Historiens vingslag fläktar så att håret står på ända när man rör sig i kvarteren kring Domkyrkan. När hungern sedan slår till ligger Domtrappkällaren som alltid nära tillhands om man vill få sig en stärkande matupplevelse. Sorlet stiger mot kryssvalven, stearinljusen fladdrar och besökaren kittlas av en förnimmelse om svunna tider – särskilt när den tunga menyn med utsida i konstläder landar i handen och man kan börja bläddra bland plastfickorna.

Rökt Wäddöskinka med grillad ananas (135 kronor) känns också som en förrätt från förr (förstärkt med valnötssallad och baconsalt). Det behöver förstås inte vara något dåligt. Du får in en rejält rökt skinka som känns trevlig ihop med ananasen och valnötterna. Finesser som baconsalt försvinner dock i den kraftiga röksmaken. En okej förrätt, men till ett alldeles för högt pris. Halstrad marulkskind med älgörtsgelé, pressgurka och granatäpple (165 kronor) kommer in med en liten sallad och lite krossade macadamianötter vid sidan av. En skum förrätt, inte bara för den väldigt fasta gelén på älgört (som man förr bland annat kryddade öl och mjöd med). Fisken är väl tillagad, men har en tunn, onödig mjölpanering och är ohyggligt salt. Den lite söta gelén, gurkan och granatäppelkärnorna bryter av, men inte nog. Nötkrosset samlar mest damm i ett hörn av den långsmala tallriken.

Varmrätterna håller högre klass. Grillad oxfilé från Faringe (315 kronor) serveras med mandelpotatis, primörer, balsamicosky och kaprisbearnaisesås. Köttet steks fint efter önskemål. Potatisen är emellertid märkligt torr. Primörerna är i sin tur prima, medan bearnaisen domineras av vinägersmak och kaprisen försvinner. Rätten når kanske inte riktigt ända fram. Närmare kommer den ugnsbakade hälleflundran (325 kronor). Risotton som serveras till är av den krämiga sorten och bredvid guppar öar av olivolja i en sjö av rieslingsås.

Som avrundning lockar Domtrappans chokladvariation (115 kronor). Det bjuds cheesecake med vit choklad – märkligt smaklös –, mousse på mörk choklad – tyvärr utan finess – och glass gjord på mjölkchoklad som med råge blir tallrikens vinnare, smaskigt. Jordgubbspaj med champagnesorbet (95 kronor) är en schyst efterrätt. För, vem gillar inte jordgubbar? Och champagne! Sorbeten är kanske inte något under av syrlighet, vilket är synd då den fluffiga pajen också är rätt söt. Men ganska gott är det.

Domtrappan tillhör Restauranguppsalas veteraner. Och visst kan man få sig en och annan god stund i den mysiga miljön, men det känns ändå som att man har halkat ned ett par steg. Råvarorna är i fin form, men får ofta lite ängsligt pynt som känns onödigt. Retrovibbarna som når full styrka när man får syn på de skrymmande gjutjärnsställningar som kommer in när någon beställer lammspett, den nämnda murriga menyn och vissa smakkombinationer är inte enbart av godo. Då prisnivån inte heller riktigt matchas av servicen behövs det en ack så liten uppryckning för att visa att man minsann fortfarande är herre över sin historiska trappa.