• söndag 23 november 2014
Break High & Low High & Low
Vädersponsor:

Johan Jakobsson

Hårdrock

Johan Jakobsson bloggar om hårdrock och dess många genrer i form av konsertrecensioner, skivtips och intervjuer.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar



Följ min blogg med Bloglovin

Sweden Rock Festival gör mastodontsläpp

 

Sweden Rock Festival inleder denna november-torsdag med att släppa inte mindre än 19 nya akter som besöker nästa års festival.

Def Leppard gör en greatest hits-spelning och vän av ordning frågar sig förstås varför det slås på stora trumman över en sådan sak. Bandets senaste Sverigespelning, den på Vaksala torg här i Uppsala i juli 2013 var ju i högsta grad en greatest hits-spelning. 

I övrigt kan man notera att Five Finger Death Punch gör sin enda Sverigespelning på Sweden Rock Festival 2015 och att Meshuggah gör SRF-debut. Opeth är ett annat band som gör sitt enda Sverigestopp för sommaren på festivalen i Blekinge. 

Resten är som sig bör en salig blandning av genrer och band och listan ser ut så här:

Airbourne

Manfred Mann's Earth Band

Evergrey (som spelar elektriskt på onsdagen och akustiskt på fredagen)

Exodus

Samael (som framför ”Ceremony of Opposites” i sin helhet)

Jon English

Kaipa Da Capo

Lillasyster

Mad Max

Tony Carey

Avatar

Electric Mary

Battle Beast

Hazy/Dizzy

The Order Of Israfel


Getaway Rock Festival fyller på lineupen

 

Getaway Rock Festival i Gävle fyller idag på nästa års uppställning med sex namn. Hela listan ser ut så här:

 

Status Quo
Helloween
Hardcore Superstar
Sick of it All
Emmure
Cattle Decapitation 


Det blir alltså lite gubbrock med Status Quo, ett band jag inte sett sedan 2002 och därför inte har någon som helst koll på när det kommer till Livestatus. 

Helloween såg jag senast på Rockstad:Falun 2011 och redan då hade Andi Deris klara problem med "Keeper...."-låtarna och tyvärr är det ju oftast där tonvikten ligger när det kommer till Helloween i livemiljö.

Hardcore Superstar är ett sådant där "Överallt, hela tiden" band men de bjuder oftast på en bra show. 

Sick of it All är ju ett klassiskt HC-band som ska bli väldigt kul att se!

Emmure, nej nej nej, men det är klart Kepscoreligan ska ju ha sitt.

Cattle Decapitation Så där ja! Nu håller vi tummarna för att det blir av också, i somras ställde bandet som ju var bokade till Getaway redan i somras in hela sin Europaturné. 

 

Turbonegro till Uppsala!

 

Uppsalas Turbojugend kan börja putsa på jeansoutfiten och ringa in fredagen den 17:e april i kalendern. Det är nämligen datumet då det norska bandet Turbonegro besöker Uppsala och Katalin nästa år.

För den som är riktigt dedikerad kan det kanske också vara intressant att veta att det blir inte mindre än tre Sverigespelningar till våren.

16.4 – Karlstad, Nöjesfabriken
17.4 – Uppsala, Katalin
18.4 – Sundsvall, Nordfest – Folkets Hus Aveny

Biljetterna släpps nu på fredag den 21:e november kl 9:00 och kostar i Uppsala 195 kr + serviceavgift. 

 

 

 

Årets musikblogg!

 

Det har nu gått drygt 24 timmar men jag har fortfarande svårt att helt ta in gårdagens alla intryck. Det är en enorm ära att ha fått motta priset för årets musikblogg på gårdagens Uppsalavimmel Awards. Jag lyckades dessutom glädja många genom att så när stå på öronen på min väg upp på scenen. Avståndsbedömning har aldrig varit min starka sida.  

Det känns sjukt kul att få den här sortens uppskattning speciellt eftersom det är ni läsare som har röstat. Jag vill tacka alla er som har röstat. Hårdrocksfamiljen slöt upp precis lika starkt som jag hade hoppats på i omröstningen. 

