Logga in
Logga ut
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Trump, Tesla, tennis och telefoner

Att följa det svenska valet via utländska nyhetsförmedlare ger en viss distans. (Nu skall jag genast erkänna att mitt filter är anglosaxiskt, jag saknar de tyska och franska kanalerna.)

Således har tennisbråket i US open och Trumps jakt på den anonyme skribenten i New York Times dominerat mitt nyhetsflöde de senaste dagarna. Inte det svenska valet.

Dessutom läggs - med all rätt- stor vikt vid den fruktansvärda humanitära katastrof som vi kan stå inför i Syrien. Samt åt den största ryska arme övningen någonsin. Tillsamman med Kina.

På tal om Kina så skall AliBabas grundare avgå och ägna sig åt välgörenhet. Tesla lyckas på något vis få till en världsnyhet att färgurvalet på deras elbilar begränsas något!  Ändå har de långt kvar till Apple iscensatta lanseringar av prylar.

 Ja, världen är galen.  Men det har den nog alltid varit.

 Domedagsbasunerna kring det svenska valet dämpas i vart fall en smula av denna världsliga galenskap.

Mina fördomar om att Sverige fortfarande är så lång ifrån lättmjölkens land som man kan tänka sig bekräftas av en sammanställning som någon delar på Facebook.  

I den framstår Sverige på många sätt som bäst i klassen när det gäller jämställdhet och frihet.

Bör jag dela den, utan att kolla varje siffra bakom? Det är tveksamt, men här kommer den likväl.

Vad som inte framkommer i denna blandning av högt och lågt är att Sverige faktiskt tagit emot flest immigranter av de europeiska länderna, självklar räknat per capita. Samt att vi har världens mest gennerösa bistånd till låginkomstländer. En procent av BNP!

 Men även en faktagranskning av det svenska valresultatet ger -  enligt vad jag kan förstå - ingen anledning till att ligga vaken om nätterna.

 En förkrossande majoritet av folket röstade inte på några nya, extrema partier. Sverige är fortfarande unikt genom att vi skonades ifrån både en nazistisk blixtinvasion och decennier av kommunistiskt förtryck.

Valdeltagandet är fortfarande högt, till mycket högt.

 Och de resterande arton procenten av svenska folket är inte rasister eller - än mindre – nazister. Oavsett vad som påstås i den upphetsade debatten.  

Vilka är det då som röstar på SD?

Det är fortfarande lika svårt att få reda på, inte minst eftersom valrörelsen fortfarande pågår och det är ont om intressanta analyser.

 Personligen misstänker jag att svaret på frågan ligger dold mitt framför våra ögon.

I en värld som förändrats mycket snabbt. Där gårdagens arbete på de svenska bruksorterna ersatts av robotar i Asien och där gamla tiders derbyn ersatts av miljardärer som slår sönder märkesprylar i direktsändning.

 

Tennis, telefoner, Tesla och Trump. Se där några tecken i tiden.

Slutligen, det där med att räkna röster är inte lätt, det visste redan Hans Alfredsson

 

Ingen plats för patienter

Akademiska sjukhuset, Uppsala  

- Hur är det med dig?

- Jodå, det är bara bra

 

Hälsningsfraserna låter ungefär de samma när bekanta möts. Men försäkran om att allt är ”bara bra” ljuder lite ihåliga när den avges här i kafeterian på det stora sjukhuset.

 

Jag menar, om allt är ”bara bra” vad gör man då på en vårdinrättning några dagar före jul?

Så charmerande är cafeterian inte.

Nej, anledningen till att man sitter här är att någon i familjen är sjuk, eller så mår man själv mindre bra.

 

Varför håller vi då masken!

 

Förmodligen har vi lagt oss till med den amerikanska traditionen att hälsa.

- How are you?

- I´m fine thank you, how are you?

Ett till intet förpliktigande utbyte av frågor. För om du verkligen skulle få för dig att berätta hur det är med hälsan och livet, blir den genomsnittlige jänkaren förvånad och generad.

 

Men när vi väl hamnat på avdelningen, ibland gelikar, då växer berättarlusten.

Här talas det sjukdomar – och inte mycket annat. Alla har sin historia, sina femton minuter på operationsbordet. Ibland är risken för överdosering uppenbar.

Operationer, personal och hur man hamnade här är de element  som förenar den brokiga flocken från en rad olika orter och samhällsgrupper som är tillsammans är ”patienterna”.

