Logga in
Logga ut
Författarafton i Funbo Funbobloggen Funbobloggen
Vädersponsor:

Jan-Olov Johansson

Vad vi vet

Jan-Olov Johansson är en 64-årig morfar som är utbildad till agronom och hela livet har verkat för att skapa en dialog mellan vetenskap och medborgarna. Ledamot i IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin), ledamot av KSLA (Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin), hedersdoktor vid Uppsala Universitet och yrkespatient.
Detta är en extern blogg utanför UNT:s utgivaransvar

Trump, Tesla, tennis och telefoner

Att följa det svenska valet via utländska nyhetsförmedlare ger en viss distans. (Nu skall jag genast erkänna att mitt filter är anglosaxiskt, jag saknar de tyska och franska kanalerna.)

Således har tennisbråket i US open och Trumps jakt på den anonyme skribenten i New York Times dominerat mitt nyhetsflöde de senaste dagarna. Inte det svenska valet.

Dessutom läggs - med all rätt- stor vikt vid den fruktansvärda humanitära katastrof som vi kan stå inför i Syrien. Samt åt den största ryska arme övningen någonsin. Tillsamman med Kina.

På tal om Kina så skall AliBabas grundare avgå och ägna sig åt välgörenhet. Tesla lyckas på något vis få till en världsnyhet att färgurvalet på deras elbilar begränsas något!  Ändå har de långt kvar till Apple iscensatta lanseringar av prylar.

 Ja, världen är galen.  Men det har den nog alltid varit.

 Domedagsbasunerna kring det svenska valet dämpas i vart fall en smula av denna världsliga galenskap.

Mina fördomar om att Sverige fortfarande är så lång ifrån lättmjölkens land som man kan tänka sig bekräftas av en sammanställning som någon delar på Facebook.  

I den framstår Sverige på många sätt som bäst i klassen när det gäller jämställdhet och frihet.

Bör jag dela den, utan att kolla varje siffra bakom? Det är tveksamt, men här kommer den likväl.

Vad som inte framkommer i denna blandning av högt och lågt är att Sverige faktiskt tagit emot flest immigranter av de europeiska länderna, självklar räknat per capita. Samt att vi har världens mest gennerösa bistånd till låginkomstländer. En procent av BNP!

 Men även en faktagranskning av det svenska valresultatet ger -  enligt vad jag kan förstå - ingen anledning till att ligga vaken om nätterna.

 En förkrossande majoritet av folket röstade inte på några nya, extrema partier. Sverige är fortfarande unikt genom att vi skonades ifrån både en nazistisk blixtinvasion och decennier av kommunistiskt förtryck.

Valdeltagandet är fortfarande högt, till mycket högt.

 Och de resterande arton procenten av svenska folket är inte rasister eller - än mindre – nazister. Oavsett vad som påstås i den upphetsade debatten.  

Vilka är det då som röstar på SD?

Det är fortfarande lika svårt att få reda på, inte minst eftersom valrörelsen fortfarande pågår och det är ont om intressanta analyser.

 Personligen misstänker jag att svaret på frågan ligger dold mitt framför våra ögon.

I en värld som förändrats mycket snabbt. Där gårdagens arbete på de svenska bruksorterna ersatts av robotar i Asien och där gamla tiders derbyn ersatts av miljardärer som slår sönder märkesprylar i direktsändning.

 

Tennis, telefoner, Tesla och Trump. Se där några tecken i tiden.

Slutligen, det där med att räkna röster är inte lätt, det visste redan Hans Alfredsson

 

Oron för vårt dagliga bröd

Först av allt, professor Andreas Håkansson har skrivit en lättläst, kunnig och välbehövlig bok om vår tilltagande oro för maten. Läs den!
Oavsett var du står i matdebatten av år 2018.
 
För trots att stora delar av världen i dag lever långt ifrån svält och undernäring verkar vi bekymra oss allt mera för vad vi äter. Om måltiden alltid spelat en roll i alla religioner är det som om MATEN i dag har blivit till en egen religion. Och var och en blir salig på sin diet eller på att undvika jus sin överkänslighet. Verklig eller inbillad.


Det är därför passande att just förlaget Fri Tanke med ger ut den här boken. Förlaget vill ju ge ut böcker som är ”utmanande och banbrytande litteratur i gränslandet mellan filosofi och politik, vetenskap och existentiella frågor.”
 
