• lördag 21 oktober 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Spelarbetyg: Almtuna–Södertälje Rinkside Rinkside
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 62-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Den förgiftade debatten - del 3

Ett annat problem med den svart-vita ekodebatten är den reducerar alla icke KRAV-märkta bönder till "miljöbovar".

För på sätt och vis kan man säga att det är enklare att beskriva KRAV odlingen än den övriga. Reglerna för Kontrollföreningen för Alternativ Odling (KRAV) rymdes också på en A4 när de skrevs 1985. En av de fyra grundarna var LRF.

Man kan naturligtvis göra det enkelt för sig och kalla hela den odling som lantbrukarna bedrivit de senaste 40 åren för ”giftjordbruket” Enlig P1:s Vetenskapsredaktion språkprogram är det tydligen en beskrivning som återger vetenskapliga fakta. ( Språket 8/12-15.)

"Giftodlingen" skulle i så fall täcka runt nittio procent av svensk åkerareal, eftersom bara omkring 11 procent odlas “alternativt” (2010).

KRAV är i dag en organisation med 28 anställda och runt 3 800 medlemmar.

Tillväxten av alternativodling har onekligen gynnats genom att hundratals journalister, kändiskockar och programledare oblygt har rekommenderat just KRAV. Med tanke på att KRAV alltså är ett varumärke precis som IKEA eller VOLVO kan man fundera över hur väl public service företagen följt kraven på opartiskhet och frihet ifrån just reklam när man i decennier släppt fram denna marknadsföring, men här gäller som sagt inte vanliga spelregler.

Den svåra fråga är hur man rättvist skall beskriva alla de som inte KRAV odlar, de som ofta kallas konventionella. Denna grupp består nämligen av lantbruksföretag som varierar  i storlek, intensitet och metoder. Och i miljöpåverkan. Här finns allt ifrån de mest intensiva spannmålsgårdarna i söder och här finns månskenbönderna i glesbygden.  Men om man tror att storleken avgör miljöbelastningen tar man också fel.

Antalet lantbrukare minskar konstant, det är länge sedan jordbruket var modernäringen som var stommen i nationen. Enligt Jordbruksverket finns det i dag cirka 67 000 jordbruksföretag kvar år( 2015 siffror). Men det är bara 16 000 företag som kräver en arbetsinsats motsvarande minst heltid. De stora gårdarna står för större delen av vår mat. En tumregel brukar vara att 20 procent av lantbrukarna står för 80 procent av produktionen.

Alla är de, små som stora, “bönder” och ofta är de medlemmar i LRF. Elaka tungor brukar säga att denna organisation är värd ett mindre fredspris eftersom den lyckas ena så vitt skilda företagare under ett tak. Men det säger sig självt att begreppet ”konventionell odling” kan vara nästan vara vad som helst. Det enda man säkert vet är att svenskt jordbruk år 2017 inte ser ut som i Bregottreklamen.

 Generellt vågar jag dock påstå att svensk lantbruk är betydligt snällare mot djur och natur än de flesta andra länders.  Man var exempelvis tidig med att stoppa den vansinniga användningen av antibiotika i djurfodret. Användningen av olika växtskyddsmedel är också hårt kontrollerad. Om COOP hade varit lite smarta hade de lika väl kunnat göra sin skandalfilm om svenska produkter.

 Men, det kostar att vara miljövänlig och det är lätt att förstå de svenska odlarnas frustration när deras produkter möter konkurrensen ifrån länder där djur far illa och naturen tar stryk.

Ett sätt att få betalt för sin miljövård är att gå med i KRAV och få betydligt bättre betalt för samma varor. Är man skicklig kan man utnyttja tidigare insatser och undvika de skördeförluster på runt hälften som annars drabbar en eko-odlare.

Nackdelen är att man då fastnar i de gammelmodiga och teknikfientliga reglar som präglar KRAV. Debattörer som Marit Paulsen uppmärksammade detta tidigt.

Det finns för övrigt minst en ytterligare kontrollerad odlingsform, den kallas ”odling i balans” och har ett eget märke som kallas Sigill. Om du aldrig hört talas om dem så beror  det på att svenska medier totalt ignorerat företeelsen som faktiskt funnit i många år.

Här återfinns bland annat vackra blomsterängar som gynnar den biologiska mångfalden och här läcker inte jorden lika mycket näringsämnen som den gör på alternativa odlingarna.

