• torsdag 23 november 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Lasagne med spenat och ost Malins matblogg Malins matblogg
Vädersponsor:

www.unt.se/rimligt

Rimligt

En grupp studenter som kommenterar aktuella händelser – ibland med teoretisk tillämpning. Vi undviker ideologier och eftersträvar metodiskt förnuft. Detta är Rimligt.

Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar. Alla bilder i inläggen är publicerade enligt CC BY-NC-ND om inget annat anges.

Att folk bryr sig behöver inte leda till att staten inte tar ansvar

Tiggeri Ingen har väl missat EU-medborgarna som sitter och tigger på våra gator i Uppsala. De flesta bor i bilar, barnen går inte i skola och familjer har inte mat för dagen. Denna utsatthet har frambringat att medmänniskor och organisationer har allierats i försöket att hindra en fortsatt utsatthet.

Bara i Uppsala finns en rad intressegrupper som engagerar sig i sociala frågor och som står utanför statsapparaten. Stadsmissionen har startat dagcentret Crossroads, Stefanushjälpen samlar in pengar till de behövande och förbundet Unga romer deltar i den omfattade debatten kring EU-medborgarnas rättigheter.

Delar av det civila samhället som sysslar med sociala frågor – alltså grupper som hjälper andra utan statlig inblandning – har idag en oumbärlig roll för de utsatta. [1] Folkrörelser, ideella organisationer, kyrkor och förbund arbetar ideellt för att förbättra EU-medborgarnas livssituation. Civilsamhället i stort är en viktig del av välfärdsamhällets grunder. Det alstrar opinionsbildande, ger en stärkt demokrati och ett öppnare samhälle. Staten erkänner även civilsamhällets stora vikt för ett fungerande välfärdsamhälle. [2] Utvecklingsriktningen är alltså tydlig – en allt större ansvarsförskjutning sker från staten till civilsamhället. [3]

Det svenska civilsamhället stärks allt mer. I sig är det kanske inte problematiskt, men frågetecken uppstår när dessa civila grupperingar tilldelas allt större förpliktelser för sociala frågor. Det handlar dels om tidigare frågor som legat inom statens ansvarsområde, men även nya områden som staten sedan tidigare är obekant med. Här är exemplet med den ökande graden tiggande EU-medborgare ett bra exempel. En problematik uppstår då föreningar och organisationer kan stå utanför offentlighetens neutralitet och transparens. Det bör uppmärksammas att en otydlighet har uppstått kring statens roll i väldfärden, som även bidrar till olika tolkningar av statliga riktlinjer.

I exemplet med EU-medborgarna är otydligheten påtaglig. Det skiljer sig markant hur dessa hemlösa och tiggande EU-medborgarna blir hjälpta och behandlade i olika svenska kommuner. Dessutom ser vi inte bara att olika kommuner har olika strategier, utan även att varje organisation har sina egna strategier. Detta leder också till en möjlighet för organisationerna att ställa särskilda krav på den som söker hjälp. Relationen mellan den som hjälper och den som behöver hjälp blir på detta vis även den otydlig.

Det sociala arbete som hjälporganisationer utför i vår närhet ska självklart inte underskattas, men frågan är vart statens ansvar egentligen landar? Betyder detta att staten ska ha mindre tyngd på sina axlar om andra aktörer tar på sig större ansvar? Måste en ansvarsförskjutning verkligen ske? Statens ansvar kan omöjligt försvinna endast för att civilsamhället tar större ansvar för välfärdsfrågor.

Civilsamhället kan beskrivas som oumbärligt i fallet med de tiggande EU-medborgarna, men statens nödvändiga roll inom välfärden försvinner inte. Denna ansvarförskjutning lämnar oss istället med en fråga inför framtiden:

Vem ska ta ansvar för Sveriges välfärd i framtiden?

Anna Vigdis Gustavsson

Konstens undflyende språk

KULTUR Jag har inte varit i Malmö på flera år; har bara inte blivit så. Jag besökte inte Malmö konsthall runt månadsskiftet januari/februari och såg således aldrig konstverket ”Toleransluvan Reloaded” med egna ögon. Ni vet: konstverket av teater- och performancegruppen Institutet, där två rumänska tiggare ställdes ut. De fick sitta i den ljusa konsthallen med var sitt plakat, mot viss betalning. Jag tycker intuitivt att en, för att riktigt ha mandat att diskutera ett konstverk, åtminstone måste ha upplevt det på plats. Nu har jag inte det. Det är synd, för jag kommer bryta mot min egna dogm och prata lite om det ändå.

Tanken med verket är enkel: vi ska chockas av att i vår mycket priviligierade miljö som museibesökare plötsligt tvingas konfrontera andras utsatthet, tvinga oss själva till medlidande och tvinga oss in i ansvarstagande. Men vad händer egentligen när vi ställer ut andra människor? Och varför skulle den omedelbara provokationen i sig vara bra konst? I sin nyligen utgivna och mycket vackra doktorsavhandling i litterär gestaltning, skriven delvis i poetisk form, ”När Andra skriver – skrivande som motstånd, ansvar och tid” (Glänta produktion), diskuterar Mara Lee i några passager riskerna med att exponera andra kroppars lidande. Med ”Andra” menas här (det är en extremt arbiträr beteckning) ungefär de kroppar som på något sätt står utanför normen: de är annorlunda, skilda, gjorda till främlingar. Lee är mycket skeptisk till att denna form av framställning skulle ”lära betraktaren något”, utan att det snarare kan röra sig om en förstärkt andrafiering, klyftorna mellan främling och icke-främling kan cementeras, och inte minst stereotypen av den andra som ett passivt offer. Hon citerar den psykoanalytiskt orienterade filosofen Julia Kristeva: ”medlidandet riskerar att infantilisera den som lider genom att göra honom till ett objekt att vårda, snarare än att uppmuntra honom som politiskt subjekt”. Den intimitet som utlovas i detta ”chockartade möte” är falsk, och reproducerar snarare våldet och förskjutningen av medmänniskor till det nästan karnevaliska ”Andra”.

