• fredag 17 november 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Författarbesök i Funbo Funbobloggen Funbobloggen
Vädersponsor:

www.unt.se/rimligt

Rimligt

En grupp studenter som kommenterar aktuella händelser – ibland med teoretisk tillämpning. Vi undviker ideologier och eftersträvar metodiskt förnuft. Detta är Rimligt.

Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar. Alla bilder i inläggen är publicerade enligt CC BY-NC-ND om inget annat anges.

Dysprosium är det nya svarta

Ekonomi

Foto: Jason Woodhead

Morgondagens teknik kräver allt fler ovanliga metaller, och Kina hade fram till nyligen ett produktionsmonopol på de flesta. Blir det här en av framtidens stora marknadsfajter?

Neodymium, terbium, dysprosium. Om du läser den här artikeln på en smartphone är chansen stor att du håller i alla tre materialen just nu. Dessa sällsynta jordartsmetaller (så kallade rare earth elements, REE) ser bland annat till att din telefon vibrerar och att den kan visa miljontals färger.

Namnet REE är lite vilseledande och gavs när man först upptäckte metallerna i början av 1800-talet. Idag vet vi mer om hur man hittar dem (genom komplicerade utvinningsprocesser) och således har tillgången ökat markant, men namnet hänger kvar. De senaste tio åren har dock efterfrågan exploderat i och med att högavancerad teknik blivit tillgänglig för masskonsumtion, inte minst i form av smartphones och bärbara datorer. I större utsträckning förlitar vi oss på en stadig ström REE:s för att mätta vår hunger för nya elbilar och iPhone-modeller – en ström som kan bli svårare att upprätthålla.

I en studie av forskare på Yale University i USA från 2013 tittade man på 62 olika metaller av det här slaget och kom fram till att ett dussin av dem helt saknar några rimliga ersättningar, och inte en enda av de 62 har perfekta substitut som skulle kunna uppfylla alla viktiga funktioner. [1] I klarspråk betyder deras fynd att vi i dagsläget bygger våra samhällen på ett korthus av metaller vars tillgång är osäker.

Osäkerheten har, åtminstone i västvärlden, de senaste åren förstärkts av att Kina hållit ett strypgrepp om tillgången: 2011 stod landet för 95% av den globala produktionen av REE:s. [2] Det ledde till att man i USA slog larm om en ny säkerhetsrisk à la OPEC år 1973. Kort sagt ville man inte att Kina skulle ha ett sådant strategiskt ess i rockärmen, särskilt inte när avancerad militärteknik kräver flera REE:s. 2010 blev farhågan till verklighet när landet försökte införa ett embargo mot Japan som svar på en territoriell dispyt. Senare har det pekats ut att Kinas regering inte riktigt hade tillräckligt tajt kontroll över utflödet av mineraler för att kunna använda det som ett vapen. [3]

Trots att tillgången nu är mer diversifierad – Kina står nu för ca 70% av den globala produktionen med större konkurrens från t.ex. Australien och USA – så blottlade embargot 2010 en svag punkt i världsekonomin. Den svagheten kommer att bli viktigare i takt med vi bygger många fler avancerade elbilar såsom Teslas, och sätter små datorer i allt från TV-apparater till tvättmaskiner. Glöm oljan som konfliktresurs: dysprosium är det nya svarta.

Axel Dalman

Underskott av demokrati i republikanernas valrörelse

Utrikes

Foto: Gage Skidmore

Kampen om att bli republikansk presidentkandidat går mot upploppet, och allt eftersom kampen hårdnar har Donald Trumps anhängare förklarat krig mot Colorados republikaner. Anledningen är att Trumps främsta utmanare Ted Cruz lyckades tillförskaffa sig statens samtliga 34 delegater utan omröstning.

Beslutet fattades efter en sluten omröstning redan i augusti förra året där republikanska valkommittén beslutat att inte genomföra en omröstning i staten. Motiveringen för beslutet hävdas bland annat vara att risken finns att kandidaten som vinner mest röster inte skulle vara aktuell vid tidpunkten för stämman, och låsta röster i sådant fall skulle bli bortkastade. Utöver detta har Colorado under lång tid varit speciellt i och med det faktum att valet där inte varit bindande. Man har med andra ord enbart skurit bort en överflödig omröstning, vilken inte har spelat någon faktisk roll heller under tidigare valrörelser. 2012 exempelvis vann Santorum 40 % av rösterna mot Romneys 35 %, resultatet resulterade dock i 13 delegater till Romney mot Santorums 6.

