• tisdag 19 september 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Rimligt att Hultqvist är kvar Ledarloggen Ledarloggen
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 62-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Sex inlägg om en hjärtefråga

 

Bortslarvade blodprover, en yster syster, blodbadet på Alla Hjärtans Dag, en ilsken kirurg och ett felkopplat hjärta är bara några delar av min rapport ifrån en sjukhussäng. Hittills har jag inte fått några svar eller reaktioner överhuvudtaget.

 Del 1 Syster Yster provar på

Del 2 I Sverige har vi ett System

Del 3 Blodbadet på Alla Hjärtans Dag

Del 4 Om allting klaffar

Del 5 Ännu en Rond mot Systemet

Del 6 Går dagens vård i takt med dagens samhälle?

 

"En av de 165 patienterna"

Är dagens vård i takt med dagens samhälle?

Det blåsljud som en uppmärksam läkare upptäckte för något år sedan ledde till en operation på Alla Hjärtans Dag. På köpet installerades också en pacemaker. Allt gick dock inte smärtfritt och när jag väl kommer hem så har jag ett hjärta som inte slår optimalt. Och tiden går.

 Min lilla serie om hur jag upplevt vården  i Uppsala börjar närma sin avslutning. Men jag är bara allt för medveten om att min tillvaro som Patient fortsätter. Det vore också bra om debatten om Vården tog fart. Vi betalar alla till den. Och de flesta av oss kommer att ligga där en dag. Som patienter.

 Inget slår att få komma hem efter en tid på Sjukhuset! Att få sova i sin egen säng. Att ha en egen toalett. Att inte vara utelämnad till Sjukhusets rutiner.

Jodå, jag har varit med förr. Om större operationer. Men den här gången går rehabiliteringen trögt. Får inte med mig benen och är väldigt trött. Nedstämt och orkeslös.Till detta får jag en rad olika förklaringar. Det talas om mitt bristande tålamod och om min ålder.

 Men när jag väl kommer tillbaka till Hjärtavdelningen nu i september och väl har fått en ny pacemaker är analysen en annan. Och mera alarmerande.

 “Varför bad de inte om specialisthjälp redan när de satt in pacemakern i februari? Jag förstår inte varför du fått gå så länge med ett felkopplat hjärta? Ditt problem är ju klassiskt som hämtat ur skolböckerna. Förmaket har inte varit synkroniserat med kammaren. Hjärtat har jobbat emot sig självt. Dessutom fick du en pacemaker av gammal modell som vi inte ens upphandlar längre.

 Då hör det till historien att jag fått tjata mig till detta återbesök. Det var inget som skedde med någon slags automatik. Vilket det nog borde ha gjort.

Nu har jag gått ett halvår med försämrad livskvalité. En vår och en sommar har försvunnit i ett trött dunkel.

 Och då överlevde jag trots allt. Värre fel begås varje vecka inom vårdapparaten. Onödiga misstag som borde rättas till av en lärande organisation.

 Vilket leder till min huvudfråga. Vem har ansvaret för den så omtalade patientsäkerheten?

Sjukvården av 2017 års modell är - som jag upplever den -  en  informell organisation där varje yrkesgrupp är sig själv nog. Och motsättningarna mellan skråna består, trots att skråväsendet dog för länge sedan. Att lasta ansvaret på någon annan är en regel lika gyllene som den att inte ta eget ansvar.  Alla skriver sina egna  journaler för att ha ryggen fri.

De gamla hierarkierna må ha haft sina brister men dagens anarki är inte heller någon optimal struktur.

Bristen på kompetent personal leder tyvärr också till att mindre lämpade personer blir kvar. Vem tar ansvaret för att det? Vem vill öka kaoset genom minska på arbetsstyrkan? De är för övrigt något mystiskt med ständiga bristen på sjuksystrar och läkare.

Rent statiskt sett så har Sverige gott om båda yrkeskategorierna. Vad gör alla sjuksystrar egentligen? Och alla läkare? Alla kan inte arbeta i Norge. Eller är det så att de håller på att lämna den sjunkande skutan? Och ta sig till bemanningsföretag? Eller sitter de och administrerar? Som inom skolan och som inom polisen?

Däremot verkar det ligga något att antalet vårdplatser är för få med tanke på en växande befolkning.

ÄR lösningen på alla problem verkligen alltid  ” mera resurser”?