 
 
I sin bok ”Det ängsliga matsamhället”, med underrubriken ”Det fina med färdigmaten” går Andreas Håkansson igenom en lång rad olika larm och invändningar emot färdigmaten, eller industrimaten som han kallar den.
Han bemöter argumenten att industrimaten skulle vara ett slöseri med energi och därtill hälsofarlig. Så är det i regel inte, tvärtom. Han repeterar turerna kring akrylamiden i chips och en rad andra larm genom åren.
 
Men man gör boken en stor otjänst om man tror att den är en ”motbok”. Ett försvar för färdigmaten. Så är det inte.
Istället söker Håkansson efter förklaringar till varför debatten ser ut som den gör. Och varför människor kan tycka så olika – till och med när de har samma faktaunderlag.
Det handlar kort sagt om olika värderingar
 
Andreas Håkansson citerar här en rad storheter, ifrån Karl Marx till författaren Lena Andersson. En bild som biter sig fast är vårt så omhuldade förnuft. Det rationella resonemanget liknas vid en lite tanig ryttare som försöker tygla en stor elefant. Elefanten det är våra känslor - som styrs av våra värderingar. Och när de sätter av så har ryttaren inte en chans.

Det vet var och en som varit förälskad!


Möjligen kan den lille förskrämda ryttaren komma med efterrationalisering om varför ekipaget befinner sig där de nu råkar hamnat.
Och – observera - detta resonemang gäller båda sidor i en debatt. Även de som argumenterar för industrimatens styrs förstås av sina värderingar. Även de sitter på sina elefanter.
På tal Marx så brukar jag tänka på ett citat som ofta tillskrivs Groucho Marx.
”Kom inte och släpa in en massa fakta i debatten, jag har redan bestämt mig”
 
Vad är då lösningen på det här dilemmat och en rad andra närbesläktade frågor om mat, miljö och makt?
 
Ett svar är kanske att till en början våga erkänna att vi har olika värderingar och föra dialogen utifrån det?
Och att låta samtalet ta lite tid?
Att inte prompt kräva ett domslut redan innan några bevis har lagts fram – något som allt oftare är fallet i dagens elektroniskt förstärkta skrikarsamhälle.
 
Personligen tycker jag att den boken, tillsamman med böckerna ” Bortom GMO” och ”Den ekologiska drömmen!
”utgivna på samma förlag, borde ingå i kurslitteraturen på alla utbildningar som sysslar med livsmedel. J
Jag väljer ändå att tro på vetenskap och beprövad erfarenhet som en väg framåt, trots allt!

(Nu har även SvD recenserat boken.)

Ibland brokiga grisar och töltande hästar

 

Det blev en rolig och omväxlande kväll när professor Leif Andersson framträdde i serien Genvägen till Kunskap. Först påminde professor Dan Larhammar oss om vad en gen är.

Här kan du se de båda föreläsningarna

 

och här följer frågestunden efteråt

Nu har serien två gånger i rad handlat om hur vi människor genom medvetna val förändrat våra husdjur. Nästa gång handlar det om hur vi med mera exakta metoder kan förändra organismer i vår omvärld, genom GMO och "gensaxar".

Missa inte nästa show i Humanistiska Teatern 18.30 den 8 maj!

En akademisk fråga

”Akademin är det finaste vi har” hör jag på radion. Nja, jag vet inte om jag riktigt håller med om det.

För det första, jag tycker det finaste som finns är de där människorna i vardagen som gör ett bra jobb. Det är på dem som samhället vilar. En Marianne, en Åsa, en Pia eller en Bengt på Akademiska Sjukhuset.

Eller en Dennis som kopplar upp en på nätet igen, eller en Stefan på Bilia som räddar en genom att visa serviceanda.

Ja, ni förstår säkert vad jag menar.Länge leve Ragnar som han heter i Lena Anderssons senaste bok! Akademier i all ära, men de sysslar mest med akademiska frågor.

 

Trots det så kan jag inte låta bli att irritera mig på det oproportionerligt stora media utrymme som halvt dussin kultursnobbar fått den senaste tiden. Varför är det så?

En förklaring är nog att många av de som arbetar inom media har just de här ”profilerna” som en slags förebilder.

