Just nu sitter jag på sängkanten iklädd en stor nattskjorta och med fingertoppar som känns fulla av pirrande sockerdricka. De har vatten i sig och en del ord får skrivas om. Jag är på BB och bredvid mig ligger ett nytt liv. Han är exakt ett dygn och 17,5 timmar när detta skrivs. Jag har blivit mamma till ett litet, litet barn och han ska heta Sven. Tänk, så många råd jag har fått och skaffat mig innan den här dagen. Jag har läst, frågat och blivit upplyst. Men det går ändå aldrig att förbereda sig.

Det går ju för det första aldrig att veta precis när bebisen i magen vill komma ut. Det blev vi, som så många andra, varse. Vi var på stan och shoppade när jag kände att det blev för olidligt. Lite för svårt att stå i kassan och betala julkort utan att visa hur värkarna tog över kroppen. De sista dagarna, när vi bara väntade på att bebisen skulle komma, passade jag på att fråga alla som fått barn: ”Hur visste ni att det var dags?”. Inget svar blev så klart vår verklighet. Inte ens när vi var i förlossningssalen fattade vi att det var så kort tid kvar.
– Det här med att krysta (alltså klämma ut barnet) vet jag inte hur det fungerar, sa jag någon minut innan jag gjorde precis det.

Vilken tur att personalen kan kommunicera, hann jag tänka, mitt i allt ont. Annars hade det aldrig gått. Nu gick det – ut kom han.
– Titta, en människa! var min spontana kommentar när jag såg den lilla kalufsen.
Den lilla människan är vår nya verklighet. Det som gör att jag tittar här bredvid mig var femte minut, för att förvissa mig om att han faktiskt är verklig.
Och det är väl konstigt hur en välplanerad kalender och dagliga att-göra-ting plötsligt bara känns hur oviktigt som helst. Jag inser att varje dags enda egentliga plan är att den lilla, lilla kroppen med de stora, stora ögonen ska ha det bästa möjliga. Allt annat är oviktigt.
En ny tid är här.
En ny tid är här