 Återigen, jag har inga patentlösningar på krisen i vården. Mina berättelser blir med nödvändighet anekdotisk och är lätt att vifta bort som sådan. Men hur mycket vet de ansvariga egentligen om vad alla de patienter som varje dag strömmar igenom Akademiska Sjukhusets dörrar tycker? Enligt tavlan i entré 70 så är det 165 patienter som skrivs in varje dag och 906 som träffar en läkaren under samma tidsrymd. Så här borde det finnas mycken kunskap att hämta.

 

 

När jag lämnar min gamla bil på service så träffar jag en personlig servicetekniker som pratar direkt med mig om vad som behöver göras. Han ringer till och med om han hittar nya problem under reparationen.  Efteråt får jag en enkät om hur jag upplevde servicen den här gången. Ibland ringer till och med någon intervjuar mig.

 

Under alla mina trettio år på Akademiska Sjukhuset har aldrig någon frågat mig om hur jag upplevde min tid som patient där.

Än mindre ringt och bett om återkoppling.

På sjukhuset har jag sett en (1) förslagslåda, vid ingång 70, men inga papper eller pennor att använda för att komma med synpunkter att eventuellt lägga i den.

 

Vid ett (1)  tillfälle har jag sett en datorplatta laddad med frågor om besöket. Utplacerad precis vid en dörr. När jag försökte knappa in mina synpunkter så kraschade formuläret.

 

På sjukhusets hemsida läser jag att man gör en undersökning om hur patienterna upplever sina besök. En gång vart annat år.

 Så det är lätt att få intrycket att man inte är speciellt intresserad av vad de som använder sjukvården tycker om den. Och varför skulle man bry sig om det? Vilka valmöjligheter har du att välja när det kniper?

En valsedel vart fjärde år?

 

 Därmed slutar jag den här historien. Om du tycker att det du läst är intressant så sprid det gärna! Och skriv gärna om din egen erfarenhet av den svenska vården av idag! Både goda och mindre goda.

För som sagt, Det är mycket värdefullt om debatten om Vården tar fart. Om ett år är det val.

Vi betalar alla till den ofantliga Vårdapparaten  och de flesta av oss kommer också att hamna i den - en mindre vacker dag.

Som patienter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ännu en rond mot Systemet

Att ligga på sjukhus är ett överskaffat nöje. De mest intima detaljer om dig avhandlas fortfarande offentligt, under den heliga Ronden.

några bloggar har jag försökt att berätta om hur det är att vara patient i Sverige år 2017. Nu har jag precis återvänt till min avdelning för eftervård.

Nu börjar den tid då du skall återhämta dig och vårdas. Dina valmöjligheter är få. Om du trivs med att sova tillsammans med andra eller i eget rum spelar ingen roll. Du placeras där det passar Systemet. Numera blandar man också kvinnor och män. Om du råkar ha otur så får du en granne som snarkar högt, eller som avnjuter sina actionfilmer utan hörlurar. Eller omväxlande gör bådadera.

Så länge alla behandlas lika är det kanske bra?

 All kommunikation om ditt tillstånd sker via den heliga Ronden. Det vill säga på sängkanten. I full exponering. Jag tror aldrig att facket skulle acceptera medarbetarsamtal i matsalen under lunchtid, Eller att föräldrar skulle ställa upp på utvecklingssamtal tillsamman med alla andra i klassen. Men när det gäller liv och död, dina åkommor och svagheter sker samtalen fortfarande offentligt. Det är enklast så. För personalen. Här och där finns det ”samtalsrum” eller annat, men de är redan ockuperade av vidareutbildning eller något annat mera väsentligt.

 I bjärt kontrast till detta kan nu välja snart sagt vilken mat som helst. Menyn är imponerande. Så är också det antal vårdpersoner som passerar revy. Ständigt nya ansikten kommer in och presenteras sig. För att få ytterligare snurr på den karusellen byter personalen sida på avdelningen varje dag.

En förändring som möjligen är av goda för just personalen.

Men servicen är god. Ofta kommer det någon när man ringer på klockan. Om man inte har otur och vill något när det är ”överlämning” mellan skiften. Då är mötet som gäller.

Överhuvudtaget slås man av hur många möten det är, men så är det väl i hela det svenska arbetslivet numera? Fullt av sammanträden där det fattas kloka beslut?

