Logga in
Logga ut
Spik i foten ( eller iallafall glasskärva) Centrumbloggen Centrumbloggen
Vädersponsor:

Linda

Nu när du finns

Linda är Sveriges yngsta tant. Mamma till Jack som blev till genom IVF, sambo till han som kallas för D och matte till en hund som nästan går att ha i möblerade rum. Det här är en blogg om allt det och väldigt mycket annat.

Nya tider


2012. Det var väl inte så värst mycket med det året. Tänker jag. Men jag vet inte vad ett år måste komma med för att få räknas hos mig. 2012 bjöd på en flytt och med det ett helt annat slags liv. Jag är verkligen en sån där hämta-dagis-plantera-krokus-sopa-trappen-hämta-posten-människa nu.

Nu är jag den min mamma var när jag var liten. Och det var ju så nyss. Allt det där. När jag var liten. Jag minns min barndom så väl, så detaljrikt, från att jag var så liten. Och det är väl kanske det som gör att det verkligen känns som igår. Jag minns inte bara att det var Björnes magasin på tv. Jag minns i detalj hur det såg ut hos Björne. Hur han lät. Hur det lät i köket medan jag tittade på Björne. Hur skogen utanför fönstret såg ut.

I år fyller jag 30. Nu är det jag som väsnas i köket medan Jack tittar på Bolibompa. En av programledarna är kvar, Johan. Han verkar konserverad. Men Björne är borta. Ersatt av saker som går fortare och låter mer.

Och är det inte så att ungar idag är smartare än vad vi var?
Jag trodde på Tomten ganska länge, tills jag var sju eller kanske åtta. Vi har en bild från en jul när Tomten såg ut exakt som min pappa fast med en plastmask i ansiktet. Av den enkla anledningen att det var min pappa med en plastmask i ansiktet. En sån där riktigt kass mask, som ser ut som nåt som rimligtvis borde skrämma livet ur barn. Med lite glest, vitt hår på hakan och två hål i ögonen.
Man är ingen Einstein om man är 7 bast och går på det där.

På bilden sitter pappa, som alltså plötsligt har försvunnit från firandet, på en stol framför granen. I handen håller han en säck. Det finns absolut ingenting som verkar troligt i det där. Samma finbyxor, nån gammal jacka, en plastmask i nyllet.
Framför Tomten står jag. I röd klänning och med vitt band i håret. Mina ögon är stora som tefat. Jag är helt förtrollad, för Tomten sitter framför mig. Han pratar som min pappa, han är klädd som min pappa, han luktar som min pappa, han är min pappa med en plastmask i ansiktet.
Jag fattar ingenting.

Jack är 2 år. Tomten som kom till oss var Tomte enligt konstens alla regler. Det var byxor och långrock och skärp över magen. Det var långt skägg och håriga ögonbryn och vitt hår under mössan.
Det enda som stack fram var D's ögon. Han är väldigt duktig på dialekter, D, så han var en Tomte från djupaste skogarna i norr.
Jack var så förväntansfull när han stod i vardagsrummet och såg hur Tomten kom på baksidan. Han gapade stort och vinkade ivrigt. Han följde med och öppnade altandörren åt Tomten. Visade honom in, visade var Tomten kunde sitta.
Han köpte det där. Minus att han två gånger ställde sig framför Tomten, pekade honom i ansiktet och sa "du är inte min pappa?"
Han tyckte att det fanns nåt där. Nåt som var pappa. Men han fick inte ihop det riktigt, så han ifrågasatte saken. Och han försökte böja huvudet under Tomtens skägg för att kunna se in.

Han är 2 år och ifrågasätter. Jag var 7 år och helt borta.
Jag tycker att dagens barn verkar vara så. Inte alls lika lättlurade som vi.

Jaha. Nytt år. Jag älskar januari. Ganska ensam om det vad det verkar. Januari är underbart för att det ligger en psykologisk nystart i januari. Att börja om.

Att fylla 30.

Det är ju ingen ålder på en ko.
Eller det kanske det är? Hur gammal blir en ko?

Jag är nog vuxen nu. Jag handlar ekologiskt och tycker att det är fullständigt idiotiskt att mjölken inte är dyrare.
Det är väl vuxet?
Vill göra rätt för mig hela tiden. Kanske är mer sosse än vuxen?
Nåt är det.

Har blivit intresserad av dukar också.
Ja, herregud.