Tillsammans fortsätter vi att sätta strålkastarljuset på hårdrocken i Uppsala, hårdrockens huvudstad. 

Jag är glad, stolt och rörd över stödet, det betyder enormt mycket. Utan er är jag ingenting.

 

Foto: Lina Nygren & Sona Hakhverdyan/Uppsalavimmel.se

 

 

Intervju med Tompa Lindberg och Anders Björler


I mitten av oktober fick jag en pratstund med Tompa Lindberg och Anders Björler från At The Gates på ett hotell i Stockholm. Här är resultatet.  



Första frågan går till Tompa, vi måste reda ut det här med din Uppsalakoppling. Jag träffade för några år sedan en kvinna på en stadsbuss som hävdade att hon var din mamma.

Tompa: Mamma bor i Uppsala, hon pratar gärna med yngre hårdrockare och tycker det är roligt

Du är alltså född i Uppsala?

Tompa: Jag flyttade ner till Göteborg när jag var fyra och pappa fick jobb på Saab. 

Du har inga direkta Uppsalaminnen då?

Tompa: Nej, vi bodde i Sunnersta när jag bodde i Uppsala men det är ju jättelänge sedan.

Men ni har ju spelat i Uppsala några gånger.

Anders: Det har vi gjort.

Tompa: Fast bara en gång va? På Ungdomens hus hette det tror jag. Jag tror det var med Unanimated.

Fast ni måste ju ha spelat där fler gånger?

Anders: Jag har ju spelat där med Haunted fyra-fem gånger.

Tompa: Jag har spelat där med Disfear, på Fellini. Heval satte upp det giget tror jag. Nej, vänta nu, Sporrong måste det ha varit.

Anders: Sporrong körde mycket där.

Tompa: Jag hängde där på den tiden när Midas Touch fanns. Jag var polare med dem.

Ni ska ut i landet och spela nästa år, känns det som en nystart?

Anders: Det är ju tjugo år sedan vi gjort det så på sätt och vis är det ju det. I Sverige har vi ju koncentrerat oss mycket på festivaler sedan comebacken.

Tompa: Det känns jättespännande. Det här med Stockholm, Göteborg, Malmö känns lite fel. Det känns fel att man inte tar fler svängar i Sverige. Karlstad, Umeå, Örebro och Sundsvall är ju klart nu. Vi får sträcka ut oss lite grann i alla fall. Alla åker ju inte på festivaler.

Anders: Främst norra Sverige känns det som vi borde täcka lite mera. Det finns ju ställen i Dalarna och sedan Östersund med mera.

Tompa: Det finns hårdrockare i hela Sverige, vi drar kanske fem gånger fler människor i Stockholm än i Sundsvall, men vi har ju inte spelat i Sundsvall på länge. Vi måste ju åka dit och spela för dem också. Det är viktigt faktiskt.

Nu har ni ju nytt material att spela också.

Tompa: Det är väldigt roligt, det känns nästa som nyfunnen energi. Det är inspirerande att vi nu har fått vara kreativa tillsammans igen. Det är nytt liv i bandet. Nu får vi byta ut låtar i setlistan, i alla fall lite grann. Det ger oss en ny spännande dimension på det hela. Men vi vet att man inte får ta bort för många klassiker.   

Var det ett måste för bandets fortlevnad att spela in ett nytt album nu?

Tompa: På så sätt att vi kände ett behov av att uttrycka oss kreativt tillsammans var det ett måste.

Det går kanske inte att leva på just återföreningen som selling point så mycket längre till.

Tompa: Vi har sagt att när det inte gör det, när inte kicken av att spela live finns där, när det blir slentrian då lägger vi av. Vi vill inte vara falska mot vare sig oss själva eller fansen.

Anders: Vi ville helt enkelt återupptäcka hur det var att skriva musik i den här konstellationen, med de här medlemmarna.

Hur är det att skriva musik då, tar du upp en gitarr och bestämmer dig för att skriva en At The Gates-låt eller hur fungerar det?

Anders: Man måste ju ha någon slags ingångspunkt. Det är inte så att man sitter och spelar och så kan det bli jazz eller hårdrock, så är det inte. Men visst finns det i bakhuvudet innan vad det är tänkt till. Om jag sätter mig ner är ändamålet At The Gates, eller om det är för min sologrej tänker jag ju självklart på det.