 En äldre syrra ser snart att min säng är för kort. Medellängden i landet har ökat men sängarnas längd styrs fortfarande av att de skall gå in i hissarna. Men den erfarna systern ordnar snabbt fram en förlängning så att jag slipper ligga med fötterna i spänntag mot gaveln. Sådana detaljer är inte att förakta.

Annars är det som det brukar vara. Smärtlindringen gör att magen går i baklås och i det läget är det ingen höjdare att dela toalett. Det är å andra sidan ett konststycke att ta sig till toa, uppkopplad som man är med en rad slangar och ledningar. För att inte tala om att försöka duscha med samma härva. Även här är det de äldre syrrorna som reder ut saken.

I början glider man ut och in en märklig dröm, så småningom vaknar man till liv och längtar hem.

Man upptäcker också medpatienter. Inte minst när man orkar ta sig till matsalen. Snart träffar jag en man som haft ungefär samma upplevelse av att ” få kateter” som jag. Det märkliga är att ingen i personalen har tagit upp det inträffade med oss. Eller gjort något för att förhindra att det händer igen? Eller har de det? En ursäkt hade ju inte heller varit i vägen.

 Systemet har bara ändrats marginellt under mina femtio år som patient. I samband med att en av min ungdoms idoler  Hans Alfredsson gick bort satte jag mig och tittade på Svea Hund på Göta lejon (SVT PLAY) . I en av sketcherna skall en patient, spelad av salige Tage Danielsson, just skrivas ut ifrån sjukhuset. Av dialogen framgår att han tillbringat de första veckorna i en ”potatiskällare” och den senaste tiden i en korridor. Revyn är ifrån1986 så problemet är inte direkt nytt.

Om allting klaffar...

Operationen klaffar men när pacemakern skall sättas på plats går det inte lika bra.

Under några dagar har jag berättat om hur det gick till när jag fick en ny hjärtklaff. I det förra avsnittet var jag på väg in till operation efter ett blodigt förspel.

Operationen är en rutinoperation. Numera. För bara några år sedan var den ett ” försök” som det säkert rapporterades om i vetenskapsnyheter. Istället för att öppna hela bröstkorgen går man in via kärl i halsen och spränger sönder den gamla hjärtklaffen. Därefter för man in en ny biologisk klaff som fälls upp på plats, ungefär som ett skepp i en flaska. Klaffarna är handgjorda och kostar därefter.Med hjälp av ett litet nät fastnar förhoppningsvis den nya, tätare, hjärtklaffen och den stora pumpen kan fungera bättre. Otroligt!

Under operationen så ”sover” man, det vill säga hålls nedsövd. När jag vaknar befinner jag mig på ”Uppvaket”. Väna röster berättar att allt har gått bra, men jag behöver tydligen få en pacemaker också. Detta är en möjlighet/risk som tonades ned i det informationsmaterial som man får ta del av innan ingreppet.

 -Om du, Gud förbjude, skulle behöva få en pacemaker, som en ung läkare sa till mig innan.

Men nu skall jag alltså förses med denna lilla elektroniska dosa som skall hjälpa mitt hjärta att hålla takten.

Frågan är bara när. Systrarna är osäkra. Då och då går en av dem iväg för att förhöra sig om läget. Jag är rätt dåsig och lite känns det som om även jag också kommer och går.

Den här gången är det i alla fall lugnt och skönt på avdelningen. Ingen medpatient som springer runt och tror att han blivit rånad, vilket inträffade förra gången.

Istället går systrarna här runt och baddar pannan.  De är mycket vänliga och förekommande. Men äta eller dricka får jag ju inte eftersom ett nytt ingrepp väntar.

Som vanligt är kaffesuget värst.

Efter vad jag upplever som en oändligt lång tid kan en syster meddela att nu är det i alla fall min tur. Jag får intrycket att hon är lika lättad som jag.

 Körs in i ett nytt operationsrum. Operationssystern förklarar att ”nu skall vi tälta” och spänner upp ett stort papper så att jag skall slippa det kirurgiska hantverket.

En läkare som jag alltså inte ser går rask till verket.

Det verkar inte gå riktigt som han tänkt sig för han låter mycket frustrerad. Ja, han svär faktiskt högt.

Systern talar lugnande med mig och försäkrar att ”operationen fortgår planenligt!” Vilket är lite svårt att få ihop med kirurgens osande språkbruk.

Plötsligt hörs en ny röst utanför tältet. Även han låter bekymrad.

