Jag har den stora lyxen att få göra hemma hos-reportage. Du knackar på hos okända människor, sitter ned vid deras köksbord med en kaffe, mumsar på hembakta bullar, tittar runt i alla skrymslen och vrån och frågar om allt mellan tak och golv. På arbetstid.

Inte så mycket djup, tänker någon. Det handlar om inredning, prylar, köpställen och mycket materiellt. Absolut. Men det är ändå i de där samtalen som du kommer människorna väldigt nära inpå.

Du kan få veta att de har byggt upp det där boendet från grunden, för att hemmet en natt brann ned. Eller att huset var det som Gud glömde, men med en enorm kärlek har de räddat det från att rivas helt.

När jag i våras gjorde reportage från ett Bullerbykvarter på landet sa mamman i familjen med fyra barn något som jag tar med mig i min framtida inredningshyst … eh, strategi: Att barnen måste få bestämma mer.

Hon beskrev hur hennes föräldrar på sjuttiotalet satte upp en kökslampa som fortfarande hänger kvar. Så var det även för oss åttiotalister. Men i dag får kidsen räkna med att det är ett inflöde av nya prylar, färger och möbler. Inredning är något ständigt pågående – vi uttrycker oss genom våra hem.

Barnen också. Och här gäller det att fortfarande ha balans och skapa trygghet för dem. De har ju inte bett om att få bo i ett renoveringskaos eller att deras käraste ägodelar plötsligt byts ut.

Om det finaste de vet är den illrosa Frost-kudden som fäller glitter överallt i rummet, så kanske den ska få finnas kvar där (även om den skär sig ENORMT mot den andra rosa nyansen som överkastet har) och slippa bli smygskickad till Myrornas.

Barnen måste få ha veto för att de ska få lika inredningstrygga hem som vi hade.