Låt oss prata om doftljus. Hur gick det till när svenskarnas hem, som från ingenstans, plötsligt började lukta ”Crisp Champagne”, ”Cotton Poplin” och ”Cinnamon Chai”?Och när började vi tycka att det känns fullkomligt rimligt att betala 400 spänn för 100 gram stearin i glasburk?

Det här är en fråga som jag har funderat ganska mycket över. Ja, det låter konstigt men har man sömnsvårigheter och ligger och vrider och vänder i sängen klockan 03 på natten kan de mest oväntade tankarna dyka upp i ens hjärna. Nu, efter ett antal sömnlösa nätter, tror jag mig ha kommit fram till en slutsats: många av oss lever ett lite för bra liv.

Missförstå mig rätt här: jag vet att det finns mycket i samhället att kämpa för och det ska vi fortsätta att göra. Men nog måste man väl kunna konstatera att vi Svenssons är ganska privilegierade när vi, utan att tänka efter om det verkligen är en rimlig utgift, kan köpa ett aromatisk ljus med doft av artificiell pepparkaka?

Jag vill vara tydlig med att poängtera att detta inte är någon kritik mot doftljuskonsumenter. När jag skriver detta har jag nyss själv tänt veken på mitt mörka doftljus med namnet ”Incense” och en fläkt av oidentifierbar träsort har precis spridit sig i mitt vardagsrum. Nej, det här handlar om att fenomenet med doftljus säger så mycket mer om oss själva än vad vi vill inse.

När jag växte upp på 90-talet brukade det lukta Grumme tvättsåpa i föräldrahemmet. Hade det nyligen storstädats kunde en svag doft av WC-Duck också förnimmas från badrummet på övervåningen. Stearinljusen på köksbordet var inhandlade i storpack från Ikea. Att mina medelklassföräldrar skulle lägga pengar på ett rött ljus med beskrivningen ”som en skymning på Afrikas savanner finner du här en tilldragande doft som både är frisk och fruktig” var ungefär lika troligt som att det skulle landa ett flygande tefat i vår trädgård. Det fanns helt enkelt inte på kartan att pengar kunde spenderas på den typen av vardagslyx.

Nog kan jag skämmas lite när den tanken plötsligt dyker upp framme vid kassan i inredningsbutiken där jag precis pungat ut en ganska hutlös summa pengar för en bit parfymerat vax. När jag sedan kommer hem och upptäcker att jag redan har två oöppnade doftljus i byrån, som jag i min konsumentiver helt glömt bort, känner jag ett starkt behov av att förändra mitt liv och faktiskt göra någon nytta i världen.