• söndag 24 maj 2015
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Uppsala Vimmel
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Sävehofs handbollssaga slutade med guld Handbollsbloggen Handbollsbloggen
Vädersponsor:

Johan Jakobsson

Hårdrock

Johan Jakobsson bloggar om hårdrock och dess många genrer i form av konsertrecensioner, skivtips och intervjuer.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar



Följ min blogg med Bloglovin

Intervju: Bloodbath

 

En av mina absoluta höjdpunkter på årets Sweden Rock Festival är Bloodbath. I samband med släppet av det nya albumet Grand Morbid Funeral tog jag ett snack med Bloodbathgitarristen Per "Sodomizer" Eriksson som går att läsa här nedanför. 

 

Vad har ändrats sedan ert senaste album ”The Fathomless Mastery” (2008)?

Det mesta skulle jag vilja säga. Förra skivan gick vi in för ett mer amerikanskt sound. Den här gången ville vi gå tillbaka till rötterna i det svenska death metal-träsket. För mig är det som natt och dag mellan de här skivorna.

En annan sak som har ändrats är att ni har en ny sångare i Nick Holmes (Paradise Lost).

Vi lyckades lägga beslag på honom. Vi turnerade tillsammans i USA för något år sedan, Katatonia, Paradise Lost och Devin Townsend. Vi känner Paradise Lost sedan tidigare så vi delade buss på den här svängen. Där någonstans kom idén, förmodligen under något slags alkoholintag.

Han growlade på de första Paradise Lost-plattorna så ni visste vad han kunde eller?

Både ja och nej. Många år har gått sedan dess. Därför visste vi inte hur det skulle bli förrän vi hade spelat in skivan. Men vi är väldigt nöjda med resultatet.

Albumet är inspelat i Stockholm, har ni alla varit på plats under inspelningen?

Jag bor i Barcelona så alla låtar som jag skrev har jag spelat in här hemma i min egen studio. Jag var i Stockholm när vi flög in Nick för att lägga sången. Jag valde att göra mitt härifrån, det är väldigt smidigt med dagens teknik. För mig fungerade det här bra, jag kunde arbeta när jag ville och hur jag ville utan att någon lade sig i. Det svåraste är att hålla på disciplinen i ett sådant läge.

 Du menar att det är lätt att hamna på playan i stället?

– Det är lätt att sätta sig och spela tv-spel i stället.  Jag är inte så mycket för stranden men jag förstår om det hade varit ett alternativ för vissa.

Är det schemakrockar som gör att det har dröjt länge med ett nytt album?

– Det är svårt helt klart, Katatonia turnerar mycket. Opeth är ute hela tiden och jag jobbar åt Opeth nu också och turnerar med dem. Vi turnerar dessutom mot varandra skulle man kunna säga, är Katatonia ute på turné är vi hemma och tvärtom.

Du lämnade Katatonia för ett tag sedan.

– I slutet av 2013. Det finns många anledningar till det, men det är svårt att spela i band ihop ibland.

Ni spelar fortfarande tillsammans i Bloodbath.

– Det är en annan sak. Katatonia var mycket mer intensivt med ständigt turnerande. Bloodbath är inte så.

Du är den enda i bandet som har Bloodbath som huvudsyssla.

– I alla fall som huvudband, jag jobbar som gitarrtekniker åt Opeth till vardags.  

Är det positivt eller negativt?

 – Det har inte så stor betydelse. Bloodbath har alltid varit ett band som tar plats när det finns plats att ta. Vi har ju en del spelningar inbokade i år och det har pusslats en hel del med alla scheman.

Du är lite yngre än de andra, har ni ändå samma influenser när ni skriver låtar?

Alla lyssnar på ungefär samma band. Jag började lyssna på death metal som ganska ung och fastnade i old school-soundet. De här nya grejorna som kommer nu förstår jag inte riktigt. Det jag gillar är sådant som tidiga Deicide, tidiga Entombed, tidiga Morbid Angel. Den inställningen har vi gemensamt.

Annars är ju Power Metal stort i Dalarna där du kommer ifrån.

