När jag gick i gymnasiet jobbade jag extra på en bensinmack. Jag minns väl min första kund.
– En rallare, sa han på sin bredaste västgötska.
– Hmm, då ska vi se ... En rallare. Javisst, sa jag trevande men så serviceminded jag kunde.
Är det motorolja? En tidning? Eller kanske smågodis? Min kollega Martin öppnade dörren till kylskåpet bakom disken.
– Längst ned, sa han bara.

Snus alltså. Rallarsnus. Självklart.
Några månader senare var det självklart. För det var där på macken som jag lärde mig vad stammisar är. De som kommer varje dag, nästan prick samma tid som dagen innan och köper precis samma sak. Du vet inte vad de heter, men du vet exakt vad de vill ha. Han i röda skåpbilen som köpte dajmstrut till exempel. Han tog av glasspappret vid disken, men första tuggan tog han inte förrän han rattade ut bilen. Alltid.

Eller han som varje gång köpte två liter Coca Cola och hade en varm pizza med sig in. Eller hon som köpte Gula Blend och rökhostade minst en gång på vägen ut. Många namnlösa, men absolut inte detaljlösa. De hade sin grej och jag visste precis vilken. De var mina stammisar. Men vikten av stammisar förstod jag först när jag själv blev det. När jag hamnade i en ny stad.

Det började i Göteborg. Där köpte jag alltid thaimat på ett ställe. När killen bakom disk frågade om jag skulle ha nummer 27 (räkor i nudlar) innan jag själv sa det, hade jag kunnat bli förskräckt. För många hämtmatskvällar helt enkelt. Men jag blev så nöjd. Jag var plötsligt en i kvarteret. Snart har jag bott i Uppsala i ett år. Jag har bott i Svartbäcken, Fålhagen – men det är först i Luthagen som jag känner mig hemma.

Det kan bero på att jag trivs bland husen. Eller så är det värmen som spreds i kroppen när jag första gången blev hejad på, av han som jobbar på vår kvarterskrog. Han som balanserar iväg med tallrikar, men ändå alltid tar sig tid att vinka när vi kommer ut från porten. Då känner jag mig hemma på riktigt. Jag är en stammis även här.