Vi utgör fortfarande ett utsnitt ur det svenska samhället, för ännu har inte den privata vården riktigt etablerat sig i Sverige och ”räddat medelklassen undan Landstinget”. 

Här är icke jude eller grek, eller fattig eller rik. Här är vi alla vårdtagare. Men, tro mig, det är bara en tidsfråga innan vi blir ”globala” även på denna punkt.

 

Speciellt om inte Akademiska för bukt med akut problem.

Och då tänker jag inte på avhoppande chefer och galopperande budgetunderskott, nej, jag menar bristen på parkeringsplatser.

Detta kan med rätta anses vara ett ”i-landsproblem”, men jag skulle inte våga påpeka det för den ambra och välklädda dam som svettig och med håret på ända just hämtade upp sin man här ibland kaffeborden. Hennes överraskande frispråkiga eder svävar fortfarande över oss. För jakten på en laglig plats att ställa bilen har inte blivit lättare sedan Akis började bygga på de redan allt för få parkeringsytorna. Det är nu hart när omöjligt att finna plats på härbärget.

Visst skulle flera av oss kunna åka kollektivt men när man är sjuk eller kommer från orter långt utanför Uppsala är det inte alltid så lätt.

Bygg ytterligare ett ordentligt parkeringsgarage!

 

Men än viktigare är naturligtvis att få en sådan här komplex organisation att fungera som EN organism, inte som en kaotisk stridsplats för tuppar av båda könet.

 

Det finns det inte plats för.

 

 

 

 

 

Mitt i Höknatten

Akademiska Sjukhuset, Uppsala  

00.38 i natt inträffar Midvintersolståndet. Efter denna punkt i tiden kan man med fog påstå att " vi går med ljusare tider". Men som vi alla vet går denna ljusning olidligt långsamt. Och först skall vi genomleva årets längsta mörker.

Jag tycker att det är mycket imponerande hur våra förfäder lyckades räkna ut solstånd, månfaser och andra himlafenomen. Men frågan om de uppmärksammade den långa natten verkar splittra de som studerar frågan. Själv trodde jag länge att "höknatten" var ett etablerat begrepp. Detta var en natt då alla onda krafter var lösa och då djuren kunde tala. ( Husdjuren klagade inte oväntat på att de fick för lite foder. Ett ofta allt för sant klagomål förr.)

Om man var klok borde man kort sagt hålla sig inomhus den natten. Själv stötte jag för första gången på begreppet hos Sven Fagerberg. Hans roman från 1957 har fått sin titel av just denna mörkrets högtid.  Men när jag så skulle göra ett radioprogram om folktron kring vintersolståndet förstod jag att bevisen för nattens existerade i folktron var högst grunda. Jag vill minnas att självaste Klintberg dementera denna mörka lågpunkt.

Men se, nu läser jag i Göran Häggs intressanta bok "Gud i Sverige" ( Norstedts) återigen om Höknatten .

Vad man med säkerhet tycks veta är att våra förfäder och mödrar celebrerade  ljusets återkomst här i norra Europa. Midvinterblotet.  Eller är det månne också en myt, baserad på en enskild munks nidskrift om dåtidens Svear?

Vad vet vi om detta, egentligen?

Och som ni säkert redan läst så vände ljuset tillbaka lite tidigare i den gamla kalendern., nämligen runt Lucia.

Som vanligt har gamla traditioner har elegant omvandlats och fyllts med nya symboler. Hur Höknatten skulle tolkas detta nådens år 2010 är svårt att sia om?

I vilket fall råder den just i detta nu. Ovanligt kall, men upplyst av ett snötäcke som lagts över hela riket.

Själv sitter jag och betraktar Höknatten den genom ett fönster på en vårdavdelning i Akademiska Sjukhuset. Där ute sticker elektriska lampor hål på det mytologsika mörkret. Men mänskligt lidande finns det gott om även här. För här i de moderna  husen ligger det allt för många människor som skall försöka ta sig igenom ännu en natt av plågor och ångest.

Varje plåga har sitt skri och sin historia.

Själv är jag lyckligt lottad som kan sitta här och fundera på "hök" som en symbol för ondskan.

När jag ser ut i det tysta mörkret kommer istället att tänka på en helt annan fågel. För snart, snart , börjar Koltrasten prova sångrösten där ute natten.

Då övergår Hökvintern till Koltrastsnatten.

Då har året verkligen vänt!

 

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se