– Usch ja. Det är nog ingen större risk att vi dyker upp på Sabaton Open Air i sommar.  Jag gick faktiskt i skolan ihop med Sabatonkillarna. Den gamla lineupen i alla fall. Men sedan utvecklades vi åt lite olika håll kan man säga.

Ni spelar sällan i Sverige.

– Vi har aldrig riktigt tyckt om att spela i Sverige, svensk publik är ju lite svår. Därför är det roligare att spela utomlands. Visst har Sverige blivit lite förbisett, det är inte samma sak att spela i Sverige som i resten av världen. Svenskar är otroligt bortskämda när det kommer till musik.

Hur ser du på retrovågen inom svensk death metal?

– Jag vet faktiskt inte, jag har hört väldigt lite av det. Jag lyssnar väldigt lite på ny death metal. Nästan ingenting alls.

Vad lyssnar du på istället?

– Allt möjligt, jag har precis lyssnat in mig på den nya Mastodonskivan och jag tycker den är fantastisk. Tool gillar jag mycket, Jeff Buckley, Toto.

Gör det frekventa resandet det svårt att hänga med i vad som händer på skivfronten?

– Det har nog mer med intresse att göra, vi är ute på festivaler hela tiden och ser band och jag ser ingenting som intresserar mig. Jag vet inte om det är åldern, man blir gammal och grinig och vill hålla fast vid det gamla. Det kommer fortfarande ny musik som är bra men jag har nog inte varit speciellt öppen för det.

Läser du recensioner och det som skrivs om bandet?

– Jag försöker att låta bli att läsa det som skrivs på vår Facebook. Jag försöker att låta bli att bli upprörd men det går inte. Man blir förbannad det blir man.

Svarar du någon gång på det som skrivs?

Det gör jag aldrig. Jag är arg i det tysta i stället. Ibland brukar jag kolla upp de största gnällarna, de har ju alltid egna band och så där. Då brukar jag lyssna på deras band och många gånger tänker jag ”hur har du ens mage att klaga på något jag har gjort när du spelar i ett band som låter skit?!” . Jag försöker att stå över sådant men det går inte alltid.

Då håller du med andra ord dig borta från Blabbermouth?

Om jag ska vara helt ärlig läser jag faktiskt Blabbermouth flera gånger om dagen. Men jag försöker att låta bli att läsa kommentarer på sådant jag själv är inblandad i.

Du har inte sett någon respons på det nya materialet?

– Jo, eftersom jag inte har kunnat hålla mig. Men jag får ju vad jag förtjänar när jag går in och läser det.

Hur har responsen varit då?

Det har varit mycket gnäll på sången, men det spelar ingen roll vem vi hade tagit in. Om Micke Åkerfeldt hade gjort sången på nya skivan hade folk gnällt ändå.

Ni får göra en instrumental skiva!

Då lär det nog bli gnäll på det också ska du se.

Jag skummar igenom kommentarerna för att hålla psyket i schack. Man ska inte ta åt sig men det är svårt.

Tar du det så personligt?

– Egentligen gör jag väl inte det. Men man lägger ner så mycket tid och energi på det här. Sedan kommer det någon snorunge och tycker att det låter skit, då blir man förbannad fast man egentligen inte borde bli det. Jag kan inte riktigt kontrollera mig, därför försöker jag låta bli att läsa så mycket som möjligt.

Det finns nackdelar med sociala medier också.

– Ja, Facebook har ju förstört så mycket. Folk får mig att känna mig som att jag är skyldig dem något bara för att jag spelar i ett band. Den känslan får mig att må illa bara jag tänker på det. Om vi är ute och turnerar står det alltid massa folk runt bussen. Jag har ingen skyldighet att ge de människorna någonting. Mitt jobb är egentligen redan klart. Men de ger sig inte, om jag bara skulle gå rätt in i bussen blir de förbannade på mig för de tycker att jag är skyldig dem att stanna och prata, ta foton och signa alla grejor. Gränsen i den relationen har försvunnit helt med Facebook. Mitt privatliv är öppet för allmänheten tycker alla.

