• lördag 20 september 2014
Tack för lektionen Träning och hälsa Träning och hälsa
Vädersponsor:

Ledarloggen

Ledarloggen

Skotskt nej som hörs i Spanien

Fredagsmorgonens skotska valresultat, nej till självständighet, smakade gott i London, förstås, men också i Madrid. Spaniens premiärminister Mariano Rajoy känner sig stärkt i samma grad som självständighetskampen i Katalonien försvagas av det skotska beslutet.

Fredagen eller lördagen var tänkt att bli startskottet för färden mot 9 november, då folkomröstningen i Katalonien ska äga rum. Parlamentet fattar då beslut om den särskilda lag som formellt bereder vägen för att hålla folkomröstningen och sedan deklarerar presidenten Artur Mas att allt är klart. Om sju veckor får katalanerna precis som skottarna bestämma om sin framtid, som fortsatt spansk region eller som självständigt land.

Eller får man det? I helgen (lördag eller söndag, dagen efter det katalanska beslutet) förbereder Rajoy ett extra regeringsmöte i Madrid med endast ett ärende, att få folkomröstningen ogiltigförklarad genom ett överklagande till konstitutionsdomstolen. Domstolen har redan tidigare (i våras) slagit fast att en folkomröstning kan hållas men att en självständighetsförklaring strider mot den spanska konstitutionen.

Är det någon idé att hålla folkomröstningen om man sedan inte kan förklara sig självständig? Kan man förklara sig självständig i alla fall? Vilka maktmedel är de båda regeringarna beredda att ta till om kollisionskursen består och 9 november närmar sig? Finns det alternativa förhandlingslösningar till en splittring av Spanien? Ingen vet, eftersom Rajoy och Mas inte träffats sedan i augusti förra året.

Olikheterna mellan Skottland och Katalonien är betydligt fler än likheterna. Och det var nog bara just på fredagsmorgonen som Mariano Rajoy mådde tillnärmelsevis lika bra som David Cameron.

Johan Rudström

Katalonien och Spanien på kollisionskurs

I morgon fredag ska parlamentet i Katalonien godkänna den speciella lag som ger klartecken för folkomröstningen om självständighet 9 november. Därefter kommer presidenten Artur Mas att officiellt tillkännage att omröstningen ska äga rum, ironiskt nog på samma dag som resultatet från den skotska folkomröstningen blir klart.

Spaniens premiärminister Mariano Rajoy meddelar att han inte stillatigande tänker låta detta ske. I helgen kallar han till ett extra regeringssammanträde i syfte att överklaga folkomröstningen till konstitutionsdomstolen och försöka få den ogiltigförklarad. Därmed är snart kollisionskursen mellan Madrid och Barcelona ett faktum och hur detta ska sluta vet ingen i dag.

Johan Rudström

Nej, väst ska inte "finnas på plats"

Erik Helmerson nämneri sitt ledarstick i DN i dag flera exempel där stormakter haft ett destruktivt inflytande som i förlängningen lett till ökad extremism i världen, exempelvis Sovjetunionens invasion av Afghanistan.

USA:s senare inblandning i Sovjets krig mot Afghanistan hade ju inte så lite betydelse heller, där stödet till mujahedin i förlängningen kan kopplas till det framväxande nätverket Al Quaida.

Och vad revolutionen i Iran anbelangar, så hade vi förmodligen sett en helt annan utveckling i Iran, om inte USA och Storbritannien genom en iscensatt statskupp avsatt den folkvalde presidenten Mossadeq för att i stället återinsätta en försvagad shah. Allt för kontrollen över oljan.

I dag släpper obemannade amerikanska flygplan bomber i främmande länder, som dödar tusentals oskyldiga i ett globalt, diffust "krig", utan stöd i vare sig folkrätt eller konstitution.

