Logga in
Logga ut
Författarafton i Funbo Funbobloggen Funbobloggen
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Så vitt jag kan se

 

Sverige är ett land som ligger relativt långt norrut. Landets klimat kännetecknas av fyra (4) årstider. En av dessa är vinter. På vintern kan det komma snö. Rikitg mycket snö.

Trots detta sedan småskolan väl kända geografiska faktum kommer den frusna nederbörden som en total överraskning - varje vinter.

För SJ, för kommunen och för trafikanterna.

Så varför skulle Landstinget vara ett undantag?

Antalet parkeringsplatser på Akademiska Sjukhuset är färre än antalet frusna i helvetet.

Det beror förmodligen på att man håller på att bygga ut sjuhuset för att ta emot fler patienter. Exakt var dessa nya patienter skall gör av sina bilar är dock  oklart.För det finns inte ens plats för de som nu kommer. Än mindre för dem som vill besöka sina sjuka anförvanter.

Elaka tungor säger att bristen på bilplatser är ytterligare ett sätt att hålla patienterna borta från sjukvådern. Istället för att ligga i en korridor så tvingas man att kretsa  runt i sin bil - letande efter enparkering som inte finns.

Men då är man ju å andra sidan inte Landstingets ansvar.

Inte blir det redan dåliga heller så  mycket bättre av att man nu börjat lagra snön på de fåtal p-platser som finns för rörelshindrade.

Det är att ytterligare försvåra för dem som redan kan ha de lite knepigt.

Men det är - så vitt jag kan se- precis vad man nu håller på med.

Det är lite överraskande - på ett sjukhus!

 

Valpen väljer väg

De vassa valptänderna söker ständigt tuggmotstånd. Hittills har en bruksanvisning, ett brev, diverse böcker och lite annat lösöre erbjudit lämpligt sådant.

I vart fall enligt hennes sätt att se det.

Alla nya "byten"  bärs med högt huvud och viftande svans till lyan (korgen) där de kan examineras vidare. Och sönderdelas.

Hon heter Nova och hon upptäcker nya saker varje dag. Världen är stor och tar tid att smälta. Man får ta det lite "pöl om pöl".

En dag vågar vi oss bara 50 meter bort från reviret. Nästa dag kommer vi nästan rumt kvarteret. Men det okända kan också vara farligt. I går vägrade hon plötsligt gå den vanliga lilla rundan. Det var alla tassarna i marken och inte en meter till. Efter ett tag förstod vi skälet. Det blåste en vind i träden! Spännande - och skrämmande.

Man får lida av svårartat stenhjärta för att inte smälta inför detta lilla pälsnystan. Den mjuka valppälsen, den valpiga leken och den villkorslösa tillgivenheten.

För det är oerhört imponerande hur fort en lite valp anpassar sig i sitt nya hem. Och till  den nya flocken. Här finns nog hemligheten till att just hunden blev människans första husdjur. Förmågan att anpassa sig. Det finns hundar nästan överallt där det finns människor.

Vi har levt, sida vid sida, i de flesta miljöer och kanske 25 000 år nu. De första invandrarna till Nordamerika som kom vandrande över Berings sund hade sina hundar med sig på färden. Hunden har uthärdat mycket och vi har varit till stor nytta för varandra.

Fast för Nova består dagarna rätt mycket av att sova, äta och leka just nu. Husse försöker mest lära henne att komma till honom, på kommando. Då låter han tämligen sinnesvag men inte sällan får man godis för besväret.

På senare år har det blivit oerhört säljande att "tala med" djuren.

Fast just att tala på människovis är djuren nu inte så bra på.

Däremot är givetvis kroppspråket oerhört talande.

Sedan finns det onekligen hundar - och papegojor- som förstår svindlande många ord!

Nova och jag arbetar just nu på detta. Hittills är det vanligaste ordet oss emellan NEJ!

- Nej, inte gnaga på Atlasen! Nej, kom tillbaka med strumpan! Nej, inte jaga katten igen! Nej, inte bita husse!

I någon av de beskrivningar av Welsh Springer Spaniel som jag läst sedan vi skaffade Nova står det att en stor portion av humor är av nöden om man försöker uppfostra en hund av denna ras.

Jag vet inte jag. Om man inte har humor skall man nog skaffa varken hund eller katt. Mest hanldlar det nog om att kunna skratta åt sig själv. Alla de hundar jag haft som vänner genom åren har bjudit på så mycket glädje. 

Det är ingen heller någon tillfällighet att Labrador Retriever och Golden Retriver är så populära som hundraser. De är glädje med svans. Förr hämtade de skjutna fåglar, idag behöver vi dem för att återfinna vår glädje och entusiasm.  