Men, som sagt, kom inte här och släpa in en massa besvärliga fakta i min svart-vita verklighet! Jag är eko som ICA brukar sammanfatta det.

För det är inte bara COOP som påstår att det är mera hälsosamt att äta eko.

Till och med Systembolaget är "eko" numera.

 Och en del apotek vill också hänga på trenden. Här trappar man till med upp reklamkampen med att vara "naturlig".

Slutligen så har agronomen och riksdagmannen Staffan Danielsson (C) föreslagit att UG ( Uppdrag Granskning) borde titta närmare på eko-debatten. Det är ett gott förslag, men tyvärr alldeles för känsligt. Självkritik är något som andra yrkeskårer borde ägna sig åt!

Dagen D. Donationer, diabetes och döden

Ännu en legendar har gått ur tiden. Bo Holmström. Hans död tillkännages mot slutet av Donationsveckan. Det finns ett livsviktigt samband mellan dessa händelser.

Holmström led nämligen av diabetes, en sjukdom som fortfarande ligger bakom mycket lidande och för tidig dö. Men det är en långsam död, inte den dramatiska kamp som inte sällan kännetecknar vår tid stors skräck Cancer. Diabetes är inte nyhetsmässig, för att tala reporterspråk Det leder till att många tror att diabetes är en sjukdom som i princip är botad. Ungefär som polio. Sanningen är tyvärr en helt annan.

Bo Holmström berättar själv om detta i en dokumentär som sänds i TV3 den 9 november, enligt Aftonbladet.

- Jag har varit med på konflikter, krig, revolutioner och jag har sett människor skjutas och sprängas i bitar. Aldrig någonsin blivit skadad eller träffad. Men diabetesen knäckte mig, säger han i dokumentären.”

 Diabetes, i sina olika former, skulle teoretiskt kunna botas av just olika transplantat. Ett sätt är att försöka transplantera hela bukspottskörtlar. En annan metod är att bara föra över de insulinproducerande cellerna till diabetikern, en mindre riskfylld operation. Den senare metoden provas – med varierande framgång – på Akademiska Sjukhuset här i Uppsala. Men även den mera omfattande transplantationen används.

En alltför vanlig komplikation av diabetes är att njurarna slås ut. Även här är transplantationer en räddning till ett längre och bättre liv.

Ta ställning till om du vill rädda liv!

Anmäl dig till registret här.

Tjocka släkten

Efter Mattias Jakobsson föredrag på Uppsala Stadsbibliotek i onsdags diskuterade vi bland annat vilka egenskaper/gener som vi kan ha fått med oss ifrån Neandertalarna. Teorier finns det gott om.

En är att vår tendens att bli tjocka om magen kan härstamma ifrån våra utdöda släktingar.

Den vetenskapliga artikeln är publicerad i Science.

En annan förklaring är förstås att vi aldrig förr omgivits av så många välsmakande kalorier, miljön alltså.

 

 

Del två av Genvägen till kunskap? med Mattias Jakobsson hittar du här.

Serien anordnas av Uppsala Univveristet, Uppsala Stadsbibliotek och föreningen Vetenskap och Folkbildning.

Mattias Jakobsson om de första människorna

Ikväll är det dags för del två i serien Genvägen till kunskapen? Professor Mattias Jakobsson på Uppsala Universitet berättar då om de senaste forskningsresultaten kring de första människorna i Afrika - och mycket annat. Föreläsningen som sker på Uppsala Stadsbibliotek klockan 18.oo är fullbokad, men du kan följa den direkt via länken här.

Jakobsson Lab som Mattias arbetsplats kallas har en egen hemsida och där skriver man:

"Vår forskning drivs av att förstå människans evolutionära och demografiska historia genom att studera storskaliga genetiska variationsmönster vi ser hos dagens människor och hos många tusen år gamla mänskliga lämningar."

 

Av hemsidan kan man också utläsa att labbet har varit mycket framgånsrika i att få forskningsanslag, ifrån både nationella som internationella finansiärer, samt att man håller sig med en populärvetenskaplig sammanfattning av sitt arbete. Vilket särskilt glädjer en gammal vetenskapsjournalist!  Tänk om alla gjorde så!

