Logga in
Logga ut
Spik i foten ( eller iallafall glasskärva) Centrumbloggen Centrumbloggen
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Lennart Nilsson, en av Jacks alla pappor


Då kan jag börja med ett erkännande innan vi går vidare till viktigare saker.
Jag trodde att bildena från "Ett barn blir till", var tagna på levande foster. Jag trodde att det var det som var grejen med Lennart Nilsson. Att det var DET han hade lyckats med. Och jag trodde att bilderna var från slutet av 70-talet.

Nu har jag sett dokumentären om Lennart, finns på SVT Play, se den! Jag har lärt mig att bilderna är tagna på döda foster. Jag har vidare lärt mig att bilderna kom 1965.

Känner mig ganska pantad.

Men i alla fall. Jag är helt tagen av filmen om Lennart och hans liv. Vilken fantastiskt liv. Han är 90 år och arbetar fortfarande. Ingår i superduperlag av forskare, läkare, tekniker och tjofaderittan. Har sett så fantastiska saker, fått uppleva en otrolig utveckling.

Och, nu kommer vi till det viktiga, Lennart har haft ett finger med i utvecklingen av IVF. Han bidrog med pengar, och dokumenterade utvecklingen. 
Jag hittade det här:

  "Problemet var bara att ingen ville satsa pengar. IVF ansågs fortfarande vara något suspekt, ur såväl religiöst som politiskt perspektiv, så istället blev de tvungna att smyga över forskningsbidrag från barnbegränsning. När stödet väl kom var det från oväntat håll.
En dag ringde fotografen Lennart Nilsson. Han hade hört att jag höll på med ägg och nu när det hade kommit två IVF-barn så ville han hit och filma. Han sa direkt att han ville fånga livets början: när ett befruktat ägg delar sig. Det tog över ett år att få ihop två minuter film. Inkubatorn måste hålla 37 grader, så Lennart byggde om hela labbet till ett värmerum för att slippa kondens på linsen. När ägget ändå inte delade sig insåg vi att det inte tålde energin vid exponeringen. Men då köpte han en västtysk spionutrustning som kunde förstärka ljuset tusen gånger i efterhand. Lennart stöttade oss mycket ekonomiskt, och vårt samarbete fortsatte i 25 år!"


Tack Lennart. Jag räknar dig till en Jack-pappa nu.
Jag samlar dom som är bra. Tre stycken så här långt. D, Lennart Nilsson och Robert Edwards.
Jag är fortfarande den enda som räknas till morsa. Ty, det var min snippa som sa ritsch, ratsch filibom-bom-bom.

Farväl, adjö. Jag glömmer er aldrig. Och... tack!


Everything comes to an end.
Nu är det den här bloggens, och den här berättelsens tur.

Jag skulle ju ljuga om jag sa att det inte känns en aning vemodigt. Men mest av allt, så himla skönt. Ni har ju märkt att mitt intresse för det här har avtagit en hel del. Jag är liksom färdig nu. Den här berättelsen började 2009, när jag och D satt hemma med en IVF-resa framför oss. En resa som vi inte visste nånting om. En resa som blev helt fantastisk. Inte bara själva IVF:et, utan allt som kom med det. Som den här bloggen. Som började som nån slags anonym dagbok på en helt annan del av internet, flyttades fram i rampljuset när jag fick chansen att blogga på Allt om Barn. Jag kommer alltid att vara tacksam för det. Kommer aldrig att glömma hur glad och stolt jag blev när Ninni Schulman hörde av sig den där gången. 

Jag kommer aldrig glömma hur stort det här blev. 
Vi gjorde det stort, ni och jag, vi, tillsammans. 

Alla mail och alla kommentarer jag har fått genom åren.
Obeskrivligt.
Ni är så många som har sagt så mycket klokt. Som har skrivit så mycket roligt. Som har stöttat och hejat och hoppats. 
Över 60.000 människor läste bloggen den dagen Jack föddes. Jag kände värmen från er. 
Alla brev ni skickade, alla presenter, jag har sparat allt. Plockar fram det då och då. Kommer att bära med mig den lådan hela livet. 

Så många mail från så många som är ledsna. Som kämpat och kämpat och kämpat utan att nå målet.
Jag tänker fortfarande på er alla. Ge inte upp.
Ge aldrig upp. Det kanske inte går via IVF. Det kanske inte går alls. Hitta andra vägar. Glöm aldrig att leva medan ni kämpar som galningar. 

Jag har bloggat i sju år. Jag har inga planer på att göra det igen. Jag är så färdig med bloggande som en människa kan bli.
Vissa av er har hängt med hela vägen. Från allra första början.
Tack.
Ni kände mig innan D gjorde det. I en helt annan slags blogg för längesen. Ni läste inläggen som handlade om att jag hade träffat nån. Nån speciell. 
Det blev han. Och det blev tillslut en Jack.

Vi vandrar vidare nu. Utan bloggen.

Tack alla fantastiska människor. En vacker dag kommer jag berätta för Jack om er. Om hur många ni var som hoppades att han skulle bli till. Hur många som hurrade när han blev det. 


Min mail nunardufinns@hotmail.com kommer att finnas till i ett par veckor till, sen stänger jag även den.

Världens största kram. Världens största tack. 
Tack, tack tack. Tack för att ni gjorde det här tillsammans med mig. 
Fyfan vad vi var bra.
/Linda 

Barnfritt idag

Vi gör stan. Gode Gud välsigna transfetterna och alkoholen, amen.

Dagens pappapåse

En låda med skaldjursbestick. En filékniv selected by Leif Mannerström. Ett paket Lypsyl. Tack pappa. Här ska filéas filé och lypsylas läpp.
Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se