Den lokala idrottsklubben lockar inte alla barn

Med skolidrottsföreningar går det att nå de barn som i dag inte är fysiskt aktiva, skriver Jamie Roshage Spörndli och Jonas Leth

Jamie Roshage Spörndli, Jonas Leth

Jamie Roshage Spörndli, Jonas Leth

Foto: Pressbild

Debatt2022-09-23 07:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Moderaterna och Socialdemokraterna föreslår särskilda satsningar på barnidrott i utsatta områden i sina respektive valprogram. Båda partier lägger förslagen som en del i arbetet med att försöka stävja segregationen. Det är välkommet med extra fokus på barnidrotten, men politikerna verkar inte känna till att en lösning redan finns på plats. 

För Socialdemokraterna innebär förslaget mer resurser, fler idrottsledare i utsatta områden och mer tid för lärande och rörelse under eftermiddagarna. Moderaterna vill öronmärka 250 miljoner kronor per år för meningsfulla aktiviteter och satsningar på ledarskapsutveckling och föräldraengagemang i utsatta områden. 

Båda partier har förstått att idrott och föreningsverksamhet är värdefullt som integrationsverktyg, vilket är mycket glädjande. Det vi på Skolidrottsförbundet vill sätta ljuset på är att använda den infrastruktur som redan finns – och att många barn varken får tillgång till rörelseglädje eller en meningsfull fritid. Nya projekt behöver inte startas. 

Rörelse är viktigt för den enskilde men också för samhället. Det är en beskrivning som de allra flesta skriver under på, oavsett om du är förälder, idrottsledare, politiker eller lärare. Här är också forskningen entydig. Fysisk aktivitet förbättrar skolresultaten, stärker de kognitiva och motoriska förmågorna och skyddar från framtida hälsoproblem. Men trots samsynen, är utmaningen konstant. Barn rör sig för lite och det får konsekvenser.

Idrottandet minskar bland barn och unga. Ungdomar från hem med lågt utbildningskapital och lågt ekonomiskt kapital är mer sällan medlemmar i en idrottsförening än unga i gruppen med högt ekonomiskt kapital och högt utbildningskapital. 

Det finns också en grupp barn som nästan inte alls är fysiskt aktiva. Att nå dessa har beskrivits som den svåraste folkhälsopolitiska utmaningen. Många av de barnen tilltalas inte heller av traditionell föreningsidrott eller av idrottslektionerna. Åtminstone inte så länge verksamheten bedrivs genom prestation och jämförelse med andra. 

Om barnen inte kan komma till idrotten måste idrotten komma till barnen, utan krav på prestation. Och det är precis vad Skolidrottsförbundet gör, via våra 624 skolidrottsföreningar, Skol-IF, runtom i landet. Vi på Skolidrottsförbundet arbetar med att organisera idrott i skolans lokaler, men utanför skoltid och utan krav på prestation. Verksamheten är gratis och alla är välkomna, tack vare alla lokala föreningar, Skol-IF. 

Vi har infrastrukturen, vi har uppdraget och vi har förmågan att locka barn till rörelse. Trots avsaknad av engagerade föräldrar, trots låg föreningserfarenhet och trots begränsade ekonomiska medel. Vi står beredda. 

Det visar inte minst vår verksamhet i Skåne. Här blomstrar skolidrottsföreningar i flera socioekonomiskt utsatta områden. Intresset för att delta är enormt. Resultatet är en känsla bland barn och unga att de kan lyckas. Det visar också vårt årliga evenemang Skoljoggen, som i dagarna engagerar 300 000 barn och unga på skolor runtom i landet, utan krav på prestation men med en enorm glädje. 

Det vi på Skolidrottsförbundet behöver är politiker som förstår att långsiktiga resultat kräver långsiktiga satsningar och som förstår att vuxna behövs för att hålla föreningarna levande. Här kan lokala politiker göra stor skillnad genom att stötta skolidrottsföreningar och bidra till att skolor har råd och möjlighet att ge vuxenstöd till föreningarna. 

Vi vet idag att linjen går knivskarpt mellan olika socioekonomiska områden. Låt oss göra allt vi kan för att sudda ut den linjen, tillsammans.