I en av de mest delade artiklarna i ämnet ”Ställ ut de rika på museum – inte de fattiga” (publicerad i ETC 2015-01-30) gör Kajsa Ekis Ekmans en – ja, liknande analys. Tiggarna objektifieras, blir ett verktyg för betraktarens narcissism och självbild. Ekis Ekman avslutar med att själv presentera en konstnärlig idé: ställ ut de rika på museet istället. Oavsett vad Ekis Ekmans egentliga ambition med detta uttalande var, avtecknas i detta ögonblick emellertid någonting jag tycker ganska tragiskt i den rådande kulturdebatten: reduktionen av konstens språk till en enkel, strikt politisk, kommunikationsanordning. Ungefär som Twitter. Du skriver ett påstående, som andra sedan kommenterar, avgör om det är etiskt rätt eller fel. Det gäller att snabbt välja rätt sida, så att en inte råkar hamna på den obekväma etiskt-fel-sidan. Att reducera konstens möjlighet till ett ideologiskt programförklarande, – det är att totalt missförstå vad konsten talar för språk. Konsten är politisk och etisk, jag hävdar ingenting annat. Men det som skiljer konsten från det krasst ideologiska är att den alltid innefattar tvetydighet, den kräver tålamod, den begär åtkomst till okända platser inom oss, våra minnen, våra associationer, den installerar sprickor i vårt språk och det kan ofta vara svårt att överhuvudtaget tala om konst utan att själva konstverkets affekt försvinner. Vi måste – för att inte pulvrisera konstens relevans – låta oss bejaka denna tvetydighet, ge konsten tålamod, bevilja konsten åtkomst till våra inre gråzoner, vi måste sluta med denna rastlösa rätt- eller felanalys. Det finns ingenting alls som säger att Ekis Ekmans utställda direktörer inte skulle vara precis lika dålig konst som de utställda tiggarna. De talar nämligen exakt samma, enkla, ideologiska språk.  

Konsten är en subversiv, omvälvande, kraft. Kanske är det konstnärliga språket det mest revolutionära som finns, det är den plats där positionerna från vilka vi kan tala om samhället och rådande diskurser förskjuts och där vi kan se våra liv, mönster och maktförhållanden ur fullkomligt nya vinklar. Att blott flytta det ideologiska språket rakt in i en konsthall är förvisso konst, men det är inte bra konst.

David Zimmerman

Varför kör regeringen över forskarkåren?

Skola De senaste veckorna har skolan debatterats flitigt efter man sett att det finns mandat i riksdagen för att rösta igenom tidiga betyg. Gustav Fridolin (MP) berättade tidigare att det vore olyckligt om man stred mot lärarfackets och forskarnas vilja. [1]

Detta är precis vad som nu hänt.

I onsdags förra veckan meddelande nämligen regeringen, tillsammans med alliansen, att betyg från fjärde årskursen kommer att införas som en “försöksverksamhet” på 100 frivilliga skolor – en kompromiss från bägge sidor som tidigare varit oense i frågan.

Beslutet förvånar. En enig forskarkår har ställt sig emot, och Vetenskapsrådet publicerade en stor rapport – baserad på 6000 studier – som snarare pekar på att det riskerar att sänka skolresultaten. Detta framför allt för lågpresterande elever. Till och med allianspolitiker har kritiserat förslaget offentligt. [2]

Tidiga betyg har bland annat motiverats med att länder med höga Pisa-resultat har anammat det, trots forskarnas enighet om att det inte finns ett tydligt samband:

– Det vi ser, och vilket även OECD konstaterat, är att ett lands betygssystem spelar väldigt liten roll för ett Pisa-resultat. Vi har gjort egna analyser och ser inga samband mellan när man börjar sätta betyg och vilka resultat eleverna når på Pisa, säger professorn Christian (reds. anm.) Lundahl. [3]

Ett axplock av alla undersökningar som gjorts är Alli Klapps undersökning av ca 7000 elever (som dock dessvärre inte går att direkthänvisa till). Den visar att enbart sex procent av subjekten påverkades positivt – resten påverkades negativt eller inte alls. [4]

Det är märkligt att regeringen och allianspartierna väljer att köra över forskarkåren. Lika märkligt är det att de kör över lärarkåren som uttryckt enorm kritik mot förslaget. Vad är poängen med att rådfråga forskare och sakkunniga om man ändå väljer att inte lyssna? [5]

Mycket kan förbättras i den svenska skolan, men betyg i lägre ålder verkar inte vara rätt väg för bättre skol- och Pisa-resultat. Mer relevanta frågor är hur man kan göra läraryrket mer attraktivt, minska fokuset på pappersarbete eller ge elever den hjälp de behöver. Ännu tidigare betyg riskerar snarare att förvärra dessa problem.

Vi hoppas att politikerna tar sitt förnuft till fånga och i framtiden flyttar fokus till reformer med stöd för individuell utveckling. Det är viktigt att komma ihåg att betyget ska vara en indikator för kunskap, inte ett ändamål i sig.

Toofan Salehpour
Sophie Karlsson

Redaktionen
Anna Vidgis Gustavsson
Axel Dalman
David Zimmerman
Henning Hedman
Emma van Aller
Hilda Gullberg
Lucas Rabnor
Navid Hamidi
•Sophie Karlsson •
Toofan Salehpour


Vill du skriva?
toofan.salehpour@gmail.com

redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se