• fredag 31 oktober 2014
TV: Lundberg besviken Bandybloggen Bandybloggen
Vädersponsor:

Ledarloggen

Ledarloggen

Nackdelen med staten som ägare

Statliga energijätten och tidigare vinstmaskinen Vattenfall har gjort en rad dåliga affärer. Vissa storförluster kan man inte rå för, som att Tyskland över en natt beslutar sig för att avveckla kärnkraften, andra satsningar bär bolaget fullt ansvar för. Den överlägset sämsta affären är förstås nederländska Nuon, vars värde nu skrivits ned med ofattbara 52 miljarder kronor.

Nye näringsministern Mikael Damberg (S) skyller på alliansregeringen. Och visst kunde hans och Annie Lööfs företrädare på posten, Maud Olofsson, har varit långt snabbare och långt tydligare med att regeringen som ägare bär det yttersta ansvaret för fiaskot.

Men också tidigare S-märkta näringsministrar kunde ha varit tydliga med ansvarsfrågan när det gäller Vattenfalls äventyr med kolkraften i framför allt Tyskland. Tyst, tyst var det så länge energikoncernen punktligt levererade 20-25 miljarder i vinst till statskassan varje år. Kanske är detta också huvudförklaringen till att alliansen aldrig kom till skott, trots att Vattenfall sattes upp på säljlistan vid tillträdet 2006.

Problemet med staten som huvudägare i globala affärskoncerner kommer nu i öppen dager. Bristen på styrning är skriande och när det väl gått på tok är det för sent att sälja, precis som fallet varit med exempelvis SAS. Och Sverige har nu fått en regering med en ideologisk profil att statligt ägande i sig är något gott. Och Dambergs insatser i styrelserna får vi utvärdera så småningom.

Johan Rudström

Inrikes utrikespolitik

Frågan vad regeringen egentligen avsåg med utfästelsen att erkänna staten Palestina var länge obesvarad – tänkte man sig en process inom EU (som hade varit det normala) eller avsåg man att besluta om ett erkännande på egen hand? Nu vet vi. Erkännandet sker vid dagens regeringssammanträde.

Mycket som är ganska överdrivet har sagts både av kritiker och av anhängare till erkännandet. Att anse att en palestinsk stat bör finnas vid sidan av Israel och i fred med Israel står naturligtvis inte i konflikt med normala förbindelser med Israel. Att tro att ett svenskt erkännande i sig skulle vara ett viktigt steg mot en tvåstatslösning och ett fredsavtal mellan de två staterna är ett mycket optimistiskt antagande.

De formella argumenten mot erkännande av Palestina kan inte viftas bort, men är inte självklara. Det är sant att Palestina inte har några definierade gränser – men faktum är att detta gäller också för Israel. Att det är så är ju en följd av själva konflikten. Att den palestinska myndigheten inte har full kontroll över sitt territorium är också sant, men det beror ju till stor del på Israels agerande. Däremot finns en befolkning, en administration och en utbredd uppfattning att en palestinsk stat bör finnas. Utbrytarstaten Somaliland på Afrikas horn, som sedan länge har både gränser och full kontroll över sitt territorium, har däremot inte erkänts av någon. Och om erkännande av stater ska grundas på strävan att bidra till en politisk process så uppstår nya frågor – hur ska vi se på Västsahara, som till största delen är olagligt ockuperat av Marocko men bör vara självständigt enligt FN:s principer för avkolonisering? Och hur tänker regeringen agera om irakiska Kurdistan förklarar sig självständigt?

Under alla omständigheter finns det fog för kritiken att regeringen aviserade detta beslut utan att ens ta upp frågan i utrikesnämnden. Även om ingen formell bestämmelse har brutits så är det inte så som det bör gå till. Och valet att gå vid sidan av EU, trots att svensk utrikespolitik normalt får betydligt större effekt om den samordnas med resten av det demokratiska Europa, kan ifrågasättas.

