Krönika På 90-talet när internet var nytt trodde jag att landsbygden äntligen skulle få en renässans. Nu behövde man inte längre pendla in till en stad för att arbeta. I stället kunde man sitta hemma, uppkopplad och uppkrupen i favoritfåtöljen med datorn i knäet.

För nya företag fanns det dessutom massor av billiga kontorslokaler att hyra i glesbygden. Är man verksam på en global, digital marknad så är det ju smartare att etablera sig i Lövstabruk än i Luthagen.

Så tänkte jag och många med mig. Tänk så fel vi hade.

Det har nämligen blivit precis tvärtom. Allt fler flyttar dit där arbetsplatserna finns, till storstäderna. Inte ens de skyhöga bostadspriserna avskräcker. En trång och dyr tvåa i Uppsala lockar fortfarande fler spekulanter än en rymlig och prisvärd villa i Knutby.

Visst jobbar många hemifrån då och då, fler i dag än för 20 år sedan, men när de sedan går utanför dörren på lunchen så vill de flesta ha spännande kvarterskrogar och teatrar runt hörnet, inte skog.

De flesta företag älskar visserligen att sänka sina kostnader, men vill man attrahera den mest kvalificerade arbetskraften, ha spontana kundmöten och närhet till andra människor och företag med mycket pengar, då är det fortfarande den dyra storstaden som gäller.

Internet må ha röjt bort geografiska hinder, men när vi väljer var vi ska bo någonstans gäller fortfarande samma urbana ideal som för 100 år sedan, när industrialiseringen fick bönderna att lägga ned dynggrepen för gott och i stället söka lyckan i trångbodda städer.

Det här är naturligtvis en alarmerande utveckling för dem som värnar om en levande landsbygd, men det finns också något trösterikt i det. Människor har ett behov av att mötas, både i yrkeslivet och privat. Varken videokonferenssystem eller sociala medier kan ändra på det.

Själv har jag skrivit den här krönikan i hemmets lugna vrå på kvällen, men i morgon bitti åker jag in till kontoret igen. Hemma är bra men borta i stan är bäst, i alla fall när det gäller jobb.