• fredag 26 augusti 2016
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Uppsala Vimmel
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Burkiniförbudet en dröm för IS Ledarloggen Ledarloggen
Vädersponsor:

Fredrik Nyberg

Pop & rock-bloggen

Fredrik Nyberg tar pulsen på lokal, nationell och internationell pop och rock. 
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Recension: Weeping Willows, Mosebacke 23 augusti 2016

Recension: Weeping Willows, Mosebacke 23 augusti 2016

Weeping Willows har en trevlig tradition i att ge årlig sommarkonsert på Mosebacketerassen på Södermalm i Stockholm med utvalda gästartister. Under förra årets konsert gästade självaste Trio me´ Bumba på scenen. Jag kunde inte undgå att ha stora förhoppningar inför årets framträdande då man i år släppt en alldeles lysande nytt album i Tomorrow became today.

 

Solen sken vackert över Södermalm under inledningen av tisdagskvällen. Innan konserten hör jag någon framför i publiken utbrista ”vilken tur de hade med vädret!”. I det stora hela håller jag med. Även fast sångerna kanske helst bör avnjutas under mörka höstkvällar för att passa dess karaktär fullt ut.

 

Nåväl. Snart börjar tonerna från Willow weep for me med Frank Sinatra strömma från högtalarna på Mosebacketerassens scen och när melodin spelats till ända kliver bandet äntligen ut på scenen. Frontmannen Magnus Carlson, för kvällen iklädd beige kostym går leende fram till publiken inleder snart The world is far away från albumet The time has come från 2014 tillsammans med bandet. Låten följs upp med nya Tomorrow became today från albumet med samma namn som släpptes tidigare i år. Bandet är för kvällen förstärkta av en blåssektion bestående av Goran Kajfes och Per ”Ruskträsk” Johansson., vilket ger musiken en helt ny dimension live.

 

Grains of sand och fantastiska The Burden från albumet Fear and love från 2007 framförs sedan med stor inlevelse innan det är dags att byta genre fullständigt. Bandet ger sig på att framföra Let the river flow i den finska stilen rautalinko, vilket enligt Magnus kan beskrivas som en blandning mellan latinorytmer och gitarrskuggor. Ja, ni fattar: Såklart blir numret en direkt fullträff som så många andra sånger denna kväll skapar gåshud.

 

Detta följs till min stora glädje upp med While I´m still strong från plattan Endless Night som släpptes 1999. Framförandet känns unikt, eftersom bandet utifrån vad jag har upplevt inte på många turnéer spelat något material därifrån. Det var nog därför inte bara jag i publiken som drog lite extra på smilbanden. Leendet blev ännu större när en mycket stark version av It takes a strong heart to love följde tätt inpå. Blåssektionen gör sitt för att göra ljudbilden extra djup och bred, bandet spelar tillsammans som om de inte gjort annat och Magnus röst är som silke för öronen och sinnet. Hans stämma är sannerligen den vackraste i Sverige sedan Wadlings, det är sen gammalt.

 

Eternal flames från debutalbumet Broken promise land (1997) framförs därefter med stor bravur innan kvällens första gästartist, Linnea Henriksson äntrar scenen och framför sin Dansa med mig. En bra kontrast om du frågar mig. Hennes stämma hörs sedan i bakgrunden av de följande starka numren Go find you happiness samt Lovers never say goodbye. På den sistnämnda hade jag dock hoppats få höra Anna Ternheims stämma i bakgrunden, eftersom hon gästar på den utmärkta originalinspelningen. Det ska sägas att Linneas dock gör en strålande insats.

 

I´ll do anything for you hörs snart innan en enorm version av My last love framförs. Därefter gör kvällens andra gästartist, Doug Seegers, entré på scenen och framför två av sina egna nummer; Give it away samt den förträffliga Going down the river till publikens stora förtjusning. Efter att han sedan till stora ovationer lämnat scenen framförs starka versioner av de nyare alstren My love is not blind, We´re in different places samt souliga Wait for love to grow innan det är dags för ännu gammal goding i form av Touch me från 2001. Weeping willows enda hitlåt någonsin, enligt Magnus.

 

Mörkret har för längesedan lagt sig över Mosebacke när Carlson sedan framför Everlybrothers Love Hurts akustiskt tillsammans med Doug Seegers innan mäktiga Broken promise land spelas som tänkt sista låt. Publiken får dock sin vilja igenom och första versen av Elvis You where allways on my mind får sätta punkt för en kväll som framkallat mycket känslor. Magnus är med sitt scenspråk, mellansnack och storartade röst en underhållare och scenpersonlighet i världsklass. I kombination med det utmärkta och samspelta bandet samt den eminenta blåssektionen blir upplevelsen väldigt stark. Som pricken över i väljer bandet att blanda friskt mellan sina album i repertoaren.