At The Gates har ju ett väldigt distinkt sound också.

Anders: Om man sitter där med full dist och ska spela jazz blir det ju också fel. Vad man har för ljud att utgå ifrån skapar ju vissa ramar.

Tompa: Men att vara kreativ inom en ram, det kan vara inspirerande i sig också. Det blir en annan sorts utmaning än när man vet att man får göra precis vad man vill och som man vill. Om ett band har ett eget sound och det är viktigt att bevara det soundet är det nästan mer spännande att vara kreativ inom de ramarna.

Anders: Sedan är det ju väldigt hårda ramar inom hårdrock och metal. De är satta i sten nästan, det ska vara en nerv i det, det ska vara aggressivt.

Tompa: Å andra sidan var en av orsakerna till att At The Gates bildades att komma bort ifrån känslan av att måla in sig i ett hörn som det kan vara inom death metal där alla vet precis hur det måste vara. Det var en slags utväg för oss och grundtanken var att det skulle kunna vara hur progressivt som helst. De tidiga plattorna var ju väldigt galna arrangemangsmässigt. Den tanken och känslan lever kvar, att vi ska kunna utvecklas hur som helst. Men nu har vi ju också utvecklat ett sound som folk känner igen.

Anders: Men det var ingen plan som vi hade att det skulle vara Avant Garde och konstigt i början, för det första var vi väldigt nya på det vi gjorde. Vi hade inte riktigt bottnat i någon slags musikalisk personlighet. Det var fem människor med extremt olika musiksmak, det var det som gjorde det spännande. Det var inte bara metalinfluenser, Alf (Svensson, gitarrist i At The Gates 1990-1993) lyssnade på konstig jävla opera och det var folkmusik och klassisk musik. Det var ju det i det här metalkonceptet som blev intressant. Det är det vi har försökt återgå till lite nu, de där spännande melodierna och melankolin.

Slaughter of the soul fyller 20 år nästa år, blir det något firande?

Tompa: Vi förstör ju det nu.

Anders: Vi har ju ändå kört alla låtar på reunionsvängen, det kanske blir en tårta. Vi får se.

Tompa: Nästa år kommer vi inte fira ”Slaughter of the soul”s 20-årsjubileum utan då kommer vi att fira ”At war with reality”s ett-årsjubiluem.

Anders: Vi har även 25-årsjubileum som band nästa sommar. Det är många jubileer, men det är det ju jämt. Det är säkert 17-årsjubileum för någonting.

Det måste ju vara roligare att se framåt än att se bakåt just nu också?

Tompa: I den positionen vi är nu är det verkligen det. Nu har vi stuckit ut huvudet ordentligt.  Vi har en ny skiva ute som är ambitiös och också krävande för lyssnaren. Den kräver sin lyssnare mer än ”Slaughter of the soul” som var mer direkt. Nu ska vi ju njuta av stunden och åka ut och spela de här nya låtarna.  

Det pratas mycket i metalkretsar just nu om varför ni gör en ny skiva och inte i stället låter arvet av ”Slaughter of the soul” vila i fred.

Anders: Det är självklart att de har den som referensram, men gör vi en skiva till kommer den att jämföras med den här. Det är den första kullen vi behöver komma över här nu. Det kändes rätt för oss och var något vi ville göra nu och sedan får folk välja om de vill ge det en chans eller inte.

Tompa: Det här är ju inte uppföljaren till ”Slaughter of the soul”, det är en ny At The Gates skiva, vi har aldrig följt upp en skiva med något logiskt innan så varför skulle vi göra det nu? Vill man ha Slaughter of the soul part II kommer man att bli besviken.

En gitarr kan ju låta likadant som den gjorde för 20 år sedan men rösten utvecklas ju, hur har det påverkat dig?

