Logga in
Logga ut
Författarafton i Funbo Funbobloggen Funbobloggen
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Torkans effekter på debatten

”Ekologiska jordbruk kan klara torkan bättre” läser jag i flera tidningar, allt ifrån Aftonbladet till Land lantbruk.

Nyheten går som en löpeld genom det torkdrabbade landet. Inte minst sedan TT plockat upp den.

I en rubrik får vi veta att Ekologiskt jordbruk är ”bättre anpassat” till torkan.

Vi har ju alla läst om de hårt drabbade jordbrukarna och här verkar alltså forskare på SLU sitta inne med lösningen?

Intressant – men stämmer det verkligen?

 

Låt oss börja med att titta på vem som ligger bakom nyheten.

Det visar sig vara föreståndaren för ”Centrumet för ekologisk produktion och konsumtion” på SLU, som gett en radiointervju.

Att hon ser fördelarna med ekologisk odling är ungefär lika överraskande som att Isabella Lövin förespråkar Miljöpartiet.

 

Så redan här borde det kanske ringa lite varningsklockor om egenintresse hos kritiskt tänkande journalister?

Rimliga motfrågor borde i vilket fall vara: Hur vet ni det?  Och varför är det så?

 Granskar man uttalandet lite närmare så ser man att det bygger på ett antagande som låter så här: “jordar med högre mullhalt klarar torkan bättre. Ekologiska gårdar har i genomsnitt lite högre mullhalt så därför borde de klara torkan bättre”.

 Bakom uttalandet finns alltså inga hårda fakta, inga försöksresultat, än mindre någon forskning. Istället en slags förhoppning om att det borde vara så.

 Den högre mullhalten beror, enligt samma källa, på att man tillför mera stallgödsel, odlar mera klövervallar och väljer äldre sorter med större rotsystem.

Skäl som nog kan äga sin riktighet. Men de är inte på något vis unika för de ekologiska gårdarna.

De ekologiska gårdarna är förvisso helt beroende av en hög djurtäthet och den gödsel de producerar som växtnäring. Ett faktum som inom parantes orsakar andra miljöproblem.

Men det finns inget som hindrar vanlig en gård som inte klassas som ”ekologisk” att göra allt detta. Så är det också i det verkliga jordbruket.

 Å andra sidan så bortser man i det här resonemanget helt ifrån den faktor som har en helt avgörande betydelse för jordens struktur och mullhalt nämligen jordbearbetningen. (Om detta har agronomen och vetenskapsjounalisten Peter Sylwan skrivit och talat länge!?

Den allra bästa mullhalt och därmed bästa torktålighet får de brukare som slutat plöja.

Och om detta säger de ekologiska reglerna inte ett skvatt. 

I själva verket så blir de ekologiska bönderna ofta tvungna att både plöja och harva mera för att hålla olika besvärliga ogräs borta. Detta har uppmärksammats till och med av SNF – en förening som annars ivrigt propagerar för eko. På sin hemsida noterar SNF att ekologiskt jordbruk inte är bättre än annat brukande när det kommer till klimatpåverkan.

 De bönder som på eget initiativ slutat plöja har fått en mycket bättre jordstruktur och högre mullhalter. De förbrukar inte heller massvis av fossilt bränsle på att flytta tonvis av jord, varje år.

Exempel på sådana gårdar finns lite här och var i landet, inte minst inom projektet ”odling i balans”, men de får inte kallas sig ”ekologiska” och de får aldrig besök av storstadens journalister.

 I inget av de klipp som jag hittar på nätet har några kritiska frågorna ställts. Ingen har heller fört ett mera nyanserat resonemang om hur olika jordar naturliga sammansättning (lerjordar håller vatten bättre än lätta jordar) eller andra viktiga faktorer i sammanhanget.

Nej, budskapet är lika enkelt som i ett reklaminslag “odla ekologiskt så löser det sig”.

Eko är reko. Det tycker alltså både SLU och ICA? Och ingen granskar deras kort.

 Men om nu SLU nu skall ge landets lantbrukare ett praktiskt användbart råd i torkan – något de knappast är bortskämda med från det hållet– så är det alltså snarare att” sluta plöja!”

 Ett annat praktiskt råd vore kanske annars att bygga flera bevattningsdammar?

Sådana är vanliga i länder där man ofta upplever torka. Dammar blir lika användbara oavsett om vi går mot ett torrare, eller som andra prognoser säger, ett mycket mera fuktigt, klimat.

Men här är vi lika dåligt rustade som när det gäller luftkonditionering i offentliga byggnader eller på vårdinrättningar.

 

Det brådskar också med att ta fram nya växtsorter som bättre klarar av olika klimat. Fleråriga sorter med djupa rotsystem och andra goda egenskaper. Äldre sorter har mycket lite att tillföra på det området.

Här finns det lyckligtvis fantastiska nya verktyg som gör det möjligt att plocka ibland växternas stora egna genuppsättning. Men då kan vi inte bemöta allt nytt med förbud som EU senaste beslut mot CRISPR-tekniken.

