• fredag 22 augusti 2014
Vadslagning. Sätter du emot? Holmgrens innebandy Holmgrens innebandy
Vädersponsor:

Johan Jakobsson

Hårdrock

Johan Jakobsson bloggar om hårdrock och dess många genrer i form av konsertrecensioner, skivtips och intervjuer.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar



Följ min blogg med Bloglovin

Machine Head och Mastodon till Stockholm i december

 

Som om det inte redan är gott om fina konserter i höst/vinter ramlade det i veckan in två nya spelningar. Två spelningar som jag ser fram emot oerhört mycket. December och Arenan på Fryshuset i Stockholm är det som gäller, banden är Machine Head och Mastodon.   

Machine Head intar Arenan den 1:a december tillsammans med Darkest Hour och Devil You Know. Den 17:e december är det i stället Atlantagänget Mastodon som dundrar in med Big Business och Krokodil i släptåg.

Mastodon släppte tidigare i år den fantastiska skivan Once More 'Round The Sun och Machine Heads nya album Bloodstone and Diamonds väntas släppas i november.

Machine Head-frontmannen Robb Flynn säger så här om skivan:

“I cannot even begin to tell you how proud we are of this album.“It's been a heck of a ride.  It looked like it might not ever happen again at one point, but man, this album is a milestone for us. You're going to love it Head Cases.”  

“Without getting too philosophical on ya, bloodstone and diamonds represent two of the hardest materials on earth, it is also a lyric from the opening track of the album ‘Now We Die’.  In many cultures the bloodstone has been used as an amulet to protect against evil, and is the symbol of justice. Diamonds and are hardest natural material on earth (which is how we feel about our music), and it also represents the diamond logo I drew 22 years ago (in my wife's apartment on Dover St. in Oakland) that has become the symbol for the band.”

 

Watain – Getaway Rock Festival – 2014-08-09

 

Det ligger en spänd förväntan över festivalområdet när Watains speltid närmar sig, vad ska de hitta på den här gången? För Watain har hamnat i ett läge där det oberäkneliga är något som folk förväntar sig. Genom att lyssna på folket runt omkring mig hör jag tydligt hur många som står där med höga förväntningar på att bli chockad och förskräckta. Det skulle kunna vara ett svårt utgångsläge att jobba med men Watain visar redan från start att detta är precis som vilken spelning som helst, på gott och ont. De sätter sina egna lagar och regler och konserten följer samma ritualliknande moment som alltid, oavsett vad publiken förväntar sig.  På sätt och vis är Watain i mångt och mycket väldigt förutsägbart, ja nästan pålitligt. En göteborgare skulle kanske kalla det för kadaverdisciplin. Men det finns ett undantag, nämligen sångaren Erik Danielsson. Det är han som står för utfallen, de där små ögonblicken som ställer allt på sin spets. När han ger sig ut i ett resonemang om branden i Västmanland så är jag nog knappast den enda i publiken som håller andan inför var hans tankar ska landa. Lite förvånande blir det ett närmast humoristiskt konstaterande att vi trots att det brinner i närheten kommit dit för att dyrka elden.

Watain måste vara ett av de mest tajta liveband som går att hitta och det är ett nöje att bli fullständigt överkörd av ett band i absolut högform. Degial-gitarristen Hampus Eriksson gör ett stabilt jobb som ersättare för Pelle Forsberg som dock kommer in under den senare delen av spelningen.

De visar stor tilltro till det nyare materialet, med all rätt förutom låten Outlaw som känns lika märkligt styltig som senast i Stockholm. Den fungerar inte alls och bör omgående strykas ur setlisten. Erik Danielsson har mitt på scenen sällskap av ett ytterst olycksbådande rör och när han innan starten av Devil’s Blood lakoniskt konstaterar att ”Ni kommer inte undan” så är det bara för folket framför scenen att säga hej hej till blodkanonen. Tack och lov står jag själv på behörigt avstånd.

Frontmannens ord ”Låt oss minnas den här dagen som dagen när sommaren tog slut” summerar kvällen ganska bra då de yttras med största allvar men faller platt hos den något överförfriskade partyglada festivalpubliken. Hur bra bandet än är så får de aldrig den där närkontakten som en inomhusspelning ger. Därför uppstår heller aldrig riktigt den magi som en Watainspelning innebär. När slutet närmar sig börjar ett stilla regn att falla som om någon där uppe naivt försöker bekämpa elden. Kontrasten mellan årets avslutning med Watain och The Kristet Utseende som ett år tidigare stått på samma scen vid samma tidpunkt är rent ut sagt enorm.  Personligen föredrar jag ett partyband som TKU i det läget. Å andra sidan är en inomhusspelning med Watain en svårslagen upplevelse för alla sinnen som jag aldrig kan bli mätt på.