Människan är äldre än vi trodde

I dag kom ytterligare en spännanden nyhet om människans historia! Analyserna visar att människans fömodligen uppstod tidgare än vad vi tidigare trott. En av forskarna bakom artikeln är professor Mattias Jakonsson som medverkar i del två av serien "Genvägen till kunskap?" på Uppsala Stadsbibliotek, nu på onsdag den 4 oktober, klockan 18.00.

Så här skriver Uppsala Universitet i början av sitt pressmeddelande:

Ytterligare en viktig pusselbit i människans historieskrivning ägde rum i södra Afrika visar en DNA-analys av förhistoriska människor från området KwaZulu-Natal, som letts av forskare från Uppsala universitet, tillsammans med kollegor från Sydafrika. Studien publiceras idag i tidskriften Science.

Forskarteamet från Uppsala, Johannesburg och Witwatersrand universiteten sekvenserade genomet av sju individer som levde i södra Afrika för mellan 2300 och 300 år sedan. De tre äldsta individerna, som levde mellan 2300 och 1800 år sedan, var genetiskt relaterade till ättlingar till sydliga Khoe-San-grupper, medan de fyra yngre, som levde för mellan 500 och 300 år sedan, var besläktade med dagens bantutalande grupper i Sydafrika.

- Studien illustrerar den befolkningsutveckling som ägt rum i södra Afrika, säger en av förstaförfattarna, Carina Schlebusch, som är populationsgenetiker vid Uppsala universitet.

Forskarnas beräkningar visade att den moderna människan utveklades för mer än 260 000 och 350 000 år sedan baserat på de kompleta genomet från en stenålderspojke från Ballito Bay på Sydafrikas östkust.

- Detta betyder att den moderna människan uppstod tidigare än vad man tidigare trott, säger professor Mattias Jakobsson, som lett studien tillsammans med stenåldersarkeologen Marlize Lombard vid universitetet i Johannesburg.

För hela pressrelasen se här.

Får SLU godkänt?

I går skrev jag lite om boken ” SLU Ett universitet mitt i verkligheten", idag tänkte jag ge mig på den omöjliga uppgiften att de den nyblivna fyrtioåringen lite ord på vägen.

 I år fyller Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, 40 år.Samtidigt meddelar Uppsalas lite äldre lärosäte att man firar 540 år, en ålder som det kanske inte heller är så vanligt att man celebrerar. Men visst, man bör ta tillvara alla tillfällen till fest och glädje

 Under dessa fyra decennier har undertecknad varit verksam i huvudsak som journalist inom vetenskapen. De är år som lett till att vårt kunnande om världen har både breddats och fördjupats. Enormt.

Det har gått så fort att ingen vettig människa kan hävda att hon har förstått vad som hänt. Men några tendenser går ändå att urskilja.

En är att de livsvetenskaper som SLU arbetar med hör till discipliner som expanderat mest. (Och redan här finns det skäl att påpeka att det inte bara handlar om GMO, inte alls. Det handlar om så mycket mera. )

Hur har då SLU klarat av att stå ”mitt i utvecklingen”? Har man förmått att koppla samman de gigantiska kunskapsprången med vardagens brukande av våra naturresurser?

Boken som jag skrev om igår ger inga svar på den centrala frågan. Den är ju en festskrift.

Och kan man överhuvudtaget bedöma ett ungt universitet som lite tävlar i en klass för sig?

Ett sätt är kanske att leta i alla de olika rankinglistor som förekommer. En tidigare vice-rektor på SLU var duktig på det. Han är idag rektor på Örebro Universitet…

Man kan också mäta ett universitets framgångar i de studenter som lämnar dess lärosalar. Utan att fördjupa sig i detaljer finner man då att studenterna verkar relativt nöjda med sina studieår på SLU. Ett faktum som kan ha sin förklaring att lärartätheten är ovanligt hög och att de som går utbildningarna har lätt att få arbete efter studierna.

En tredje metod är förstås att se hur det gått för de näringar som lärosätet skall samverka med.

Man kan då konstatera att djurskyddet i detta land hör till det allra bästa i världen, om inte det allra bästa. Vi har också lyckat med att begränsa den vansinniga användningen av antibiotika i djurfoder. Lysande. SLU var också tidiga med att se möjligheterna i att koppla samman genkartor för vår bästa vän, hunden, med människans och på så sätt leta bot för sjukdomar hos både herre och hund. Åke Hedhammar ledde arbetet som nu lever vidare ibland annat Science for Life Laboratory.