Det är ett sorgligt bakslag för vetenskap och upplysningen.  (Läs DN debatt 28 juli i år.

 Då behövs också kunniga och kritiska medier. Om man nu envisas med att framställa frågan om hur vår mat skall produceras som en svartvit konflikt, vilket jag är emot, så kan man väl åtminstone låta båda sidor komma till tals?

Åsiktskorridoren på det här området är trängre än en myrstig.

(Den del av presskåren som ser sig som aktivister - och inte som journalister- behöver naturligtvis inte ställa några frågor alls. Det är bara att ta diktat av de man stödjer och snabbt publicera dem.  Målet helgar medlen.)

Det är för övrigt lätt absurt att se samma människor som med emfas hävdar att vi måste lita till en majoritet av forskarsamhället när det gäller klimatfrågan, totalt förneka en majoritet av jordbruks- och livsmedelsforskare som är kritiska till ekologisk odling.

 

Kort sagt, om vi skall klara klimatförändringarna så behövs mera vetenskap och mindre tyckande.

Oron för vårt dagliga bröd

Först av allt, professor Andreas Håkansson har skrivit en lättläst, kunnig och välbehövlig bok om vår tilltagande oro för maten. Läs den!
Oavsett var du står i matdebatten av år 2018.
 
För trots att stora delar av världen i dag lever långt ifrån svält och undernäring verkar vi bekymra oss allt mera för vad vi äter. Om måltiden alltid spelat en roll i alla religioner är det som om MATEN i dag har blivit till en egen religion. Och var och en blir salig på sin diet eller på att undvika jus sin överkänslighet. Verklig eller inbillad.


Det är därför passande att just förlaget Fri Tanke med ger ut den här boken. Förlaget vill ju ge ut böcker som är ”utmanande och banbrytande litteratur i gränslandet mellan filosofi och politik, vetenskap och existentiella frågor.”
 
 
 
I sin bok ”Det ängsliga matsamhället”, med underrubriken ”Det fina med färdigmaten” går Andreas Håkansson igenom en lång rad olika larm och invändningar emot färdigmaten, eller industrimaten som han kallar den.
Han bemöter argumenten att industrimaten skulle vara ett slöseri med energi och därtill hälsofarlig. Så är det i regel inte, tvärtom. Han repeterar turerna kring akrylamiden i chips och en rad andra larm genom åren.
 
Men man gör boken en stor otjänst om man tror att den är en ”motbok”. Ett försvar för färdigmaten. Så är det inte.
Istället söker Håkansson efter förklaringar till varför debatten ser ut som den gör. Och varför människor kan tycka så olika – till och med när de har samma faktaunderlag.
Det handlar kort sagt om olika värderingar
 
Andreas Håkansson citerar här en rad storheter, ifrån Karl Marx till författaren Lena Andersson. En bild som biter sig fast är vårt så omhuldade förnuft. Det rationella resonemanget liknas vid en lite tanig ryttare som försöker tygla en stor elefant. Elefanten det är våra känslor - som styrs av våra värderingar. Och när de sätter av så har ryttaren inte en chans.

Det vet var och en som varit förälskad!


Möjligen kan den lille förskrämda ryttaren komma med efterrationalisering om varför ekipaget befinner sig där de nu råkar hamnat.
Och – observera - detta resonemang gäller båda sidor i en debatt. Även de som argumenterar för industrimatens styrs förstås av sina värderingar. Även de sitter på sina elefanter.
På tal Marx så brukar jag tänka på ett citat som ofta tillskrivs Groucho Marx.
”Kom inte och släpa in en massa fakta i debatten, jag har redan bestämt mig”
 
Vad är då lösningen på det här dilemmat och en rad andra närbesläktade frågor om mat, miljö och makt?
 
Ett svar är kanske att till en början våga erkänna att vi har olika värderingar och föra dialogen utifrån det?
Och att låta samtalet ta lite tid?
Att inte prompt kräva ett domslut redan innan några bevis har lagts fram – något som allt oftare är fallet i dagens elektroniskt förstärkta skrikarsamhälle.
 
Personligen tycker jag att den boken, tillsamman med böckerna ” Bortom GMO” och ”Den ekologiska drömmen!
”utgivna på samma förlag, borde ingå i kurslitteraturen på alla utbildningar som sysslar med livsmedel. J
Jag väljer ändå att tro på vetenskap och beprövad erfarenhet som en väg framåt, trots allt!

(Nu har även SvD recenserat boken.)

Ibland brokiga grisar och töltande hästar

 

Det blev en rolig och omväxlande kväll när professor Leif Andersson framträdde i serien Genvägen till Kunskap. Först påminde professor Dan Larhammar oss om vad en gen är.

Här kan du se de båda föreläsningarna

 

och här följer frågestunden efteråt

Nu har serien två gånger i rad handlat om hur vi människor genom medvetna val förändrat våra husdjur. Nästa gång handlar det om hur vi med mera exakta metoder kan förändra organismer i vår omvärld, genom GMO och "gensaxar".