Trumps reaktion är trots detta kritisk. Han hävdar att han trots att ha vunnit miljontals mer röster än Cruz kan komma att förlora på grund av att systemet är bristfälligt. ”Snarare än att spegla folkets vilja är systemet riggat till förmån elitens intressen” säger han. Trumps anhängare stöder hans kritik, och anser sig själva bestulna på sin demokratiska rättighet att vara med att påverka. Detta har lett till olika demonstrationer där människor har samlats för att visa sitt missnöje. Utöver det kontroversiella beslutet att kringgå demokratisk omröstning i Colorado har det på andra håll rapporterats om partiska och missledande valsedlar, där vissa kandidaters namn har korrigerats eller utelämnats helt.

Det är ingen hemlighet att Trumps kandidatur är någonting som oroar det republikanska partiet. Han anses bland annat vara för kontroversiell och ligga för långt ifrån traditionella värderingar inom partiet, vissa menar även det faktum att han inte är en del av det s.k etablissemanget är främsta anledningen till att han inte anses vara en lämplig kandidat för partiet. Detta har lett till en mobilisering mot Trump, där partiet till varje pris med mer eller mindre demokratiska medel vill hindra honom från att vinna. För att nomineras behöver en enskild kandidat nå upp i 1237 delegater. Skulle det bli så att ingen kandidat lyckas komma upp i den siffran är det möjligt för partiet att samla resterande delegater på en och samma motkandidat till Trump, vilket i sådana fall skulle kunna sno segern från Trump trots att han i valrörelsen enskilt lyckats samla flest röster. Motkandidaten skulle troligtvis bli Ted Cruz, men John Kasich håller sig även kvar i racet och hyser egna förhoppningar om att kunna vinna på det sättet trots att det mesta pekar emot honom.

Även om en sådan strategi formellt sett skulle vara enligt regelverket, kan man ställa sig frågan till hur ett sådant beslut skulle tas emot av folket. Amerikanska valrörelsen har länge kritiserats för att bygga på ekonomiskt stöd från olika donatorer. Detta är något som Donald Trump byggt mycket av sin retorik på, genom att framhävda sig själv som en politiker för folket som tack vare sina egna finansiella framgångar inte behöver förlita sig på andra för att kunna göra ”america great again”. Hans brist på konkreta förslag i princip samtliga frågor har kompenserats med en ärlighet som uppskattas av hans väljare. ”It’s not important what he says, what is important is that he gives honest answers rather than prepared answers”.

Trumps framgång kan troligtvis till viss del förklaras med ett allmänt missnöje med amerikansk politik, och hans ökade stöd kan ses som ett tecken på att väljare börjar tröttna på politiska maktspel. Med detta i åtanke kan ett beslut från det republikanska partiet att potentiellt köra över en kandidat med mest röster fördjupa sprickan mellan folket och eliten. Vad detta skulle leda till praktiken är svårt att förutse, men det är inte omöjligt att det kan leda till att debatten om USA:s valsystem intensifieras och leder till förändringar i systemet som exempelvis hur delegater fördelas, begränsningar i privata donationer eller kanske till och med att man på lång sikt överger tvåpartisystemet till förmån för ett mångpartisystem. Det enda som är säkert är att använda byråkrati för att kringgå majoritetens kandidat inte kommer att förbättra amerikanernas förtroende för politikerna.

Esbjörn W Edvinsson

EU och framtidens flyktingar

Migration

Foto: Jake Stimpson

Vi har flyktingar som flyr ifrån krig och förföljelser, ifrån politiskt och militärt förtryck av olika slag. Den senaste flyktingvågen som följt kriget i Syrien har haft enorm påverkan på Europa.

Vi har sett ett Tyskland öppna upp sin famn för att sedan stänga den, ett Sverige som följt samma linje, stater som sätter upp staket vid gränser, kris i EU om fördelningen av ansvar gällande flyktingmottagande, bara för att nämna ett fåtal aktuella händelser relaterade till nuvarande flyktingvåg orsakad av ett förödande krig.

Flykting som begrepp är ofta relaterat till FN-konventionen och UNHCR:s definition som lyder "/.../ en flykting är en person som flytt sitt land med anledning av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet." (1)

Med andra ord är "flykting" begränsat till att beröra de som flytt på grund utav ovan nämnda anledningar. Nuvarande flyktingvåg har haft enorm påverkan på Europa som jag nämnde ovan, och det kom en artikel i dagarna som tog upp ett intressant ämne gällande Europas framtid (och delvis bakgrund). Tesen i artikeln var att grunderna för det europeiska samarbetet är skakat då alltfler stater drar sig tillbaka mot nationella strävanden snarare än bibehållandet av status quo. (2)

Jag har varit inne på det förut här i bloggen angående EU som framtida institution och det finns befogad oro för att flyktingtillströmningen till EU har splittrat unionen på ett oönskat sätt. Det kan visa sig att vi i framtiden kommer att behöva oroa oss ännu mer för tillströmning av människor som söker skydd – skydd ifrån annat än krig och förföljelser.

