Just nu pågår inspelningen av den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor på Drottninggatan här i Uppsala som har fått byta utseende för några veckor, vilket knappast någon har missat. Förutom att hoppas få en skymt av någon glamourös stjärna så är det fantastiskt att se hur sextiotalets Uppsala kanske såg ut.

Lite mer filmglamour i vardagen vore faktiskt inte fel. Jag fick en gång rådet av en vän att ha filmmusik hörlurarna på stan, så skulle livet kännas mer spännande. Själv gick han mest omkring med David Arnolds soundtrack till Young Americans, som tydligen gav en viss majestätiskt urban känsla till bussåkande och promenader. Själv utvecklade jag en svaghet för mer varmt mustiga europeiska filmers soundtrack som Yann Tersens till Amelie från Montmartre. En annan favorit är Airs melankoliskt vackra musik skriven för Sofia Coppolas ”Virgin Suicides”, perfekt för en cykeltur hem genom ett regnkallt Höstuppsala.

Scener i livet kan också kännas filmiska ibland. Som häromdagen, när jag gick och lånade en stege av en av kontorets närmaste grannar, butiken som säljer sexleksaker. Kvinnorna som har affären är så himla trevliga och när jag gick därifrån med stegen tänkte jag mig hur vi skulle sitta på innergården och dricka kaffe tillsammans allihop, precis som i något danskt romantiskt drama á la Italienska för nybörjare.  Den butiken är just sån som skulle passa perfekt i en sådan film.

Eller sådana dagar som börjar riktigt dåligt. Man försover sig, mjölken är sur eller slut, ramlar med cykeln i en vattenpöl och blir slutligen utelåst. Hade det varit inledningen av en amerikansk romantisk komedi så hade jag träffat någon sjukt snygg kille i slutet av allt det där. Eller, reviderat efter mitt eget liv, så skulle min sambo falla på knä med en ring mitt i vattenpölen efter att ha hämtat på förskolan fast det är min dag . Allt till ackompanjemang av något lagom pampigt crescendo.

Det är också underbart att se filmer där Uppsala förekommer, för det är knappast första gången.  Till exempel Fanny och Alexander, Repmånad och den fruktansvärt dåliga ”amerikanska” seriemördarthrillern ”Mask of murder” från 1985 ger en viss lokalpatriotisk känsla som faktiskt inte kan framkallas på något annat sätt.