Skutan och Fregatten. Så hette centrum och populära utestället i Åkersberga där jag är uppväxt. Vi hade också Kajutan (centrumets andra halva), Skeppet (ett höghus) och café Sjönära. Kommunens turismhemsida är översållad med bojar, karga klippor och blått hav. Just det, Österåker är en SKÄRGÅRDSKOMMUN. Det behöver kanske förtydligas för inte ser man särskilt mycket hav när Roslagsbanan rullar in i centrum. Istället får man ta tåget två stationer till och sen promenera i en kvart för att komma till närmaste havsbad. Så för att inte göra folk osäkra har kommunen döpt det mesta som kan gå att döpa till skärgårdsklingande namn.

Det är på något vis så ofattbart fjantigt när städer försöker för mycket, tar i så de nästan spricker när det enda de flesta besökare ser ändå är någon buss- eller tågstation, en gågata med Lindex och Kapp Ahl och kanske ett lokalt fik. I och för sig är det ju bra om kondiset heter något som skriver besökaren på näsan, som till exempel kafé Grynnan i Åkersberga. Eller kafé Linné i Uppsala. För även om Uppsala inte tidigare varit en stad känd för att göra anspråk på något särskilt, så visst har vi börjat nu? Tidigare har vi inte kunnat bestämma oss, ska vi vara anrika och kulturella eller moderna och nyskapande? Universitetet och kulturen å ena sidan, teknik och industri å den andra.

Sakerna hänger förstås ihop men som turist behöver man något enkelt att ty sig till. Och jag tycker iallafall att Uppsala till slut bestämde sig under Linnéåret för tre år sedan. Det var som att staden plötsligt hittade hem. Och hemma, det var hos Carl von Linné. Uppsala blev helt enkelt ett med Linné, och det har fortsatt också efter Linnéårets slut. Så nu är vi också en stad med ett budskap: vi är Carl von Linnés stad. Vi ÄR det. Varje dag sedan 1728, som kommunens Linnéhemsida proklamerar. Och den som vill kan ladda ner en Linné-sommarkalender från nätet så att man säkert inte ska missa ett enda tillfälle att fira det.

Var det någon som sa något om proportioner?

Blomsterkungen regerar i stan.