4/5

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Foto: Miqe Erikzén

Dimmu Borgir – Getaway Rock Festival – 2014-08-09

 

Marduk i all ära men kampen denna kväll är en landskamp i Black Metal mellan Dimmu Borgir och Watain. Norrmännen i Dimmu Borgir har i sista stund sparkats snett uppåt och anförtrotts att headlina den sista festivaldagen. Något de gör med den äran, det blir omgående tydligt att detta trots mummel om lågbudget och liknande är ett bra beslut. För det är definitivt ingen lågbudgetshow Dimmu Borgir bjuder på. Låt vara att de lämnat symfoniorkestern hemma, men de intar scenen med självklarheten hos ett band som vet att de kan headlina festivaler av den här storleken. De sparar inte på krutet i inledningen varken pyroteknikmässigt eller låtmässigt. Kanske lägger de till och med för mycket krut på de inledande låtarna för det känns som om publiken inte riktigt hämtar sig efter detta.

Tyvärr känns det oftast lite för plastigt, kanske beror det på de diaboliska, i negativ mening, synthmattorna som dränker allt annat. Faktum är att gitarrerna hörs bättre bakom scenen än framför den där de knappt hörs alls. Detta får naturligtvis ses som ett gigantiskt misslyckande. Plastigt eller ej så verkar det i alla fall som bandet har glimten i ögat och en självdistans som ofta saknas hos de svenska kollegorna. Frontmannen Shagrath kostar då och då på sig att skämta med fansen på helt ok svenska. De lyckas också hålla de mest pompösa inslagen på en smakfull nivå. Känslan är att så väl bandet som festivalledningen gjorde det bästa av situationen men personligen var detta mest utfyllnad inför det som komma skulle.

3/5 

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Foto: Miqe Erikzén

Doro – Getaway Rock Festival – 2014-08-09

 

Hon har kanske inte den största publiken, däremot definitivt en av de mest hängivna fanskarorna på festivalen, många står faktiskt kvar och skanderar hennes namn långt efter att spelningen tagit slut. Men det är ju inte för inte som Doro kallas ”metal queen”. Mer än 30 år in i karriären röjer hon som om hon fortfarande var 20, och vore det bara inlevelsen det hängde på så skulle hennes namn stå överst på affischen. För det finns få artister som visar upp en så oförställd passion inför sin sitt levebröd som Doro. 

Låtlistan är anpassad efter speltiden och tonvikten ligger föga förvånande på Warlock-låtar som Earthshaker Rock, I Rule The Ruins, Für Immer och ett knippe andra, däribland naturligtvis All We Are som bjuder på sånginsatser även framför scenen.

Men det som verkligen får den stora massan att gå bananas är när ”The metal queen” hyllar ”The metal god” Rob Halford och hans mannar, berättar att det var Judas Priest som tog Doro och Warlock till Sverige första gången som förband 1986. När hon sedan drar igång Priestklassikern ”Breaking The Law” formligen exploderar publikhavet i en allsång som torde ge Getaways bokningsteam en vink om att det är dags att ta upp kampen med Sweden Rock Festival om Judas Priest inför nästa år.  

3/5

Foto: Åsa Edling

 

Foto: Åsa Edling

 

Foto: Åsa Edling

 

Foto: Åsa Edling

Slayer – Getaway Rock Festival – 2014-08-08

 

Kontrasten mellan gårdagens headliner Volbeat och kvällens headliner Slayer är gigantisk, där Volbeat lutade sig mot en arsenal av bomber och fyrverkerier bjuder Slayer rent visuellt på en betydligt mer sparsmakad show. I stället är det låtarna som får agera veritabla scudmissiler när de avfyras mot den kolsvarta natthimlen.

 

 

Foto: Åsa Edling

 

När Gävle i morgon vaknar upp ur dimmorna så är det till en ny tideräkning, dag 1 efter Slayer. Så monumental är denna kväll där thrashkungarna, massakrerar, pulveriserar och fullständigt slaktar Gävleborgs residensstad.

