Krönika En kall vinterdag 1911 tog en man med sig en filmkamera på en spårvagn. Sedan lät han kameran rulla medan ekipaget krängde fram på Uppsalas gator.

Kanske har du också sett filmen ”Vinterbilder från Uppsala”, sex magiska minuter i svart och vitt som kastar tittaren rakt in i dåtidens Uppsala med damer i stora hattar och herrar med tjocka mustascher.

Det som framför allt slår mig när jag ser filmen är inte hur annorlunda stadslivet var i Uppsala på den tiden, utan hur mycket som faktiskt är sig likt.

De historiska kvarteren runt Universitetshuset, Carolina Rediviva och Domkyrkan ser i det närmaste exakt likadana ut i dag, men även kraftigt omstöpta platser som Stora torget och Drottninggatan har samma omisskännliga karaktär, då som nu.

Det här får mig att inse att byggnaderna faktiskt betyder mer för en stads identitet än vad dess invånare gör, i alla fall i längden.

När jag ser de små barnen i filmen, flickor med kappor och pojkar med kepsar, ivrigt lekande med kälkar och pinnar, så går det en isande känsla genom min kropp.

Nu är de alla borta.

Hela Uppsala, ja nästan hela världens befolkning har blivit utbytt under de 106 år som har förflutit sedan ”Vinterbilder från Uppsala” spelades in.

Det kommer alltså en dag då din stad inte är din stad längre och ditt hem har blivit någon annans hem. Även om du har köpt en lägenhet eller villa och tror att du äger den så förvaltar du den bara åt kommande generationer.

Helt andra tavlor kommer att hänga på dina väggar, helt andra fötter kommer att gå på ditt golv och eftersom dina väggar inte kan tala kommer ingen att ha en aning vem du var eller vad du gjorde där i din bostad.

Jag pausar filmen och fångar en kvinna som tittar allvarligt in i kameran.

Kanske är det det enda som finns kvar av oss om hundra år; stelnade bortglömda ansikten, i en stad som fortfarande lever.

TIPS: Filmen ”Vinterbilder från Uppsala” finns på Filmarkivet.se. Missa den inte!