Missa inte nästa show i Humanistiska Teatern 18.30 den 8 maj!

En akademisk fråga

”Akademin är det finaste vi har” hör jag på radion. Nja, jag vet inte om jag riktigt håller med om det.

För det första, jag tycker det finaste som finns är de där människorna i vardagen som gör ett bra jobb. Det är på dem som samhället vilar. En Marianne, en Åsa, en Pia eller en Bengt på Akademiska Sjukhuset.

Eller en Dennis som kopplar upp en på nätet igen, eller en Stefan på Bilia som räddar en genom att visa serviceanda.

Ja, ni förstår säkert vad jag menar.Länge leve Ragnar som han heter i Lena Anderssons senaste bok! Akademier i all ära, men de sysslar mest med akademiska frågor.

 

Trots det så kan jag inte låta bli att irritera mig på det oproportionerligt stora media utrymme som halvt dussin kultursnobbar fått den senaste tiden. Varför är det så?

En förklaring är nog att många av de som arbetar inom media har just de här ”profilerna” som en slags förebilder.

De som sitter i ”Akademin”, eller nu inte längre gör så, hör till samma subkultur som de som skall bevaka och skildra samhället i media.

Men utanför denna ankdamm finns det en annan värld, ja, det finns till och med andra akademier – i plural.

 Ta exempelvis Kungliga Vetenskapsakademin, KVA!

KVA delar ut, inte ett, utan två Nobelpris och är mycket väl kända utanför landet.  ( Ja, man skulle rent av kunna säga att de hanterar två och ett halvt Nobelpris eftersom de även har hand om Riksbankens Pris till Alfred Nobels minne, det så kallade Ekonomipriset.)

Deras ständige sekreterare Göran K. Hansson skrev för övrigt en klargörande blogg om hur akademierna kan undvika jäv och unkenhet. En text som aldrig dök upp på någon Kultursida.

 

Är då inte verksamhetsområden som räddar liv, ger oss en bättre vardag och en större förståelse om vår värld lika ”fina” som litteratur?

Nej, kanske inte om du frågar den tjattrande klassen. Men om du ställer frågan till den genomsnittliga lyssnaren på hela Sveriges radio blir svaret ett helt annat.

 Pressens fokus på bråket inom Svenska Akademin visar återigen på den stora blinda fläck som svensk media har när det gäller samhällsområden som teknik, medicin och naturvetenskap.

Verksamheter som enligt undertecknad är lika centrala för vår Kultur som texter av Bob Dylan.

Så bråketSvenska Akademin är sorgligt, men det är och förblir en storm i ett punschglas.

Det allvarliga är hur media definierar vad som är relevant i Sverige år 2018.

 

Genvägen till kunskap!

!8.30 ikväll på Humanistiska Teatern ( i Engelska Parken) berättar professor Leif Andersson om varför Ego Boy travar, Stampe stannar kvar och Griseknoen växer. En vild resa i de tama genernas värld! Arrangörer är Uppsala Univrsitet och föreningen Vetenskap och Folkbildning. Som bonus får du veta vad en gen är e gen tli gen! Fritt inträde!

Den tama genetiken?

Varför Ego Boy travar, Griseknoen bara växer och hur Stampe förlorat sin rädsla för människor?

Så lyder frågorna i måndagskvällens öppna föreläsning och svaren de finns i genetikens förunderliga värld. Och han som besvarar dem är professor Leif Andersson, professor i genomik på Uppsala Universitet - och på SLU!

Leif Andersson och hans forskargrupp har avslöjat många oväntade hemligheter hos våra tamdjur.

Men allra först så berättar professorn i molekylär cellbiologivad Dan Larhammar vad ” en gen” egentligen är.

Missa inte det!

Få vetenskapsområden har utvecklats så snabb som genetiken de senaste decennierna. Det har gått svindlande fort och få inser vad som håller på att hända. Föreläsningsserie ” Genvägen till kunskap” som måndagens träff ingår i vill ge dig en bättre möjlighet att förstå din samtid.

 Välkommen till Humanistiska Teatern ( i Engelska Parken) 18.30 på måndag.

 

Och har du missat de föregående avsnitten i serien så finns de inspelade och går att se på MedFarms hemsida, Uppsala Universitet:

 Olika men ändå så lika, professor Mathias Jakobsson

 Genvägen till rättvisa, professor Marie Allen

 Hundens GENtjänster, professor Kerstin Lindblad Toh

 

Evenemanget är ett samarrangemang mellan Uppsala Universitet och föreningen Vetenskap och Folkbildning .

Och kostnadsfria!

Välkommen!

 

Slutligen, med tanke på de senaste dagarnas skrivier förtjänas det kanske att påpeka att Dan Larhammar också är preses i Kungliga Vetenskapsakademin, en akademi som ägnar sig åt vetenskap. Läs gärna vad KVA:s ständige sekreterare Göran K. Hansson skriver om akademierna i sin senaste blogg.

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se