Om du dessutom har en dålig dag och går direkt in i bussen hamnar det garanterat på Facebook.

Det är det som hamnar längst upp på Facebook där alla kommenterar vilken idiot jag är som gjorde som jag gjorde. Det drar iväg.

Ibland kan man läsa på Facebook hur vissa tror att de känner någon de har träffat en gång.

- Bara för någon vecka sedan var det någon tjej från Sydamerika som skickade mejl till min tjej. Den här människan träffade jag när vi var på turné i Sydamerika för fyra år sedan. Hon utger sig för att vara min flickvän fast hon inte är det. Folk är tokiga i huvudet.

Är den överdrivna fanatismen ett sydamerikanskt fenomen?

Jag har haft en stalker från Sydamerika tidigare så det kanske är något där. Men folk är nog tokiga i hela världen skulle jag säga.

Finns det mycket stalkers, det tycks drabba även musiker på lägre nivå.

Absolut. Jag ska inte lämna ut någon men en nära vän till mig hade en stalker som hotade hans barn till livet för att hon bestämt sig för att de skulle vara ihop och hans barn var en börda för deras relation. Hon hade aldrig träffat personen ifråga. Hon mejlade honom och skrev att hon skulle hjälpa till och göra sig av med bördan och så vidare. Det är ju inte så roligt.

Är det baksidan av kändisskapet?

Det finns helt klart en stor baksida. Men de är ju i minoritet. Det finns ju genuint intresserade människor som skriver på Facebook också. De som bara är intresserade av musiken, de kontaktar ju oss också och jag har inga problem med det överhuvudtaget. Men det måste finnas en gräns, jag måste få ha ett privatliv även fast jag spelar i ett band.

Blir det fler Bloodbathalbum?

– Vi snackade löst om att det här skulle vara sista skivan, men jag vet inte hur det blir riktigt. För min del vill jag inte lägga ner, då är det bättre att ha bandet på is. Vi kan göra en skiva när vi känner för det som vi har gjort nu.

 

En text som skulle handla om (och på något sätt faktiskt ändå handlar om) Ronnie James Dio

 

Det finns egentligen inte så mycket mer att skriva i ämnet, Ronnie James Dio har fått många fina hyllningar idag, på dagen fem år sedan han avled. Jag har själv behandlat hans död åtskilliga gånger. Förmodligen för att är den musiker vars död har påverkat mig överlägset mest. Jag tänker ofta på hur jävligt det är att vi aldrig mer får höra den där rösten från en scen eller i nya låtar. Tack och lov har vi en enorm låtskatt att ösa ur, och det gör jag mycket och ofta. Men ändå, det känns så onödigt. Ständigt denna cancer som fortsätter att rycka människor ifrån oss.

Som jag skrev har så väl musiker som fans visat sin uppskattning för denna lilla gigant men det finns en skamfläck som stör mig, och inte bara mig utan bevisligen många andra. Den skamfläcken heter tyvärr i detta fall Black Sabbath. På bandets officiella Facebooksida väljer man i stället en bild på Ozzy och Tony Iommi från bandets 10-årsjubileum. Alltså i princip det sista Ozzy gjorde med bandet innan han fick lämna plats för…..just det, Ronnie James Dio. Det kan omöjligen vara en slump. Jag ställde i kommentarsfältet en lite försynt fråga om det inte vore på sin plats med en hyllning till Dio, en fråga som fick ett stort antal likes på de få minuter den fick vara kvar. Sedan städades den bort på samma sätt som vi har vant oss att Black Sabbath nuförtiden städar bort allt som bli obekvämt. Ja, jag skriver Black Sabbath fast alla vet att jag egentligen menar Sharon Osbourne på samma vis som det Diofrontade Black Sabbath valde att kalla sig Heaven & Hell när de återförenades i slutet av 2000-talet, trots att alla visste att det var Black Sabbath. Vem man ville blidka vet både ni och jag trots Tony Iommis överslätande kommentar om att de inte ville skapa förvirring och sammanblandning med den Ozzyfrontade version som återförenats något år tidigare. På senare år har Sharon Osbourne trots ständiga förnekanden om sin inblandning mer och mer slagit sina klor i Black Sabbath. Det är ingen vild gissning att det var hon som stängde ute Bill Ward från den senaste världsturnén, inte heller att det var hon som författat den giftiga attack på samme Ward som publicerades på hennes buktalardocka Ozzys officiella Facebooksida för några veckor sedan. När Black Sabbathspelningen på Ozzfest Japan som förvisso oförklarligt ställdes in lika fort som den utannonserades var det hon ensam som figurerade i videon. Det kan möjligen förklaras med att hon väl är den drivande kraften bakom Ozzfest men det såg ändå mycket märkligt ut.

