kommer med idéer. Vi har alltid delat royalties för låtskrivandet lika. Vissa band sitter i princip och räknar sekunder på vem som har gjort vad, jag fattar inte hur man orkar det.

Det går alltså inte att peka ut att den här plattan låter så här för att Marco är tillbaka exempelvis?

Jo, det är därför det gör det. För om jag har gjort ett riff och så tänker jag att det här ska vara något tungt och sedan mejlar jag ut det till alla. När Adrian får tag på det har han lagt tvåtakt på det och det blir en aha-upplevelse. Eller så sitter jag med något riff som inte är så roligt och slänger ut det, när jag får tillbaka det har Ola gjort något helt annat med det. Det är verkligen summan av alla i bandet som har gjort plattan.

Men när ni fem nu bestämde er för att köra Haunted måste ni ha träffats och spelat tillsammans för att känna på varandra?

Jag var uppe rätt mycket i Stockholm och satt och riffade med Ola, det är lätt att det blir gitarristerna. Det är inte lätt för Marco att åka ner och sjunga med trummisen. Vi kände lite på varandra eftersom han var den enda helt nya i bandet.

Hur kom Ola in i bilden?

Som alla andra gitarrister satt jag och kollade på nätet på förstärkare och gitarrer och effekter och sådant. På Youtube då, och då dök den här blonda svenska killen upp överallt. Jag kollade på flera videos och gillade hans stil och han verkade bra på att spela. Jag tog kontakt via Facebook och det är möjligt att han visste vem jag var men jag skrev inte att jag var från Haunted. Jag ställde en fråga om en förstärkare och han svarade. Vi pratade fram och tillbaka och kom in på band vi gillar, vid det laget var det bara jag och Jonas, vi hade inte frågat några andra. Jag skickade några länkar till Jonas med Ola och han gillade det också. Jag skrev till Ola att jag spelade i Haunted och det hade han kanske koll på, han gillade Haunted och berättade att han hade varit på spelningar när vi spelade i Stockholm.

Han var alltså den första att hoppa på tåget förutom du och Jonas?

– Ja, jag vet inte vem som kom in sist. Både Adrian och Marco kom in ungefär samtidigt. Jag och Jonas pratade om vem vi ville ha och funderade på om det var bra att ta in de gamla igen. Vi hade hört The Resistance (Marco Aros andra band) och han sjöng bra i Haunted men han sjunger ännu bättre nu. Han är en grym kille och vi kände att vi känner honom och han kan de gamla låtarna redan. Plus att fansen vet vem han är. Mitt första band Seance turnerade med At The Gates 1995 och jag lärde känna Adrian väldigt bra då. Sedan flyttade jag ner till Göteborg bara för att bilda band med honom.  Det var jag och Adrian som bildade Haunted när At The Gates sprack.

At The Gates ligger på samma bolag som er (Century Media) ni har inte funderat på att turnera ihop?

Jag har ingenting emot det men det är möjligt att fansen skulle tycka att det är lite för nära varandra. Men vi gjorde faktiskt en USA-turné på över 30 gig med Witchery och Haunted. Två gånger en timme, men det är inga problem. Det är bara att byta t-shirt och gitarr och gå ut och köra igen. Då är man uppvärmd också. Men det är kanske lite enklart om man är gitarrist än till exempel trummis.

Ni har Chuck Billy (sångare i Testament) som gästartist på Exit Wounds också, hur kommer det sig?

– Första USA-turnén vi gjorde var 1999 då vi hade släppt första plattan. Vi turnerade med Testament som precis hade släppt The Gathering och vi blev bra polare. Första giget som Chuck såg efter att ha tillfrisknat från sin cancer var när Haunted lirade i San Fransisco. Han har en av de godaste thrashrösterna någonsin, han kan sjunga allt från ballader till det råaste man hört. Det var med andra ord en ”no brainer” att fråga honom. Jag hade en låt som de andra var lite tveksamma till. Jag frågade Chuck och han tackade ja utan att ens ha hört låten. Det som kom ut av det är den bästa låten på plattan, ”Trend Killer”. Jag tror att det kommer att bli en jävla bra livelåt. Mina två stora favoritband är AC/DC och Judas Priest. AC/DC har svetten och energin och Judas Priest har gitarrtugget och när du blandar det får man något lite thrashliknande eller i alla fall det som har blivit min spelstil.