-       Nu diskuterar vi ett annat fall, förklarar den tålmodiga systern.

Jag kan inte låta bli att undra varför.

  Nå allt har sitt slut. Även denna operation. Jag får så småningom reda på varför den okände operatören varit arg. Han har inte lyckat med att få fast en av de elektroder som hör till den lilla apparaten. Detta kan eventuellt justeras vid en senare operation. Vi får se…

Blodbadet på Alla Hjärtans Dag

Det sägs att djävulen gömmer sig i detaljerna. Å andra sidan så är ett blodbad på Alla Hjärtans Dag kanske inte en detalj.

 I några dagar har jag skrivit lite om mina slumpartade upplevelser på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Detta är givetvis subjektiva anekdotiska noteringar. Debatten om vården handlar om mera principiella frågar som vem som skall utföra den. Skall vi privatisera den vård som i dag betalas via skatter? Jag har inga självklara svar på den frågan. Vad jag vet är bara att dagens vård är fläckvis bra, ja, rent av lysande och i andra avseende bedrövlig. Och att  den definitivt inte bedrivs utifrån ett patientperspektiv.Det är möjligen det jag kan tillföra. Jag har i hela mitt vuxna liv varit just patient.

Det här kapitlet i min sjukdomshistoria börjar i februari i år.

Jag behöver en ny hjärtklaff. Har jag fått veta. Det är en operation och alla operationer medför risker men det är bättre att göra den nu än senare, får jag höra. Så slumpen gör att där ligger jag på Akademiska Sjukhuset igen. På Alla Hjärtans Dag. I USA firas denna helg stort, men dagen är också kopplad till en blodig gangstermassaker. Min All Hjärtans Dag kommer också att sluta med ett blodbad, men det vet jag ännu inte om

 Innan operationer skall man förberedas. Det betyder bland annat att man skall duscha och skrubba sig med bakteriedödande svampar, flera gånger om.

Allt i den fromma förhoppningen att man inte skall drabbas av sårinfektioner efteråt. Vårt viktigaste vapen emot sådana, antibiotika, håller på att tappa sin effekt och få kan nog riktigt föreställa sig det helvete vi då hamnar i.

Men det behövs också "ingångar " i kroppen att använda under operationen. Därför sätter man nålar på lämpliga ställen. Just nu håller en sammanbiten sjuksköterska på med detta. Hon har redan gjort tre försök som inte gått så bra. Hon sticker och sticker men hittar inte något bra kärl. Eller de hon hittar håller inte. Lite ont gör det förstås men jag ger henne ett fjärde försök.

När inte heller det lyckas går uppdraget till en mera erfaren syrra som prickar rätt på första sticket.

Då kommer vi till katetern. Två elever har fått uppgiften att ordna med den. Inte vet jag riktigt vad de gör, frågan är nog om de själva vet det, men plötsligt gör det så ont att jag skriker rätt ut i rummet. Överraskande ont gör det. Och blöder. Blodet rinner rejält och snart är både sängen och golvet blodiga. Det blöder så pass mycket så att jag körs ut ifrån den allmänna salen, in på ett speciellt rum. Flera systrar ansluter och det torkas blod för fulla muggar. Någon ringer jouren. Som dröjer.  När jourläkaren väl dyker upp konstaterar hon att det här klarar hon inte, vi får ringa urologjouren. Den låter förstås också vänta på sig. Under tiden hinner man konstatera att operationen som skulle ske tidigt på morgonen inte kan genomföras. Dels har jag ingen kateder, dels är jag knappast i skick att läggas under kniven.

Mina minnen börjar nu bli lite dimmiga, på grund av smärta och smärtstillande. Blodet fortsätter att rinna och jag är kladdig överallt. Men det kommer i vart fall ytterligare en specialist. Hon ser bekymrad ut och funderar på om man inte behöver gå in med en kamera för att se att blodet inte täpper till urinröret.

Saken får bero.

När dagen väl gryr så körs jag ner till Urologen. Där finns en expertexpert. Hon fixar katetern på första försöket och undrar lite förvånad vad de har haft för sig. Det gör jag också.

På vägen upp i hissen stöter min sängförare och jag på en man som står och tittar på som mobiltelefon. Han undrar vem jag är och när han får veta mitt namn frågar han om inte jag skulle opererats idag. Så är det förvisso och svisch så åker jag bort till operationsrummet.

Men det är en annan historia...

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder61 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se