Nu ska det väl sägas att såväl Geezer Butler som Tony Iommi på sina officiella facebooksidor har lämnat om inte känslofyllda så i alla fall värdiga hälsningar till Ronnie. Detta gör att det hela pekar ännu mer mot en person, och jag tror faktiskt inte att Ozzy är den långsinta typen på det sättet. Hans fru däremot tycks avsky allt som kan skada hennes gyllene gås. I detta fall tror jag dock att denna småaktiga rädsla gör mer skada än den gör nytta. I alla fall hos mig. Jag tycker att man kan kosta på sig det mot någon som i princip räddade bandets existens och gjorde tre skivor (officiellt räknat) som dess sångare.

Men nu har jag glidit väldigt långt ifrån vad denna text skulle handla om. Jag har i alla fall fått ur mig lite ilska och frustration, en ilska och frustration som till syvende och sist ändå fortfarande bottnar i en stor sorg och saknad så här fem år efter Dios död.   

 

Sweden Rock Festival 2015

 

Årets Sweden Rock Festival är ganska precis en månad bort och jag sitter som bäst och planerar inför festivalen. Det finns ungefär exakt hur mycket som helst att se och för första gången på jag vet inte hur länge får jag med lätthet ihop 20 band som jag skulle kunna tänka mig att se. Men naturligtvis ser jag fram emot vissa saker lite extra. Ett Exciter med originallineup hur fränt som helst. Behemoth som förra året släppte den monumentala "The Satanist" lockar också, trots att jag sett bandet 4-5 gånger och aldrig tyckt att det varit lika bra live som på skiva. Nuclear Assault, Meshuggah, Gojira, Exodus, Slash, Ace Frehley. Ja, det går att fortsätta hur länge som helst. Kommer Judas Priest att vara bättre än när jag såg dem 2009? Det kan inte vara särskilt svårt. Mötley Crüe däremot får vara riktigt urusla om de ska överträffa kalkonfiaskot på Sonisphere 2010, men jag har stort förtroende för att de kommer att klara det. Ja, jag skrev rätt.

Till saken hör att fokus inte kommer att ligga på bloggen under festivalen då jag egentligen reser ner för Sweden Rock Magazines räkning. Men naturligtvis sparar jag lite godis till er också eller vad sägs om intervjuer med Behemoth, Exodus, Meshuggah, Opeth, Gojira och Children Of Bodom? Det kommer heller inte att vara knäpptyst här på bloggen under festivalen även om det inte blir samma febrila aktivitet som under andra festivaler. 

 

F.K.Ü. presenterar ny trummis

 

Thrash-brigaden F.K.Ü. låter meddela att de rekryterat ny trummis, ut försvinner Dr Ted Killer Miller och in kommer Tom Terror. Vem som döljer sig bakom detta alias är ännu höljt i dunkel. Åtminstone för de som inte känner igen mannen på den nya bandbild som också presenterades och som går att se här nedan.

Så här skriver bandet själva på sin Facebooksida:

A NEW ERA OF TERROR!

Like in all horror stories, no one is safe from being killed off.

Dr. Ted Killer Miller replaced our first drummer Theo after our debut album Metal Moshing Mad in 1999. Miller served his time well, playing with us on 3 albums and countless live shows. But time has come to welcome fresh blood into the fold.