Skulle beslutet att erkänna Palestina ändå få de effekter på diplomatin och fredsprocessen som dess anhängare hoppas eller näst intill utlovar så är det givetvis bra – också för Israel. Men om inget särskilt händer – vilket tills vidare förefaller vara det mest troliga – så kommer beslutet snarare att framstå som ett exempel på det som brukar kallas ”inrikes utrikespolitik”.

Håkan Holmberg

AF på väg mot att bli jobbförmedlare?

Arbetsförmedlingen ska reformeras i grunden, skriver generaldirektören Mikael Sjöberg på DN Debatt (29/10). 100 kontor ska läggas ned och man ska möta de arbetssökande och arbetsgivarna "där de befinner sig". Det behöver inte vara fel.

Förmedlingen har med tiden blivit en myndighet som finns till för att hantera långtidsarbetslösa, långtidssjukskrivna och nyanlända flyktingar. Matchningen av jobb har hanterats på annat håll, genom bemanningsföretag och personliga kontakter. Utvecklingen blir ett självspelande piano där Arbetsförmedlingen får ett rykte att hysa "svårplacerade" personer medan "kvalificerad arbetskraft" nås på andra ställen.

Men bland långtidsarbetslösa, och framför allt bland flyktingar, finns förstås många högt kvalificerade personer. Och alla kommer att behövas nu när den totala arbetskraften minskar. Det är en diger uppgift som Sjöberg har framför sig, men han har nu angett tonen för att påbörja arbetet.

Johan Rudström

Hopplöst effektsökeri av Riksbanken

När Riksbanken 2009 sänkte styrräntan till 0,25 procent var det startpunkten på en vändning i den svenska ekonomin. Så blir det inte 2014, trots att nivån nu sjunkit ännu ett snäpp, till en historisk nollränta. Problemet den här gången är att en ränta nära noll hunnit bli normalränta för det svenska folket, därför får inte sänkningen någon påtaglig effekt.
Om tillväxten, jobben och investeringarna ska ta fart krävs andra åtgärder. Och framför krävs en starkare återhämtning i omvärlden. Tysklands senaste tillväxtprognos, där risken för recession bedöms som påtaglig, är därför allt annat än ett positivt tecken.
Bostadsmarknaden lär inte heller kylas av under de närmaste åren. Först i mitten av 2016 kan räntan börja stiga igen, enligt Riksbankens prognos. För att få stopp på köpfesten (hushållens sammanlagda skulder uppgår till över 3 000 miljarder kronor) behövs andra åtgärder, som till exempel amorteringskrav.  
 
Johan Rudström











Otack är USA-väljarnas lön

Efter snart sex år på presidentposten har Barack Obama kvar sin internationella hjältegloria. Inte minst i Sverige, där "Löfven talade med Obama" snabbt blir en toppnyhet. Hela 20 minuter var det visst, dessutom.

Men i USA är Obama nu närmast paria, och inte ens demokratiska kandidater vill förknippas med sin president inför kongressvalet om två veckor. Söndagens reportage i Agenda visade att hans problem delvis är sådant han inte kan göra något åt, som hans torra intellektuella utstrålning. Men det påpekades också att hans oförmåga att samarbeta med sina politiska motståndare kan ligga honom i fatet.

Men Obama har egentligen bara gått emot den republikandominerade kongressen, och använt sitt presidentveto, på en punkt, genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen. Och "Obamacare" har efter trög start faktiskt blivit en framgång. Mot alla odds, då kongressen stoppat de flesta av förslagen, har också jobben kommit i USA. Arbetslösheten är nere på samma nivå som före kraschen med Lehman Brothers 2008.

Ändå är amerikanerna missnöjda. Enligt alla undersökningar kommer representanthuset att få en kraftig republikansk majoritet efter årsskiftet, mycket tyder också på att demokraterna förlorar sin majoritet i senaten. Obama kan inte vänta sig en konstruktiv avslutning på sin andra ämbetsperiod, och får trösta sig med att ringa någon som uppskattar honom, +46-8-4051000 när som helst på dygnet.

Johan Rudström

redaktionella bloggar

Övriga sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se