De som sitter i ”Akademin”, eller nu inte längre gör så, hör till samma subkultur som de som skall bevaka och skildra samhället i media.

Men utanför denna ankdamm finns det en annan värld, ja, det finns till och med andra akademier – i plural.

 Ta exempelvis Kungliga Vetenskapsakademin, KVA!

KVA delar ut, inte ett, utan två Nobelpris och är mycket väl kända utanför landet.  ( Ja, man skulle rent av kunna säga att de hanterar två och ett halvt Nobelpris eftersom de även har hand om Riksbankens Pris till Alfred Nobels minne, det så kallade Ekonomipriset.)

Deras ständige sekreterare Göran K. Hansson skrev för övrigt en klargörande blogg om hur akademierna kan undvika jäv och unkenhet. En text som aldrig dök upp på någon Kultursida.

 

Är då inte verksamhetsområden som räddar liv, ger oss en bättre vardag och en större förståelse om vår värld lika ”fina” som litteratur?

Nej, kanske inte om du frågar den tjattrande klassen. Men om du ställer frågan till den genomsnittliga lyssnaren på hela Sveriges radio blir svaret ett helt annat.

 Pressens fokus på bråket inom Svenska Akademin visar återigen på den stora blinda fläck som svensk media har när det gäller samhällsområden som teknik, medicin och naturvetenskap.

Verksamheter som enligt undertecknad är lika centrala för vår Kultur som texter av Bob Dylan.

Så bråketSvenska Akademin är sorgligt, men det är och förblir en storm i ett punschglas.

Det allvarliga är hur media definierar vad som är relevant i Sverige år 2018.

 

Genvägen till kunskap!

!8.30 ikväll på Humanistiska Teatern ( i Engelska Parken) berättar professor Leif Andersson om varför Ego Boy travar, Stampe stannar kvar och Griseknoen växer. En vild resa i de tama genernas värld! Arrangörer är Uppsala Univrsitet och föreningen Vetenskap och Folkbildning. Som bonus får du veta vad en gen är e gen tli gen! Fritt inträde!

Den tama genetiken?

Varför Ego Boy travar, Griseknoen bara växer och hur Stampe förlorat sin rädsla för människor?

Så lyder frågorna i måndagskvällens öppna föreläsning och svaren de finns i genetikens förunderliga värld. Och han som besvarar dem är professor Leif Andersson, professor i genomik på Uppsala Universitet - och på SLU!

Leif Andersson och hans forskargrupp har avslöjat många oväntade hemligheter hos våra tamdjur.

Men allra först så berättar professorn i molekylär cellbiologivad Dan Larhammar vad ” en gen” egentligen är.

Missa inte det!

Få vetenskapsområden har utvecklats så snabb som genetiken de senaste decennierna. Det har gått svindlande fort och få inser vad som håller på att hända. Föreläsningsserie ” Genvägen till kunskap” som måndagens träff ingår i vill ge dig en bättre möjlighet att förstå din samtid.

 Välkommen till Humanistiska Teatern ( i Engelska Parken) 18.30 på måndag.

 

Och har du missat de föregående avsnitten i serien så finns de inspelade och går att se på MedFarms hemsida, Uppsala Universitet:

 Olika men ändå så lika, professor Mathias Jakobsson

 Genvägen till rättvisa, professor Marie Allen

 Hundens GENtjänster, professor Kerstin Lindblad Toh

 

Evenemanget är ett samarrangemang mellan Uppsala Universitet och föreningen Vetenskap och Folkbildning .

Och kostnadsfria!

Välkommen!

 

Slutligen, med tanke på de senaste dagarnas skrivier förtjänas det kanske att påpeka att Dan Larhammar också är preses i Kungliga Vetenskapsakademin, en akademi som ägnar sig åt vetenskap. Läs gärna vad KVA:s ständige sekreterare Göran K. Hansson skriver om akademierna i sin senaste blogg.

Namn: Jan-Olov Johansson
Ålder64 år
Familj: Fru, tre vuxna barn och två barnbarn
Bor: I Norby, Uppsala
Gör: Vetenskapsjournalist, agronom och yrkespatient
Gillar: Djur, natur, vetenskap och intressanta människor
Ogillar: Alla former av fundamentalism



@jolov på Twitter:

Externa bloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

Stadsdelsbloggar (omfattas ej av UNT:s utgivaransvar)

senaste nytt unt.se