Redan i den inledande Hell Awaits (som vi nesligt nog snuvades på i Stockholm i slutet av maj) är det uppenbart att detta kommer att bli en kväll utöver det vanliga. De dundrar sig skoningslöst igenom The Antichrist och Necrophiliac, de får en låt som Hate Worldwide att låta som om den har funnits med i setlisten sedan det glada 80-talet. War Ensemble kan mycket mycket väl vara världens bästa thrashlåt och denna kväll är inget undantag. En personlig dröm i uppfyllelse när jag äntligen får höra At Dawn They Sleep live. Att de under kvällen hinner mosa sig igenom andra personliga favoriter som Die By The Sword, Spirit In Black och Black Magic gör inte alls ont. Seasons In The Abyss som i dagsljuset på STHLM Fields kändes riktigt seg växer här ut till en koloss som rullar obarmhärtigt mellan gasklockorna.

 

Foto: Miqe Erikzén

 

Sedan starten av festivalen 2010 har jag funderat på hur det skulle vara att se Slayer vid Gasklockorna, nu har jag facit i hand och detta överträffade mina vildaste förväntningar och förhoppningar. Slayer anno 2014 är ett unikum och jag vet att jag tjatar men det går inte att undvika att nämna Gary Holt. Mannen är precis överallt hela tiden och headbangar med en sådan våldsam frenesi att det känns som han när som helst ska komma i självsvängning. Han har gett Slayer en rejäl elchock som får otaliga thrash-hjärtan att slå extraslag denna kväll.

 

Foto: Åsa Edling

 

 

Foto: Miqe Erikzén

 

I slutet hörs det rätt tydligt att bandet nu är i slutet av en lång turné då Tom Arayas stämband börjar böna och be om semester, men som den metalgud han är ber han stämbanden artigt men bestämt att dra åt helvete och plågar dem in i det sista.

 

Foto: Åsa Edling

 

Jag är enormt tacksam för att jag har fått uppleva detta och jag är tacksam för att ni läser detta, om ni mot förmodan inte orkat läsa så kan jag göra en snabb sammanfattning på tre ord: HELT JÄVLA BRILJANT!

Det händer inte ofta men nu känner jag mig tvungen att plocka fram fullpottsbetyget. Slayer var verkligen 5/5 denna kväll.

 

 

Setlist 

Hell Awaits

The Antichrist

Necrophiliac

Mandatory Suicide

Hate Worldwide

War Ensemble

Postmortem

Captor of Sin

Hallowed Point

At Dawn They Sleep

Die by the Sword

Spirit in Black

Disciple

Seasons in the Abyss

Born of Fire

Dead Skin Mask

Raining Blood

Black Magic

--------------------

South of Heaven

Angel of Death

 

Så var det med det och jag gör nu bokslut för dag två av årets Getaway Rock Festival. I morgon har jag ett möte inbokat med den alltid lika charmanta Doro Pesch, hennes spelning är också en personlig höjdpunkt på årets festival. I övrigt ser jag fram emot en kväll i mörkrets tecken med Marduk, Dimmu Borgir och naturligtvis hemmahoppet Watain. 

Namn: Johan Jakobsson
Ålder: 32 
Familj: Föräldrar i Norrland
Bor: Uppsala
Gör: Bevakar hårdrocken i Uppsala, Sverige och Världen
Lyssnar på: Hårdrock/Metal av alla de slag. Country är lite av en "guilty pleasure" 
Favoritgenrer inom hårdrocken: Främst Thrash Metal och Old School Death Metal
Bästa konsertminne: Egentligen alldeles för många att välja mellan, jag är glad och tacksam att jag hann se DIO. Men några som ligger mig speciellt varmt om hjärtat är.


Accept: Fryshuset och Getaway Rock Festival 2011 och Göta Källare 2012.


Iron Maiden: Ullevi 2008


Gojira: Getaway Rock Festival 2013


Watain: Münchenbryggeriet 2011


Machine Head: Speciellt Fryshuset 2011 och Gröna lund 2012


F.K.Ü: Speciellt Getaway Rock Festival 2011 och Kroms Halloweenparty 2013.


Mastodon: Sonisphere Hultsfred 2009 och Annexet 2012. 


Loch Vostok: Getaway Rock Festival 2013. 


Slayer: typ alla gånger jag sett dem, Hovet 2006, Sonisphere Stockholm 2010, The Big 4 Ullevi 2011. 


Det finns garanterat fler och jag fyller på allt eftersom jag kommer på dem. 


E-post: unthardrock@gmail.com


Klicka här för att hitta Hårdrock på Facebook.


 

redaktionella bloggar

Övriga sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se

senaste nytt unt.se