I USA spelas det just nu in en tv-serie som går ut på att kändisar får resa hem till sina barndomshem, gå runt i dem och minnas vad de upplevde där som barn.

Själv har jag lekt med tanken på att göra något liknande, att åka tillbaka till den norrländska by jag växte upp i, knacka på dörren till kedjehuset som jag bodde i och ­sedan be om att få gå husesyn. Jag är övertygad om att det skulle väcka många starka minnen till liv även hos mig.

Tänk att få sitta vid köksbordet och titta ut på snödrivorna utanför, precis som jag gjorde den där kalla morgonen i februari 1986 då de sa på radion att statsminister Olof Palme hade mördats.

Tänk att få gå in i sitt gamla pojkrum, sätta sig på golvet och lyssna på ett gammalt avsnitt av ”Tracks” med Kaj Kindvall när Alphaville går in som etta med ”Big in Japan”.

I samma stund som man flyttar och stänger dörren bakom sig för allra sista gången så flyttar det gamla hemmet in i minnet i stället och man bär det med sig hela livet. Bilderna konserveras som man såg dem just då.

Jag flyttade från Göteborg till Hälsingland när jag var sex år. På 1990-talet återvände jag för första gången till mitt gamla bostads­område och jag slogs framför allt av två saker:

Området hade expanderat. Gamla skogsdungar och ängar fanns inte längre.

Allt var så småskaligt och litet. Vägen till mataffären var inte alls så lång som jag mindes den och den gamla sandlådan i lekparken som var så betydelsefull för mig då visade sig bara vara en fjuttig fyrkant.

Plötsligt såg jag allt genom en vuxen människas ögon och jag insåg att min barndomsblick hade varit förvrängd, eller kanske var det precis tvärtom?

Nu har jag egna barn som är i ungefär samma ålder som jag var då. Deras värld är fortfarande liten och den består mest av hem och skola. Samtidigt är det ett helt universum, för dem.

Kanske ska jag låta mitt barndomshem förbli ett minne, mitt gamla universum. Huset står visserligen kvar men det är ingen idé att jag knackar på. Det finns inget för mig att hämta där längre.