”De har precis köpt en jättefin tvåa i Vasastan”, sa min kompis härom veckan och refererade till en för mig ytligt bekant och hennes sambo. Redan där höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen. En fin tvåa i Vasastan? Ett av Stockholms absolut mest eftertraktade bostadsområden. 25 år gamla båda två. Det har sällan funnits en så självklar följdfråga som den jag ställde till min vän när jag lyckats styra om kaffet till rätt strupe: ”Vad fick de betala för den?”

Svaret: 5,4 miljoner kronor. FEM KOMMA FYRA MILJONER KRONOR! Summan var inte bara chockerande. Det var var rent ut sagt provocerande. Speciellt när det i vårat samtal snart framkom att lägenheten bestod av knappa 50 kvadratmeter.

Att min vän, som själv drömmer om att bo i innerstan, försökte argumentera för alla de fördelar en tvåa i Vasastan innebar gjorde inte provokationen mindre. Tvärt om. Det kan väl inte vara värt fem miljoner kronor att ha nära till ett bageri på helgmorgnarna, försökte jag argumentera tillbaka. Till slut fick vi komma överens om att vi inte kunde komma överens just i den här frågan.

Jag är uppväxt på landet. Alltså det riktiga landet. Inte i en mindre en stad med 7 000 invånare utan en gård med en dryg mil till närmsta mindre stad med 7 000 invånare. Slätt och skog så långt ögat ser och med vidunderliga solnedgångar om sommarkvällarna. En ladugård med tjurar, två hästar, en kanin och en och annan ladugårdskatt. I ett hus med tillräckligt många kvadratmeter för att bli trött av att springa tre varv runt det, som jag i min barndom fick göra när jag suttit inne för länge när solen sken utanför. Om jag skulle sprungit längs väggarna i den 50 kvadratmeter stora lägenheten i Vasastan hade det blivit många varv innan jag uppnått samma andfåddhet.

Men möjligheter till motionsträning är tydligen ingenting som mäklarna tar med i beräkningen när de sätter utgångspriset för lägenheter i innerstan. Närhet till bagerier däremot. För varje meter du kommer närmare ett helgöppet bageri stiger kvadratmeterpriset med 100 000 kronor eller så. Åtminstone i Stockholm. På den östgötska slätten, där det är drygt en mil till närmsta mindre stad med 7 000 invånare skulle det nog inte hjälpa om det så fanns en hel michelin-krog på andra sidan grusvägen. Utgångspriset för gården skulle nog vara lägre än priset för lägenheten i Stockholm i alla fall.

Missförstå mig rätt. Jag fattar att Stockholm är attraktivt och jag fattar varför priserna är höga. Men det måste ju finnas gränser! Vad hände med landet mellanmjölk? Just nu känns åtminstone Stockholms bostadsmarknad som riktigt färsk och fet mjölk, direkt hämtad från kossorna i ladugården.