Logga in
Logga ut
Midsommar enligt tradition Funbobloggen Funbobloggen
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Ska jag ta den där sprutan i år igen?

Vi står nu inför nästa våg att "svininfluensan". Och många frågar sig skall jag gå och ta den där sprutan, den här gången också?

Samtidgt har vi i veckan kunnat läsa om nya avslöjande om falsklarmen kring MPR vaccinationen.

Skandalen först. 1998 påstod en grupp forskare med Anrew Wakefield i spetsen att det fanns ett samband mellan MPR-vaccination ( mot  mässling, påsksjuka och röda hund) hos barn och autism. De hade fel.

Slutsatsen byggde på väldigt få fall, bara det ett varningstecken,  men även dessa var feltolkad. Detta avslöjades av en brittisk journalist och tidningen Lancet gjorde som vetenskapliga publikationer brukar göra när det förekommit fusk eller felaktigheter.

Man drog tillbaka artikeln och bad om ursäkt.

Trots detta har ryktet om att  "det är farligt att vaccinera sig" levt kvar. Speciellt inom vissa grupper  har vaccinmotståndet blivit till en viktig del som av deras (mot-) kultur.

Motståndet lyfts fram i media varje gång som det blir frågan om större vaccinationer i västvärlden, så också här i Sverige.

Detta är kanske inte så märkligt eftersom jag vill hävda att många journalister är en del av den motkultur som är skeptiska till vaccinationer.

Senast har frågan kommit i fokus eftersom fallen av autism ibland barn till somaliska invandrade i Sverige är oproportionerligt många.  Genast kom MPR-vaccinationen i skottgluggen.

Redan från början verkade det antagandet mycket osannolikt eftersom ovanligt få av dessa barn blivit vaccinerade, just på grund av det felaktiga ryktet om vaccinets farlighet.

Och det finns flera betydligt mera trovärdiga förklaringar till att just dessa barn drabbas. Men misstro kan ibland försätta förnuftet.

Så kom då veckans artikel i BJM ( British Journal of Medicine.

Här har Brian Deer fortsatt sin journalistisk bragd och han kan nu berätta att den falsklarmande forskaren  hela tiden vetat om att hans studie om MPR vaccinet varit felaktig!

Karin Bojs sammanfattar detta på ett utmärkts sätt i  dagens DN.

Nu är striden om vaccinationer inte är i första hand en akademisk strid.

Den handlar  om liv och död för de som inte bli vaccinerade. För även om vi glömt det idag är de barnsjukdomar det handlar om inte utan risker, tvärtom. En spruta i armen två gånge under barnets liv sänker riskerna för barnet flera gånger om.

Inte nog med det. Genom att massvaccinera barnen minskar vi också smittspridningen på dagis, förskolor och skolor. Ordet "solidaritet" är ju lite ute i dessa facebookstider när man bara behöver gå med i en grupp och inte göra något. Men att "jag" vaccinera med är faktiskt ett sätt att förhindra att mina medmänniskor smittas.

Och det för oss tillbaka till ursprungsfrågan. Skall jag verkligen ta den där sprutan mot influensan i år igen? Det blev ju inte någon pandemi förra året, trots vad media påstod?

För nu har ju både "fågelinfluensan" och "svininfluensan" dragit förbi med krigsrubriker och ingenting har hänt?

Det tråkiga svaret är att människor tyvärr har dött även av de här virusvarianterna, precis som av de andra som brukar hemsöka oss vid den här tiden.

Att det inte alltid framgått i media är en annan historia.

Och det är detta lidande och dessa dödsfall man skall väga mot de små riskerna med en spruta mot flunsan. För självklar finns det biverkningar även av vaccinationer. Inte minst i vaccinationernas början begicks det också stora misstag.

Få saker är riskfria här i livet. Och även falska larm kan kosta liv.

För en förnuftig och empatisk analys leder fram till ett självklart svar på frågan om influensasprutan.

Gå och ta den. Nu.

 

Den skvallrande apan är tillbaka på jobbet

 

Många verkar jobba nu i mellandagarna. Hur vet jag det? Enkelt, det är bara att gå in på Facebook. "Första dagen på jobbet" är en vanlig reflektion där.

Detta elektroniska skvallerplank har nu gått om GOOGLE som företag, läser jag i tidningen. Inte så märkligt, kanske. Människans behov av skvaller är omättligt.

Robin Durban har skrivit en mycket intressant bom om skvallret och Språket, där han menar att språket uppstod ur behovet av att ständigt hålla koll på gruppen.

Och genom att utveckla språket som en ”verbal pälsputsning” kunde vi leva i mycket större grupper och vi kunde använda båda händerna till att smala föda – eller till ”arbete” om ni så vill.

