Publicerad: 2010-02-06 00:01, senaste uppdaterad: 2010-03-30 10:03
Östersjöländernas regeringar skrev i november 2007 under Baltic Sea Action Plan (BSAP) utan att konsekvenserna klargjorts. Men nu redovisas dessa för första gången i en ny bok (The Fish Production Potential of the Baltic Sea, Lars Håkanson, Uppsala universitet), där olika åtgärdsalternativ för Östersjön diskuteras.
Det finns två huvudalternativ: "Optimala åtgärder", som motiveras i boken, och Baltic Sea Action Plan.
Som bakgrund kan noteras att det skedde stora förändringar i Östersjön under främst åren mellan 1920 och 1980. Den statistiskt säkerställda förbättring som skett sedan 1980 är blygsam. Alltså: omfattande data från Östersjön visar att det inte förkommit någon flipp, det finns ingen "vicious circle"- ond cirkel, förhållandena är inte eländiga, utan har blivit långsamt bättre. Alla som följt den stundtals livliga Östersjödebatten vet att det stått en strid mellan två sidor, de som under lång tid dominerat arenan, som fått de flesta anhängarna och anslagen och som framgångsrikt lobbat för att minska kvävetransporten från främst jordbruksmark, och de som argumenterat för att åtgärderna bör satsas på att minska fosfortransporten genom att bygga ut avloppsreningsverk i främst Baltikum och Polen, där de mest förorenade kustområdena finns. Författaren till denna artikel är anhängare av fosforminskningar men sakskälen skall inte upprepas här. Denna artikel handlar om nya resultat kopplade till konsekvenserna och kostnaderna för de två huvudalternativen för åtgärder.
BSAP bygger på beräkningar med en enda modell (Mare). De beräkningarna innehåller flera grava fel och man kom fram till att belastningen skulle behöva minska med 15 tusen ton fosfor och 133 tusen ton kväve per år. Kostnaden angavs till totalt 31 miljarder kronor per år. Enligt Jordbruksverket skulle det svenska jordbruket behöva läggas ned för vi skall klara vår andel av BSAP!
Om Baltic Sea Action Plan genomförs skulle Östersjön på sikt också förlora stora delar av sin förmåga att producera fisk, vilket framgår av tabellen, och vattnets klarhet (siktdjupet) skulle bli större än det varit på 100-tals år.I boken visas enligt vårt förslag att till exempel siktdjupet skulle kunna återgå till vad data från Finska viken visar att det var mellan 1900 och 1920, det vill säga att siktdjupet i medeltal skulle öka från cirka fyra meter i dag till sju meter. Detta är en stor förändring. Undersökningar har visat att befolkningen runt Östersjön är villig att betala cirka 10 miljarder kronor per år (willingness-to-pay) för att få tillbaka Östersjön som den var innan de stora förändringarna inleddes.
Östersjöländerna har ett betydande handelsunderskott på fisk och fiskprodukter. Stora mängder odlad lax importeras från Norge, Chile och Kanada, vilket medför transportkostnader och utsläpp av koldioxid. Vårt förslag går ut på att man främst i norra egentliga Östersjön, Bottenviken och Bottenhavet, bör öka den nuvarande fiskkasseodlingen på cirka 10 tusen ton per år med totalt cirka 30 tusen ton per år för att öka Östersjöländernas självförsörjningsgrad på laxartade fiskar.
Detta kan göras utan att miljömålet att siktdjupet i Finska viken skall vara sju meter hotas. Det skulle ge cirka 7 000 nya heltidsarbetstillfällen och minska de negativa miljöeffekterna kopplade till den långväga fiskimporten.Av tabellen framgår att skillnaden mellan vårt åtgärdsalternativ och BSAP är hela 32,2 (12,5+19,7) miljarder kronor per år. Med vårt alternativ kan också betydligt mer fisk fångas i Östersjön. Huvudförklaringen till detta är att ju mindre gödningen är, desto lägre blir algproduktionen (primärproduktionen, det vill säga basen i näringsväven) och desto lägre blir också produktionen av till exempel djurplankton och fisk.
Fet fisk från delar av Östersjön, som lax och strömming/sill, innehåller i dag så höga halter av organiska miljögifter (till exempel dioxiner) att den i många länder inte får saluföras.
Om belastningen av näringsämnen minskar alltför mycket (vilket alltså blir fallet med BSAP), kommer fiskbiomassan att minska och om man inte kan hejda den pågående förgiftningen av dioxiner, kommer dioxinhalterna i fisk med matematisk nödvändighet att öka. Detta är ytterligare ett starkt skäl till att inte driva reduktionen av näringsämnen för långt. Det räcker med att få tillbaka förhållandena som de var för cirka 100 år sedan! Att långsiktigt sköta den gemensamma naturresurs som Östersjön utgör är ett optimeringsproblem där många olika aspekter måste vägas in. Utifrån de nya kunskaperna, är det uppenbart att Baltic Sea Action Plan bör omförhandlas och att vi inte bör nedmontera det svenska jordbruket på grund av resultat från en (säger en!) undermålig beräkningsmodell.
Lars Håkanson
professor
Institutionen för geovetenskaper
Uppsala universitet
UNT 6/2 2010
Fotnot: Utförlig beräkningstabell över fisket med två modeller som underlag finns i pappersupplagan av Upsala Nya Tidning 6/2 2010.