Vi blir alla ett år äldre för varje år som går. Det är inte bara en historisk erfarenhet som vi har, utan också något som vi kan göra säkra prognoser om för framtiden - som individer. Lägger man samman våra individuella prognoser kan vi göra intressanta framskrivningar också för samhället.
Slutsatsen är klar: vårt samhälle åldras. Det handlar inte bara att vår förväntade livslängd blir allt längre, utan också om att vi långsiktigt haft födelsetal som varit lägre än vad som krävts för att reproducera storleken på vår befolkning.
Förändringarna i åldersstrukturen är långsamma, men slår in med stor kraft och får stora konsekvenser för samhället.
De här frågorna var centrala teman i den nyligen avlidne Uppsalaekonomen Thomas Lindhs forskning. Som jag ser det var han landets ledande expert på det åldrande samhället och dess utmaningar. Utgångspunkten var analyserna av de makroekonomiska konsekvenserna av förändringar i åldersstrukturen. Resultaten gav vid handen att vi behöver förändra såväl makroekonomisk politik som våra mikroekonomiska beteenden. Skälet är enkelt. Det sätt vi i dag arbetar och betalar skatt på kommer att brytas sönder av att åldersstrukturens förändras, om vi inte gör betydande anpassningar av hur vi som individer agerar över livets cykel. Men om det ska ske måste vi ändra våra policyinstrument.
Thomas Lindh stod emellertid inte rådlös inför det åldrande samhällets utmaningar. Hans budskap var klart när det gäller hur en stundande fara kunde vändas till fördel för samhället. Den gemensamma nämnaren stavas det mänskliga kapitalet, eller humankapitalet för att tala med ekonomerna.
Vi behöver göra förändringar av hur vi som enskilda individer utbildar oss, arbetar, sparar, konsumerar och investerar, men också hur vi fördelar om resurser mellan olika åldersgrupper: Förändrar vi inte hur vi gör detta via den offentliga sektorn, så kommer vi att behöva förändra hur vi privat gör omfördelningar inom familjen, också mellan generationerna, eller med marknadslösningar.
På vägen hann Lindh också med att utmana en del av våra föreställningar om hur ålder och produktivitet hänger samman. Tidigare studier hade tytt på en avtagande produktivitet vilket grundat sig på tvärsnittsjämförelser, men bilden blir en annan och mer positiv när man följer en och samma individ över tid. De flesta individerna fortsätter att höja sin produktivitet långt upp i åldrarna.
Lindh kunde också visa att enskilda människors produktivitet är beroende av hur företag och organisationer agerar, både när det gäller att investera i de anställdas humankapital och när det gäller hur pass effektivt de är organiserade.
Det åldrande samhället ställer alltså viktiga frågor till företag om hur de förvaltar sitt mänskliga kapital, men också till den statliga politiken: Hur kan samhället stödja den förädling av det mänskliga kapitalet som kommer alla till fromma, såväl den offentliga sektorn som näringsliv och enskilda medborgare?
Först om ett årtionde inleds den mest dramatiska ökningen av äldreberoendekvoten. Problemet är bara att de policyinstrument som vi förfogar över tar tid innan de får de önskvärda effekterna. Under tiden krävs det stora investeringar, som behöver komma från såväl staten och företagen som individerna själva. Lindh varnade ständigt för risken att ”det blir för lite och för sent”.
I en rad texter under de senaste åren argumenterade Thomas Lindh för att tiden nu är mogen för massiva investeringar i framtidens skattebas, det vill säga humankapitalet. Sverige saknar inte möjligheter. Den generationsväxling som inletts på den svenska arbetsmarknaden, mitt under den tid av hög arbetslöshet som vi befinner oss i, ger oss momentum.
Missar vi chansen att integrera unga människor genom utbildningsinsatser kan kostnaderna bli stora. På EU-nivå görs bedömningen att ungdomsarbetslösheten är vår tid stora politiska fråga. De svenska beslutsfattarna har all anledning att lyssna till budet. Nu är tid att investera i framtiden!
Joakim Palme
professor, Statsvetenskapliga institutionen
Uppsala universitet
UNT 12/2 2013