Beräkningar visar att ungefär en fjärdedel av arbetstiden går åt till skvaller. Möjligen är det ännu mera i akademiska miljöer.

Skvallret ger oss en ständig uppdatering av maktförhållandena, eller statusen, i flocken, Både den egna lilla horden och den stora superflocken som massmedia gör oss till medlemmar av.

En megaflock där medlemkretsen utökas nästan dagligen av det stora utbudet av tävlingar eller dokusåpor.

När man väl etablerat sig i en dokusåpa får man tillträde till en rolig tävling. I den får man möta andra underhållare i ett slags trivial pursuite för ytterligare en statusuppgradering i kändisvärlden .

Självklart har detta inget med folkbildning att göra! På Spåret, exempelvis,  är kul underhållning men mycket smalspårigt när det gäller allmänbildning.

Det handlar om status i gruppen och det är allvarliga saker för flockdjuret människan.

Väldigt få kommer undan. Så det är kanske inte så konstigt att många faller för frestelsen att ”gå ut på Facebook” under arbetstid. Fast då bör man kanske inte defeniera arbetsplatsen som ett dårhus.

Däremot undrar jag fortfarande hur arbetet fungerar för dem som ständigt twittrar och uppdaterar. Har de någonsin tid att fokusera? Är detta "ADHD samhället" i dess mest uttalade  form?

Uppkopplade och bortkopplade?

 

Vetenskap, vård och vargar

 

Bäste läsare!

Välkommen till ett nytt och till min nya blogg här på UNT:s portal.

Det skall verkligen bli roligt att lära känna dig!

Vem är då jag?

Ja, för det första får du ursäkta om jag är lite av en nybörjare på detta att "blogga". Mitt yrkesliv har bestått av att skriva i papperstidningar och göra radioprogram. Det enda i den här vägen har varit min högst amatörmässiga "Vetenskap och Känsla".

Vad det gäller formell utbildning så kan det måhända vara trösterikt att veta att jag innehar en agronomexamen, men aldrig anställt i egenskap av sådan. Men utbildningen på SLU har varit till stor nytta genom åren och mitt intresse för miljö och matproduktion är fortfarande starkt.

Nå, att blogga är något jag gör som en slags hobby, som en amatör. Nu är det inte att förakta eftersom hobby är något man gör utan tvång och med stor entusiasm. Uttrycket lär komma ifrån att rida sin "käpphäst", eller "hobby-horse" på engelska.

Och "amatör" kommer från det franska ordet  att älska vad man gör.

Vilka är då mina käpphästar?  Vad kan du förvänta dig att få läsa om i mina noteringar här? Ja, vetenskap, vård och vardag är nog en bra sammanfattning av dem.

Vetenskap i de flesta former har jag bevakat i över tjugo år. Jag är fortfarande intresserad av allt ifrån virus till vikingar. Denna nyfikenhet tar sig många uttryck och för några år sedan blev jag kontaktad av professor Ulf Pettersson som hade idén att vi tillsammans skulle starta en serie öppna föreläsningar. De lever nu vidare under namnet "Fakultet X".

Att föreläsningarna gjort en paus under hösten beror till stor del på att jag genomgått en hjärtoperation. Och därmed är vi inne på område nummer två, sjukvården.

Som "multisjuk" är jag rätt ofta patient på Akademiska universitetssjukhuset. Så man kan gott påstå att jag har ett egenintresse i ett fungeradne Akis, men jag anser att ett effektivt Akis är av sort vikt för Uppsala - och för hela landet. 

Det gäller inte minst den medicinska forskningen, ett vetenskapsområde där Uppsala och Sverige varit världsledande. Men forskningen förväntas alltid ge resultat om "tio till tjugo år" och vi lever här och nu.  Så under året skall jag försöka att ge dig ett patientperspektiv på vardagen i Vårdapparaten.

Vardagen då, ja, den består av rätt mycket familjliv, men också av djur och natur i alla former. Husdjur är ett av mina favoritämnen och jag vet att jag inte är ensam om detta intresse. Under några år gjorde jag ett radioprogram som hette "Djurliv" i P1 och det var nog det mest populära program jag producerat någonsin.

Länge har vi bara haft två katter hemma, men till jul kom lilla Nova till familjen. Hon är en Welsh Springer Spaniel och har givetvis tagit alla med storm.

Samtidigt kan inte vetenskapsjournalisten i mig låta bli att reflektera över hur just hunden vunnit sin högst speciella plats i människans hjärtan över i stort sett hela världen.