Helmerson tror att de 150 000 saudier som studerar utomlands kan komma att kräva förändringar när de återvänder hem. Och det vore väl utmärkt. Men blixtsnabbt och liksom reflexmässigt kommer det: "Då måste västvärlden finnas på plats, med stöd för reformer, demokratisering och mänskliga rättigheter."

Men västvärlden har nogsamt gröpt ur sin trovärdighet vad dessa saker anbelangar. "Västerländsk demokrati" låter inte så lockande i allas öron, efter till exempel Irakkriget. Att kunna avsätta sina ledare genom val samt åtnjuta pressfrihet och andra friheter är dock ändå vad de flesta strävar efter. Men precis som vi för inte så himla länge sedan själva, med hårt gräsrotsarbete, åstadkom demokratisering måste andra länder få en chans att skapa sina egna system - om de inte uttryckligen själva ber om råd och hjälp utifrån. Men även då måste det finnas en ömsesidighet i relationerna.

Saudiarabien har många handelspartners i dag som berömmer sig om att han mänskliga rättigheter på dagordningen, men som aldrig ställer några motkrav när de säljer sina vapen eller vad det nu är till den hårdföra diktaturen. Om detta plötsligt skulle ändras är jag rädd att det kan finnas andra bevekelsegrunder än rent altruistiska.

Maria Ripenberg

Vi behöver inte betala

Fallskärmar är ett populärt ämne i medier. Historiskt har det många gånger också funnits skäl att uppröras när direktörer och andra högavlönade lyft mångmiljonbelopp som kompensation för att de fått sluta sina jobb. Aftonbladet menar nu att vi också borde uppröras över den avgående alliansregeringens anställningstrygghet, sammanlagt kan över 100 miljoner kronor komma att betalas ut "om de lämnar politiken".
Om den avgående statsministern ska lämna politiken vet vi inte ännu, men Aftonbladet skriver att "om Reinfeldt bestämmer sig för att stanna kvar som riksdagsledamot till augusti 2015 då han fyller 50 kan han kvittera ut 7,2 miljoner i riksdagsfallskärm".
Om Fredrik Reinfeldt bestämmer sig för att aldrig mer lyfta ett finger kan han alltså lyfta månadsersättningar från riksdagen (där han suttit sedan 1991) varje månad i 15 år. Var och en får bedöma hur troligt detta är. Eller hur troligt det är att Anders Borg, som verkligen lämnar politiken, inte får ett jobb under 20 år (han är 45). Varje krona de tjänar kommer att räknas av från garantibeloppet.
Borg sitter inte i riksdagen men ministrarna har också en anställningstrygghet. Och det är väl fullt rimligt på ett jobb som man kan få lämna från en dag till en annan. Det borde inte ens kallas "fallskärm", ett ord som enbart borde användas när avtalen är orimliga, till själva beloppet eller när de betalas ut oberoende av andra inkomster. I det här fallet lär skattebetalarna bara behöva stå för en bråkdel av de 100 miljonerna.
 
Johan Rudström

Fy för mittenregering!

Med 38 procents väljarstöd skulle Stefan Löfvens S-MP-regering bli den svagaste sedan Ola Ullstens FP-regering för 30-talet år sedan. Han ser en mittenregering framför sig, som först ska få stöd av ett magsurt vänsterparti i höstens budget, sedan av C och FP i viktiga frågor. Det kommer inte att bli lätt.

En uppgift som kanske blir ännu svårare på sikt är att hantera svekdebatten inom det egna partiet. De som krävde att V skulle med inför valet 2010, som lyfte fram Håkan Juholt till partiledarposten och som krävde vinststopp och kommunalt veto i välfärden på fjolårets kongress, de finns kvar och kommer att göra sig hörda när jublet över att få sitta i Rosenbad väl har lagt sig. Många inom S upplevde nog att man gick till val tillsammans med V (mer än med MP). De står nära Jonas Sjöstedt politiskt och känner sig säkert trampade på som honom efter måndagens besked. Mittenregering? Bah.

Johan Rudström

redaktionella bloggar

Övriga sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se

senaste nytt unt.se