Logga in
Logga ut
Varm höst! Funbobloggen Funbobloggen
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Aaaa

Dagislämning, stressfrukost i flytande form, bilköer. Hej vardag, jag har saknat dig!

Välkommen vardag!


Den 19 december packade vi rent på hyllorna på dagis och gick på julledighet.
Det har varit himla mysigt. Sovmorgon varje dag, pulkaåkning, baka pepparkakor, klä gran, fira jul, lalalala.

Idag är det över. Idag börjar dagis igen. Jag och D lämnar lilleman, och sen åker vi till stan och jobbar.
Vardag igen. IM SO HAPPY!
Äntligen lite ordning och reda. Äntligen lite paus i familjehänget. Jag älskar dom och allt det där, alla pojkarna, hunden med. Men herrejävlar vad skönt det ska bli att få vara ifred.
Att få gå på toa utan att hela familjen plötsligt har ärenden in på muggen. Att få äta lunch utan att nån sitter bredvid och smörjer in ansiktet med fiskpinnar.
Att få tala till punkt.
Att få tänka till punkt.


Då kör vi.

Vi har tre finalister!


Tack för alla förslag på tv-serier. Jag har kommit fram till tre kandidater.

1. Sons of anarchy
2. Vita huset
3. Homeland

I den ordningen. Så jag börjar väl med Sons of anarchy då. Beställer första säsongen pronto.
Tack för alla tips, jag kommer aldrig att behöva leva ett liv utan en tv-serie i boxform igen. Ni kan allt.

Vilken tv-serie ska jag beställa?


Jag såg Sopranos 10 år efter alla andra. Men SOM jag såg Sopranos när jag väl såg Sopranos. Det var en förälskelse det. Jag låg vaken hela näterna och tittade på Sopranos. Satt på middagar och kalas och bara längtade hem till mitt älskade Sopranos.
Efter sista avsnittet var jag lika tom som man är när kärleken plötsligt har tagit slut. Jag ältade Sopranos med alla jag kände. Trist för dom som sett serien för tio år sen och liksom släppt taget. 
Än idag har Sopranos en specill plats i hjärtat på mig. På riktigt.
Det som fattar fattar.

Jag har inte sett en bra serie sen dess. Jag har knappt försökt. Ingenting kan vara ens hälften så bra som Sopranos. Men mest handlar det ju givetvis om att jag fick en bebis. När man får en sån hinner man tydligen ingenting längre.
Men nu hinner jag. Nu är bebisen ingen bebis utan ett barn. En som leker med sina saker och kompisar, bygger tågbanor, ritar och glor på Alfons Åberg. Gör sånt som inte involverar mig hela tiden. Och så sover han ju mellan 19 och 08. Där är det nu tänkt att jag ska gräva ner mig i en ny serie.

Så ge mig en bra! Den ska gå att beställa på box. Den ska gärna vara spännande. Behöver ju inte vara så spännande att det kommer kiss i sängen. Inte så spännande. Men spännande. Eller vafan, skit i spännande. Bara den är bra.

Jag har inte sett en enda serie förutom Sopranos och The Office. (The Office är en annan kärlek som har gick över styr. Besatt av Ricky Gervais sen första sekunden.)

Är det Mad Men man ska se?
Eller är det Vita huset?
Eller nåt med vampyrer?
Jag är inte så road av vampyrer. Men jag kan väl ändra mig.
Ja, inte vet jag. Men det gör ni. Så berätta. Vilken serie ska jag beställa?

Lennart Nilsson, en av Jacks alla pappor


Då kan jag börja med ett erkännande innan vi går vidare till viktigare saker.
Jag trodde att bildena från "Ett barn blir till", var tagna på levande foster. Jag trodde att det var det som var grejen med Lennart Nilsson. Att det var DET han hade lyckats med. Och jag trodde att bilderna var från slutet av 70-talet.

Nu har jag sett dokumentären om Lennart, finns på SVT Play, se den! Jag har lärt mig att bilderna är tagna på döda foster. Jag har vidare lärt mig att bilderna kom 1965.

Känner mig ganska pantad.

Men i alla fall. Jag är helt tagen av filmen om Lennart och hans liv. Vilken fantastiskt liv. Han är 90 år och arbetar fortfarande. Ingår i superduperlag av forskare, läkare, tekniker och tjofaderittan. Har sett så fantastiska saker, fått uppleva en otrolig utveckling.

Och, nu kommer vi till det viktiga, Lennart har haft ett finger med i utvecklingen av IVF. Han bidrog med pengar, och dokumenterade utvecklingen. 
Jag hittade det här:

  "Problemet var bara att ingen ville satsa pengar. IVF ansågs fortfarande vara något suspekt, ur såväl religiöst som politiskt perspektiv, så istället blev de tvungna att smyga över forskningsbidrag från barnbegränsning. När stödet väl kom var det från oväntat håll.
En dag ringde fotografen Lennart Nilsson. Han hade hört att jag höll på med ägg och nu när det hade kommit två IVF-barn så ville han hit och filma. Han sa direkt att han ville fånga livets början: när ett befruktat ägg delar sig. Det tog över ett år att få ihop två minuter film. Inkubatorn måste hålla 37 grader, så Lennart byggde om hela labbet till ett värmerum för att slippa kondens på linsen. När ägget ändå inte delade sig insåg vi att det inte tålde energin vid exponeringen. Men då köpte han en västtysk spionutrustning som kunde förstärka ljuset tusen gånger i efterhand. Lennart stöttade oss mycket ekonomiskt, och vårt samarbete fortsatte i 25 år!"


Tack Lennart. Jag räknar dig till en Jack-pappa nu.
Jag samlar dom som är bra. Tre stycken så här långt. D, Lennart Nilsson och Robert Edwards.
Jag är fortfarande den enda som räknas till morsa. Ty, det var min snippa som sa ritsch, ratsch filibom-bom-bom.

Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se