Den gruppen av människor som inte finns med i nuvarande konvention är de som flyr på grund utav klimatförändringar. Orsaker till det är flera, men de flesta pekar på att det är juridiskt problematiskt att fånga en klar definition om vad en klimatflykting är. (3) (Williams, A. 2008) Det är förståeligt. Begreppet klimatförändring (climate change) är om än vedertaget omdebatterat. Det finns skeptiker. Därav även skeptiker till begreppet klimatflykting. Faktum är dock att det finns fall där människor har fått fly ifrån tillvaron på grund av livshotande situationer till följd utav klimatförändringar. Önationen Tuvalu är det främsta exemplet på ett fall där befolkning sökt skydd i närliggande stater med anledningen av att klimatet förändrats till den grad att de tvingats fly. (4)

Om en nu inte är en skeptiker och tror på klimatförändringarnas effekt på den här planeten blir klimatflyktingar ett reellt problem. Sett utifrån EU:s perspektiv kommer klimatflyktingar i framtiden bli ett verkligt problem långt mycket större än flyktingtillströmningen ifrån Syrien.

Beräknat antal människor på flykt relaterat till klimatförändringar fram till år 2050 är uppe i någonstans mellan 250 miljoner och 1 miljard människor (UNHCR:s beräkningar) (5). Om vi leker med tanken att EU har problem med nuvarande situation och att splittringen medlemsstater emellan har en botten i flyktingsituationen och oenigheter kring hur den ska hanteras – hur ska då EU enas kring ett större och potentiellt svårare problem i framtiden? Samtidigt som vissa är skeptiska till fenomenet till att börja med?

Nu är det naturligtvis mycket arbete som måste göras för att över huvud taget ta sig an förebyggande åtgärder, som att komma fram till en gemensam definition och en konvention för hur dessa flyktingar i framtiden ska hanteras. För att kunna göra det måste omvärlden och EU i synnerhet ta ställning och följa bland annat Barack Obamas (6) uttalande om att vi kommer att få se fler klimatflyktingar i framtiden. Bara då kan vi starta med förebyggande åtgärder som inte kommer att överraska och lamslå Europa. Endast då kan vi fortsätta arbetet med att förbättra vårt klimat för att också inkludera kommande generationer som tvingas fly för dåliga val den här generationen har gjort.

EU har en stor möjlighet här att vara i framkant med att föra diskussionen framåt. Det här är inte ett hot för den enskilda medlemsstaten, det är en fara för hela EU som projekt, som institution och som fredsbevarande organ. Risken finns att EU splittras ännu mer annars.

Navid Hamidi

Välkommen till Lyxfällan, Maud Olofsson!

Ekonomi

Foto: Baltic Development Forum

Den femte april kallade Finansinspektionen till sig Nordeas ledning då det framkommit att storbanken dels inte följt bestämmelserna om penningtvätt men även hjälpt kunder att smita från skatten via förmedling av brevlådeföretag. (1) Men som tur är har vi inte bara en svensk i toppen; Swedbank och Handelsbanken har också bidragit till Jungfruöarnas popularitet.  

Islands statsminister Sigmundur Davíð Gunnlaugsson bland många andra politiker hanterade avslöjandet ganska dåligt (2), men det som är spännande är att se hur vår egna Maud ”jag gör som jag vill” Olofsson kommer att agera när Konstitutionsutskottet – som har i uppgift att granska ministrarna – ringer den här gången.  Vissa av oss kanske minns hur otaggad Maud var på att svara på frågor på ett KU-förhör 2015 när det skulle pratas Nuon-affärer, och jag undrar om hon än idag anser att konstitutionsutskottets uppdrag som kontrollmakt inte är värt att slopa kafferasten för.  

Men varför är Maud på tapeten nu? Jo, Nordea var som mest ihärdig innan 2009 då den svenska staten fortfarande var delägare (omkring 20 % av aktieinnehavet), och Olofsson satt som näringslivsminister (3). Syftet med anmälan är delvis att utreda om det finns ett politiskt ansvar att utkräva. En grundläggande princip för många demokratier. You know the deal.

Det är inte bara lilla jag som ser allvaret i att före detta statsråd som Maud skolkar från Konstitutionsutskottet, allvaret i att en minister av ren inkompetens eller korruption kan fatta dåliga (och kostsamma) beslut och senare inte behöva stå till svars för det. KU har lagt fram ett krav på att tillträdande ministrar i framtiden ska vara tvungna att medverka vid KU-förhör, även retroaktivt (4). Det brukar inte vara ett problem att kalla sittande statsråd, men Maud Olofsson och Ulrica Schenström (M) har båda bidragit med absolut noll till KU, även då dessa tu varit i centrum för respektive utredning.

