Intill Vårdsätra sätesgård låg en stor lada som från början var magasin och ladugård och på senare år garage för veteranbilar. Den revs och på dess plats växte en radhuslänga fram – stor, faluröd och med taktegel, precis som den gamla ladan.

En av dem som flyttade in när det stod klart är Birgitta Hellmark Lindgren. Det var för ett och ett halvt år sedan. Hon nyper sig fortfarande i armen ibland.

– Bor vi verkligen här på riktigt?

Artikelbild

| Med ett allrum på övervåningen slipper man ha tv:n i vardagsrummet. Här har de en kamin framför soffan i stället.

Vårdsätraviken skymtar mellan de äldre husen mittemot. Vattnet blåser hårt inåt viken den här dagen. Mörka moln slåss med solen om utrymmet på himlen.

Birgitta Hellmark Lindgren och hennes sambo Bosse Mårtensson har båtplats och badar från bryggan.

– När man bor så här behöver man ingen sommarstuga, konstaterar hon.

När kontrakt skulle tecknas hängde de på låset, innan radhusen ens var byggda.

Artikelbild

| Köket är trångt, men okej. Man kan inte få allt, konstaterar Birgitta Hellmark Lindgren.

– Det var nästan som biljettsläpp inför en rockkonsert, man fick ta en kölapp, berättar Birgitta.

De lyckades hugga gavelhuset med lite större tomt som de bespetsat sig på.

Artikelbild

| Komposten är av japansk modell – Bokashi.

En torsdag i november 2015 gick flyttlasset. Tre dagar senare kom grannarna som i en delegation och välkomnade alla nyflyttade. Innan gardiner kommit upp kallades radhuslängan med sina stora fönster skämtsamt för akvariet.

Många människor promenerar, joggar eller cyklar förbi här.

Artikelbild

| Maltesern Malte följer oss på rundvandringen i huset, här på balkongen.

– När vi sitter ute och äter känns det som att sitta på en teaterscen. Det är lite kul, vi vinkar åt folk som passerar, säger Birgitta obekymrat.

Väggen som delar av hallen och vardagsrummet fanns inte på ritningen från början. När två hushåll blev ett var det mycket som skulle få plats och då var det bra med en vägg att ställa upp bokhyllor mot.

Artikelbild

| Det gamla magasinet hör till samfälligheten, som dragit in el och målat fasaden. Birgitta och Bosse firade midsommar där förra året.

Framför kaminen står en sliten skinnsoffa och längst bort vid fönstret med sjöutsikt står ett matsalsbord som rymmer många personer.

Köket är långsmalt, det minsta i längan, men det funkar när man bara är två personer.

Artikelbild

| Gröna fingrar. Birgitta frossar i trädgårdsarbete, ett av hennes stora intressen.

– När man flyttat några gånger vet man att man aldrig kan få allt, säger Birgitta.

Hon visar oss tvättstugan också. Där finns "den magiska maskinen" som omvandlar inomhusluften till energi som värmer upp huset. I tvättstugan förvaras även bokashi, japansk kökskompostering i tre plastlådor med lufttäta lock. Man blandar matavfallet med vetekli och melass (en restprodukt från sockertillverkning) som sätter igång en process. På bara några veckor omvandlar mikrober matavfallet till jord, förklarar Birgitta.

Artikelbild

| Radhuslängan på Lövängsvägen vetter mot Vårdsätravikens vatten.

Sedan tar vi trappan upp till övervåningen. Där har paret ett allrum, ett gemensamt sovrum och varsitt arbetsrum med extrasäng. I söderfönstren sticker segelbåtsmasterna i Skarholmen upp.

Där uppe bor även nymfparakiten Fenix i en stor bur. Han gillar popcorn och brukar skrika halv sex på morgonen, även på helgerna.

Artikelbild

| Barstolen är köpt på loppis för länge sedan. Nu är den piedestal åt en svartklöver och klätterställning åt en klematis.

– Ibland är jag färdig att nacka honom, men det får du inte skriva, säger Birgitta och skrattar.

Bostaden är på sammanlagt 155 kvadratmeter. Det finns en vind också. Några grannar har vinterbonat och inrett däruppe, men Birgitta och Bosse använder sin vind som förvaringsutrymme bara.

Artikelbild

| Stort. Matbordet står i vardagsrummet eftersom köket är litet.

Det enda de saknar är en verkstad för Bosses hobby, att renovera veteranmopeder.

Alla radhusen har frodiga gräsmattor och likadana nyplanterade häckar. Uteplatsernas trädäck är avdelade med svartmålade plank.

Trädgården är Birgittas skötebarn. Här är det växtzon två tack vare närheten till vattnet, som värmer. Det är en lycka för en skåning som hon, som är van vid växtzon ett. Hon odlar tomater, gurka, jordgubbar, kronärtskocka, chili, amerikanska blåbär, fläder, svarta vinbär och havtorn.

– Havtorn ska vara en hane och en hona, så det här är Romeo och Julia, säger hon och drar med handen över havtornsbuskarna.

Locket på drivhuset av tegel är ett stort svart spröjsat gammalt fönster som en granne räddade ur ladan som revs.

Över en liten öppning i häcken välver sig en båge som Bosse har tillverkat av armeringsjärn. Där har Birgitta planterat klematis och taggfria björnbär som ska få klättra.

– Många barn kommer hit för att hälsa på Malte, vår hund. De ska få plocka och äta av björnbären, berättar hon.

Kanske kan hibiskusen blomma här också, hon har i alla fall planterat en på försök. Zonexperiment kallar hon det.

Innan Birgitta Hellmark Lindgren och Bosse Mårtensson flyttade ihop på Lövängsvägen i Vårdsätra bodde hon högst upp i ett hus på Torngatan i Uppsala och han hade hus i Pinbo, Skuttunge.

– Han tyckte att han flyttade in till stan och jag tyckte att jag flyttade ut på landet.