Även Novas anfäder har varit fågelhundar. Men hittills har hon mest skrämt livet ur några välmatade och halvtama Koltrastar.  Men rollerna kunde lika gärna ha varit de omvända.

Det är för övrigt intressant att den organiserade hundvärlden är så rasfixerad.

En av de mest intelligenta hundar vi haft var av blandras. Och egentligen borde vi väl skaffa vovvar av rasen "familjehund" idag? "Svensk soffhund?"  För år 2011 har de flesta av oss hund för sällskaps skull. En snäll familjemedlem som klarar av att åka bil och av att vara lite ensam ibland.  Och när det gäller hunduppfostran finns det minst lika många fixa uppfattningar som när det gäller barn. Det seanste är tydligen att vara en stark ledare.

Senast jag var på valpkurs var det bara "klickern" som gällde. En liten plastdosa som används för att tala om för hunden exakt när den gör rätt och har förtjänat en belöning. Ett slags ljudgodis.

Så var det inte när min schäfer och jag gick på Brukshundsklunnen i Borås för över 40 år sedan. Det är ett under att inte alla hundar fick wiplash skador av allt ryckande  i koppel under de excersiserna.  Inget godis här inte. Men även militärlivet  har ju förändras.

Igår råkade jag se på Larry King på CNN. Där uppträdde en före detta agent från Israel som numera försörjde sig som hundtränare i USA. Hennes budskap var att man skulle träna människans bästa vän med "kärlek". I likhet med alla postorderprodukter utlovade hon resultat "på 30 dagar".

Nova och jag funderar nu på att skicka efter damens bok.

Den såg rätt tuggvänlig ut.

 

 

Måndagens under

Måndag morgon.  Åter på Akademiska Sjukhuset. Vårdvardagen är här igen. Utanför smälter den glittrande julesnön i grå smutsdrivor. Det är så halt att Akutmottagningen borde rusta för brott.

De gråvita högarna blockerar ytterligare några av de allt för få parkeringsrutorna. Hur kan man driva ett så stort Sjukhus med så få platser att parkera på?

Fast det är klart man kan lika gärna fråga hur man kan bedriva sjukvård utan tillräckligt med vårdplatser. Om man nu får fråga det som en enkel patient?

Själv har jag inte varit på sjukhuset på nästan tre veckor. Inte för att jag direkt saknat Akis men vi har en lång och komplicerat förhållande sedan mer än trettio år tillbaka.

Jag kommer så tidigt att entrén är alldeles tom. Sköterskorna lämnar just fikarummet. 

Lyckligtvis inleder jag mitt år med vården på "min avdelning". Här går allt smidigt, vänligt  och professionellt till. Vi patienter hälsar vant på varandra och pratar ofta en stund. Alla är vi medlemmar av samma klubb, de som blivit transplanterade.

Häromdagen såg jag en dokumentär av BBC. Den handlade om en man som påkörd och dödad av en bil. Men genom hans storsinthet och avancerad kirurgi räddade han livet på en rad andra människor genom en rad transplantationer.

Mitt i tragedin är det en vacker historia och den är ofta sann. Även jag kan tacka en anonym donator för mitt nuvarande liv.

Varje transplantation är ett under - mitt i den vardagen.

 

Ska jag ta den där sprutan i år igen?

Vi står nu inför nästa våg att "svininfluensan". Och många frågar sig skall jag gå och ta den där sprutan, den här gången också?

Samtidgt har vi i veckan kunnat läsa om nya avslöjande om falsklarmen kring MPR vaccinationen.

Skandalen först. 1998 påstod en grupp forskare med Anrew Wakefield i spetsen att det fanns ett samband mellan MPR-vaccination ( mot  mässling, påsksjuka och röda hund) hos barn och autism. De hade fel.

Slutsatsen byggde på väldigt få fall, bara det ett varningstecken,  men även dessa var feltolkad. Detta avslöjades av en brittisk journalist och tidningen Lancet gjorde som vetenskapliga publikationer brukar göra när det förekommit fusk eller felaktigheter.

Man drog tillbaka artikeln och bad om ursäkt.

Trots detta har ryktet om att  "det är farligt att vaccinera sig" levt kvar. Speciellt inom vissa grupper  har vaccinmotståndet blivit till en viktig del som av deras (mot-) kultur.

Motståndet lyfts fram i media varje gång som det blir frågan om större vaccinationer i västvärlden, så också här i Sverige.

Detta är kanske inte så märkligt eftersom jag vill hävda att många journalister är en del av den motkultur som är skeptiska till vaccinationer.