Som tur är behöver inte bankerna vara orolig för att Maud ska tjalla, även om alla investerare flyr från Nordea är Sverige unikt i hela Europa när det gäller politisk villighet för att stötta storbanker (5). Denna politiska villighet betyder i praktiken att bankerna lever under skydd från staten vid kris, implicit garanti. Detta skydd är till en stor del skattefinansierad (Sverigevänner, var är ni?!).

Maud har varit med och vaskat 95 miljarder kronor med Nuon, och omkring 46 miljarder kronor försvinner från Sverige varje år till diverse skatteparadis. Skatteflykt är hundra gånger mer dyrt än flyktingmottagandet (6), och kostar mer än hela försvaret (7). Om bankerna drabbas av dåliga tider till följd av att investerare och kunder flyr fältet kommer staten pumpa in mer pengar för att undvika systemkris.

Det här är ett ytterst tydligt tecken på att bankväsendet inte står utanför den politiska spelplanen, utan de facto skriver spelreglerna. Deras verksamhet hotar världsekonomin på fler sätt än en orkar tänka på, och även om beslutsfattare på skakiga ben försöker sätta gränser (som bankskatt), återstår utkrävandet av ansvar hos högt uppsatta statsråd och bankchefer som möjliggör denna struktur. Kan vi komma överens om det?

Bra.

Emma van Aller

Vad menar vi med miljonprogrammet egentligen?

Svpol

Foto: Trausti Evans

I kölvattnet av den rådande bostadskrisen dras miljonprogrammet upp till ytan för att stötas och blötas som bostadspolitisk förebild.

Hyresgästföreningens ordförande, Marie Linder, gick i februari ut och krävde ett nytt miljonprogram. Även bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) har tidigare talat om ett nytt miljonprogram, med målsättningen 700 000 bostäder. Andra är minst sagt kritiska, likt Patrik Kronqvist, ledarskribent på Expressen. Enligt Kronqvist är saker som ”monoton arkitektur, tomma lägenheter och utanförskap” signifikant för miljonprogramsområden.

För min egen del vill jag snarast tala om miljonprogrammet som referent till två skilda, men sammanhängande, fenomen. Den ena är den förflutna händelsen miljonprogrammet. Sammanfattat avses, oftast, den statliga målsättningen att bygga en miljon bostäder under åren 1965-1974 samt de påföljande ekonomiska insatser som möjliggjorde byggandet av omkring en miljon bostäder under dessa år. Det andra fenomenet är den rumsliga platsen miljonprogrammet. Här avses mycket sällan det verkliga bostadsbestånd som konstruerades mellan 1965-1974. En majoritet av bostäderna byggda dessa år är småhus, men få människor avser platser som Täby och Fiskebäck när de talar om miljonprogrammet. Snarast avses det som Kronqvist kallade ”monoton arkitektur, tomma lägenheter och utanförskap” och områden som äger dessa egenskaper. Listan kan göras lång, men vi känner igen dem som bland annat Tensta, Gottsunda, Rosengård och Hammarkullen.

Både händelsen och platsen miljonprogrammet äger egenskapen av att vara ospecificerade. Jag skulle säga att detta är viktigt för miljonprogrammets språkliga funktion. I egenskap av gemensam referens kan miljonprogrammet, både som händelse och plats, inordna både det förflutna och rummet. Miljonprogrammet tar plats som kollektiv minne där den faktiskt är mindre intressant.

Historikern Pierre Nora har skrivit att minnet tar åt sig fakta, men bara den fakta den vill. Miljonprogrammet är samtidigt en referenspunkt för en heterotopi. Den är representanten för annorlundaskapet i den svenska urbana miljön. Detta är tydligt i relation till vad som inte benämns som miljonprogram. Delar av staden (tidigare nämnda Täby och Fiskebäck däribland) är normalitet och saknar därför egenskapen av att vara ”miljonprogram” trots att de rent faktiskt är en del av miljonprogrammet. Detta understöds också när miljonprogrammet förblir ospecifikt.

Jag tycker på så vis att det är användbart att förstå miljonprogrammet som en arketyp som konstituerar ideologi. Detta också vara viktigt att hålla i huvudet när miljonprogrammet slängs fram och tillbaka i debatten.

Lucas Rabnor

Redaktionen
Anna Vidgis Gustavsson
Axel Dalman
David Zimmerman
Henning Hedman
Emma van Aller
Hilda Gullberg
Lucas Rabnor
Navid Hamidi
•Sophie Karlsson •
Toofan Salehpour


Vill du skriva?
toofan.salehpour@gmail.com

redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se