Rave, dreadlocks, stjäla ölslattar, stå och frysa i minusgrader i kön till Kvarnen på söder i en och en halv timme. Åren mellan jag var 17 och 25 år gammal känns som en enda lång utekväll när jag tänker tillbaka.

Det började under en tågluff mellan tvåan och trean på gymnasiet och slutade ungefär när jag tog examen vid 26 års ålder. Gissar att det är de åren som alltid kommer att vara "min ungdom", trots att jag också nu, som 32-åring, fortfarande känner mig rätt ung. Fast kanske inte lika ansvarslös.

Men visst önskar man ibland att vardagen skulle innehålla lite mer fest. Lite mer utekväll på måndagsmorgnarna skulle inte vara fel. Visst borde det gå att fixa?
Så tänker jag ibland när jag sladdar genom snömodden ner på stan i gryningen. Kanske skulle jag kunna införa dörrvakt på kontoret! "Hur gammal är du, visa leg! Bara 29, då är du för ung, på det här kontoret har alla fyllt 30. Gå och sök dig ett annat jobb."

Lunchrestaurangen blir en fin chans att känna sig som om man är på krogen. Man ÄR ju faktiskt i samma lokal som man kan råka befinna sig i en lördagskväll om man äter på mitt vanligaste ställe Pub 19, eller Katalin: "Lättöl, är du verkligen tillräckligt gammal för det?".
Och kö kan man också få om man vill, gå till Luthagens livs vid femsnåret så kan du få stå och stampa nästan lika länge som utanför Saluhallen en fredag.

Man kan få förfeststämning också! Jag och M spelar dataspel och dricker vin, då känns det nästan som när vi hade träffats och satt i hans minietta utan dusch i Svartbäcken och gjorde samma sak. Men i stället för att gå på fest när vi spelat klart går vi nu och lägger oss, det är väl det som är den stora skillnaden (inbillar jag mig).
Man borde verkligen inte spara allt krut till helgen, det är ju då man ska handla, städa och göra alla tråkiga måsten.