Senast har frågan kommit i fokus eftersom fallen av autism ibland barn till somaliska invandrade i Sverige är oproportionerligt många.  Genast kom MPR-vaccinationen i skottgluggen.

Redan från början verkade det antagandet mycket osannolikt eftersom ovanligt få av dessa barn blivit vaccinerade, just på grund av det felaktiga ryktet om vaccinets farlighet.

Och det finns flera betydligt mera trovärdiga förklaringar till att just dessa barn drabbas. Men misstro kan ibland försätta förnuftet.

Så kom då veckans artikel i BJM ( British Journal of Medicine.

Här har Brian Deer fortsatt sin journalistisk bragd och han kan nu berätta att den falsklarmande forskaren  hela tiden vetat om att hans studie om MPR vaccinet varit felaktig!

Karin Bojs sammanfattar detta på ett utmärkts sätt i  dagens DN.

Nu är striden om vaccinationer inte är i första hand en akademisk strid.

Den handlar  om liv och död för de som inte bli vaccinerade. För även om vi glömt det idag är de barnsjukdomar det handlar om inte utan risker, tvärtom. En spruta i armen två gånge under barnets liv sänker riskerna för barnet flera gånger om.

Inte nog med det. Genom att massvaccinera barnen minskar vi också smittspridningen på dagis, förskolor och skolor. Ordet "solidaritet" är ju lite ute i dessa facebookstider när man bara behöver gå med i en grupp och inte göra något. Men att "jag" vaccinera med är faktiskt ett sätt att förhindra att mina medmänniskor smittas.

Och det för oss tillbaka till ursprungsfrågan. Skall jag verkligen ta den där sprutan mot influensan i år igen? Det blev ju inte någon pandemi förra året, trots vad media påstod?

För nu har ju både "fågelinfluensan" och "svininfluensan" dragit förbi med krigsrubriker och ingenting har hänt?

Det tråkiga svaret är att människor tyvärr har dött även av de här virusvarianterna, precis som av de andra som brukar hemsöka oss vid den här tiden.

Att det inte alltid framgått i media är en annan historia.

Och det är detta lidande och dessa dödsfall man skall väga mot de små riskerna med en spruta mot flunsan. För självklar finns det biverkningar även av vaccinationer. Inte minst i vaccinationernas början begicks det också stora misstag.

Få saker är riskfria här i livet. Och även falska larm kan kosta liv.

För en förnuftig och empatisk analys leder fram till ett självklart svar på frågan om influensasprutan.

Gå och ta den. Nu.

 

Den skvallrande apan är tillbaka på jobbet

 

Många verkar jobba nu i mellandagarna. Hur vet jag det? Enkelt, det är bara att gå in på Facebook. "Första dagen på jobbet" är en vanlig reflektion där.

Detta elektroniska skvallerplank har nu gått om GOOGLE som företag, läser jag i tidningen. Inte så märkligt, kanske. Människans behov av skvaller är omättligt.

Robin Durban har skrivit en mycket intressant bom om skvallret och Språket, där han menar att språket uppstod ur behovet av att ständigt hålla koll på gruppen.

Och genom att utveckla språket som en ”verbal pälsputsning” kunde vi leva i mycket större grupper och vi kunde använda båda händerna till att smala föda – eller till ”arbete” om ni så vill.

Beräkningar visar att ungefär en fjärdedel av arbetstiden går åt till skvaller. Möjligen är det ännu mera i akademiska miljöer.

Skvallret ger oss en ständig uppdatering av maktförhållandena, eller statusen, i flocken, Både den egna lilla horden och den stora superflocken som massmedia gör oss till medlemmar av.

En megaflock där medlemkretsen utökas nästan dagligen av det stora utbudet av tävlingar eller dokusåpor.

När man väl etablerat sig i en dokusåpa får man tillträde till en rolig tävling. I den får man möta andra underhållare i ett slags trivial pursuite för ytterligare en statusuppgradering i kändisvärlden .

Självklart har detta inget med folkbildning att göra! På Spåret, exempelvis,  är kul underhållning men mycket smalspårigt när det gäller allmänbildning.

Det handlar om status i gruppen och det är allvarliga saker för flockdjuret människan.

Väldigt få kommer undan. Så det är kanske inte så konstigt att många faller för frestelsen att ”gå ut på Facebook” under arbetstid. Fast då bör man kanske inte defeniera arbetsplatsen som ett dårhus.

Däremot undrar jag fortfarande hur arbetet fungerar för dem som ständigt twittrar och uppdaterar. Har de någonsin tid att fokusera? Är detta "ADHD samhället" i dess mest uttalade  form?

Uppkopplade och bortkopplade?

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se