Mamma fyller 60 i år. Jag kommer ihåg hennes 40-årsfest. Jag kommer ihåg den mycket väl. Jag kommer till och med ihåg vad min faster skrivit på mammas födelsedagskort. Det var ett roligt rim om Carl Bildt. Det var han som var statsminister då.
Mamma fick en resa till Italien den gången. Hon blev så glad att hon började stamma och yra där på gräsmattan. Hon hade en blomkrans i håret som nån hade gjort åt henne. Det var fantastiskt fint väder.
Det var 20 år sen.
Om lika länge till fyller hon 80.

Nytt år. Och nytt liv. Precis i detta nu ligger min vän Malin med en alldeles färsk liten bebis på bröstet uppe på förlossningen.
Malin har blivit mamma till en till liten tjej.
Det känns som om det var alldeles nyss vi vrålade i barer och rökte vid hennes köksbord på förfesterna.

Det här livet alltså.
Att det ska gå så förbannat fort.
Att det är vi som är mammorna nu. Så läskigt.
Så fantastiskt.



Farväl, adjö. Jag glömmer er aldrig. Och... tack!


Everything comes to an end.
Nu är det den här bloggens, och den här berättelsens tur.

Jag skulle ju ljuga om jag sa att det inte känns en aning vemodigt. Men mest av allt, så himla skönt. Ni har ju märkt att mitt intresse för det här har avtagit en hel del. Jag är liksom färdig nu. Den här berättelsen började 2009, när jag och D satt hemma med en IVF-resa framför oss. En resa som vi inte visste nånting om. En resa som blev helt fantastisk. Inte bara själva IVF:et, utan allt som kom med det. Som den här bloggen. Som började som nån slags anonym dagbok på en helt annan del av internet, flyttades fram i rampljuset när jag fick chansen att blogga på Allt om Barn. Jag kommer alltid att vara tacksam för det. Kommer aldrig att glömma hur glad och stolt jag blev när Ninni Schulman hörde av sig den där gången. 

Jag kommer aldrig glömma hur stort det här blev. 
Vi gjorde det stort, ni och jag, vi, tillsammans. 

Alla mail och alla kommentarer jag har fått genom åren.
Obeskrivligt.
Ni är så många som har sagt så mycket klokt. Som har skrivit så mycket roligt. Som har stöttat och hejat och hoppats. 
Över 60.000 människor läste bloggen den dagen Jack föddes. Jag kände värmen från er. 
Alla brev ni skickade, alla presenter, jag har sparat allt. Plockar fram det då och då. Kommer att bära med mig den lådan hela livet. 

Så många mail från så många som är ledsna. Som kämpat och kämpat och kämpat utan att nå målet.
Jag tänker fortfarande på er alla. Ge inte upp.
Ge aldrig upp. Det kanske inte går via IVF. Det kanske inte går alls. Hitta andra vägar. Glöm aldrig att leva medan ni kämpar som galningar. 

Jag har bloggat i sju år. Jag har inga planer på att göra det igen. Jag är så färdig med bloggande som en människa kan bli.
Vissa av er har hängt med hela vägen. Från allra första början.
Tack.
Ni kände mig innan D gjorde det. I en helt annan slags blogg för längesen. Ni läste inläggen som handlade om att jag hade träffat nån. Nån speciell. 
Det blev han. Och det blev tillslut en Jack.

Vi vandrar vidare nu. Utan bloggen.

Tack alla fantastiska människor. En vacker dag kommer jag berätta för Jack om er. Om hur många ni var som hoppades att han skulle bli till. Hur många som hurrade när han blev det. 


Min mail nunardufinns@hotmail.com kommer att finnas till i ett par veckor till, sen stänger jag även den.

Världens största kram. Världens största tack. 
Tack, tack tack. Tack för att ni gjorde det här tillsammans med mig. 
Fyfan vad vi var bra.
/Linda 

Barnfritt idag

Vi gör stan. Gode Gud välsigna transfetterna och alkoholen, amen.

Dagens pappapåse

En låda med skaldjursbestick. En filékniv selected by Leif Mannerström. Ett paket Lypsyl. Tack pappa. Här ska filéas filé och lypsylas läpp.
Namn: Linda
Ålder: 27
Familj: Sambo, son och vovve
Bor: Uppsala
Gör: Ammar, byter blöjor, tröstar, mutar, trugar och bloggar. Händer att jag hinner duscha också.
Lyssnar på: Ulf Lundell
Tittar på: Sopranos
Läser: Jag ljuger och säger Fjodor Dostojevskij, det låter sofistikerat
Kontakta mig på: nunardufinns@unt.se