 

I inledningen av konserten berättade Magnus att det är 17:e året i rad som bandet ger sommarkonsert på Mosebacke. Jag hoppas verkligen att de fortsätter i 17 år till. Minst.

Krönika: Storsjöyran 2016

Lars Winnerbäck, Storsjöyran

Krönika: Storsjöyran 2016

”Ljuva jämtar! Härliga Härjedalingar! Rakryggade Ravundingar! Sagolika Samer! Iskalla Isländare! Bångstyriga Britter! Nyvunna vänner! Ni är underbara där ni står och vinkar med flaggorna. Med dem säger vi välkommen hem till er som en gång lämnat Republiken och nu kommer åter samt till er som vill skapa en ny framtid här hos oss – oavsett om ni kommer från Somalia eller Sundsvall. Ni ska veta att ni är efterlängtade!”

 

Så inledde Jämtlands president Evert Ljusberg sitt traditionsenliga tal under lördagsnatten på Stortorget i Östersund inför det stora publikhavet av flaggviftande festivalbesökare. Även om spelningarna pågår fram till 02.00 brukar känslan vara att presidenttalet vid midnatt sätter punkt för festivalen som på senare år pågår under två dagar.

 

Storsjöyran är Sveriges äldsta musikfestival. Festivalen som nystartade 1983 har genom åren haft besök av stora namn som Lady Gaga och Cornelis Vreeswijk. Hela stadens innerkärna förvandlas under sista helgen i juli varje år till en enda stor festival, med den största scenen placerad på centrala Stortorget., Det blir en hel stads angelägenhet, vilket är en del av charmen med Storsjöyran. Hemvändande jämtlänningar, nuvarande jämtlänningar och turister som jag samsas om ytan framför scenerna och gör att festivalen år efter år känns välbesökt. Medan det pratats om fenomenet ”festivaldöd” de senaste åren verkar det snarare som om att Storsjöyran varje år har stora besökarantal. Förutom hemvändare tror jag att Storsjöyran lyckas med just detta genom att boka olika typer av artister som tilltalar en mycket bred publik. Även om årets lineup tyvärr inte bjöd på n överaskningar med just detta håller på fram till 02.00 brukar presidenttalet vid midnatt er som en gång lämnat Republiken och ågra större utropstecken (Van Morrison och Lars Winnerbäck var de största namnen tillsammans med W.A.S.P.) rapporterade ÖstersundsPosten om att antalet besökare landat på ca 36 000, vilket får anses vara väldigt bra.

 

Bokad till festivalen var även Melissa Horn, som i mellansnacket under sin spelning på fredagskvällen berättade om sin kärlek till Storsjöyran och kallade den ”Sveriges bästa festival”. Hennes spelning var förlagd till den stora scenen på Stortorget, vilket gör att det såg lite glest ut i publiken. Det är därför lätt att tycka att hon förtjänar bättre uppslutning, men spelningen kanske snarare hade passat bättre på en lite mindre scen. Spelningen som bjuder på många klassiker genomförs med bravur och skapar i all välmening en dov stämning hos konsertens besökare.

 

Avsaknaden på publik var dessvärre ännu större på Refuseds spelning som ägde rum senare på kvällen, förlagd till den lite mindre scenen i Badhusparken. Bandet förtjänade en betydligt större uppslutning, dels med tanke på sin historia och betydelse för musikscenen men även för att de stod för en av festivalens absolut starkaste spelningar. Något jag verkligen fascinerades över var Dennis Lyxzéns energirika och samtidigt eleganta scenspråk. Konsertupplevelsen skruvades upp till max då Dennis sjöng större delen av Rather be dead stående mitt i publiken, iklädd sin snyggt åtsittande röda kostym.

 

Desto mer publik är på plats när Otto Knows senare på natten tog över scenen i Badhusparken. Ett extra stort jubel utbröt bland besökarna när den utmärkta remixen på Håkan Hellströms Din tid kommer framfördes som extranummer, innan klockan slog 02.00 och satte punkt för fredagens festivalnatt.

 

Lördagens konserter hade tack och lov en markant ökning i konsertbesökare generellt. Lars Winnerbäcks konsert på Stortorget är ett bra exempel på det. Spelningen kantas av stark inlevelse rakt igenom och avhandlar klassiker som Hugger i Sten, Elegi, Hosianna och Elden till publikens stora glädje. Att Lars Winnerbäck fortfarande kunde beröra mig var en fin överraskning.

 

Bob hund, som haft många projekt under festivalhelgen (läs: bl.a. stumfilmskonsert och båttur med fansen på Storsjön) fick på lördagen den otacksamma speltiden 23.00 i Badhusparken, en timme innan det traditionsenliga talet från Jämtlands president på Stortorget inleds. Det till trots lyckas bandet trotsallt locka till sig en hel del publik och bjöd dem på en repertoar bestående av många nyare alster. Det värmde dock lite extra i hjärtat när ett fåtal gamla klassiker som Ska du hänga med? Nä!, Den lilla planeten (!) samt Ett fall & en lösning avhandlades.

