• torsdag 17 augusti 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Grekiska biffar med ajvarsås Malins matblogg Malins matblogg
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Farväl, adjö. Jag glömmer er aldrig. Och... tack!


Everything comes to an end.
Nu är det den här bloggens, och den här berättelsens tur.

Jag skulle ju ljuga om jag sa att det inte känns en aning vemodigt. Men mest av allt, så himla skönt. Ni har ju märkt att mitt intresse för det här har avtagit en hel del. Jag är liksom färdig nu. Den här berättelsen började 2009, när jag och D satt hemma med en IVF-resa framför oss. En resa som vi inte visste nånting om. En resa som blev helt fantastisk. Inte bara själva IVF:et, utan allt som kom med det. Som den här bloggen. Som började som nån slags anonym dagbok på en helt annan del av internet, flyttades fram i rampljuset när jag fick chansen att blogga på Allt om Barn. Jag kommer alltid att vara tacksam för det. Kommer aldrig att glömma hur glad och stolt jag blev när Ninni Schulman hörde av sig den där gången. 

Jag kommer aldrig glömma hur stort det här blev. 
Vi gjorde det stort, ni och jag, vi, tillsammans. 

Alla mail och alla kommentarer jag har fått genom åren.
Obeskrivligt.
Ni är så många som har sagt så mycket klokt. Som har skrivit så mycket roligt. Som har stöttat och hejat och hoppats. 
Över 60.000 människor läste bloggen den dagen Jack föddes. Jag kände värmen från er. 
Alla brev ni skickade, alla presenter, jag har sparat allt. Plockar fram det då och då. Kommer att bära med mig den lådan hela livet. 

Så många mail från så många som är ledsna. Som kämpat och kämpat och kämpat utan att nå målet.
Jag tänker fortfarande på er alla. Ge inte upp.
Ge aldrig upp. Det kanske inte går via IVF. Det kanske inte går alls. Hitta andra vägar. Glöm aldrig att leva medan ni kämpar som galningar. 

Jag har bloggat i sju år. Jag har inga planer på att göra det igen. Jag är så färdig med bloggande som en människa kan bli.
Vissa av er har hängt med hela vägen. Från allra första början.
Tack.
Ni kände mig innan D gjorde det. I en helt annan slags blogg för längesen. Ni läste inläggen som handlade om att jag hade träffat nån. Nån speciell. 
Det blev han. Och det blev tillslut en Jack.

Vi vandrar vidare nu. Utan bloggen.

Tack alla fantastiska människor. En vacker dag kommer jag berätta för Jack om er. Om hur många ni var som hoppades att han skulle bli till. Hur många som hurrade när han blev det. 


Min mail nunardufinns@hotmail.com kommer att finnas till i ett par veckor till, sen stänger jag även den.

Världens största kram. Världens största tack. 
Tack, tack tack. Tack för att ni gjorde det här tillsammans med mig. 
Fyfan vad vi var bra.
/Linda 

Om tiden som går

Innan du fanns

 

Nu när du finns

Hettma

Det är femtusenåttahundranittiotre grader varmt.
Det måste vara Jesus som återvänt till jorden och skickat ner mig till Hin håle. Måste vara så.

Jack flåsar på i blöja. Håret i hans nacke krullar sig i värmen. Han ser ut som Dynamit-Harry.
Mjölken i mina tuttar har mest troligt blivit sur.
Hunden ligger bakom soffan med tungan fastklistrad mot parketten och drömmer om snö.

Går man ut så dör man. Allt annat verkar orimligt så vi stannar inne. Teven bjuder på Helgmålsringning från Jämtland.
Spännande.

I 20 år trodde jag att det stod "Hällmålsristning" i tablån och tänkte att det nog var ett program om Sverige för tusen år sedan eller när det nu kan tänkas ha varit ristningar här och där. Ett typiskt SVT-program, tänkte jag. Ett program om stenar med ristningar på. Varje jävla lördag år ut och år in.
Tills jag råkade titta på själva programmet och insåg att det var mer kyrkor än stenar det hela handlade om. Helgmålsringning.
En väldigt skillnad. Hällmålsristning, herregud Linda. Det är ju inte ens ett ord.

Varmt hörrni, verkligen varmt.

Stupid

Nu har jag skickat iväg ett långt mail med åsikter om kommentarsfunktion, Bloglovin och allt annat ni har påpekat och som jag själv får skallebank av här. Och med det säger vi som Ulf Lundell, vi går mot bättre tider.
Får vi hoppas.

Om en timme kommer det en journalist hem till oss. När en journalist ringer mig och frågar om vi kan träffas så säger jag alltid ja. Eftersom jag är Linda och inte Mick Jagger så har det hänt tio gånger snarare än en miljard. Men i alla fall. Typ tio gånger har jag sagt ja trots att jag borde säga nej eftersom jag ALLTID ångrar mig efteråt.

Så här är det att vara jag.
Lite dum i huvudet.

Om tekniken

Tekniken lämnar en del att önska här har jag märkt. Det är inte ett speciellt bloggvänligt bloggverktyg det här. Att skriva är problemfritt, men kommentarsfunktionen är kass. Jag vet. Jag ska ta det med dom som bestämmer.

Nu ska jag till frissan. Tre timmar utan hund, unge och sambo.
Hör mig jubla över hela landet.

Färdigflyttat

Då har jag landat här på unt.se, ungefär som att komma hem.

Till mitt försvar när det kommer till den groteska bilden här till höger kan jag dra till med att jag igår inte hade en aning om att det skulle tas någon bild. Att jag för fyra veckor sedan krystade ut 5,5 kilo människa (så väldigt coolt gjort av mig), och att jag ska till frisören först imorgon. Så jag kom till redaktionen med dom plagg det var minst kräk på igår, sminkväskan har jag inte sett sen sonen föddes och planen är att han ska ha mer hår än jag när jag lämnar frissan imorgon.
Nåt sånt.

Well, well. Här ska bloggas.
Men jag ska börja med att gå ner på stan och undersöka om jag fortfarande kan röra mig ute på Uppsalas gator som en helt vanlig människa.

Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se