Var kommer titeln ”Exit Wounds” ifrån?

– Det här att leka med ord är en tradition som började med ”The Haunted made me do it”-eran. Efter den släppte vi en liveplatta som heter ”Live rounds in Tokyo” och ”Live rounds” betyder skarp ammunition. ”Exit wound” är lite samma sak på vapentemat, en utgångsskada. Vi förlorade tre medlemmar och i och med att alla är delaktiga i processen är det ett stort tapp. I ett band där en eller två inte bidrar så mycket kan de sticka utan att soundet förändras nämnvärt. För oss var det som att förlora två ben och en arm på Hauntedkroppen. Man kan också läsa titeln som ”Exit wounds” såren är borta och vi har tre nya medlemmar. Vi är tillbaka, Hauntedkroppen är hel igen. Det är inget negativt om de som lämnat oss.   

Är detta den sista Haunted-lineupen?

– Den definitiva menar du? Gärna för mig. Men det trodde jag om den förra också, vi körde på i över tio år.

I en annan intervju nämnde du att du inte har någon relation med Peter Dolving (Haunteds originalsångare) eftersom han tagit bort dig som vän på Facebook. Är det på Facebook bandaffärer sköts?

– Du har folk på ditt jobb som du snackar med men du kanske inte hänger med dem på kvällarna. Men det behöver inte betyda att du inte gillar dem. Om man är på turné sex månader, tänk om du skulle vara sex månader i en buss med de från ditt jobb. Då vill du ha ett brejk då ni kanske inte hörs sedan. Men på Facebook har man ändå lite koll på vad de andra gör, men när det försvinner så.

Bollar ni i bandet idéer på Facebook också?

Vi har en grupp på Facebook där vi skriver till varandra men sedan använder vi Dropbox eftersom allt man skickar via Facebook äger Facebook sedan.

Du nämnde Judas Priest och AC/DC som stora influenser, beror det sedan på vad du lyssnar på för stunden vilken riktning låtarna tar?

– Ta ett band som Judas Priest, AC/DC är inget bra exempel för de har alltid låtit likadant men med Judas Priest kan man höra hur de ändras. Det är intressant när band ändrar sig och vi har gjort likadant med Haunted. Ingen vet hur nästa Hauntedplatta kommer att låta. Det blir mycket roligare både för oss och för fansen.

Är ni nervösa för fansens respons på den nya skivan?

– Vi vill att fansen ska gilla den. Men samtidigt måste vi göra det vi gillar. Om de inte gillar det är det tråkigt, men det är vad vi vill göra. Om man ska gå efter vad så många som möjligt gillar ska man väl låta som Rihanna eller något sådant.

Känner ni att ni har något att bevisa nu?

– Det är klart att vi är revanschsugna. Vi har haft en nedgång i skivförsäljning med de senaste plattorna och det är klart att går det dåligt på jobbet blir det spänningar. Vi måste ha mat på bordet och betala hyran som alla andra. Vi vill visa att även om vi förlorat tre medlemmar är vi definitivt inte ett sämre band. Jag är väldigt nöjd med produktionen och låtarna och omslaget är fantastiskt. Det är en gammal barndomskamrat till mig Andreas ”Diaz” Pettersson som gjort omslaget.  Det var han som gjorde den klassiska Hauntedloggan. Han har fått stipendier och jobbat på reklambyrå i New York med bland annat Volvo och sådana grejer. Jag sa till honom när vi började att jag vill ha en logga som alla från åtta till 80 kan läsa, det här var på 90-talet och alla loggor var bara streck åt alla håll, man kunde inte läsa någonting. Han hade gjort en plåtning för ett jeansmärke och hade ett par bilder på en kille som står med ett par jeans på sig. Han klippte in honom i loggan och det blev vår logga. Den går inte att ta fel på. Nästan önskan var att man ska kunna se att det är en Hauntedplatta även om man står på 20 meters håll i en skivaffär där det är 100 skivor på väggen. Då satte han loggan i mitten på varje platta och det är det ingen annan som gör heller. Man ser direkt att det där är en Hauntedplatta. Han är ett geni. Vi gjorde en best of-platta för Earache med låtar tagna från fyra plattor och då tar han och klipper en kvadrat från de fyra plattorna och eftersom loggan alltid är i mitten blir den i mitten på den ihopklippta plattan också. Han är ett geni, hatten av för honom. Han kom också på titeln ”The Haunted made me do it”. Reklammannen liksom, jag brukar kalla honom för den sjätte medlemmen. Från ”rEVOLVEr” (2004) tog Dolving över artisteriet, han är artist på många sätt. Men att ha ”Diaz” tillbaka som den sjätte medlemmen bidrar bara ännu mer till Hauntedatmosfären.