Tompa: Jag har ju hållit igång hela tiden vilket kanske är en skillnad mot andra band som gör återföreningar och liknande. Vi har alla varit aktiva musiker under ”glappet”, även jag. Det är klart att rösten ändras men min teknik har snarare förbättrats. Det gör att jag har en trygghet i det jag gör. Men precis som musiken låter olika på alla At The Gates skivor gör sången också det. De som har hört oss live de senaste sex-sju åren kommer att känna igen uttrycket på den nya skivan. Jag är väldigt stolt, det är en helgjuten insats röstmässigt. Man anpassar ju sig efter låtarna och tonhöjd och liknande. Jag försöker ligga så nära Anders musik som möjligt med det jag gör. Vi ska ju komplettera varandra och då kan ju inte jag lägga mig någon helt annanstans.

Anders: Förr i tiden var det alltid tidspress på grund av budgeten men nu har vi haft gott om tid att få det superbra. Vi har inte lämnat något åt slumpen.

Hur var inspelningen av skivan?

Anders: Vi har varit otroligt noggranna med alla steg och att ge det tid. När vi kände att vi hade skisserna på plats då bokade vi studion, men det var ändå fem månader bort så att vi hade den här tiden för att vara riktigt säkra på att alla var 110 % nöjda.

Tompa: Vår utgångspunkt var ju hela tiden att skulle vara helt nöjda, vi kunde skapa helt fritt tills alla var nöjda. När alla gå in med den inställningen att alla ska bli nöjda annars skiter vi i det, då kan man skapa hur mycket som helst. Men man kan slänga hur mycket som helst också eftersom man inte nöjer sig förrän alla är nöjda.

Fokus har legat på att ni ska vara nöjda snarare än att försöka göra fansen nöjda?

Tompa: Man kan ju inte gissa vad folk vill ha, eller jo till en viss grad men då blir man ju också falsk. Det går ju aldrig att gissa sig fram och försöka göra folk nöjda till 100 %.

Anders: Å andra sidan har vi själva lagt ribban någonstans uppe vid månen. Förhoppningsvis landar det ändå i någon slags igenkännelse för lyssnaren även om det har gått 19 år.

Om ni hade gjort en skiva som lät som Slaughter of the soul hade folk blivit missnöjda över det också.

Tompa: Precis, och det missnöjet möter vi nu också till viss del även om recensionerna är strålande. Vi kommer att bli ifrågasatta hur vi än gör och då måste vi vara nöjda så att vi är stålsatta för den här åsiktsstormen om hur det borde låta.

Har ni gått tillbaka och lyssnat på de gamla skivorna för att få inspiration?

Anders: Det är något som lever med, som finns i oss. Det är inget vi behöver gå tillbaka till.

Tompa: De gamla låtarna har fått nytt live av att vi spelar dem live igen. De har blivit starkare i sina nya skepnader. Därför vet vi hur det nya materialet kommer att låta live också.  

Har ni känt några krav eller någon press på er under skapandet av skivan?

Anders: Från början var det inte det eftersom vi höll det som vår hemlighet. De första 6-7 månaderna var det väldigt intimt. Det var kanske 30 personer i hela världen som visste om att vi höll på. När vi väl hade tillräckligt många låtar som vi var nöjda med för att vi skulle kunna göra en skiva, först då gick vi ut med det.

Ni hade inga tankar på att göra som In Flames och åka iväg någonstans tillsammans och spela in?

Anders: Det känns som för mycket frågetecken för mig att bara åka till en studio och inte ens ha låtarna klara. Det har jag aldrig gjort, jag är väldigt mycket kontrollfreak. Låtarna måste vara klara innan man går in i studion. Det är alltid tidspress, det var det nu också. Vi hade bokat gott om tid trodde vi och hade alla låtar klara in i minsta detalj.

Tompa: Sedan var det ju viktigt att välja en studio där vi kände oss trygga och där vi känner folk. Det är först när du befinner dig i en miljö som du är trygg i som du kan uttrycka dig till 100 %. Det är rätt stora emotionella saker som kommer ur oss. Då gäller det att inte känna någon form av osäkerhet, till exempel för en ny miljö eller människor som man aldrig träffat och ska öppna sig för. Då gäller det att ha den här intima miljön som du känner dig väldigt trygg och naturlig i. Därför valde vi Fredman eftersom vi har jobbat med honom förut och alla var hemma där.  

