Diskussionen om Afrika har på senare år ändrats kraftfullt – från att se kontinenten som hopplös till ett perspektiv som ger uttryck för stark optimism. Brittiska tidskriften The Economist är en av de viktigaste drivkrafterna bakom denna omvärdering av Afrika. 2001 beskrev The Economist Afrika som hopplöshetens kontinent. Tio år senare, 2011, hävdade tidskriften att Afrika är hoppets och framtidens kontinent.
Det är Afrikas ekonomiska tillväxt det senaste decenniet som vänt analysen 180 grader. I mars 2013, informerade The Economist världen om att Afrika är den nya dynamikens kontinent – där det finns goda möjligheter att investera och fortsatt tjäna stora pengar. I april 2013 ger The Economist konkreta råd till investerare om Afrika.
Även ett företag, Invest in Africa, har etablerats av människor som redan har investerat i Afrika, och som vill se sina tillgångar öka. Goda nyheter är bra för att öka investeringarna i, och inkomsterna från, kontinenten.
I den svenska diskussionen har fokus på ”det nya Afrika” också tagit fart. SVT har skickat korrespondenter till Afrika för att rapportera positiva nyheter. Tidningen Expressen har gjort samma sak. Fotografen Jens Assurs utställning, Africa is a great country visas i dagarna på Liljevalchs i Stockholm för att övertyga med vackra foton om det afrikanska undret.
Min bedömning är att den positiva analys, som refererats till ovan, inte räcker till i ett framåtriktat perspektiv av följande skäl:
Den pågående afrikanska tillväxten på ungefär 5 procent årligen är i huvudsak baserad på naturresursexploatering för export, speciellt av olja, gas och mineraler. Senaste statistik visar att Sydafrika, en viktig motor i Afrika, redan har nolltillväxt. Det samma har skett med Brasilien, en annan tillväxtmotor i världen, som de senaste åren haft en kraftig reduktion i sin ekonomiska tillväxt som senaste året är på under 1 procent.
En ny analys visar dessutom att mindre än 1 procent av Afrikas totala arbetsstyrka är sysselsatt i de exploaterande sektorerna. Dessa kontrolleras i huvudsak av utländska företag och intressen. Skatteinkomsterna från dessa företag är mycket låga eller obefintliga på grund av förmånliga villkor för investerare. Transfereringar av överskott och illegal kapitalflykt ökar med 12 procent årligen. Det är dubbelt så stort som biståndet till Afrika.
En växande afrikansk elit och medelklass har, i samverkan med utländska allianser, också säkrat sig fördelar. Därför växer den ekonomiska ojämlikheten snabbt i Afrika, precis som i Asien.
Den arbetsföra befolkningen i Afrika är i dag 380 miljoner och förväntas öka till 500 miljoner till 2020 – vilket då kommer att vara fler än i Kina. Drygt en tredjedel av dessa antas ha lönearbete, vilket betyder att 320 miljoner afrikaner är utan lönearbete 2020. Forskning visar att ungefär 10 procent av dessa ändå har en rimlig inkomst. Därmed kvarstår nästan 300 miljoner afrikaner i arbetsför ålder, 15–64 år, med mycket låga inkomster eller i fattigdom. De flesta bor på landsbygden och är aktiva inom jordbruket, men många bor också i de växande städerna Utsikterna för arbete i städerna är också små eftersom Afrika sedan 1990 har upplevt nedläggningar av arbetsintensiva förädlings- och tillverkningsindustrier. Utmaningen i Afrika på längre sikt är att hälften av världens befolkningsökning fram till 2050, på ungefär en miljard människor kommer att äga rum i Afrika.
Svagheten i de afrooptimistiska perspektiven förstärks ytterligare genom nyare forskning som visar att utländska investeringar i hög grad riktas mot afrikansk jordbruksmark för produktion av energigrödor och mat för export.
Investeringar äger ofta rum i samverkan mellan utländska och inhemska afrikanska intressen och med stöd av det internationella biståndet. Sådana projekt är högt mekaniserade och kräver lite arbetskraft. Det storskaliga jordbruket fokuserar på en gröda och underminerar den biologiska mångfalden. Bevattning är nödvändigt men leder ofta till konflikt med lokala småbönder. I Afrika har småbönder svaga vatten- och markrättigheter trots att deras betydelse för livsmedelstryggheten är oumbärlig. De producerar 90 procent av maten i Afrika.
Som referens kan man lära av Brasilien, som i sig själv är en kontinent, där det storskaliga jordbruket varit huvudspåret historiskt. Detta jordbruk använder 75 procent av landets jordbruksmark, men bidrar enbart med 60 procent av den årliga jordbruksproduktionen. Det sysselsätter enbart 2 personer per 100 hektar, medan småbondejordbruket ger arbete åt 15 personer på samma areal och står for merparten av matproduktionen. Småbondejordbruket är dessutom ett varierat jordbruk som orsakar mindre negativ miljö- och klimatpåverkan än det storskaliga jordbruket.
Afrikas tillväxtmodell grundas allt mer på naturresursexploatering för export som är baserad på en samverkan mellan en växande afrikansk medelklass/elit och utländska aktörer och investerare.
Dessa grupper har höga inkomster och en konsumtionsnivå som också ger negativa klimateffekter. Denna tillväxtmodell, som anses hoppfull av många, är enligt min bedömning varken miljömässigt hållbar eller kan möjliggöra en breddning av Afrikas ekonomiska utveckling. Förbättringar inom hälsa och utbildning kan knappast påverka detta. I ett sådant perspektiv kommer den afrikanska ekonomiska utvecklingen i framtiden att bli socialt exkluderande och konfliktfylld snarare än inkluderande och fattigdomsreducerande.
Även om det finns positiva tendenser i Afrikas utveckling på kort sikt, gäller min pessimism på längre sikt.
Afrikanska regeringar och organisationer, som till exempel Afrikanska Unionen, har för nuvarande ingen strategi som kan bidra till att tillväxten möjliggör en ekonomisk förbättring för kontinentens människor, där merparten bor på landsbygden.
Forskning och historisk erfarenhet visar att en sådan inkluderande tillväxt skulle kräva en satsning på småbondejordbruket som ett huvudspår. Den kortsiktiga resursexploateringen och det storskaliga jordbruket, som varken är socialt eller miljömässigt hållbara, kan ge stora ekonomiska vinster. Men enligt min bedömning är detta på kort sikt, och det kommer i liten grad de breda befolkningslagren till godo. Den rådande Afrikaoptimismen ger därför ingen sann bild av Afrika.
Kjell Havnevik
forskningsledare och professor vid
Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
UNT 24/6 2013