Förklaringen ligger i att alla hundar är ättlingar till vargen. Det har DNA analyserna visat med stor tydlighet de senaste åren. Och vargen är ett socialt flockdjur vars inbyggda beteende passa utmärkt ihop med den twittrande apans, människan.

Det hindrar nu inte att det kan vara nog så knepigt att uppfostra en liten valp, eller att det är lätt att vara hundägare i Sverige 2011. Men mer om detta senare.

Du är givetvis varmt välkommen att kommentera eller tycka om det jag skriver!

Men, jag försöker att vara hövlig och respektera andras åsikter, så jag ser fram mot en dialog, inte den pajkastning som bloggandet ibland verkar framkalla.

Med detta sagt, välkommen till min lilla blogg och en

God Fortsättning på det nya året 2011!

 

Nu smäller det!

 

Nyårsfirandet i Sverige sönderfaller vid närmare betraktande i två delar; fyrverkerier och champagne. Detta är nu ingen helt lyckad kombination. Årligen inträffar omkring 300 olyckor i samband med avskjutande av himlaspel.

När man varit med och hälsat ett antal nya år välkomna är man förvånad över att det inte inträffar fler missöden.

De pyrotekniska attiraljerna härstammar numera ofta ifrån Kina, som det mesta annat. Här är det möjligen mera passande eftersom kineserna anses ha uppfunnit krutet.

Jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier, inte minst eftersom det är så osvenskt. Färgrant och högljutt. Men tyvärr delas inte min förtjusning av husets hundar. De är kort sagt livrädda under hela nyårsafton. Och det förtar onekligen glädjen när ens hundkompis skakar och skälver inför det nya året

Det är fel att tro attt detta ör ett litet problem. För idag finns det runt 800 000 hundar i landet, många av dem livrädda för smällarna. Ett faktum som lett till det så kallade Smällarupproret.

Som hundägare kan man försöka vänja sin vovve vid oljudet. Man kan spela hög musik för att dölja skjutandet. Opera fungerar utmärkt. Eller man kan ta till olika preparat med lugnande verkan på hunden Fast  det är kanske inte så kul att möta det nya året, drogad?

Men även icke hundvänner borde ha ett ansvar. Jag reagerar till exempel starkt mot ofoget att skjuta av smällare från Julafton till Trettonhelgen som på senare år brett ut sig. Det är en sanitär olägenhet, inget annat.

Årets larm när det fyrverkerierna gäller annars hexaklorbensen. Ett rätt otrevligt ämne som Kemikalieinspektionen misstänker kan finnas i den pyroteknik som saluförs i landet. Men, analyserna är ännu inte färdiga så man vet inte säkert.

Inte heller vet man i vilka halter som fyrverkerierna i så fall sprider.  Eller vilken effekt detta kan ha. Särskilt som vi inte avfyrar dessa pjäser så ofta.

Vad man vet är att hexaklorbensen , i höga doser. kan orsaka levercancer - hos möss.

Så till och med Kemikalieinspektionen säger att "det inte finns någon anledning till oro".

Men trots det larmar man?!

Är det inte, om ni ursäktar liknelsen, som att skjuta mygg med en kanon?

Vore det då inte bättre att spara på krutet?

För det saknas ju inte direkt andra miljöproblem att sikta in sig på under det kommande året.

 

Är naturen dum - eller?

 Naturen slog tillbaka 2010 är en av de braskande rubrikerna på den stora Stockholmstidningens webbsida. Som bevis för denna slagrörda allmakt anförs bland annat vulkanutbrottet på island.

Ursäkta, Naturen? Vem är det?

För i ett av världens mera ogudaktiga ( sekulariserade)  länder verkar just "naturen" allt oftare tillskrivas  ja, rent av övernaturliga krafter.

Naturen är både den ömma modern och den straffande fadern.

Förmågor som inte ens den allsmäktiga längre tycks förfoga över i konungariket Sverige, där statskyrkan brottas med frågan vad den skall göra nu, när den fått sin frihet.

Naturen är, enligt samma grumliga resoenamg, en resonerande varelse. Dess naturliga tankar är får man förmoda "ekologiska". Vilket är bra, på något vis.

För Naturen är vis. Naturen är god. Och nu är naturen tydligen också hämdlysten som en gammaltestamentlig Gud.

Man ser sig nervöst om efter de gräshoppesvärmar som komma skall. Som ett järtecken landade ju några vandringsgräshoppor i de östra delarna av landet redan i somras.

Men nog med raljerande skämt. Det vore mycket  intressant att få  veta vilka journalistiska resonemang som ligger bakom det   påstående att 2010 var året då "naturen slog tillbaka"  på DN:s första sida!

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se