Är allt material på skivan nytt? Det finns inga gamla grejor som legat sparade?

Anders: Allt är nytt från scratch så att säga. Titeln på skivan är gammal, det var en grej som Martin (Larsson, gitarrist i At the Gates) kom på, men det är det enda. Musiken är ny.

Vad kommer skivtiteln från då?

Tompa: Jag vet inte hur Martin tänkte från början men den fungerar ju väldigt bra med mitt textkoncept och det var en del av födelsen av textkonceptet. Det poststrukturalistiska ifrågasättandet av en förklaringsbild för verkligheten. Att någonstans i vår postmoderna värld hitta det här mer mångfasetterade sättet att se på vår värld och omvärlden och verkligheten. Det blev en väldigt spännande resa. Titeln som alltså var gammal inspirerade mig till detta.

Du har också låtit dig inspireras av sydamerikanska författare?

Tompa: Just genren magisk realism är en väldigt stor influens för mig. Dels uttrycksformen som är ett väldigt speciellt sätt att skriva på. Något jag har försökt mig på i min sfär som då är dödsmetalltexter. Vissa av de här författarna är Nobelpristagare och jag ligger ju rätt långt under dem i nivå. Jag har inspirerats av deras sätt att skriva och den postmoderna filosofi som ligger till grund för det här ligger också och bubblar i varje låt. Det ligger som ett grundläggande tema genom hela plattan även om låtarna har olika teman. Det finns även icke-sydamerikaner som har skrivit magisk realism men de mest kända portalfigurerna kommer från Sydamerika.  Jag har av en ren slump lyckats snubbla på tre argentinare som har varit mest tongivande till den här skivan då. Sedan vet man ju inte vad som händer på nästa skiva.

Det känns som om detta ligger på ett intellektuellt plan som är ganska outforskat inom death metal.

Tompa: För mig är det så extremt logiskt att dödsmetall kan vara en grund i en väldigt teoretiskt och intellektuellt grundad text och filosofi, uttrycket finns där, musiken är rätt komplicerad och avant-gardistisk och mångfasetterad så varför skulle inte texterna också kunna vara det egentligen? Om vi pratar om en febrig surrealistisk drömvärld, släng in lite extra mörker och ondska i det så har du ju dödsmetall fast på ett mycket mera berörande plan. Du får nästan den här sjösjuke/svindelkänslan. I stället för att det bara är ”Blood, gore, death, Satan” finns det ett riktigt mörker som bubblar upp. Det får en helt annan beröring.

Är detta något som du Anders också kan relatera till?

Anders: Absolut, det är intressant. För man blir ju lite trött på de här standardtexterna efter ett tag med blod och demoner hit och dit. Det är inte kontroversiellt längre, det kanske var det när det kom men nu känns det bara som om det har förlorat sin innebörd. Det är ju nästan hårdare med life metal, att sjunga om livet. Du vet ”Åh fan, jag måste betala räkningar igen”. Det är mycket tyngre än någon slags demon. Skilsmässa, depression, bli vräkt. Mycket tyngre. Man ser ju en röd tråd i Tompas texter, det handlar om existensialism. Mycket av det handlar ju om livet och döden.

Tompa: Det finns en koppling bakåt till våra tidigare texter som också var surrealistiska och abstrakta. Men den här gången har de en teoretisk grund. Nu är det mer uttänkt.  De tidiga texterna hade en naiv charm som är svår att återskapa när man har en större livserfarenhet. Då får man gå till en mer teoretiskt grundad bas i stället för att hitta uttrycksformen som passar den här musiken.

Det är alltså en mognadsfråga?

Tompa: Det är en mognadsfråga att få fram samma typ av känsla fast på ett intellektuellt sätt i stället för det ungdomliga euforiska skapandet, att nå fram till samma position av kreativitet och emotionellt uttryck med en mogen hjärna är en större utmaning.

Man funderar inte lika mycket på livet och döden när man är riktigt ung heller.

Anders: Death metal handlar ju om döden. Döden vore inte döden utan livet så det är klart att det hänger ihop. Det är mer av en filosofisk fråga. Death metal är en motpol till det vanliga.