Vissa av er i bandet har ”riktiga jobb” på sidan om också?

– Man måste som sagt ha pengar till mat och hyra så jag och Jonas utbildade oss. Jag studerade IT och jobbar som IT-konsult nu.  Jonas läste ekonomi och är någon slags revisor, hjälper företag med deklarationer och så där. Därför kommer vi inte att kunna göra de där sexveckorsturnéerna längre.

Ni kanske inte vill göra det heller?

– Jo, gärna för mig. Men vid en viss tidpunkt i livet vill man inte behöva gå och oroa sig för att kunna betala nästa hyra. Det är ett privilegium att spela i ett band som kan spela över hela världen. Men att ha mat och husrum tryggat är viktigare. Det är hårt för många band som turnerar, skivförsäljningen sjunker. Det går att upptäcka band mycket enklare nu med Spotify och det är ett bra sätt att bredda fanskaran. Samtidigt måste man spela fler gig. Jag vet inte hur det är i Uppsala men det är väl lika många spelställen där som det var för tio år sedan. Ni kanske har ett eller två ställen precis som i Linköping. Det gör att i stället för ett band som vill spela en helg har man tre eller fyra band som vill spela. Vad gör den som har spelstället? Han eller hon tar den som fyller stället till billigast pengar. Då går gagerna ner, plötsligt måste man turnera tio månader i sträck och är aldrig hemma.

Det här pay-to-play fenomenet där band tvingas betala för att spela är ju också en konstig grej.

– Vi fick betala massor för att åka på Ozzfest. Det är en satsning. Spelar man i band spelar man ofta bara för att få in pengar. Men Ozzfestgrejen handlade om flera tiotusentals dollar för att få åka med. Då måste man ha ett skivbolag i ryggen som ställer upp.

Just Ozzfest måste ha varit ett bra ”skyltfönster”

– Vanligtvis var det ju det. Tidigare hade de europeiska banden varit sådana som Judas Priest, Dimmu Borgir och Lacuna Coil. Då hade vi stuckit ut. Men det år vi spelade var det vi, In Flames, Arch Enemy, Soilwork plus tre band till från USA som lät som om de var från Göteborg.    

 

 

Namn: Johan Jakobsson
Ålder: 32 
Familj: Föräldrar i Norrland
Bor: Uppsala
Gör: Bevakar hårdrocken i Uppsala, Sverige och Världen
Lyssnar på: Hårdrock/Metal av alla de slag. Country är lite av en "guilty pleasure" 
Favoritgenrer inom hårdrocken: Främst Thrash Metal och Old School Death Metal
Bästa konsertminne: Egentligen alldeles för många att välja mellan, jag är glad och tacksam att jag hann se DIO. Men några som ligger mig speciellt varmt om hjärtat är.


Accept: Fryshuset och Getaway Rock Festival 2011 och Göta Källare 2012.


Iron Maiden: Ullevi 2008


Gojira: Getaway Rock Festival 2013


Watain: Münchenbryggeriet 2011


Machine Head: Speciellt Fryshuset 2011 och Gröna lund 2012


F.K.Ü: Speciellt Getaway Rock Festival 2011 och Kroms Halloweenparty 2013.


Mastodon: Sonisphere Hultsfred 2009 och Annexet 2012. 


Loch Vostok: Getaway Rock Festival 2013. 


Slayer: typ alla gånger jag sett dem, Hovet 2006, Sonisphere Stockholm 2010, The Big 4 Ullevi 2011. 


Det finns garanterat fler och jag fyller på allt eftersom jag kommer på dem. 


E-post: unthardrock@gmail.com


Klicka här för att hitta Hårdrock på Facebook.


 

redaktionella bloggar

Övriga sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se

senaste nytt unt.se