Publicerad: 2010-02-16 00:01, senaste uppdaterad: 2010-04-14 02:04
Internationella förhandlingar av den typ som FN-konferenserna är, bygger på tanken att alla parter i god vilja löser ett gemensamt problem. I första hand genom att nå konsensus. Men när demokratiskt folkvalda och diktatorer skall förhandla tillsammans bör man komma ihåg att man har olika förutsättningar och bevekelsegrunder. På klimatkonferensen i Köpenhamn i december fick exempelvis Sudan stort utrymme som talesman för G77-gruppen i FN. Men har Sudans regering verkligen samma mål som exempelvis EU och de ideella organisationer som vill hejda den globala uppvärmningen?
Regimen i Sudan, som är medansvarig för folkmordet i Darfur och tjänar stora pengar på olja. Kina sitter på världens största kolreserver. Vilket ansvar kände de oljerika Saudiarabien och Venezuela när de sopade bort utsläpp från internationella transporter från agendan? Vilka chanser hade förhandlingarna att lyckas under sådana förutsättningar?Det finns en tendens, såväl bland svenska socialdemokrater som bland ideella organisationer, att alltid se felen hos de västliga demokratierna men se på diktaturerna med välvilliga ögon. Förra miljöministern Lena Sommestad (S) fortsätter på Brännpunkt 24/1 i denna tradition och lägger skulden för de misslyckade klimatförhandlingarna på Sverige och Danmark. Samma tongångar stod Anders Ygeman (S) för i sina frågor till miljöminister Andreas Carlgren i riksdagens plenum 28/1.
Det är ett problem att miljö- och klimatrörelsen i så stor utsträckning blivit en vänstergrej, med kritik av "imperialism" som stående inslag.
Ett gemensamt ansvarstagande för jordens resurser kräver nämligen just demokrati, yttrandefrihet, marknadsekonomi inom sociala och ekologiska ramar, ett levande civilsamhälle och politiskt samarbete över gränserna. Det var därför intressant att läsa en artikel i Aftonbladet 18/1 av Mark Lynas, brittisk journalist och författare, bland annat till boken Sex grader.
Han var själv med när klimatförhandlingarna havererade bakom stängda dörrar i Köpenhamn och han beskriver utan försköningar om hur Kinas representanter förstörde möjligheterna till en seriös uppgörelse.
En folkvald politiker behöver ta hänsyn till den egna opinionen, till parlamenten och valrörelser. Diktatorerna har en större flexibilitet. På kort sikt har diktatorerna därigenom ett övertag gentemot demokraterna. De kan höja insatserna och köra "chickenrace" mot demokratiernas ledare, som löper större politiska risker. På längre sikt är emellertid diktaturen förödande eftersom stora samhällsproblem förträngs och förblir olösta. I demokratierna förs en öppen debatt där frågorna belyses från olika sidor. Detta tvingar de styrande att kontinuerligt ta tag i viktiga problem.
Tv-meteorologen Pär Holmgren har därför fel när han i programmet Korseld tycks mena att politiska val och politiskt "käbbel" står i motsats till en effektiv hantering av stora, långsiktiga problem som klimatfrågan. Fri opinionsbildning är nödvändig för att skapa medvetenhet hos medborgarna om när politiken går snett. En regering blir ansvarstagande när dess medborgare förstår hur det egna landets regering agerar, hur detta framstår utomlands och vad det i förlängningen kan innebära för det egna folket. Demokratin är den förbisedda faktorn i klimatdebatten. Utan den gemensamma värdegrund som den bottnar i blir det mycket svårt att känna det förtroende mellan folken som krävs för att vi ska kunna styra den här planeten tillsammans.
Jan Erik Ågren
riksdagsledamot (KD) 1991-94, 1998-2002, 2009-10 bl a i miljö- och jordbruksutskottet, utrikesutskottet samt Nordiska Rådet, f d ledamot av Svenska kyrkans centralstyrelse (nuv Kyrkostyrelsen)
Martin Wisell
kommunfullmäktigeledamot (KD) Uppsala
UNT 16/2 2010