Tårarna trycker på bakom ögonen. Det är varmt, mycket varmt i rummet och jag har svårt att behärska mina känslor. Det är knäpptyst och stor förväntan ligger i luften.
Nej, det är inte dags för avslöjandet om vem som ska få nobelpriset i litteratur. Det är dags för mitt barns livs första luciatåg på förskolan. Föräldrar och släktingar sitter med ihopskrynklade ben vid de låga borden. När barnen sedan kommer intågande till oss med allvarliga miner knyts hjärtat ihop som en liten säck. Min dotter är yngst och har en egen fröken som sitter nära henne när hon får myror i byxorna efter halva tiden. Hon har glitter i håret och runt midjan och ser mycket allvarlig ut. Jag är så stolt, så stolt. Och jag känner mig så mycket som en FÖRÄLDER när jag står där med videokameran i handen.

Att få barn var en stor sak. Jag var ledig, gick på öppna förskolan, vägde och mätte på bvc, skakade vagnen över gågatans kullerstensrand (tack gud för de kullerstensränderna! Nu vet ni varför det alltid sitter så många hålögda pappor och mammor på bänkarna längs gågatan. Det är ränderna - de förvandlar skrik-konserter till fridfulla tupplurar) och värmde barnmatsburkar. Ändå kom inte den "äkta" föräldrakänslan förrän mitt barn började på förskolan. Att stå och prata med de andra föräldrarna vid hämtning och lämning, göra matsäck och packa min dotters lilla Kånken med frukt och blöjor på morgonen. Att tvätta leriga galonbyxor, gå på föräldramöte och, förstås, "vabba". För er som inte har barn i skolålder så står den lilla koden för vård av barn när man anmäler hos Försäkringskassan. Hemma med sjukt barn alltså, en vanlig situation i mitt hem den gångna hösten. Första vabdagen inträffade i september och det var nästan lite högtidligt. Hela mitt vuxna liv har jag hört kolleger, vänner och släktingars klagande "nu blir det vabba igen". Nu är jag själv där. "Tyvärr, jag har vab i dag". En riktig förälder. Men fortfarande ny och lite bortkommen. Mina rutinerade bekanta med flera barn river av flera luciatåg i veckan och vabbar på en höft. Jag sitter på förskolan med en klump i halsen, är fortfarande i inskolningsfasen - precis som min dotter.