Man skulle kunna säga att det är ett slags krig mot verkligheten att göra ett album idag också.

Tompa: Kanske att vi står för någonting gammaldags, men jag tror att hårdrocksvärlden har lite mer av albumtänket. De unga fansen idag är ändå uppväxta i samma tankesätt den äldre generationen, lite mer inskolad i någon sorts albumtänk även om albumet kanske köps på iTunes i stället.

Jag intervjuade Jensen från The Haunted i somras och vi pratade om en eventuell turné med skivbolagskompisarna The Haunted och At The Gates, vad känner ni inför en sådan idé?

Anders: Vi vill nog separera det där lite grann, det är två skilda entiteter som gör sitt eget. Det blir lite för mycket familj annars.

Tompa: Han spelar ju bara i ett av banden också precis som jag.

Anders: Men det är inte bara performancemässigt att Adrian (Erlandsson, trummis i At The Gates och The Haunted) och Jonas (Björler, basist i At The Gates och The Haunted) blir trötta av att dubbeljobba. Det ger kanske ett konstigt intryck utåt också.

Tompa: Det är klart att sådant går men fokus för båda grupperna blir kanske lite konstigt om man ska gå upp och göra två olika saker samma kväll. Men stämningen mellan de här två banden är fantastiskt bra så omöjligt är det ju inte. Vi går på varandras gig och det är skönt och avslappnat. Vi valde Century Media för att vi de har gett oss en extrem artistisk frihet, de har inte lagt sig i någonting, de signade oss innan de hade hört en ton. Vi känner att vi får göra vad vi vill. Det visste vi eftersom The Haunted ligger på samma bolag och har gjort så ett bra tag.

Avslöjande biografier är modernt just nu, om Joel McIver ringer och vill skriva historien om At The Gates vad finns det för roliga historier att berätta då?

Anders: Jag tror faktiskt att vi täckte det mesta med dokumentären (”Under a Serpent Sun- The story of At The Gates” på DVD-boxen ”The Flames of the End” 2010) som kom med DVD:n 2010. Vi vände ut och in på oss själva och gick igenom tusentals gamla foton och försökte verkligen spåna historier. Det är en väldigt uttömmande dokumentär.

Tompa: Det som finns kvar är sådant som är så internt att det bara är vi som tycker det är kul. Vi är ett extremt skandalfritt band. Det finns inga skelett i garderoben. Det går inte att skriva någon ”The Dirt” om At The Gates. Det är mer tvåkommaåttor på fritidsgården liksom.

Anders: Sedan var det ju innan mobilkamerarevolutionen också.

Nuförtiden kan ni som band sitta och se inspelningar från kvällens spelning på Youtube efter giget.

Tompa: Det gör aldrig jag i alla fall.

Stör det er att folk filmar hela tiden?

Anders: Alla gör ju som de vill och om de tycker att det är relevant att stå och filma får de väl göra det. Men jag tror att man missar ganska mycket av upplevelsen. Jag har slutat ta semesterbilder för många år sedan, minnet av en plats har man kvar ändå. Det är oftast bättre, när man kollar på foton ser man ”Oj vilka kläder jag hade!” eller ”Oj vilken frisyr jag hade!” och då kan det bli så att man förstör sitt minne som faktiskt var ett bra minne av den här resan.

I dag finns dessutom många nätsidor som har grymma fotografer som tar mycket bättre bilder av en spelning än vad jag kan göra med min mobilkamera 20 m bak.

Anders: Det är sant, det är bara att vänta en dag så har du perfekta bilder. Då slipper du stå och fota själv.

Tompa: Fast det handlar väl mer om att folk vill lägga ut det på Facebook och Instagram. Jag tror det är en generationsfråga, det har blivit viktigare nu.

Nu är det dags att turnera igen, men inte i lika våldsamt tempo som förut?

Anders: Vi har ju kvar våra vanliga jobb och det är ju en förändring mot hur det var när vi var små. Jag känner att 2-3 veckor på turné är lagom numera. Om det blir slentrian och påverkar spelningarna så att det syns då är det inte värt det. 2-3 veckor på en turnébuss kan man hålla fokus.