After a series scrutinizing tryouts and a 4-hour fika the decision was made to recruit one of the most terrifying and vicious maniacs in the world today. His playing style is a mix of razor sharp precision and feral rage. He is one of the most dangerous men in the world and he is now one of the four.

Give a four-finger salute to… TOM TERROR!!!  

 

Den 23:e maj spelar F.K.Ü. på Gefle Hårdrocksklubb i Gävle, men premiärgig för Tom Terror blir i Göteborg 9/5. 

Slayer ger sig in i ölbranschen

 

Slayer är inte bara aktuella med ett nytt album, deras nyaste släpp görs faktiskt redan nu på lördag. Efter succén med bandets rödvin kort och gott kallat Reign In Blood Red är det nu dags att ge sig på ölmarknaden.

lördag den 2/5 lanserar Brands For Fans tillsammans med Nils Oscar Bryggeri Slayer 666 Red Ale.

”När idén om en öl presenterades var min utgångspunkt att den måste vara god, säger Slayers Tom Araya. ”Vi gillar verkligen sättet Patrick arbetar på; han är dedikerad med hög integritet och bryr sig verkligen om att leverera en högkvalitativ öl. Och han gjorde oss inte besvikna, Alen smakar fantastiskt! Vi hoppas våra fans kommer tycka om Slayer’s 666 Red Ale.”

Patrick Holmqvist, bryggmästare på The Nils Oscar Company AB säger:
”Alla som känner mig förstår vilken otrolig ära det är att få brygga en öl till Slayer. Sedan de tidiga åren med Reign In Blood via Diabolicus in Music till nutida släpp som World Painted Blood har jag alltid älskat deras banbrytande musik. Med Slayer 666 Red Ale har jag försökt summera alla de timmarna av lyssning i en fantastisk öl.”

Om Slayer 666 Red Ale
En unik hantverksöl baserad på fem malter för en stabil grund, med El Dorado och Mosaikhumle adderad för en distinkt karaktär och egen identitet, vilket ger Slayer 666 Red Ale en perfekt balans. Red Ale karaktäriseras av en djup kopparfärg, ofta med en rödaktig ton och tydlig maltsötma. De flesta har bra balans mellan malt och humle, medan vissa red ales i amerikansk stil kan ha en mellan till hög beska och stor humlearom.

Priset blir 39 kr per flaska om 33 cl och kommer till en början bara att säljas i kollin om 12 flaskor (468 kr). Alkoholstyrkan är 6,5 % för den som intresserar sig för sådant. 

 

Namn: Johan Jakobsson
Ålder: 33 
Familj: Föräldrar i Norrland
Bor: Uppsala
Gör: Bevakar hårdrocken i Uppsala, Sverige och Världen
Lyssnar på: Hårdrock/Metal av alla de slag. Country är lite av en "guilty pleasure" 
Favoritgenrer inom hårdrocken: Främst Thrash Metal och Old School Death Metal
Bästa konsertminne: Egentligen alldeles för många att välja mellan, jag är glad och tacksam att jag hann se DIO. Men några som ligger mig speciellt varmt om hjärtat är.


Accept: Fryshuset och Getaway Rock Festival 2011 och Göta Källare 2012.


Iron Maiden: Ullevi 2008


Gojira: Getaway Rock Festival 2013


Watain: Münchenbryggeriet 2011


Machine Head: Speciellt Fryshuset 2011 och Gröna lund 2012


F.K.Ü: Speciellt Getaway Rock Festival 2011 och Kroms Halloweenparty 2013.


Mastodon: Sonisphere Hultsfred 2009 och Annexet 2012. 


Loch Vostok: Getaway Rock Festival 2013. 


Slayer: typ alla gånger jag sett dem, Hovet 2006, Sonisphere Stockholm 2010, The Big 4 Ullevi 2011. 


Det finns garanterat fler och jag fyller på allt eftersom jag kommer på dem. 


E-post: unthardrock@gmail.com


Klicka här för att hitta Hårdrock på Facebook.


 

redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se