– But I don’t know, if we don’t bokar i dag så kommer det vara fullsatt.
En tjej står och pratar i telefon på en mycket rolig blandning av svenska och engelska. Jag halkar förbi med cykeln i snömodden och min första tanke är ”hon är doktorand” och min nästa ”nu har jag verkligen bott i Uppsala länge som vet det”. Man skulle kunna tro att Uppsala som stad är för liten för att ha lokala dialekter och slangord inom sig. Men så är det inte. Stan är full av subkulturer och uttryck som en utomstående aldrig skulle kunna hänga med i. Ett exempel är de olika former av svengelska som pratas på många institutioner inom universitetet, särskilt de med många gäststudenter. Min man brukar kärleksfullt referera till ”pollacksengelskan”, en intressant variant av svengelska som är överdrivet artikulerad med svensk ton, och väldigt akademisk men ändå inte med svenska ord. Ja, och som talas på de datavetenskapliga institutionerna på Pollacksbacken av svenskar för svenskar, för det mesta. Ett annat exempel på lokalspråk är kanske kompisgängets egna uttryck som jag inte alls hängde med på som ny i stan. ”Åh vad PRINSIGT”, är ett utrop som ständigt väcker frågor hos mig. Vad menar de? Betyder det larvigt? Varför är prinsar larviga? Via nätet hittar jag svaret:

”PRINSIG: Odefinierbart och helt godtyckligt Uppsalaslang. Kan vara både positivt och negativt. Och eventuellt allt där i mellan. – Har du blazer? Prinsigt” Jag visste väl att det finns Uppsalaslang! Det här är något som någon lingvist borde ha fördjupat sig i för länge sedan. Ta bara de allmänt vedertagna förkortningarna av olika platser i stan: Flurran. Katte. Skrapan. Ackis. Det är inte lätt att fråga om vägen när man inte kommer från stan: ”gå till vänster efter Lutis och ner till Svartbäcksgatan och förbi Katalin”. Men Katalin ligger ju vid stationen? ”Ja gamla Katalin alltså, det vet du ju”. Eh, okej, tack för hjälpen, jag frågar nog någon annan längs vägen. Och då har jag inte ens tagit med alla studentikosa utrop, uttryck och hänvisningar. Prinsigt är vad det är.