– Solglasögon! Det höll jag på med ett tag, men tyckte att det blev lite äckligt.

Annars kan de flesta föremål trigga hennes samlarinstinkt och kreativitet. För det är egentligen det allt handlar om.

Redan som liten var Malin Albertsson väldigt fäst vid fina saker och värdesatte vackra ting. Hon är uppvuxen i Molkom i Värmland och föremålen som omgav henne i barndomen har en alldeles speciell plats i hennes hjärta. De har ett nästan magiskt skimmer över sig.

Artikelbild

| Olika stilar. Malin Albertsson tycker inte att ett hem får bli för tillrättalagt. ”Stilkrockar är bra och alla sakerna har en historia. Soffan har min mamma sovit i, min kompis Patrik har gjort affischen”, säger hon. Den gula lampan kommer från Ikea och är designad av Peo Ström. Det runda 1960-talsbordet kommer från finska Asko. Kuddarna är från Svenskt Tenn och tulpanvasen är Alvar Aaltos klassiker.

– Jag stod min farmor väldigt nära och när hon dog skingrades mycket av hennes fina 1950-talssaker i släkten, som var ganska stor. Allt liksom försvann, det berörde mig djupt. I början handlade det nog mycket om att försöka återskapa minnet av henne via sakerna på något sätt.

Sedan är det historierna. Kanske går det också att koppla till uppväxtens Värmland och alla de kufiga typerna fulla av skrönor som hon har stött på där. Kökssoffor hon har suttit i och lyssnat på rövarhistorier, eller bara stillsamma kaffestunder med någon gammal släkting.

– Jag gillar att omge mig med berättelser. Alla föremål jag har bär på en sådan som betyder något för mig.

Men det handlar också om att skapa något mer, något eget, med hjälp av de besjälade sakerna. Vackra stilleben och arrangemang som skapar nya spännande effekter.

Artikelbild

| Stilleben. Överallt hemma hos Malin finns små stilleben. ”Min farmor hade en sådan elefant, så hittade jag den där tanten och sedan dök huvudet upp. Så blev det en grupp som passade ihop”.

– Jag kan inte bara ha en ljusstake eller en burk _ jag måste ha fyra. Minst.

Ändå ser inte den tillbyggda 1930-talsvillan i Stuvsta utanför Stockholm det minsta plottrig eller överbelamrad ut. Tvärt om. Ljuset flödar genom huset som känns luftigt. Överallt märks visserligen Malins samlingar, men först framstår de mest som effektfulla färgklickar som tillsammans bildar en stilfull helhet. Först när man tittar närmare upptäcker man att det finns en samling av porslinsmadonnor mellan böckerna i bokhyllan eller ett imponerande antal glasljusstakar på ett skåp.

Artikelbild

| Glasfynd. ”Att samla är som en skattjakt. Nyligen hittade jag tre champagneglas för 20 kronor styck av Simon Gate för Orrefors”, säger Malin Albertsson.

– Det är det som är roligt. Att själv komponera ihop och gruppera olika saker som liksom lyfter fram varandra och får det att hända något. Ibland hör de ihop formmässigt, eller har en historia ihop eller så är det färgen som förenar, säger Malin.

Att gå på loppis är förstås ett kärt nöje, men grejerna hittar även hem till henne på andra sätt. Ofta har någon kompis sett någon vas, bricka eller tavla som har fått dem att tänka ”Den här skulle Malin gilla”, och gett dem till henne i present. Eller så har hon bytt till sig föremålen. En överbliven soffa har förvandlats till en porslinsfigur eller tavla.

Artikelbild

| Statyetter. Mitt i bokhyllan finns en söt samling madonnastatyer. ”De små figurinerna är priser från folkparken som min farmor arbetade på”, berättar Malin.

– Jag betalar aldrig särskilt mycket på loppisar eller auktioner, ofta under hundralappen, och jag handlar nästan aldrig på nätet. Det är ju mötet med människorna bakom sakerna som är halva poängen. Det är mycket svårare att göra fynd i dag, även i Värmland. När jag började gå på auktioner kunde man köpa ett sideboard i teak för 30 kronor.

Men visst har det blivit ett och annat fynd genom åren. Bland annat en vas av Vicke Lindstrand (1904_1983), en glaskonstnär som var knuten till Orrefors och Kosta glasbruk.

Artikelbild

| Ljusgrupp. Mässingsljusstakar som har grupperats tillsammans.

– Den hittade jag på Pingstkyrkans loppis i Värmland. Pastorn låste upp och lät oss se oss omkring i lugn och ro medan han åkte till tippen med några överblivna saker. Den köpte jag för en spottstyver. Den är nog värd åtskilliga tusenlappar i dag. Det är en riktigt fin vas, säger hon.

Men hon frestas aldrig att omsätta sakerna till pengar, det är inte alls det som driver henne. Då ger hon hellre bort ett gäng vaser till någon som hon tycker behöver dem. Just vaser är en av hennes passioner.

Artikelbild

| Samlad hängning. Malin gillar att gruppera tavlor från olika tidsepoker och stilar. ”Drömmen vore att hitta en akvarell av Lars Lerin på någon loppis.”

– Folk har generellt alldeles för dåligt med vaser. Det är det värsta jag vet när jag kommer med en fin blomma till någon, och så sticker de ned den i en tillbringare! Eller ännu värre: en flaska _ då vill jag ta med mig buketten hem igen.

Malin ser bestämd ut och tillägger att alla borde ha en ordentlig tulpanvas. En klassiker från Alvar Aalto är enligt henne världens bästa bröllops-, födelsedags- eller inflyttningspresent, och borde vara standardutrustning i varje hem.

Artikelbild

Att passa sakerna vidare till andra är också ett sätt att hålla samlandet i schack och undvika att hemmet svämmar över. Ett annat knep är att växla prylarna. Att ta fram saker som är i säsong och packa upp och ned dem efter årstidsväxlingar och högtider.

– Sedan har jag en del regler för mig själv. Jag får till exempel inte köpa fler Tistel-ljusstakar, som Elsa Söderberg designade för Hovmantorp, om de inte kostar under 100-lappen, och om de inte är röda...

Även om det mesta kan bli en samling för Malin, finns det några saker som hon skulle få extra hjärtklappning av om de dök upp på en loppis.

– Tänk om man hittade liten tavla av Lars Lerin till ett överkomligt pris. Det vore en dröm. Eller en tysk figurin – en sådan där kvinna med stor kjol – en sådan känner jag att jag behöver. (TT)

Lisa Wallström

bostad@unt.se