 

Presidenttalet började sedan tillsammans med efterföljande W.A.S.P. sätta punkt för årets festival som fortsatte i samma goda anda som tidigare upplagor. Storsjöyran är verkligen en charmig, säregen och personlig festival som jag tänker återkomma till under många år.

 

”Jämtland, Jämtland, Jämt och ständut!”

 

 

 

* Bilden visar Lars Winnerbäcks spelning

Recension: bob hund, Gröna lund, 13 maj

Recension: bob hund, Gröna Lund 13 maj.

 

Inför en mycket stor och förtjust publik äntrade bob hund på utsatt tid Gröna Lunds Stora scen till stort jubel under fredagskvällen. Snart börjar tonerna av Allseende Ögat (!) att ljuda från högtalarna och jag kan inte förneka att förhoppningarna inför konsertens fortsättning skruvades upp ordentligt. Repertoaren bestog dock fortsättningsvis till stor del av alster som skapats från 2008 och framåt, men äldre melodier som Tralala lilla molntuss, Upp upp upp ner och Ett fall och en lösning blandas snyggt in i setlistan och skänker ett gammalt fans hjärta som mitt extra värme. Thomas Öberg rör sig som vanligt över hela scenen och nere hos publiken i högt tempo och det märks energimässigt ingen skillnad på honom jämfört med när jag såg bob hund på samma scen för 13 år sedan. Skillnaden nu är möjligtvis att tornen av förstärkare och högtalare som Thomas besteg nu endast är en tredjedel så höga som tidigare.

 

Konserten är genomgående harmonisk, energifylld och glädjefyllt, även om bandet till Thomas uppenbara irritation emellanåt blir tvungna att ta pauser för att stämma instrument och koppla om sladdar. Det övriga bandet verkar till skillnad mot Thomas ha lite mer avslappnad inställning till det hela, vilket bidrar till att kvällens spelning inte blir något utöver det vanliga i bob hund-sammanhang, men Thomas Öbergs energifyllda uppträdande och vassa mellansnack räddar upp det hela till en väl godkänd nivå i slutändan trotsallt.

 

Något mer som skänker mig lycka denna kväll är insikten av att bob hund ständigt lockar nya generationer av fans som verkar betydligt mer inlyssnade på det senaste materialet än jag själv. Min förhoppning är att det ger bandet motivation till att fortsätta verka ett antal år till. De har fortfarande så mycket att ge världen att allt annat skulle kännas bortkastat.

Peppar nytt material med Goat!

Lyssna och njut på nytt material från Goat, det gör jag! Hoppas på att en turné stundar...

Goat - I Sing In Silence

Recension: Freddie Wadling, Rival 1 april

Inför ett fullsatt Rival klev Freddie Wadling ut på scenen tillsammans med kompbandet som snart ska ge kvällens konsert en mäktig inramning. Sittande med sin sångpärm i knät ser han ut över publiken och funderar snart på om det är han som är kvällens aprilskämt. Kvällens repertoar består till stor del av alster från den nysläppta plattan "Efter regnet" även om det ibland bjuds på (vad jag vet) oinspelade covers. Starkast för kvällen blir en mycket storslagen cover på David Bowies "I'm deranged" som skapar gåshud och får taket att lyfta. Jag hade gärna sett fler utsvävningar av den typen, men känner ändå att denna spelning gav ett stort intryck med hjälp av Freddie Wadlings starka inlevelse och kompbandets mäktiga inramning. Jag kan bara spekulera i vilket enormt intryck den gjort med en mer sett till album varierad repertoar.

Fredrik Nyberg
Ålder: 27
Bor: I Uppsala
Bloggen lägger fokus på: Pop och rock samt dess genrer inkluderat (med reservation för utsvävningar genremässigt).
Lyssnar på: Allt - det är en ständig variation i mina hörlurar - ena stunden The Doors, den andra Mobb Deep och den tredje David Brubeck - ja, ni förstår. Varje genre har sitt tillfälle.
Gillar: Att besöka konserter och festivaler.
Gillar inte: När något kommer i vägen.
Bästa konsertupplevelser: Beach House på Hultsfred 2011 - Dreampop så vacker att du inte vet var du ska ta vägen. Jag var berörd in i ryggmärgen på grad 12 av en skala på 1 till 10.
Thåström, Annexet 2010 - Thåström var för kvällen härskare över Annexet, Stockholm, Sverige och hela övriga universum. Otroligt mäktigt.
Patti Smith, Stockholms Konserthus 2011 - Väldigt storslaget, givetvis. Vad annars när det handlar om Patti?!
E-post: thisfantasticmusic@gmail.com
Facebook: www.facebook.com/UntPopRock




redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Header Torget

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se