Förr i tiden gillade jag att ha en mataffär som låg bara något kvarter från mitt hus. Jag tog kortaste vägen ner på stan och närmaste dörren in på badet. Nu för tiden går jag gärna några extra hundra meter när det ska inhandlas mjölk. För jag balanserar numera på en tunn lina mellan glädje och trots och små detaljer kan vara det som avgör när man är ute och handlar med en tvååring.

Jag har också lärt mig att förstå den sanna innebörden av ordet medkänsla. Inkännande blickar från andra föräldrar när hon ligger på marken och skriker i affären, uppfylld av sitt livs första (men definitivt inte sista) trots, kan vara som balsam för själen. Men kanske är det snarare medkänsla med min dotter, undrar jag sedan.

För trots får en att känna sig som en usel mamma ibland: när jag står där i Vasa­parken och försöker få upp en motsträvig, skrikande bläckfisk på cykelsadeln. När jag inne på Konsum Ringgatan snabbt skyfflar mitt barn förbi de små kundvagnarna i barnstorlek och säger "nehej, vad synd, det fanns ingen liten vagn i dag, du får nog sitta här i den stora". Då har jag definitivt sett medkännande blickar kastas på min dotter och inte på mig.

Varför får hon inte köra den lilla vagnen, det som är ett sånt billigt nöje? Svaret är att för en förälder är det inte ett nöje, definitivt inte. Det är inte roligt att jaga ett springande shoppingspektakel genom hela butiken för att sedan att stå i kassakön och sortera ut alla varor som små ivriga händer snabbt släppt ner i vagnen. Då är blickarna från resten av kön inte särskilt inkännande längre.

Jag vet inte om det är för att det är jobbigt för mig eller om det är för att se de andra kundernas medkänsla bytas ut mot irritation när de får den lilla vagnen inkörd i knävecken, men faktiskt väljer jag ofta Luthagens Livs framför till exempel vår närmaste Konsum just för att de inte har små lockande barnkundvagnar precis vid ingången. Och jag väljer alltid bortre ingången på Fyrishov för att undvika berget med lockande mjukiskrokodiler för 99 kronor precis vid den andra dörren.

Det är sådana små detaljer som livet handlar om nu. Och jag har så här några veckor in i tvåårstrotset lärt mig något viktigt: att le i stället för att sucka när jag ser en skrikande barnhög på Konsum.