Tompa: Det är jätteroligt att vara ute på turné, just därför vill vi inte förlora den känslan. Vi turnerar inte mindre för att vi hatar att turnera. Det är fortfarande skitkul att vara ute på vägarna tillsammans. Men vi vill att det ska fortsätta vara så och därför turnerar vi hellre 2-3 veckor i sträck än 7-8 veckor. Är vi ute längre då vet vi redan i förväg att det kommer att gå ut över glädjen. Vi kommer säkert ta oss runt jorden, men i vår egen takt. Det tar bara lite längre tid för oss än för andra band.

Det finns inga ambitioner om att ge er ut och erövra världen längre?

Anders: Det handlar inte så mycket om karriär för oss längre. Det är mer en konstnärlig hobby kan man säga. Det är en stor del av våra liv men vi väljer en form där vi trivs och där vi värnar om vår gemenskap. Vi värnar om att göra en bra show, det handlar om att ge publiken valuta för pengarna. Det är en balansgång, antingen spelar man jättemycket och försöker leva på det. Eller så har man en fast grund i vardagen med ett vanligt jobb. Vi känner att det här är en mycket bättre ambitionsnivå idag för oss. Det är en trygghet, vi är alla över 40 och har familj. Musiken och turnerandet är en jävla stor bonus i våra liv.   

Ni är färdiga med rockstjärnedrömmen alltså?

Tompa: Jag tror att både jag och Anders har upplevt saker som är tiotusen gånger större än vi trodde när vi stod hemma och drömde de rockstjärnedrömmar som man drömmer som barn.

Anders: Vi har spelat på Wacken inför 80,000 personer. Det kan jag leva på resten av livet.

Men det fanns fortfarande en ambition att göra ett bra album.

Anders: Det är en extremt viktig skiva för oss och för alla fans.

Tompa: Om vi hade slarvat oss igenom det här hade vi fått skämmas ögonen ur oss. Det hade inte varit rättvist mot någon.

Anders: Då hade vi kanske aldrig fått någon andra chans heller. Vi är väldigt nöjda.

Den 28:e november spelar ni på Arenan i Stockholm med Grave och Morbus Chron. Har ni varit inblandade i valet av förband?

Tompa: Vi försöker att göra det när vi kan och det har vi gjort här. Grave känner vi sedan tidigare så klart och det är ett av de få gamla banden som fortfarande levererar på hög nivå. Morbus Chron är ett fantastiskt ungt band som har en väldigt intressant stil, väldigt filmiskt. Nyskapande fast ändå old school death metal på samma gång. Det är en bra uppställning som de flesta som gillar extremmetall borde gilla.  

 

Namn: Johan Jakobsson
Ålder: 33 
Familj: Föräldrar i Norrland
Bor: Uppsala
Gör: Bevakar hårdrocken i Uppsala, Sverige och Världen
Lyssnar på: Hårdrock/Metal av alla de slag. Country är lite av en "guilty pleasure" 
Favoritgenrer inom hårdrocken: Främst Thrash Metal och Old School Death Metal
Bästa konsertminne: Egentligen alldeles för många att välja mellan, jag är glad och tacksam att jag hann se DIO. Men några som ligger mig speciellt varmt om hjärtat är.


Accept: Fryshuset och Getaway Rock Festival 2011 och Göta Källare 2012.


Iron Maiden: Ullevi 2008


Gojira: Getaway Rock Festival 2013


Watain: Münchenbryggeriet 2011


Machine Head: Speciellt Fryshuset 2011 och Gröna lund 2012


F.K.Ü: Speciellt Getaway Rock Festival 2011 och Kroms Halloweenparty 2013.


Mastodon: Sonisphere Hultsfred 2009 och Annexet 2012. 


Loch Vostok: Getaway Rock Festival 2013. 


Slayer: typ alla gånger jag sett dem, Hovet 2006, Sonisphere Stockholm 2010, The Big 4 Ullevi 2011. 


Det finns garanterat fler och jag fyller på allt eftersom jag kommer på dem. 


E-post: unthardrock@gmail.com


Klicka här för att hitta Hårdrock på Facebook.


 

redaktionella bloggar

Övriga sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se