Skogen har alltid varit en god inkomstkälla för vårt land och så har det fortsatt att vara. En forskargrupp i Umeå öppnade ett samarbete mellan Umeå Universitet och SLU där som har både publicerat i prestigetidskrifter och gett uppslag till näringen. I framtiden kan vi kanske se alla råvaror som växer i skogen – och inte bara ”träd”.

 Miljöövervakningen är en ibland bortglömd uppgift som sköts av SLU, men vad kan vara mera angeläget än att hålla ett vakande öga på de ständiga skiftningarna i naturen och i vilken mån vi människor ligger bakom dem, eller ej? Ansvaret att lyssna efter tecken på en ny "tyst vår" vilar alltså på universitet.

Allt mera av denna väktartjänst har lagts på SLU, alldeles nyligen hamnade även Havsmyndigheten under SLU. Artdatabanken är en annan stark aktör kanske nu håller på att hitta sin plats universitets egna ekosystem? Här återfinns också den omfångsrika Skogstaxeringen som borde vara underlag för ett antal djupare analyser.

 Och så där kan man hålla på. Inte illa för en fyrtioåring. Men då återstår det där med jordbruket. Modernäringen som skall sörja för vårt dagliga bröd. Här har framstegen inte kommit på samma vis. Det är länge sedan den svenska bonden förklarades för en utrotningshotad art och idag få som har en släkting på landet. Och visst har tekniken och en hel del annat förändrats på de svenska gårdarna som finns kvar. Men vad åtminstone jag saknar är en modell för det moderna, hållbara jordbruket.

Principen är enkel, ett precisionsjordbruk som bygger på vetenskapens ständigt framväxande kunskaper. Kunskaper om fotosyntesen, kunskap mikrolivet i matjorden och kunskaper om ogräs och skadegörare. Det ständigt nedläggningshotade SLU i Skara var de enda som gjorde ansatser att skapa ett system som påminner om detta. I övrigt lyser systemtänkande och tillämpning av genetikens framgångar inom just jordbruket med sin frånvaro. Istället har man fastnat i en tröttsam och fantasilös debatt om man skall få använda visst växtskydd eller så kallad konstgödsel eller ej. Ett svartvitt gräl som tagit så mycket kraft ifrån de viktiga frågorna.

 Men visst finns det undantag som bekräftar regeln. På sidan 142 i boken ”SLU Ett universitet mitt i samhället” skriver professor Leif Andersson om hur han och hans forskargrupp både kan prestera forskning som hamnar i tunga tidskrifter som Nature, samtidigt som de presenterar lösningar för en mera miljövänlig grisproduktion i Kina. Läs och lär! (Men i samma text påpekar professor Andersson hur det samarbete som spirade mellan Uppsala Universitet och SLU på BMC har lagts ned. Varför är svårt att förstå för en utomstående.)

 Det går således att kombinera grundläggande, internationellt hyllad, forskning med praktiskt jordbruk. Tänk om anslagsgivande organ och forskare kunde slå sina kloka huvuden samman och försöka få fram ett sätt att producera våra livsmedel som inte läcker resurser och där man utifrån den senaste vetenskapen kan lära bonden hur hon skall göra rätt sak, på rätt plats i rätt tid. Ett sådant system, låt oss kallad det Ekojordbruk 2.0, skulle producera sin egen energi, producera hälsosam mat och lämna lite plats kvar till de andra djuren i naturen. Vägen dit är inte lätt men just därför borde den anträdas idag, inte om fyrtio år.

 Och vi skall nå fram till Ekobruket 2.0 måste vi samverka, mellan specialiteterna, mellan forskargrupperna och mellan universitet. Det är lika lätt att konstatera som det verkar svårt att genomföra. Se exempelvis hur samverkan här i Uppsala brast, på BMC . Synd.

Men om vi nu skall ha ett SLU så är det just detta som ett sådant universitet skall syssla med. Att ta tillvara det senaste ifrån forskningsfronten och omvandla det till nyttigheter. Att bruka de levande naturresurserna på ett hållbart vis. Inte under fyrtio år utan snarare under fyrahundra år framåt.

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder61 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

redaktionella bloggar

Externa sportbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Externa Kultur & Nöjesbloggar (omfattas inte av UNT:s utgivaransvar)

Fler bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Uppsalavimmel.se - bloggar

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se