I dagarna håller miljöminister Lena Ek (C) ett dialogmöte med särskilt inbjudna intressenter om svenska åtgärder för att minska övergödningen i Östersjön. Det är en del av upptakten inför Helcom:s miljöministermöte i höst, där ländernas åtaganden att minska näringsutsläppen med specifika kvoter ska följas upp. Då är det upp till bevis. Har länderna tillräckligt skarpa åtgärdsplaner och finns de politiska beslut som behövs för att åtgärderna ska genomföras?
Havsmiljön är retoriskt högt upp på den politiska dagordningen. Det finns en rad konkreta politiska mål och internationella överenskommelser som siktar mot en god miljöstatus i havet vid år 2020. Tunga exempel är, förutom Helcom:s Aktionsplan för Östersjön, också EU:s havsmiljödirektiv och vattendirektiv. Men mål är en sak, konkreta åtgärder en annan. Om inte takten i arbetet ökar kommer ansvariga politiker att få skämmas år 2020.
Östersjön är kraftigt övergödd, och de åtgärder som genomförts hittills är otillräckliga. Ett argument har länge varit att kostnaderna är för stora och att åtgärder därmed upplevs som impopulära bland allmänheten. Men det argumentet är inte längre någon rimlig ursäkt. Nya forskningsresultat visar dels att nyttan av åtgärder är större än kostnaderna, dels att Östersjöborna är engagerade i havsmiljön och vill se en förbättring.
I dag publicerar det internationella forskarnätverket BalticSTERN resultat som visar att det är samhällsekonomiskt lönsamt att åtgärda övergödningen. Studien omfattar alla Östersjöländer. Att uppfylla målen i Aktionsplanen för Östersjön skulle ge befolkningarna runt havet välfärdsvinster på totalt mellan 10 och 15 miljarder kronor per år. I Sverige skulle den årliga välfärdsvinsten bli ca 4,5 miljarder kronor.
Forskarnätverket kombinerar ekonomiska och marinekologiska modeller och har tagit fram scenarier för utvecklingen i havet. Om inga ytterligare åtgärder vidtas är det bara Bottniska Viken och Kategatt som skulle ha acceptabel status år 2050. Alla andra havsbassänger skulle vara i dåligt skick och värst skulle det vara i Egentliga Östersjön med mycket grumligt vatten, algblomningar i stora områden varje sommar och med konstant syrebrist i stora delar av havsbottnarna. Sjögräsängarna skulle vara nästan helt borta och olämpliga för fiskrekrytering. Torskbeståndet skulle vara nära kollaps. Även skarpsill och strömming skulle minska och ersättas med mört, karp och brax.
Om däremot åtagandena enligt aktionsplanen uppfylls så skulle nästan alla havsbassängerna ha god eller mycket god status. Kostnaderna för att uppnå detta har beräknats för kombinationer av nio olika typer av åtgärder, däribland teknikförbättringar i avloppsreningsverk, minskad användning av gödsel, fosforfällor inom jordbruket, förbud mot fosfater i rengöringsmedel och investeringar i våtmarker.
Kostnaderna har vägts mot nyttor skattade genom en så kallad betalningsviljestudie baserad på ett representativt urval av befolkningen i samtliga nio Östersjöländer. Totalt deltog cirka 10 500 personer i studien. Resultaten har räknats upp till hela den vuxna befolkningen. Sammantaget är invånarna runt Östersjön villiga att betala cirka 35 miljarder kronor per år för att få bukt med övergödningen. Störst blir betalningsviljan i Tyskland med totalt nära 17 miljarder kronor, följt av Sverige med cirka 7,5 miljarder kronor årligen. I genomsnitt är svenskar beredda att betala cirka 1000 kronor per person varje år.
Den totala kostnaden för att nå målen har beräknats för två olika åtgärdskombinationer. I det ena fallet har åtgärderna fördelats så att varje lands utsläppskvoter nås. Kostnaden för att nå målen blir då drygt 25 miljarder kronor per år. Detta betyder att nyttan är ca 10 miljarder kronor högre än kostnaden. Om kravet att uppfylla varje lands kvot upphävs och målen nås genom åtgärder där de är som mest kostnadseffektiva, så minskar den totala kostnaden till drygt 20 miljarder kronor per år.
Studien är den mest djupgående hittills kring denna fråga, som dock har studerats tidigare i mindre skala. Slutsatsen har tenderat att alltid bli densamma: Att inte åtgärda miljöproblemen i havet är att hushålla vårdslöst med samhällets resurser. Den höga betalningsviljan hos befolkningen ger stöd för kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med problemen. Havsmiljön är inte ett särintresse hos några få. Folk vill inte att havet ska se ut som det gör i dag och anser att åtgärderna är värda att betala för.
Det kommer att ta tid att uppnå synliga resultat fullt ut. Det behövs åtgärder nu men också ett långsiktigt arbete som kan beakta att förorenande sektorer, som jordbruk och sjötransporter, kan komma att expandera i framtiden. Det krävs en hög grad av internationellt samarbete. Att vårda EU-samarbetet blir här en nyckel, eftersom EU kan utfärda sanktioner mot länder som inte uppfyller kraven. Vidare är ett gott samarbete inom Helcom av stor vikt, även om de formella sanktionsmöjligheterna är svaga.
Östersjön är ett av de mest förorenade haven i världen, omgivet av några av världens rikaste länder. Mål och metoder finns och folk är villiga att betala kostnaden för att nå målen. Allt annat än kraftfulla åtgärder är samhällsekonomiskt slöseri och ett svek mot befolkningarna i de nio Östersjöländerna.
Heini Ahtiainen
Lassi Ahlvik
Janne Artell
forskare vid MTT Agrifood Finland
Kerstin Blyh
Siv Ericsdotter
Marmar Nekoro
Henrik Scharin
analytiker, kanslichef, kommunikatör resp. vetenskaplig expert vid BalticSTERN Sekretariatet, Stockholm Resilience Centre
Berit Hasler
senior forskare och sektionschef
avdelningen för Miljövetenskap vid Aarhus Universitet, Danmark
Linus Hasselström
Tore Söderqvist
analytiker resp. styrelseordförande vid Enveco Miljöekonomi AB
Kari Hyytiäinen
professor i miljöekonomi, MTT Agrifood Finland
Johan Rockström
professor i naturresurshushållning, vd Stockholm Resilience Centre och ordförande i styrgruppen för BalticSTERN